Etikettarkiv: samhälle

Rasism/Antirasism

Verb är saker som en gör, till exempel Rasism.

3 kommentarer

Det pågår något märkligt med debatten om rasism i Sverige. De flesta, undantaget nån enstaka SDare, verkar tämligen överens om att det finns rasism i Sverige, och att det är ett problem. Samtidigt är absolut ingen rasist. Ja det är knappt att nån ens anses göra något rasistiskt över huvud taget och även om deras handlande kan bedömas som rasistiskt är de inte rasister på riktigt.

Ta SD tex, trots utspel efter utspel som omöjligt kan bedömas som annat än ren rasism fortsätter människor att försvara SDs väljare med att de inte är rasister egentligen. De vill ju bara röra om lite i grytan, känna sig hörda… men rasister? Nej nej, det är de inte.

När en dessutom lyfter rasism som inte är som en käftsmäll i nyllet utan lite mer subtilt blir motståndet totalt. Är det verkligen rasism? Är det inte bara missförstånd, någon som haft en dålig dag eller jag som är lite för lättkränkt? Borde jag inte istället fokusera på riktig rasism, brutal rasism, rasism som faktiskt alla kan gå med på är rasism? (Vad nu det skulle vara…)

Det verkar finnas en uppfattning om att rasism för det första bara är något som ”någon annan” står för. Typ de däringa nazisterna, eller KKK i USA. Rasism ska också vara extremt påtagligt, som en krönikör skrev en gång (obs ej direkt citat): ”Rasism smakar av apartheid, förintelsen och blod”… För att något ska ses som rasism behöver det alltså vara så tydligt påtagligt att det inte går att förneka.

naps

När rasism diskuteras ges rasismen ofta egenskapen av att vara ett eget tänkande och kännande väsen. Något som bara finns där, som har uppstått ur tomma intet och ingen vet riktigt varifrån det kom. Precis som bilden säger är rasism inte ett eget fristående väsen, det är något vi får lära oss. Rasism uppstår inte bara av sig självt utan bygger på en struktur i samhället som får sin grogrund i fördomar. När fördomarna getts så mycket utrymme att det genomsyrar hela samhället har vi rasism.

Eftersom rasism är strukturellt betyder det att det går igen i allt i samhället, små saker som stora saker. Det ger uttryck i en rad olika företeelser, tex vithetsnormen. Det vill säga den norm som förutsätter att alla är vita. Att en exempelvis menar ”en vit nordbo” när en kallar någon för ”svensk”, att någon med ”invandrarbakgrund” inte är en norrman utan en person med mörkt hår och mörkare hy än ja..vita nordbor..

Den strukturella rasismen är oftast inte alls sådär direkt påtaglig som många tänker sig ”riktig rasism”, utan mer subtil. Den vardagliga rasismen (som bloggen fått sitt namn ifrån) är smygande, försiktig, slipprigt svår att ta på och många gånger står en där och undrar vad fan det var som egentligen hände. Var det rasism att kassören pratade engelska med mig fast jag svarade på långa meningar svenska, eller var hen bara disträ? Var det rasism att säkerhetsvakten på flyget kollade just min och en annan persons väska av de 100 som var där? Är det rasism när kunden på jobbet frågar var jag är ifrån egentligen och inte nöjer sig med ”Härnösand”?

Svaret på dessa frågor är att ja, det kan bero på rasism, men det måste inte göra det. Det är det som gör det så svårt. För den som drabbas uppstår snart ett mönster av att ständigt bli misstänkliggjord, ständigt utfrågad om ursprung, ständigt utpekad som avvikande. För den som inte drabbas kan allt detta verka harmlöst. De har ju också fått frågor ibland tex för sin dialekt så det är väl inte så märkligt? Just för att denna formen av rasism är så subtil, och dessutom så ingrodd i vardagen, är det enklare att tänka att det bara är slump snarare än att det faktiskt är rasism.

Det vi måste komma ifrån är detta pratet om rasism som något eget form av väsen, och som något som måste vara uppenbart. Rasism är något vi alla aktivt skapar. Medvetet eller omedvetet, mot andra eller mot oss själva. Vi gör rasism i orden vi väljer, i våra ageranden och bemötanden av andra. Att göra rasism måste inte betyda att en är rasist, oavsett bygger det på den rasistiska struktur vi lever i. Precis som med patriarkatet påverkar rasismen oss alla och att helt bli av med de rasistiska föreställningar som finns är inte helt enkelt. Troligen kommer det inte försvinna i vår tid. Det enda vi kan göra är att vara medvetna om hur subtilt rasism kan vara, att lyssna när någon påpekar att även en ”fjantig” sak är rasistisk (ex att säga n*boll) och rannsaka oss själva. Det sista vi ska göra är att vara färgblinda och tro att rasismen försvinner bara vi ignorerar dess existens.

Rasismen är en ständigt pågående process, rasifieringen, och vi skapar och återskapar den i relationen till andra. Precis som med sexism, homofobi, transfobi osv är rasismen något som sker först i kontakt med andra, och det är något vi kan bekämpa enbart genom våra relationer till människor runt oss.

Detta gör att det viktigaste framförallt kanske är att vi börjar peka ut när någon gör rasism framför att peka ut människor som rasister. För att det är lättare att förklara vad någon gör ”fel” och hur personen kan göra ”rätt” framför att ge ett epitet få vill känna igen sig i. Vad tror ni?

 

ignore

Sexualbrott och Prostitution

Därför hatar så många Hagamannen.

5 kommentarer

Den 25e Juli skrev Katarina Wennstam (kvinnan bakom de numer kultförklarade böckerna om våldtäkter, ”Flickan och skulden”, ”En riktig våldtäktsman”) en krönika i SvD där hon skriver att det är ”märkligt att så många hatar hagamannen”

Bla skriver hon såhär:

Ändå är det märkligt att så många riktar allt sitt hat inför våldtäktsmän mot just Hagamannen. Det är ju inte så att inga andra våldtäkter har begåtts i Umeå under de år då han har suttit i fängelse. Kvinnor har misshandlats, brutits ner psykiskt och utsatts för övergrepp i såväl Umeå som i andra delar av Sverige under åren då vi visste exakt var just Hagamannen befann sig.
[…]

Det är så lätt att hata Hagamannen. Det är lätt att tänka att han är ett monster. Att han borde ha försuttit alla sina chanser till att leva ute bland folk. Men det blir betydligt svårare om vi börjar tänka på att det finns många fler som han.

Det finns många andra våldtagna kvinnor som en vacker dag tvingas möta sin gärningsman i snabbköpet, som inte ens informeras av Kriminalvården om att den man som gjort dem illa är ute i det fria. Det finns många anhöriga till mördade kvinnor som inte har ett dugg att säga till om när mannen som tog deras mamma eller dotter från dem släpps ut i förtid på grund av gott uppförande.

I natt startade jag en tråd om sexuella övergrepp i en FB grupp, jag berättade om övergrepp jag själv utsatts för och frågade lite om hur andra upplevt bemötande efter att ha berättat om övergrepp. Jag själv blev oerhört ifrågasatt, fick i princip inget stöd av någon och än idag kan jag drömma mardrömmar om både övergreppet men framförallt omgivningens reaktioner. Tråden fylldes snabbt med berättelser och det i allt detta kom jag att tänka på Katarinas text. Varför hatas Hagamannen när Sverige är fylld av offer för grova övergrepp som aldrig kommer upp till ytan, för att när de tar modet till sig att berätta blir de bara ifrågasatta och misstrodda?

Egentligen tror jag det är ganska enkelt. Hagamannen hatas för att han är den perfekta förövaren. Han är den där som våldtäktsmän hela tiden utmålas att vara, den ensamma galningen som lurar på stadens gator och överfaller ensamma kvinnor på väg hem. Han är perfekt eftersom han våldtog ”rätt” offer, det vill säga offer som av omgivningen enkelt kunde ses som ”oskyldiga”. En 50+ kvinna på väg hem, en ung tjej på hundpromenad osv. Offer som inte kunde skulbeläggas och därmed kan Hagamannen hatas utan betänkligheter.

Hade Hagamannen bara våldtagit sina flickvänner, eller tjejer han raggat upp på krogen, då hade hatet mot honom inte varit lika stort. Det hade inte spelat någon roll om kvinnorna varit lika sargade efteråt som de blev nu, hatet hade ändå inte blivit detsamma. För då hade delar av skulden lagts på kvinnorna, och med det hade en del av ilskan mot hagamannen riktats mot dem. Varför följde de en främling från krogen? Varför stannade de i ett förhållande med honom? osv. Det är så lätt att ifrågasätta och undra, ”varför gjorde du inte mer motstånd”? (Exempel på artikel där rätten skuldbelägger en 13 åring för att ha gjort för lite motstånd)

ab

Hagamannen hatas för att han är säker att hata på. Det sättet han våldtog på ligger så långt ifrån ”gråzonerna” att få känner igen sig det minsta lilla i vad som skett. En man som har sex med sin flickvän när hon sover, och inte slutar när hon vaknar och säger nej kan ursäktas i absurditet. Han missförstod, han trodde hon ville, de var ju ett par! Hagamannen kan inte ursäktas, därför kan han hatas. I gråzonerna blir det också mer att känna igen sig i. De flesta har nämligen varit där i närheten, många har gått över gränsen utan att ens fatta det, många har gått över gränsen men tyckt att det var okej för det var ingen ”riktig” våldtäkt.

