Lo skriver himla bra om detta med könande, gå in och läs hela texten och sprid, det förtjänar den!
Tolkningsföreträde, hur funkar det?
I politiska diskussioner är ett ord som ofta kommer upp just detta om tolkningsföreträde. Vem har tolkningsföreträde när, hur fungerar det? Ofta blir det heta debatter just om detta när åsikterna går isär, och debattörer känner sig överkörda. Här ger jag min syn på det hela, och det är långt ifrån ett oproblematiskt begrepp.
Kortfattat betyder tolkningsföreträde att personer tillhörande en förtryckt grupp har första tjing på att definiera hur det förtrycket ser ut, vad som är nedsättande mot denna grupp samt hur kampen skall föras. Personer som inte hör till gruppen får fortfarande ge sina tankar och åsikter men dessa har inte fullt samma betydelse och vikt som åsikterna från de inom gruppen. Exempel på detta är att om en muslim säger ”detta är nedsättande mot muslimer” så bör en som icke muslim lyssna och inte börja komma med en radda ifrågasättanden och tjaffs om varför det inte alls är nedsättande mot muslimer. Tolkningsföreträdet betyder att de som inte hör till gruppen inte har samma rätt att höras, synas eller säga sin åsikt. Något som ofta ses som oerhört provocerande för personerna i privilegierad position som är van att få delge sina åsikter i alla sammanhang.
Tolkningsföreträdet betyder dock inte att alla inom samma grupp kan, ska eller vill tycka exakt samma saker. Tvärt om. Blir det skilda åsikter inom en grupp är det ingen som har rätt, men den som ev känner sig kränkt/förtryckt skall absolut få sina känslor respekterade och beaktade. Om två personer från samma grupp inte tycker lika är det dock inte ok för någon som inte hör till gruppen att använda meningsskiljaktigheter som exempel på att den utanför gruppen har rätt. För att förtydliga tar jag ett exempel: Det finns rasifierade som tycker det är helt ok att säga n*boll, det finns rasifierade som tycker det är helt fel. Det är ok att rasifierade har olika åsikter i frågan däremot är det inte ok att som vit säga till en rasifierad att hens åsikter om n*bollar inte är rätt för andra rasifierade tycker annat.
Hela detta om ”jag har en vän som….” argumentet som används av personer i förtryckande position för att försvara sitt förtryck handlar just om tolkningsföreträde. Det spelar ingen som helst roll om din vän påstår sig vara ok med vissa begrepp, är andra inom gruppen inte det är det vad du ska lyssna på. Som inte tillhörande gruppen har du alltså ingen rätt att föra andras talan om vad som är ok eller inte oavsett hur påläst du tycker att du är i frågan. Vill en ändå delta i debatten kan det vara ok om en kan hänvisa sina tankar vidare till personer inom gruppen istället för att föra hela resonemangen själv och göra tankarna till sina egna.
Nu till problemet med begreppet: Ofta i debatter som blir lite mer heta på gröten slutar det nästan oundvikligen med att personer börjar slänga förutfattade meningar runt sig som vore det fågelfrö på ett bröllop. Istället för att lämna diskussionen när det blir ilsken stämning dras tolkningsföreträdet fram och personer som tillhör en förtryckt grupp börjar peka finger. Problemet är att fingret rätt ofta pekar på någon som faktiskt också hör till gruppen. Jag kan tex inte själv räkna alla de gånger folk bett mig sluta skriva om saker som rör rasifierade för jag ”som vit fattar inte hur det är”. Jag har oftast anonyma profilbilder på konton osv så folk vet inte hur jag ser ut, och jag har ett svenskt efternamn. Istället för att ens tänka tanken att _fråga_ dras istället slutsatsen ”hen tycker inte som jag, då är hen vit!”. Samma gäller i många andra sammanhang. Ibland känns det dock rent absurt när tex någon som själv erkänner sig vara vitpasserande anklagar mig som aldrig passerar för vit, för att vara just vit. För att de inte vet vem jag är.