För när det kommer till våldtäkter finns i det sociala medvetandet väldigt tydliga riktlinjer för vad som är ”en riktig” våldtäkt. Nämligen:

  • Offret och förövaren känner inte varandra.
  • Offret är inte påverkad av alkohol eller droger.
  • Offret gör kraftigt motsånd, skriker och slåss för sitt liv.
  • Förövaren använder våld som ger synliga skador.
  • Offret anses oskyldig till att ha befunnit sig på platsen.
  • Platsen bedöms som en ”säker” plats och inte ett ”riskområde”.
  • Förövaren visar extra hänsynslöshet och likgiltighet till vad som sker med offret.

På detta passar Hagamannen in perfekt, liksom hans offer. Så vi hatar honom, hatar allt han representerar samtidigt som vi fortsätter förminska, ifrågasätta och blunda för alla de övergrepp som inte är så svartvita med perfekt förövare och perfekt offer. Till och med i kampanjer mot våldtäkt cementeras denna syn på riktiga offer och riktiga övergrepp. ”Ett nej är ett nej” tex, vilket helt osynliggör att det vanligaste faktiskt är att offret aldrig säger nej. Att offret fryser och inte klarar av att göra motstånd eller prata. Det pratas om att lära pojkar att ”ta ett nej”, men hur ofta talas det om att inte agera utan ett ja? Hela tiden läggs ansvaret på den utsatta att ha makt, och mod, att säga ifrån, när det egentligen borde vara allas ansvar att inhämta ett tydligt, säkert ja som inte föregåtts av flera nej.

I grund och botten hamnar vi tillbaka i synen på våldtäkt som något som ska vara riktigt våldsamt, med skrik och slag, där offret blir sargad för all framtid. Något som gör att ingen vill erkänna att någon i deras närhet gjort sig skyldig till detta brott. Därför letas det förmildrande omständigheter, hade offret och förövaren haft sex förr, var de berusade, var de ett par, hade de flirtat på krogen? Skuldbeläggandet av offer för sexuella övergrepp handlar egentligen inte om offret, utan om förövaren. Det är inte ett sätt att straffa offret för övergrepp, det är ett sätt att förminska att någon en känner gjort ett övergrepp. Det är också en försvarsmekanism hos förövaren, genom att skuldbelägga offret blir hen inte en förövare. Frågan är hur länge vi ska tillåta dessa undanflykter? Hur länge ska vi ursäkta förövare och låta dem fortsätta intala sig att det de gjort var okej?

Det värsta i min mening är dock inte att detta är standard bemötande av vuxna offer för sexualbrott, det värsta är att barn bemöts på samma sätt. Även när de bara är 9-10-11 år gamla (eller tom yngre) kan de anklagas av anhöriga, polisen, socialen för att de inte sa nej tydligt nog. För att de gillat att få uppmärksamhet i en början. Eller för att falskt anklaga någon för att vara elak mot en vän, släkting eller förälder. Sexuella övergrepp i olika former, från ”milda” övergrepp såsom oönskat taffsande till grova övergrepp såsom våldtäkt med grov misshandel, är så mycket vanligare än folk vill inse. Det är så mycket vanligare än många orkar att ta till sig. Så det slås bort, göms undan och talas inte om. Även när offren är barn. Hur kan vi blunda och låta barnen fara illa, bara för att slippa inse att någon en känner kan göra hemska handlingar?

barn(Amerikans bild men statistiken är densamma i Sverige)

Allt som inte sker med samtycke är ett övergrepp. Det spelar ingen roll om det inte kom ett nej så länge det heller inte kom ett ja. Det spelar ingen roll om det kom ett ja, om det innan dess var nej nej nej nej. Det spelar ingen roll vilken relation förövaren och offret hade, det spelar ingen roll hur många gånger innan de haft ömsesidigt sex. Det spelar ingen roll om alkohol eller droger var inblandade. Det spelar ingen roll vad för kön de inblandade har. Inget sådant spelar någon roll, det enda som spelar roll var huruvida båda/alla tydligt var med på att ha sex. Om inte, var det ett övergrepp. The end.

Ett problem med synen på ”riktiga” våldtäkter är också att sexuella övergrepp värderas som mer eller mindre allvarliga för offren. Som om alla reagerar exakt lika på övergrepp, att vi verkligen kan säga vad som kommer påverka ett offer mest. Kan vi sluta värdera övergrepp? Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp. Endast offret vet hur det påverkat hen. Okej? Tack.

Jag har bestämt mig för att sluta skämmas för att jag blivit utsatt, jag tänker inte dölja det längre, hymla om det, försöka låssas som det inte skett. Jag kommer därför skiva ett inlägg senare om den erfarenhet som satt mest spår hos mig. Däremot avslutar jag detta inlägg här, för annars blir det alldeles för svamligt på grund av alla tankar som virvlar runt just nu. Fortsättning följer så att säga. Avslutar med en bild från polisens FB sida och en uppmaning till alla er andra där ute som också är offer för sexuella övergrepp: Prata med någon! Kontakta en kvinnojour, gå till kyrkan och be om en samtalskontakt, prata med andra offer. Prata om det om du inte redan gjort det. Ju fler vi är som pratar om det, ju mer kan vi lyfta stigmat av att ha blivit utsatt och ju mer kan vi belysa hur extremt vanligt detta faktiskt är. Sist men inte minst: Det var inte ditt fel!

polisen

Sexualbrott och Prostitution

Apan kliver i klaveret (Eller: En liknelse som slog fel)

2 kommentarer

Igår efter alla dessa debatter om sexköp fick jag ett infall, fött ur ilska och frustration, jag postade en ”trolltråd” i gruppen Varför apor aldrig bär rosa klänning. Ett infall som i efterhand var ett rejält jävla klavertramp men jag tänker ändå försöka göra något positivt av det och därför kommer jag skriva om det här. Jag vill på förhand påpeka att alla skärmdumpar i detta inlägg är postat med tillstånd från dem som skrivit kommentarerna. Jag har också vid postande av detta inlägg raderat tråden det gäller så det är ingen ide att ansöka till gruppen för att försöka leta reda på den eller vilka som skrivit vad.

Så, bakgrunden till mitt trollinlägg var alltså frustrationen över sexköpsdebatterna. Frustrationen av att i dagar, ja tom veckor försökt få folk att inse att det är triggande att behöva läsa feminister, i feministiska sammanhang, glorifiera sexsäljande. Att det tillåts att jämföra ”lyxprostitution” med att sälja sex på det sätt som vanligen sker. Jag bestämde mig för att använda samma retorik, samma typer av liknelser men om ett annat ämne:Kvinnofridsbrott. Detta är inlägget jag skrev. OBS: Texten innehåller åsikter som är ganska vanligt förekommande hos antifeminister/MRA. Jag delar INTE dessa åsikter. TW på att texten innehåller bla skambeläggning av offer för misshandel.

TSJag vet att vissa rent instinktivt kommer tycka att liknelsen mellan att misshandlas i sitt förhållande, BDSM och att sälja sex inte håller. Fundera igen. Är det verkligen så stor skillnad på detta och den ”nyanserade” sexköpsdebatten som pågår? För vad som gång på gång sägs i sexköpsdebatten är att traffickingoffer redan är skyddade av lagen. Att vi inte kan tala om dem när vi ska tala om de som faktiskt VILL få sälja sex. Där somliga påstår att majoriteten inte skulle vara traffickingoffer eller lyxprostituerade utan personer som på det stora hela tycker sexsäljandet är okej.Som ser det som vilket jobb som helst med bra dagar och dåliga dagar, att det är förminskande och elakt att prata om säljare som far illa även om de inte erkänner det själva osv. Snälla låt er inte luras! Prostitution och misshandel i relationer har extremt mycket gemensamt! Det blir en normaliseringsprocess, det är svårt att lämna på grund av en ändrad självbild, en kanske inte kan lämna pga ekonomin, en går i försvarsposition och vill inte erkänna hur destruktivt det är osv osv. Det finns mängder med paralleller att dra.

Nåväl. Som ni kanske förstår lät reaktionerna kring detta inte vänta på sig. Folk blev arga. Riktigt arga. Andra blev (tyvärr, beklagar verkligen detta!) triggade och förbannade över att behöva få sina trauman nedvärderade eller i princip ogiltigförklarade. Jag kommer dela några av dessa arga röster. Bli förbannade ni också, jag hoppas verkligen ni blir det! När ni läst och sympatiserat och blivit arga, byt ut avsändarna till dessa kommentarer i era huvuden. Tänk att istället för offer för partnervåld är det sexsäljare som skrivit detta i diskussioner om sexköp. Fundera: Känns ilskan lika naturlig nu? Känns det lika relevant att de blivit upprörda? Är det lika självklart att de ska få skälla när deras erfarenheter trycks undan för att lyfta ”BDSM” utövarnas privvade positioner? Är det lika rimligt att BDSM utövarna får vråla om att deras vardag förtrycks av att få kritik från våldsutsatta när de tar sig TF som när privvade sexsäljare hävdar att de förtrycks för att folk faktiskt vill fokusera på alla de, den stora massan, som far illa? Om ni, liksom så många andra i senaste veckornas reaktioner faktiskt inte tycker det är samma sak, fundera på varför. Varför ska arga, ledsna och triggade sexsäljares röster tystas till förmån för privvade ”frivilliga” sexsäljares röster när de privvade är i minoritet och de som far illa i absolut majoritet? Varför är deras känslor inte lika viktiga som den misshandlade kvinnans? Ja, ta med er dessa tankar nu, för där sexköpares ilska, trauman och triggade PTSD inte når fram, kanske ilskan och upprördheten från fd misshandlade kan göra det.

kommentarer1kommentaragensEtt axplock som ramlade in under en kort period innan jag redigerade inlägget och förklarade varför jag hade skrivit det. (Därefter följde en längre diskussion kring annat, bla vad triggning ens innebär). Jag är väl medveten om att det kommer finnas sexsäljare som tycker jag är helt dum i huvudet nu. Som automatiskt kommer hävda att de inte alls far illa och tycker sexsäljande är ett schyst jobb. Kanske är det sant. Kanske ljuger de för sig själva som så många andra gjort. Kanske har de ännu inte försökt att sluta så de vet inte hur svårt det faktiskt är. Egentligen är det inte helt relevant. Syftet med detta inlägg är inte att folk nu ska tro att de måste ut och rädda sexsäljare. Det är precis lika omöjligt som det är att rädda någon i ett misshandelsförhållande som inte är redo att lämna. Kör med samma taktik i båda fallen, finns kvar, säg att du aldrig försvinner, stötta, och var en möjlighet till ventil. I diskussioner kommer insikter.

Några sista ord om sexköps debatten: Jag förvånas faktiskt över det enorma fokus som läggs på att köp ska göras lagligt samtidigt som de problem som lyfts för sexköpare i 9 av 10 fall inte har något alls med sexköpsförbudet att göra. Framförallt handlar det om att säljare vill ha rätt att organisera sig, hjälpas åt för att öka tryggheten, kanske ha gemensam lokal för att inte vara lika utsatta osv. Allt detta är sådant som i Sverige främst styrs av kopplerilagen, något som är fristående från själva sexköpsförbudet. Med andra ord borde fokuset vara att omformulera kopplerilagen, inte att normalisera sexköp och göra det lagligt. Som jag skrev igår måste de som är aktiva säljare bibehålla en illusion av att sexköp är okej, att de inte far illa och att det är ett jobb bland andra. För det är vad köparna vill höra. Samtidigt är det långt ifrån sanningen. Mellan traffickingoffer och promillen av  ”lyckliga horor” finns säljare som befinner sig där på grund av en rad olika sorters tvång. Vissa som för omgivningen och ev säljaren själv är helt uppenbara (tex drogberoende), annat som är mer subtilt men ändå försvårar/omöjliggör att lämna det hela även om säljaren vill. Som sagt hör våld och övergrepp till vardagen för alla utom en liten klick privvade säljare, psykiska trauman är regel inte undantag. Så varför fokuset på att släppa köpen fritt istället för fokus på att låta säljare organisera sig för sin säkerhet? Vi måste inte upphäva lagen som förbjuder sexköp för att kunna hjälpa säljare att organisera sig. Flytta fokus och sluta springa köparnas ärenden!

Sist men inte minst till de sexköpsliberala som förhoppningsvis läser detta: Ni måste bestämma er nu. Är det fel att vilja motarbeta sexköp och minska marknaden? Om ja. Sluta bekämpa stigmatiseringen. Om ni däremot vill bekämpa stigmatiseringen, acceptera att sexköpen kommer minska. För stigmat är grunden för sexköpen. Det som lockar med att köpa sex är maktförhållandet, det är det stigmatiserade, det är att inte se säljaren som en fullvärdig människa. Inget stigma inget sexköp. Så välj, för ni får inte båda.

Sexualbrott och Prostitution

”Nyanseringen” av sexköp.

3 kommentarer

Så var det igång igen, debatten om sexköpen och huruvida den svenska lagen ska vara kvar eller ej. En sak som slår mig är att jag ser exakt samma argument kring varför sexköp ska vara lagligt framföras från alla håll oavsett ideologi. Feministiska vänsterdebattörer kör på samma individfokuserade liberala goja som de nyliberaler en kan förvänta sig höra argumenten ifrån. Jag kan också konstatera att den lilla men allt mer högljudda lobbygrupp av sexarbetare som vill göra sexköp lagligt har lyckats rätt bra med sitt arbete. Kudos till er även om jag absolut inte håller med er.

Feminister snackar mycket om strukturer, om maktordningar och vikten av att se att även om individer aldrig ska skambeläggas så kommer individens handlingar påverka kollektivet. Vi kan prata om det kring CA begreppet, kring vardagsrasismen eller kring sexism . När det kommer till sexköp har det nu plötsligt blivit tvärnit. Nu är det skammande, elakt, förminskande eller bara allmänt nyanslöst att prata strukturer, att prata om den utsatthet sexsäljare befinner sig i, att prata om den stora massan som far illa av att säja sex. Nej nu ska vi nyansera oss heter det, och med nyansera betyder det att vi bara ska lyssna till den lilla lilla procent som aldrig farit illa. Vi ska plötsligt, i feminismens namn, kämpa för att DE ska få det lättare att sälja sex, att DE ska ha det enklare att syssla med sin hobby. Det pratas om tolkningsföreträde, samtidigt som majoriteten som får höras som positiva till sexsälj faktiskt inte sysslar med det. Istället ges utrymmet till glamourmodeller, porrskådisar och camgirls. Personer vars situation är totalt annorlunda jämfört med de faktiska sexsäljarnas situation. (För att inte tala om att porr, nakenfoton och camshower är lagliga att konsumera! De argumenterar således för ANDRAS situationer och tar sig precis lika mkt oförtjänt TF som de som aldrig sysslat med något i sexbranschen).

legalize-itI debatten som förs görs den svenska lagen till boven för allt ont som drabbar sexarbetare. Istället för att fokusera på den minst 2000 år långa tradition av kvinnohat och fokusering på kvinnors sexualitet som något farligt som skall hållas under kontroll beskylls en modern lag för något som pågått sedan före Jesus. Om vi ser till de länder där sexköp är lagligt, där tom staten äger bordeller så kan vi se att stigmatiseringen av sexsäljarna inte alls är lägre än här. De utsätts fortfarande för trakasserier av myndigheter, de riskerar fortfarande att få sina barn omhändertagna osv. Dessutom finns det tydliga tecken på att trafficking ökar till länder med en liberal sexköpslag. Det finns många som förespråkar att det ska finnas nån form av legitimation vid sexköp, att köparna därmed ska ta reda på huruvida säljaren frivilligt säljer sex eller är utsatt för människohandel. Detta är så fruktansvärt naivt för vet ni vad, köparna bryr sig inte! Helt ärligt, de vill inte veta, de vill få sitt och sen är det bra. Som en vän som intervjuat sexköpare berättat: ”När jag frågade om de tog reda på situationen för den som de köpte blev svaret ‘Nej, precis som du inte vill veta hur hönsen har det när du köper ägg. Du vill bara ha dina ägg'” När det gjorts räder mot lagliga bordeller i tex USA har det alltid varit blandat med ”frivilliga” säljare och traffickingoffer och köparna har inte vetat vem som sålt under hot och vilka som sålt ”frivilligt”.

Vad gäller stigmatiseringen i övrigt så är synen på prostituerade som ”dåliga kvinnor”, förtappade, omoraliska etc etc faktiskt en förutsättning för sexköp. Sexsäljarna måste stigmatiseras för att sexköparna ska kunna genomföra sina köp! Att ta bort stigmatiseringen är faktiskt superviktigt för att minska sexköpen eftersom färre och färre kommer klara av att köpa sex om säljarna faktiskt ses som fullvärdiga människor. Genom att se på säljaren som mindre värd än ”fina kvinnor” (aka madonnan) kan köparen för sig själv rättfärdiga sina köp av den ”dåliga” kvinnan (aka horan). Genom att påstå att säljaren var kåt, ville sälja sig, njöt av det hela, kan han (för det är oftast en han) ytterligare intala sig och andra att köpet var helt okej. Ju mer ljus som riktas mot de fåtal ”lyckliga hororna” ju lättare får köparen att rättfärdiga sina köp. För faktum är ju att det säljer att spela upp en illusion av att vara lycklig. Ingen säljare kommer få in pengar på att helt uppenbart vara emot det denne gör. Tvärt om kommer hen sälja mer, dra in mer pengar, behandlas bättre om hen spelar upp en roll som lycklig, som kåt, som intresserad av att sälja sex för att det är ”kul”.