Detta fingerpekande och att _andra_ tar sig rätten att peka ut vilken grupp olika personer tillhör baserat på att de inte tycker lika är den största nackdelen i hela tolkningsföreträdesdiskussionen. Att jag pekas ut som vit nu och då kan väl vara därhän, men jag har också sett transpersoner felkönas, personer få sin sexualitet osynliggjord osv osv allt för att någon blir arg när andra inte håller med.
Jag tycker det är viktigt att vara medveten om tolkningsföreträdet, men jag ser också en fara i när det polariseras och används som en härskarteknik där alla måste tycka samma, eller så exkluderas det från diskussionen eller tom den grupp de tillhör. Det är inte ok. Som jag ofta påpekar: Vi måste inte tycka samma saker, det är ok att ha olika åsikter! Tolkningsföreträdet är ett trubbigt verktyg och vi bör faktiskt vara mer försiktiga med hur det brukas i diskussioner. Att kränkas av andra inom sin egna grupp pga olika åsikter är inte begreppets syfte. Låt tolkningsföreträdet hamna rätt, dvs hos den utsatta gruppen, men i debatter _inom_ gruppen har ingen mer tolkningsrätt än någon annan. Innan du exkluderar någon från en grupp och pekar ut dem som motståndare som helst bör vara tyst, våga fråga om de kanske, måhända, faktiskt också hör till och har en lika stor rätt att höras i frågan. Låt inte begreppet tolkningsföreträde bli en härskarteknik som bara nyttjas i försökt att tysta andras röst.
Att åberopa tolkningsföreträde innebär heller inte att diskussionen är slut. Andra måste fortfarande kunna fråga och be om utveckling av resonemang utan att få höra att de inte har rätt att fråga för andra har tolkningsföreträde. Tolkningsföreträde betyder inte heller att en står fri från att få kritik för sina tankar, andra även utanför gruppen har rätt att ifrågasätta hur en kommit fram till sin åsikt, däremot har inte de utanför gruppen rätt att ogiltigförklara ens åsikt i frågan.
Tolkningsföreträde är helt enkelt ett komplext och som sagt trubbigt begrepp. Använd det med försiktighet och vet du med säkerhet att du inte hör till en viss grupp, var redo att backa i diskussionen och inse att din åsikt inte väger lika tungt som andras i fråga!
”Ingen behöver tigga i Sverige”
När förbud mot tiggeri, eller tiggeri överlag diskuteras hävdar många att tiggeriet är rent bedrägeri eftersom ingen i Sverige behöver tigga. Dessa personer menar på att vi har socialbidrag och alla kan få det så därför behöver ingen tigga. Hur ligger det då till med sanningen i detta?
Ja först av allt är det inte alla som får socialbidrag oavsett medborgarskap för att socialen bedömer att villkoren inte uppfylls, tex för att släktingar gett en pengagåva direkt in på ens bankkonto, en gåva som gått till att betala förra månadens hyra men som soc menar är inkomst och därför drar ner på beviljat bidrag/helt vägrar betala ut bidrag vilket gör att pengarna ändå inte räcker till. Detta kan i sin tur leda till vräkning och hemlöshet. Vi har många fler hemlösa i Sverige än vi har tiggare, eftersom de allra flesta väljer att lida i tystnad, be om hjälp från familj och vänner (vilket iof är en form av tiggeri) eller att helt enkelt svälta till nästa månad och nästa försök att få pengar från socialen. Det är även många fler med bostad som inte får det att gå runt som får hjälp av olika organisationer med tex mat och kläder. Dessa organisationer har sett ett växande antal hjälpsökande de senaste åren.
Vad gäller personer som kommer hit från andra EU länder genom den fria rörligheten har EU en lag om likabehandling. Detta betyder att de har rätten att söka bistånd, men i bedömningen har socialen rätt att ta hänsyn till om de kan anses ha sin huvudsakliga hemvist i den kommun där de söker bistånd. Om så inte är fallet kan bidragen inskränkas till att tex gälla en biljett hem. I material riktat specifikt till socialkontoren i Sverige kan en läsa följande angående EU medborgare och rätten att söka bistånd:
Detta resonemang kan föras även i förhållande till EU/EES-medborgare som bedöms sakna uppe-hållsrätt och därmed sin egentliga hemvist i Sverige, till exempel personer som sökt sig till Sverige utan att ha realistiska möjligheter att göra sig gällande på den svenska arbetsmarknaden och som måste tigga för att klara sin försörjning.