Sexsäljarna måste bibehålla denna illusion för sig själva för att tjäna pengar och köparna måste bibehålla illusionen för att kunna köpa. Samtidigt som sanningen är att absoluta majoriteten av säljare (siffror varierar från 90-98%) uppger att de under och efter sin tid i branschen upplevt hot, våld, övergrepp, posttraumatisk stress, självmordstankar, dålig självbild, störd sexualitet osv osv. Det är alltså något som de facto skadar människor! Jag förvånas däremot inte för en sekund över att personer som befinner sig i sexsäljandet försvarar det. Det är så vi människor fungerar, vi vill se det bästa i våra situationer, försvara vad vi gör och hur vi lever till varje pris. Precis som någon som misshandlas i sitt förhållande kommer rättfärdiga att stanna (”han är ju snäll som nykter”, ”han ångrar sig alltid”, ”jag borde vetat bättre än…”) kommer sexsäljare rättfärdiga att fortsätta sälja sex (”Det är så flexibla tider”, ”jag kan styra min dagar till skillnad från vanliga jobb”, ”jag möter bara snälla köpare”). De som påstår att de absolut aldrig utsatts för något under tiden de sålt sex ljuger eller så har de haft en jäkla tur. Ju längre en säljer, ju fler en träffar ju större sannolikhet att någon kommer vara ett as som går över gränserna och njuter av det.

Ett annat argument mot sexköpslagen är att den är tandlös, få anmäls och av de anmälda blir få dömda. Statistik enligt BRÅ för några år sedan:

sexgrafik1000Som ni ser är det sant. Extremt få döms för att ha köpt sex. Är det då ett relevant argument till varför lagen ska bort? Nej. Extremt få döms för våldtäkt också, och det finns de som uppskattar situationer som andra bedömer som övergrepp så med retoriken som råder kring sexköp borde då lagen mot våldtäkt tas bort också, Hur många tycker det är rimligt? Jag gissar på ingen.

Slutligen talas det som sagt en hel del om tolkningsföreträde, att tillåta röster från de som själva sålt sex och vet hur det är. Så därför tänker jag, för att bryta vissa tabun, här och nu säga detta: jag har varit där. Jag har sålt sex. Under de år jag sålde mötte jag en lång rad av olika män, från de blyga ”snälla” till de elaka och hänsynslösa. Från män som tände på att inbilla sig att de hjälpte mig till män som ville låssas att jag var deras partner som de kunde straffknulla. Där och då tillhörde jag dem som påstod att det var okej, att jag inte alls tog skada, att det mest var en kul grej. Vet ni vad? Jag ljög för mig själv. Nu är det många år sedan jag gjorde detta så jag kan se på det på ett annat sätt. Det tog mig flera ÅR att få en mer nyanserad syn på sex och min egna kropp. Det tog mig också flera år innan den sista köparen insåg att jag inte skulle sälja sex mer. Det jag skrev om i detta inlägg handlar faktiskt inte om bara en utan tre olika personer, varav två var fd köpare.

Det talas sällan om livet efter att en sålt sex. allt fokus läggs på de som just här och nu säljer sex och deras trygghet (vilket såklart är viktigt). Vi måste prata mer om vad som kommer efteråt. Hur stigmat gör att det kan vara svårt att lämna säljandet även när en vill för att det påverkar ens möjligheter att få arbete. Hur en alltid får gå omkring redo att stöta på en köpare ,såvida en inte flyttar, köpare som kan komma att göra obehagliga närmanden. Det är att ge upp sin trygghet under många år framöver även efter att en slutat sälja. Om dessa aspekter talas det aldrig hos de prostitutionsliberala som bara talar om att göra sexköp lagligt. Kanske det tystas ner för få vill tänka på den dag ”karriären” tar slut och vad det kommer innebära. Så som den beroende inte kan tänka sig ett liv utan sin drog.

Slutligen: Den enda kritiken jag har mot dagens sexköpslag är själva kopplerilagen. Den borde omformuleras så att säljare kan organisera sig, tex i facklig verksamhet. Det går nämligen att arbeta för att säljarna skall kunna bygga sin trygghet utan att för den delen normalisera sexköp och låta torskarna komma undan. Givetvis behövs allt detta kombineras med en socialistisk kamp där vi alla till sist ska kunna vara så ekonomiskt trygga att ingen ska behöva sälja sex för sin överlevnad. Just ja, det där med frivillighet. Den finns inte. Alla är vi offer för de strukturer som råder, inkl de som påstår sig gjort ett helt fritt val i detta. Majoriteten har dock inte gjort fria val utan gör det för att få ihop ekonomin, för att betala skulder, finansiera droger eller för att de tvingas pga människohandel. Allt som inte är trafficking är inte nödvändigtvis frivilligt. Nästa gång någon känner behov av att ”nyansera” debatten om sexköp, fundera på vems ärende som springs. Är det köparna? De privvade säljarnas? Eller de som behöver allra mest skydd?

Läs gärna AmraHamras vinkel på debatten här.

Gästbloggsinlägg

Var på din vakt, hela dagen varje dag, speciellt om du har mörkt hår och bruna ögon

7 kommentarer

Detta är ett gästinlägg från en läsare som vill vara anonym:

”Att få sin kväll förstörd av ett rasistiskt fyllo som trycker upp rått kött i ansiktet på en är inte ett önskat avslut på någons dag. Att ingen ingriper, utan istället väljer att titta ner och vara blinda fastän situationen eskalerar, gör det hela ännu värre.

Runt tio över sju på donken i stan kommer han fram och säger högt att han letar efter sin svenska flagga som han tappat. Alkoholsodören stinker. En kille vid bordet svarar att ingen har sett den och föreslår att han borde leta någon annanstans varpå mannen tittar över bordet och skriker ”amen klart ni inte vet hur den ser ut, ni är ju förfaan inte ens svenska. Ni är ju från utlandet för i helvete ni kan ju ingenting. Se på mig, jag är SVENSK, Swedish pride vettu!” varpå han lunkar vidare med en liten väska på hjul. Man undrar ju vad som fanns i den. En vid bordet undrar om vi borde radat upp allas utbildningar framför näsan på mannen (välj och vraka mellan medicin eller ekonomi från universitet som KTH och Uppsala). Vi väljer att inte låta hans ord påverka vår kväll alltför mycket och skojar vidare.

Vid tio på kvällen, på pendeltåget från centralen hörs en mörk, kraftigt berusad röst längre bak i vagnen. Folk som flyttar och byter platser. Tanken påminner en om det som hänt tidigare inne på donken, men inte en chans att det är samma man tänker jag. Snart kommer en varelse som viftar med ett gult paket med något rosa som hänger ut, något som liknar inälvor? Han sätter sig bredvid, viftar med paketet i ansiktet på min vän och säger högt ”Titta! Jag äter bacon. Får jag göra det hörrö?”  och börjar tugga på det råa köttet som hängde ut. Det är samma fyllo som inne på donken. Vi byter plats, han följer efter, viftar med mer bacon, alla omkring tittar men ingen yttrar ett ord. Sen får han syn på tre beslöjade kvinnor bakom och väljer att hoppa på dem istället. Han trycker upp sitt råa bacon i ansiktet på den ena kvinnan som sitter närmast och fäller nedvärderande kommentarer om slöjorna. Alla tittar men ingen yttrar ett ord. Medan jag står i först i kö i fem minuter till att få prata med någon på SL:s trygghetsnummer hinner han trakassera kvinnorna rejält och pekar finger åt dem. Min vän försöker hjälpa kvinnorna att komma därifrån. Lyckligtvis börjar en annan tjej på som satt nära säga ifrån och en till filmar hela händelsen samtidigt som de blir verbalt trakasserade av mannen.

Tåget stannar in, de tre kvinnorna är chockade och nu börjar folk fråga hur de mår. På perrongen kollar jag runt efter någon vakt som möjligtvis skulle kunna hjälpa till om mannen börjar trakassera kvinnorna igen då en av de är äldre och går långsamt. Vid ett tillfälle ställde han sig bredvid den äldre kvinnan och spydde ut nedvärderande ord. Hans blick sa dock mer än vad tusen ord kan förmedla.

Trygghetsnumret kunde inte skicka någon vakt för slutstationen låg för långt bort, men en av de två tjejerna som sa ifrån hade ringt så att polisen stod redo när vi kom ut från stationshuset. De tog mannen åt sidan och frågorna började.

Det värsta med situationen är inte bara en, utan många saker:

Att ingen gjorde något på tåget när mannen tydligt hoppade på enbart personer med mörkt hår och mörka ögon. Eller att kvinnorna han trakasserade och fällde nedvärderande kommentarer åt, var beslöjade. Eller att trygghetsnumrets personal näst intill skällde ut en för att man borde fatta att stationen ligger för långt bort (varför ha ett trygghetsnummer om man inte kan utnyttja det då?). Eller att mannen har haft samma beteende i nästan 3 timmar (hur många andra har hunnit bli trakasserade under dessa timmar?). Eller att han framför polismännen stod kontrollerad och lugnt behärskad och pratade i normal samtalston som om inget av detta hade hänt. Eller att man hela tiden måste vara på sin vakt så fort man rör sig utanför hemmet, för att undvika grovt ofredande, trots att vi lever i ett av världens bästa länder? Eller att det finns människor som tror sånt här beteende är okej. Listan kan göras lång..”

Samhälle

Sagan om ett litet barn som vill vara pojke.

130 kommentarer

Jag har velat en del om jag ska skriva detta. Tanken har funnits flera gånger men varje gång har jag tänkt att nä, kanske är det lika bra att lägga locket på ett tag till. Inte göra något som kan förvärra situationen. Nu har jag fått nog, vi har fått nog, jag och min man. Vad vi och vår fyraåring utsätts för är inte okej. Så här är hela storyn om vad som skett så här långt. Jag är arg. Jag är besviken men framförallt är jag ledsen. Ledsen över att vårt älskade barn inte bara kan få vara sig själv i fred utan myndigheters inblandning. Jag vet att vissa kan protestera att detta är ett intrång i mitt barns privatliv. Är inte myndigheternas agerande det också? Jag tror att om mitt barn läser detta om 10 år kommer hen se att vi agerade i kärlek och frustration över att inte bli lyssnade på av den myndighet som finns för att skydda barnen i samhället. Så jag hoppas och vill att ni sprider detta, så fler får veta vad som sker i Sverige 2015 när ett litet barn har en åsikt om sitt kön.

Så vad är det som har hänt? Jag tar det hela från början. Allra allra första början. Jag har två barn, det äldre barnet är en flicka och väldigt nöjd med det. Sen har vi barn nr två, jag väljer att kalla hen V. V föddes med snippa och tilldelades enligt standard könet flicka. Första året omtalade vi V som just en flicka när någon undrade över kön. Hen hade kläder i alla former och färger, rosa som gult som blått och grått. Klänningar liksom byxor och t-shirt. Ja en salig blandning. För vi tror på att ge barnen alla valmöjligheter till vem de vill vara.

När V var ca 1.5 år började hen uttrycka att hen inte var flicka. I början genom att bestämt skaka på huvudet när storasyster sa ”V är en flicka och det är jag också!”. V var verbal tidig och kunde ganska snabbt uttrycka sig i ord. Ganska snart kom det första ”V inte flicka!” och nån månad senare följdes det av ”V pojke!”. Okej sa vi, och lät det vara. Vi la ingen vikt vid det, lät det bara vara. I början tänkte vi att det är en kortlivad fas, barn gillar att testa, men det gick inte över. Istället blev V mer och mer bestämd i att hen inte är flicka. Även på förskolan började hen ge uttryck för att inte vilja kallas flicka. Runt 2 års ålder började det bli ett problem i förskolan. Vi bad personalen att prata lite mindre om kön och inte säga saker som ”hej flickan” till V vilket de accepterade. Vid 2.5 års ålder började V bli väldigt bestämd i klädval. Att ha klänning fungerade inte länge, ”INTE FLICKA!!!” blev resultatet bara vi visade en. Allt rosa rensades bort för varje gång hen hade rosa på sig var det någon som fällde kommentar att V var så söt som en riktig liten flicka.

När V var knappt 2.5 år bytte hen avdelning på förskolan. Det är nu de verkliga problemen startar. Vi sa samma sak till personalen på den nya avdelningen ”var snälla och kalla inte V för flicka, hen tycker inte om det och blir ledsen”. Personalen förstod inte alls vad vi menade, ledsen för vad? Ganska snart förstod de vad vi menade då V började gråta och ville vända i dörren efter att ha hälsats med ett ”hej tjejer” när vi kom för att lämna barnen på förskolan (storasyster gick just då på samma avdelning). Nu är vi framme i oktober 2013. Vi har ett utvecklingssamtal med förskolan för båda barnen samtidigt. Med på samtalet är en specialpedagog. En av de ordinarie pedagogerna lyfter att V vill vara pojke och undrar hur de ska hantera det. Vi förklarar hur vi ser på det, att de inte ska göra en grej av det, att det går över när det går över och OM det inte går över så får det vara så. Vi ser ingen orsak till att rätta något eller få panik. Specialpedagogen frågar om vi är okej med att ha återkommande träffar med henne, Vs huvudpedagog och kanske en skolpsykolog för att prata om det hela, hur förskolan ska agera och checka av utifall V ändrar sig och vill vara flicka. Vi säger att det är okej, så länge fokus är på att finna strategier för hur förskolan ska agera så bra som möjligt.

Så vi börjar ha träffar. Totalt blir det fyra stycken på ett år. Vi samtalar om V, vad hen säger och inte säger. Både vi föräldrar och skolpsykologen påtalar gång på gång att det bästa är att inte göra en sak av detta. Att inte peka ut V som tjej så hen behöver säga ifrån utan bara låta det vara. Framförallt specialpedagogen har svårt att hantera detta och ber oss kontakta BUP, vad säger de? BUP svarar precis som vi, låt det vara. Det är ett litet barn och de prövar sig fram, det går över när det går över eller så gör det inte det och då får vi ta det då. På andra träffen talar specialpedagogen om att hon ringt till både BUP, psykologen på BVC samt socialen. BVC psykologen hade uttryckt viss oro över att vårt barn skulle bli förvirrad i sitt kön, soc uppmanade direkt till att lämna en orosanmälan då de såg ”mycket allvarligt på detta”. Vi kommer just då överens om att socialen inte skall kopplas in. I synnerhet som förskolan påtalar att de inte ser något fel i hur vi föräldrar är mot vårt barn. Efter fjärde träffen ber specialpedagogen om lov att vara med i klassen och se hur V har det. Vi säger att det är okej. I efterhand borde vi nog inte gjort det.

En dag i september 2014 ringer specialpedagogen till mig och säger ungefär följande: ”Hej det är X, nu har jag deltagit en del i verksamheten och betraktat V och jag är oroad av vad jag sett. Jag vill att vi ses nästa vecka för ett möte igen. Denna gång har jag bjudit in en representant från socialen för nu vill jag ha dem med i detta så de också kan ge stöd. Ni har ju tidigare sagt att det skulle vara okej.” Jag blir paff och hinner inte alls tänka igenom det hela utan säger bara okej, skriver ner tid och plats och lägger på luren. På mötet en vecka senare deltar Vs huvudpedagog, specialpedagogen, en kvinna från socialen samt jag och min man. Vi träffas på ”neutral mark” för att det tydligen skulle få oss att känna oss mer bekväma.

Så bryter två timmar av helvetet lös. Först får specialpedagogen ge sin bild av vad hon sett. Hennes problemformulering är följande:

* V har en frisyr och en klädsel som är väldigt pojkigt kodad. Ofta jeans och tröjor med superhjältetryck. Håret är rakat på sidorna och längre uppepå då hen drömmer om att ha en punkfrisyr. Dessa kläder gör att folk ser V som en pojke.

* V har ett flickkodat namn. I kombo med klädseln gör det att folk blir ”förvirrade” när de hör vad hen heter. Detta ger upphov till frågor.

* Barn och vuxna frågar vad V har för kön. Vilket specialpedagogen bedömer som psykiskt påfrestande för hen då hen måste förhålla sig till vad hen är och ge svar. Dessutom varierar svaren vilket pedagogen tolkar som att V är förvirrad.

* V finner styrka i att säga att jag eller min man säger att hen är en pojke och förklarar sig ofta vid frågor med ”Jag är nog flicka, men mamma/pappa säger att jag är pojke!” Detta gör att specialpedagogen tolkar det hela som att det är VI föräldrar som tvingar/förvirrar/omtalar vårt barn som en pojke och att det är VI som vill att hen ska vara pojke och inte accepterar om V vill vara flicka.

Utifrån detta menar alltså specialpedagogen att V far illa, är obekväm i situationen på förskolan och att det vore psykiskt misshandel att inte agera. Pedagogen från förskolan känner inte igen sig alls, vad hon har sett är en unge som är glad, framåt, har massor av vänner och aktivt vill delta i alla aktiviteter. Specialpedagogen framhärdar. Vårt barn far illa.

Så är det vår tur att ge vår bild. Vilket är att vårt barn får vara vem hen vill, vi lägger ingen värdering i kön och har aldrig någonsin sagt att V ska vara en pojke eller att det är fel att vara flicka. Vi stödjer hen helhjärtat oavsett kön. Vi försöker påtala att vi tycker att detta är oerhört överdrivet och att det bästa ändå måste vara att låta V vara sig själv och möta hen där hen är. Kvinnan från socialen verkar inte hålla med. Det är nu det riktigt absurda tar sin början. Denna kvinnas resonemang blir detta:

* V måste kläs mer neutralt. Neutralt betyder ”så folk inte ifrågasätter om hen är en flicka”, dvs låta håret växa ut, ha kläder utan superhjältetryck osv. När vi frågar hur vi ska göra detta utan att grovt kränka vårt barn får vi inget svar.

* Det är vi föräldrar som pressar fram detta. Vi måste sluta låsa V i att hen är en pojke och börja prata om att V är ”biologiskt flicka” så hen kan bli trygg i sitt kön.