Vad som är nödvändig hjälp för att avhjälpa en akut nödsituation måste socialtjänsten bedöma i varje enskilt fall. Dock innebär rätten till bistånd för att avvärja en nödsituation i många fall att biståndet kan begränsas till en-staka bistånd för mat, logi eller reskostnader för att kunna ta sig tillbaka till det land som EU/EES-medborgaren kommit ifrån.
Så även om Eu migranter som kommer hit som tiggare har en teoretisk möjlighet att söka bistånd är verkligheten snarare så att de får en enkel biljett hem. Eftersom de kommer hit för att tiggandet iaf ger mer pengar att skicka hem än att stanna i hemlandet är det alltså ingen vidare utväg. Skulle personerna som tigga försöka ta sig ifrån tiggeriet krävs att de anmäler sig hos arbetsförmedlingen och börjar söka jobb och med det anses ha uppehållsrätt. För att uppehållsrätten skall gälla krävs också en bedömning att personen har en verklig chans att ta sig in på arbetsmarknaden. Många av de som kommer till Sverige för att tigga vill för det första inte stanna på heltid i Sverige då de har familjer och barn kvar i hemlandet de är osäkra på att få ta till Sverige om de stannar, för det andra har många av dem inte fått gå i skolan eller har av olika orsaker en undermålig skolgång. Något som gör det svårt, eller rent omöjligt, att etablera sig på en arbetsmarknad där allt kräver utbildning. Således kommer det i praktiken bedömas att dessa EU medborgare saknar en verklig chans att ta sig in på arbetsmarknaden och med det även uppehållsrätt och rätt till bistånd utöver pengar till biljett hem.
Även om bidrag beviljas, tex etableringsbidrag för att personen är aktiv inom arbetsförmedlingens aktiviteter är ersättningen ofta låg och svår att få att räcka till då bistånden som finns att söka inte har följt med i inflationen och de ökade levnadskostnaderna. Således kan behovet att tigga uppstå även om ekonomiskt bistånd ges även om, som sagt, de flesta i första hand väljer att rikta sig till alla olika frivilligorganisationer som finns.
Nej faktum är att trots att Sverige är ett av de bättre länderna i fråga om sociala skyddsnät kvarstår att det visst kan uppstå ett behov av att tigga, även om det inte skulle komma in tiggare utifrån. Vi har bara till stor del lyckats dölja det genom organisationer som tigger ihop kläder, mat och annat så att de utsatta själva slipper. Så länge världen fortsätter att se ut som den gör, med ökade klyftor, krig och förföljelser av minoriteter kommer både behovet att tigga och behovet av att ta sig till andra länder om så bara för att försöka skramla ihop lite pengar på gatan, att bestå. Tiggeriet har alltid funnits, att det ökar igen är bara ett symtom på att det är saker rejält fel i samhället och världen. Att förbjuda det förskjuter bara problemet eller leder till annan verksamhet istället. Det som behövs är både direkt hjälp till de utsatta och hjälp till organisationer i hemlandet som med stöd kan sätta press på hemländerna att agera.
Fina ord om att inga i Svergie behöver tigga är just bara fina ord, det har inget med verkligheten att göra.
Vad är Cultural apropriation?
Cultural Apropriation/Kulturell apropriering (CA) är en term som beskriver maktförhållande i fråga om att nyttja och utnyttja andra kulturers kulturella uttryck. Det är ett mycket omdebatterat begrepp och många menar på att det skapar en tanke om att kulturer är statiska och enkla att dra gränser mellan. Samt att de av oss som talar om CA skulle vara emot ett kulturellt utbyte. Så är dock inte fallet.