* Vi ska inte prata med V om att det finns pojkar med snippa och flickor med snopp och de som är varken pojke eller flicka. Motiveras med att det är för komplicerat för ett barn på 3.5 år att förstå och gör bara att hen inte får chansen till en sund könsidentitetsutveckling.

Jag argumenterar emot, gång på gång. Mot slutet av mötet är socialarbetarens enda argument ”Om jag ser till mig själv” samt ”Ja jag har ju en vän som är trans och som sagt att…”. Efter två timmar beslutar vi att avbryta mötet. Samtalet går bara runt. Vi får helt absurda frågor som alla har som syfte att försöka få oss att erkänna att det är ”extremt” att vårt barn får se ut ”som en pojke”. Vi får tex frågan om vi skulle låta operera in kattmorrhår om vårt barn ville vara katt. För att ha rakat huvud är lika extremt som operationer som inte kan ändras… I slutet av mötet så slår socialarbetaren fast att hon tänker starta en utredning och utse en utredare åt oss inom kort. Jaha säger vi, för att utreda så förskolan gör rätt eller? Ja, svarar hon, det ska bara handla om situationen i förskolan och jag lovar att det inte blir ett hembesök. Vi lämnar mötet med en klump i magen. Några veckor senare får vi ett brev: Om två dagar kommer en socialarbetare hem till oss för ett hembesök.

Nu är vi i november 2014. Socialarbetaren kommer hem till oss. Min mans psykolog är med som stöd och hjälp att ifrågasätta varför vi utreds. Samtalet tar ungefär en timme. Handläggaren är trevlig och säger i slutet av mötet ”Ja detta kommer jag inte lägga mycket tid på, jag förstår inte alls vad de menar att ni ska göra istället för vad ni gör nu?”. Efter de orden känner vi oss ganska trygga. Det kommer nog inte bli något ändå. Utredningen kommer troligen läggas ner. Vi har vunnit! Segern togs ut allt för tidigt.

Idag kom ett nytt brev. Socialen har inte alls lagt ner någon utredning. Tvärt om har de nu haft ”många kontakter om ert fall” och vill nu samtala med oss enskilt, ”för att komma vidare” som de står i brevet. Vad de vill prata om framgår inte. Varför utredningen inte bara lagts ner framgår inte. Det enda vi kan göra är att vänta till på tisdag för att veta när jag går dit. När vi tidigare protesterade och ifrågasatte varför det blev ett hembesök, varför utredningen gjordes om oss och inte förskolan som de sa har vi bara fått till svar ”ni ville detta, ni accepterade denna utredning.”, gång på gång vänds allt till att det är VI som bett om detta och att alla andra är helt oskyldiga.

Ska det verkligen vara såhär?  Vårt barn blir inte misshandlad, får mat i magen, har kläder så det räcker och blir över för alla väderlekar. Är glad och busig precis som barn ska vara. Att hen vill vara pojke är alltså ett så stort problem att vi som föräldrar skall ifrågasättas? Jag är som sagt förbannad, less och ledsen. Jag vill mitt barn det allra bästa precis som alla andra bra föräldrar vill. Tydligen duger det inte enbart för att mitt barn har en önskan om ett annat kön än det tilldelade och klär sig ”fel”. Vi är alltså i en situation där socialen vill diktera vilka kläder vårt barn har på kroppen? Hur sjukt är inte detta?

Jag kommer återkomma om detta efter mötet på tisdag. Ett är i alla fall säkert, de ska inte få komma undan med den stress och oro de orsakar oss bara för att vi låter vår unge vara sig själv på ett sätt som inte skadar någon annan. Vi kommer stå fast i vad vi gör och inte ge vika. Oavsett vad V vill kalla sig, flicka, pojke eller något annat så kommer vårat svar alltid vara: ”Okej, du får vara vem du vill, vi tycker om dig lika mycket ändå”.

Samhälle

Kvinnor och antivaxx

30 kommentarer

Jag har ju redan skrivit lite om varför jag tror att kvinnor dras mer mot alternativmedicinen än män. Jag tänkte nu prata lite mer specifikt kring ämnet vaccin, eller snarare rörelsen mot vaccin. Antivaxx rörelsen är en rörelse där kvinnor är i absolut majoritet både som deltagare men också som drivande personer bakom bloggar, youtube kanaler eller föreläsare.

Antivaxx rörelsen fick ett rejält uppsving efter den förfalskade forskningen som kopplade vaccin till autism. Efter svininfluensan och pandemrix har de fått ny luft under vingarna och allt fler väljer att inte vaccinera sina barn.

Det finns många argument från antivaxx sidan om varför vacciner är som bäst overksam skit och som sämst rent dödlig. Vad alla argument har gemensamt är att de baseras på anekdoter, förfalskad eller missförstådd statistik och konspirationsteorier. Big Pharma är ute efter att göra oss alla sjuka och tjäna pengar på det. All statistik som motsäger antivaxxarnas teser är lögner, köpta av läkemedelsbolagen för att lura oss. Av okänd orsak är också organisationer och statliga instanser såsom UNHCR/FN, WHO, Unicef mfl med i denna världsomspännande komplott. Jag skulle kunna skriva en hel bok om varför dessa teorier är ohållbara och motsäger varandra (eller den läskigt påtagliga funkofobin som genomsyrar hela rörelsen) men det är inte syftet med detta inlägg.

Frågan är ju varför människor och då främs kvinnor (mammor ) dras till denna rörelse trots kompakta bevis att vad de säger inte är sant? Jag tror svaret är: kontroll. Kontroll över en liten liten del av sitt och sitt barns liv.

För samhället idag är fientligt mot barn och fientligt mot mammor. Sjukvården är inte bättre. Mammor som oroar sig viftast ofta undan och får höra att de är hönsiga (jag har själv varit i sitsen). Detta resulterar i föräldrar/mammor med en oro inom sig som inte tas seriöst, andra vuxna (ofta män) som skrattar åt dem och därmed lämnar dem med en känsla inom sig av maktlöshet och frustration.

Antivaxx rörelsen är tvärt om. Där får dessa föräldrar iställer höra att de ska skita i läkarna, att de själva alltid vet bäst, att de förstår sitt barns behov mer än någon annan. Oavsett hur befängda storys de berättar som kopplar vaccin till allt från PSD och hjärnskador till hicka och snorig näsa så kommer de få höra ”absolut, du har rätt,det är vaccinens fel! Avgifta och gå inte till läkaren igen”. De får helt enkelt synas och höras och framförallt LYSSNAS på på ett sätt sjukvården inte kommer i närheten av. Med detta kommer en känsla av kontroll. Att DE har makten att ta beslut åt sina barn, att de minsann vet så mycket mer än tom läkarna vet.

Antivaxx rörelsen har många likheter med sekter. Det här med ”vi mot världen” är den tydligaste. Hur antivaxxers gärna ser sig som mer vakna, mer kritiska, mer pålästa än andra. Jag tror det är en motreaktion mot de (män) som närmast klappat på huvudet vid första funderingen om vaccinerna kanske innehåller dåliga saker. Eller reaktion mot alla de som hånar och skrattar när de för fram sina åsikter nu.

Jag förespråkar ständig dialog, och det gör jag i detta fallet också. Föräldrar som redan är fast i antivaxx rörelsen kommer ingen kunna nå så de kan lika gärna bara vara. Förr eller senare kommer de ha en ”felaktig” åsikt om något som går hand i hand med antivaxx förespråkandet och hamna i kylan. Då är det bra att inte ha bränt alla broar så de har folk runt sig ändå. För antivaxx brukar gå hand i hand med motstånd mot all medicin och sjukvård, med viss kosthållning och tro på andra konspirationer som ex chemtrails. I längden är det närmast omöjligt att upprätthålla den världsbilden i kontakt med andra.

De som vi fortfarande kan nå är de som tvekar. Som läst propaganda och tror deras bebis ska dö av en spruta. Där är det viktigt att tex prata om vilka risker som finns mer vaccin och vilka som finns med sjukdomarna. Vad är mest riskabelt? I min mening är det också viktigt att prata solidaritet och mänskligt värde. För att avstå vaccin om en kan ta det är en grymt egoistisk handling. Att inte vaccinera sitt barn är en egoistisk handling och har faktiskt rätt lite med sitt barn att göra utan bottnar mer oro för sitt egna samvete att göra (”vad ska barner säga om hen blir sjuk av sprutan ”).

Det finns mängder med artiklar som motsäger så gott som allt antivaxxers påstår, det finns massor av argument för vacccin. Att talanom detta på ett schyst sätt till föräldrar som oroar sig tror jag är vägen att gå så inte fler väljer bort vaccin för att antivaxxers lyssnar på dem. Detta är framförallt något  vården behöver bli bättre på. Sådant kräver dock tid och tid kräver resurser, vilket blir en helt annan fråga.

Feminismen

Vad är egentligen feminism?

2 kommentarer

Gång på gång i samhällsdebatten pekas det finger kring vem som är feminist ”på riktigt” och vem som inte är det. Det finns lika många tankar om hur feminism ska se ut som det finns feminister. Plus en och annan åsikt om vad feminism är av antifeminister som gillar att kasta skit. Vad är feminism egentligen och vem är en ”sann” feminist?

Definitionen av feminism är faktiskt väldigt enkel och lämnar väldigt mycket utrymme till egna tankar om hur feminism skall se ut. För att vara feminist krävs nämligen bara att en håller med om följande två punkter:

* Män som grupp är överordnad kvinnor som grupp (aka patriarkatet) och att detta är ett problem

* Målet med den feministiska politiska kampen är att alla skall behandlas likvärdigt oavsett kön och ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

Punkt två håller de allra flesta faktiskt med om, det brukar vara punkt ett som många har problem med. Även om en håller med om båda punkterna finns det enormt mycket utrymme till egna tolkningar av hur feminismen ska vara. Jag som transaktivist, antirasist och vänsterfeminist ser klassfrågan, antirasismen och krossandet av tvåkönssystemet som lika viktig som frågan om män resp kvinnors makt. För mig är feminismens mål inte helt uppnådd om klassklyftorna finns kvar, om människor fortsätter utsättas för rasism eller transpersoner inte har en självklar plats i samhället. Andra anser att bara det är lika många kvinnor som män i botten resp toppen av samhället har vi jämställdhet mellan könen och feminismen är fixad, medan resten är egna frågor. Ytterligare andra menar på att om inte djuren också inkluderas och alla slutar använda animaliska produkter så är feminismen inget värt osv osv.

Min uppfattning är att när det diskuteras om vem som faktiskt är feminist eller ej så läggs fokus inte på huruvida personen som det debatteras med är erkänner och är emot patriarkatet utan huruvida personen har ”rätt” åsikter om hur jämställdhet skall uppnås. Det är givetvis viktigt att diskutera kring hur ett jämställd samhälle ska uppnås men att ha olika uppfattningar om detta är inte vad som gör någon till en äkta feminist eller ej. Jag kan för all del tycka att många höger feminister tappar en hel del i sin samhällsanalys som jag tycker är viktigt, å andra sidan tycker de samma om mig.

Att börja prata om vilka som är ”riktiga” feminister eller ej baserat på hur de anser att den feministiska kampen ska se ut är farligt. Dels skapar det en närmast religiös mentalitet där olika inriktningar skall slå sig för bröstet och påstå att just de har tolkat feminismen mest rätt. Det skapar även motsättningar mellan feminister som i grunden tycker väldigt lika men med små skillnader vilket splittrar kampen onödigt mycket. Jag har dessutom sett oroväckande tendenser att kasta andra feminister under bussen för att få poäng och status hos personer som faktiskt inte är feminister. Ni vet det där när någon pekar på tex en manshatande feminist och tar avstånd? Sånt skapar split, det skapar osämja och det leder enbart till att antifeminister kan sprida runt lögner och överdrifter om feminister som folk sen är så upptagna med att ta avstånd ifrån att de glömmer kampen för jämställdhet. Fanny som har bloggen arsinoes.se har skrivit många bra inlägg om vikten av sammanhållning mot makten (i synnerhet mellan kvinnor) och jag håller med om detta. Även om vi inte håller med om allt någon säger eller står för måste vi generellt bli bättre på att stötta och hålla ihop som feminister. Det går att kritisera varandras ståndpunkter och åsikter utan att kasta varandra till vargarna, starta drev eller påstå att någon annan inte är en sann feminist.

Jag hatar inte män, men jag tänker inte ta avstånd från de som gör det. Jag tycker klassklyftor är skit men jag tänker inte ta helt avstånd från feminister som tycker det är okej osv. Däremot kommer jag debattera emot, och ibland bli förbannad när feminister uttrycker åsikter som skadar. Alla har vi bagage som påverkar hur vi ser på samhället, bagage som påverkar hur vi ser på feminismen. Jag är av åsikten att feminism inte är en ideologi som kan stå för sig själv, den influeras alltid av vad personen har för övrig ideologi. Feminism i sig själv säger som sagt inte speciellt mycket om hur jämställdhet skall uppnås bara att det ska uppnås, den säger heller inget om när samhället kan anses vara verkligt jämställt. Det är därför vi har så enormt många feministiska inriktningar. Det är därför det blir så fel och irriterande varje gång en antifeminist ska debattera med utgångspunkten ”feminister tycker att”. Den feministiska rörelsen är så enormt bred att det inte går att ringa in någon form av ”sann” feminist, i synnerhet som ju alla givetvis anser att just deras form av feminism är den bästa.

Men! För att komplicera det hela lite: Att bara kalla sig feminist och påstå sig vara emot patriarkatet är inte nog för att faktiskt vara en feminist. För att verkligen vara en feminist krävs också arbete emot patriarkatet. Detta måste inte innebära att vara politiskt engagerad, debattera jämställdhet hela dagarna osv utan var och en gör vad de kan. I min mening är den lägsta nivån av ”feministande” som krävs för att vara en feminist att arbeta med sig själv. Att tex arbeta med sitt språkbruk, att fundera över vilka personer en lyfter och vilka en dömer hårdast. Att titta igenom sin skivsamling eller filmerna i bokhyllan och fundera på representationen. Ja små saker helt enkelt. För förändring startar med en själv och att arbeta med sig själv en ett bra steg på vägen mot jämställdhet. Att däremot säga ”jag är feminist” och sedan inte göra något på något vis för att förändra sig själv eller något annat är inte att vara feminist. Det är att sätta en etikett och tro att allt ska fixa sig av sig självt. Det är helt enkelt en skillnad på att kalla sig feminist och att göra feminism.

Nåväl, kontentan av det hela är att vi dels måste sluta missta olika feministiska inriktningar för mer eller mindre sann feminism. Att vi ska diskutera hur vi vill uppnå jämställdhet, men samtidigt stå upp för andra feminister om de utsätts för drev, hat och hot även när det är feminister vi inte håller med. För ju mer enade vi är i kampen att krossa patriarkatet ju farligare blir vi. Om vi pekar ut andra för att inte vara sanna feminister kan till slut fingret istället vändas mot oss. Det är viktigare att diskutera sakfrågan hur ska vi göra framför vem säger rätt saker.

Samhälle

Hur hör kvacksalveri, kolloidalt silver och feminism ihop?

2 kommentarer

Personer som utger sig för att ha mirakelkurer för allt från fotvårtor och torr hud till cancer och diabetes verkar vara ett problem vi aldrig kan komma i från. I synnerhet inte så länge vi lever i ett samhälle där profit är allt som betyder något. Att marknadsföra bluffprodukter mot sjuka personer är ett lukrativt sätt att klämma pengar ur desperata personer. Det finns ärligt talat få saker jag avskyr så mycket som de som ger sig på att lura pengar av sjuka människor.

Jag är med i många grupper på facebook med en rejäl rad av intresseområden. Det spelar ingen roll vad för ämne gruppen har som syfte att avhandla så kan en ändå räkna med att debatter om ”big pharma”, kolloidalt silver eller nån annan mirakelkur kommer att blossa upp med jämna mellanrum. Det finns en enorm propagandamaskin ute efter att intala befolkningen att den vanliga medicinen inte fungerar men att just deras, extremt dyra, vatten eller sockerpiller är lösningen på allt.

oh-no-not-this-shit-again
Eftersom jag har två kroniska sjukdomar kan du ge dig på att jag ofta får allehanda tips om hur jag ska skita i sjukvården och istället dricka vatten med minimala mängder silver (aka Kolloidalt silver), äkta svavel eller bara färska grönsaker osv osv. Det finns mängder av kurer och mirakelmedel som alla har en sak gemensamt: De funkar inte på riktigt och de kostar obscent mycket pengar.

Kolloidalt silver är den senaste flugan, som det pratas om mycket och som pushas för tame fasen överallt. Kolloidalt silver (KS) är alltså 99.99% vatten och sedan små små mängder silver. Kolloidalt silver har bevisat sig relativt effektivt som vattenrening men totalt värdelöst som något annat. Ändå påstår Sveriges största tillverkare av KS att KS skulle bota allt från mjäll till cancer och Ebola. Ja ni fattar grejen.

Efter att ha hängt några månader hos denna tillverkares facebook grupp men även sett vad andra KS förespråkare hävdar i andra forum har jag lagt märke till en återkommande grej: Majoriteten av ”frälsta” är kroniskt sjuka kvinnor. Så här kommer mina funderingar rörande titeln på detta inlägg. Är det så att sjukvårdens brister och misslyckande i att ta sjuka kvinnor på allvar gör att de är en grupp som är mer desperat och mer lättlurad och därför är vanligare att återfinna bland ”foliehattarna” som slukar dyra naturläkemedel som det vore godis?

Desperation leder människor till att göra desperata saker. Båda mina diagnoser är det vanligast att kvinnor har och båda är diagnoser som länge varit förbisedda inom vården. Att ha konstant ont dag ut och dag in kan få vem som helst att vara redo att testa precis allt för att må bättre. Att stirra döden i vitögat får garanterat samma effekt. Detta utnyttjas helt hämningslös av kvacksalvare och KS förespråkare. Om du har obotlig cancer och blir lovad att om du dricker björkavkok för 800:- litern kommer du överleva, ja då kommer nog vem som helst vara frestad att ge det en chans.

Tillbaka till vården och kvinnor. Vården har systematiskt negligerat kvinnors kroniska sjukdomar och till viss del görs det fortfarande. Sjukdomar som förknippas med enbart kvinnor såsom endometrios, fibromyalgi eller livmoderhalscancer har länge varit undanskuffade sjukdomar som genom lobbyism fått allt mer fokus. De två förstnämnda är alltså kroniska sjukdomar där smärta är vanliga symtom. Bara i Sverige beräknas cirka 500.000 personer ha dessa diagnoser. 500.000 personer desperata att slippa ha ont om så bara för en dag. Personer som söker vård gång på gång men får veta att det inte finns något mer att göra än att knapra tabletter. Ja, jag vill upprepa igen att det inte är konstigt att många av dessa då gör en chansning och testar ett mirakelmedel även om de innerst inne vet att det är för bra för att vara sant.

Det fantastiska, men i detta fallet också negativa, är kroppens förmåga att övertyga sig själv om förbättring. Det vill säga: Placeboeffekten. Många vittnar om resultat av KS och annan naturmedicin men faktum är att det framförallt handlar om placebo, dvs personen som tar medicinen vill så gärna att den ska fungera att hen förmår sin kropp att fejka att medicinen fungerar. Lite som när någon blir skengravid. Så detta ger då massor av anekdotisk bevisföring som sedan används av tillverkarna för att ytterligare pusha produkten och lura än fler att köpa deras fejkade preparat.

Jag ser ett flertal problem med kvacksalveriet, dels att det inte är ordentligt förbjudet utan får fortsätta säljas på detta sätt. Dels att det riktas framförallt mot desperata människor och dels att kvinnor är överrepresenterade på grund av skolmedicinens misslyckande i att se dem och ge dem hjälp.

Så vad är lösningen på allt detta? Finns det ens någon? Jag tror inte att kvacksalveriet går att få bort helt, men det kan minska i popularitet om lagarna blir bättre och sjukvården får mer resurser igen till att verkligen se sina patienter. Vi behöver även prata mer om och motarbeta det kunskapsförakt som internet medfört där alla anser sig kunna allt om allt eftersom de kan använda google. Dessutom verkar det brådska med detta arbete, för i den fart utvecklingen går just nu är vi snart tillbaka vid kokt bark som behandling och människor som dör som flugor när de vägrar både modern medicin och vacciner. Vi som feminister har ett ansvar här i att bearbeta framförallt vården till att bli mer jämställd och bättre på att fånga upp och ge vård till dessa kvinnor som annars kommer hamna i händerna på hänsynslösa kvacksalvare.

Samhälle

Lets go nyårskrönika

Lämna en kommentar

Det har blivit ett nytt år och det brukar ju höra till att reflektera lite inför det nya året om året som gått. Jag tänkte skriva lite om tre saker jag tycker både varit det mest viktiga under 2014 men också sådant som kommer ge utmaningar under detta nya år. Punkterna är utan inbördes ordning:

1. ANTIRASISMEN BLEV FOLKRÖRELSE:

2014 var året med en bred folklig antirasistisk rörelse. Med start i Kärrtorp för ett år sedan fortsatte många hålla lyckade demonstrationer. Det blev också året då ryggvändande blev en tyst politisk manifestation och runt om i landet bildades nätverk mot rasism. Detta var ur många aspekter något enormt positivt då motståndet mot framförallt SD fick en så pass bred uppslutning att det blev omöjligt från SDs sida att hålla fast vid sin retorik om hur bara unga vänsterextremister är emot dem. På ryggvändardemonstrstionerna kom allt från högstadiekids till pensionärer med rullator för att vända ryggen mot SDs rasism. Samtidigt ledde dessa demonstrationer och det fokus som blev på dem att diskussionen ofta stannade vid att vara emot SD var att vara antirasist. Efter valet stoltserade många med profilbilder i sociala media som belyste att de iaf inte röstade SD, som om rasismen börjar och slutar med dem. Här är den stora utmaningen för året. Hur får vi kvar bredden i rörelsen som börjat nu, att hålla kvar vid dessa nätverk och eldsjälar som vill bekämpa rasismen och samtidigt lyfta problemet bort från SD och till det samhälle som är grogrunden för rasism, grogrunden till att SD finns? För jag har påpekat det förr: Rasism finns inte pga SD, SD finns pga rasismen. För tyvärr har jag flera gånger stött på problem med rasism inom de antirasistiska nätverken. Rasism som sopas undan och den som påpekar det anklagas för att ha fel fokus. Gång på gång sägs det att den verkliga fienden är SD och de än mer mörkskygga partier som kommer i deras fotspår. Detta är förvisso sant men hur ska vi kunna påverka rasismen i samhället om vi inte ens kan ta itu med den bland oss som vill motarbeta den? Det är

svårt att både hålla bredd och samtidigt djup i rörelsen för att förhindra att den på ytan bekämpar en rasism som den samtidigt är med och underblåser.

2. VÄRDEFÖRSKJUTNINGEN

Jag gick i högstadiet på 00-talet. På den tiden var det helt otänkbart att nazistiska partier skulle få ha informationsmöte i skolorna. SD fick öht inte komma nära. Tom i kommuner där de hade mandat var SD självskrivna besökare i kommunens skolor eller gymnasium. Även bland vuxna elever på universitet ansågs det fel om någon professor tillät nynazister eller rasister att hålla ideologiska tal i undervisningen. Att omtala SD som de rasister de är sågs inte som det minsta märkligt. Sen hände något, debatten kom att ändras och SD blev de som mycket med medias hjälp fick styra varåt det barkade. Plötsligt är SD inte rasister mer, ja knappt ens främlingsfientliga, de är bara lite kritisk mot vissa sorters invandrare. Lite inskränkningar i de mänskliga rättigheterna är väl inga problem eller? Mest av allt syntes denna värdeförskjutning när skolverket slog fast att även nynazistiska partier såsom Svenskarnas parti skall tillåtas ha informationsbord på skolor runt om i landet.

Debatten har nu glidit iväg så pass att det räknas som relativt extremt att vars tydligt emot all form av rasism, där nazism anses vara bara en annan åsikt än den gengse uppfattningen och där fascism i princip upphört att existera eftersom dagens fascister inte öppet drömmer om en militärmakt. Allt har nu blivit något som är öppet för diskussion även i skolan och där ”vi har olika åsikter” ses som helt okej argument i frågor som rör människors mänskliga värde och att alla ska ha samma rättigheter. En skola har av skolverket tom fått kritik för att elever påpekat att det inte är accepterat med rasistiska åsikter i skolan. Att skolan ska vara trygg för alla spelar ingen roll. En ung transperson ska ta att rätten till transvård debatteras i skolan, ett flyktingbarn ska vara okej med att få höra hur hen inte hör hemma här. Att få vara rasist i fred har plötsligt blivit något som skall värnas.

Att ta tillbaka styrningen av det politiska samtalet från SD kommer vara en enorm utmaning, inte bara detta år utan troligen för flera år framöver. Vilket för mig till nästa punkt.

3. VALKAOS OCH PROBLEMFORMULERINGSPRIVILEGIET

SD blev de enda riktiga vinnarna i riksdagsvalet i september. De tog inte lång tid på sig för att börja visa sin makt. Med Jimmie Åkesson sjukskriven satte de snabbt in en högre växel i att få igenom sin politik. Jag hoppas det skall visa sig vara ett misstag från deras sida. För att fälla den nya regeringen och skapa ett nyval valde de att rösta för alliansens budget istället för sin egna. Först skulle det bli nyval, sen blev det inte det eftersom regeringen och Alliansen fick till ett samarbete. Åsikterna om detta har gått isär, det har påståtts gynna SD, vara odemokratiskt, svika väljarna m.m.
Personligen är jag lätt positiv till detta. Det håller SD från en avgörande vågmästarroll i ca 4 år till. Det viktiga är dock hur övriga partier kommer nyttja detta. Om M och S upplevs för lika kan det absolut ge fler röster till SD. Om V är för tysta eller medgörliga kommer de inte upplevas som ett alternativ till partierna i regeringen. För att förhindra att SD vinner mer mark måste de andra partierna sluta förhålla sig till SD och börja att på allvar tala mer om sin egna politik, ställa upp egna problemformuleringar och tala om sina lösningar. Framförallt tror jag partierna måste tala mer om visioner, ideologier, framtidshopp och vad de vill göra för att nå sina mål. För är det något SD är bra på så är det att tala om sina visioner utifrån de problem och lösningar de ser och övriga partier måste bli lika bra på detta.

En annan viktig del i detta är att se förbi partipolitiken, mycket handlar också om det vardagliga. Genom att själva tala med människor en möter om andra infallsvinklar på klassklyftor, integration osv så går det att påverka debatten underifrån. Media bär också ett stort ansvar i vilka frågor de lyfter och hur, vilka röster de släpper fram och vilka som göms undan. Det finns helt enkelt en hel del att bita i under det kommande året.