Jag är personligen ett stor fan av kulturella utbyten och jag trivs med att bo i ett mångkulturellt land. CA handlar dock inte om ett ömsesidigt kulturellt utbyte utan om att de med makt tar kontroll över någon annans kultur. Ofta ses inte ens kulturen som just en verklig kultur utan görs om till en modeaccessoar, något en kan ha ett tag och sedan kasta bort till förmån för accessoarer ur en annan kultur. Kortfattat handlar CA om att ta kulturella uttryck från andra och genom detta tillskansa sig socialt eller ekonomiskt kapital på bekostnad av den kultur yttringen tas ifrån. En viktig aspekt i CA är skillnaden i bemötande mellan personer ur den utnyttjade gruppen och personer ur gruppen som aproprierar kulturen.
Här är ett exempel på CA, i Aftonbladet beskrivs hur ”det afrikanska passar oss svenskar”, hur vi ska glömma tacos, manga och country för nu är det i Afrika vi hämtar inspiration. För det första: Bara detta att skriva om Afrika som om det vore en enda homogen kultur när det är en kontinent med flera länder, flera kulturer? Ett av exemplen på ”färglada accessoarer” är armband gjorda av massajer, en urbefolkning som inte på något sätt ges ett bemötande ens i närheten av vad vita personer med deras smycken får. För det andra: Att omtala kulturella uttryck som har en innebörd och ofta djup mening för den kultur det tillhör i termer av rent mode, något utbytbart som gäller för en stund men inte är mer speciellt än en kudde från IKEA är respektlöst. Det visar på en kolonialism som säger att vita västmänniskor har rätten att klampa in i vilken kultur de vill, plocka ut vad de känner för och sedan nyttja efter egna behag oavsett vad dessa uttryck betyder för ursprungskulturen.
Som sagt ligger mycket också i hur bemötandena varierar. En svart kvinna från Eritrea i färgglad kaftan kommer få möta mycket rasism och ifrågasättanden om varför hon inte ”anpassar sig” till Sverige. En svensk kvinna i samma klädsel kommer på sin höjd få någon lätt hånfull kommentar om att tillhöra kulturkärringar utan koll. Mest troligt kommer det dock bara ses som inspirerande och lagom exotiskt om det blandas upp lite med västerländska kläder. Lika så med inredning, personer från ett visst land kommer ses som märkliga eller ovilliga att integreras i samhället som de behåller en inredningsstil från sin kultur medan en vit person kan hyllas och tom få inredningsreportage om sitt hem för att de ”utmanar” och har en bohemisk/exotisk/inspirerande inredning.
En annan av hörnstenaran inom CA är hur olika kulturer måste gå igenom ett vitt filter för att accepteras. Det vill säga att i den ursprungliga formen ses kulturyttringen som undermålig, ofta ociviliserad eller för avlägsen för att kunna passa in i vita sammanhang. Därför tas uttrycket, görs om efter en vit standard och accepteras sedan. Således duger den vitfiltrerade yttringen som bara ytligt påminner om originalet, medan originalet fortfarande ses ner på. Skall då personer från ursprungskulturen kunna använda sin egna yttring måste de anpassa den efter den vittvättade versionen för att det skall accepteras. Ett exempel på detta är tex mat, där traditionella maträtter får ändras i sammansättning eller kryddning för att passa ”svenska smaklökar”. Jag har flera gånger mött personer som rakt ut sagt att viss mat inte är för dem för de är ”faktiskt svenskar och gillar svenska saker”, samtidigt som de utan problem äter försvenskade varianter av samma maträtt. Ett företag som just nu satsar hårt på att tjäna pengar med hjälp av CA är Findus som lanserat en hel rad med maträtter att köpa i frysdisken. Försvenskade maträtter från olika kulturer sålda av ett av Sveriges största företag där de får alla pengar, kulturerna maten tas ifrån får inget. Indiska är också ett företag som gör stora pengar varje år på att utnyttja indiska kulturella uttryck anpassat till västvärlden.
Andra vanligt förekommande uttryck för CA är att ta religiösa symboler, göra om dessa till vanliga smycken eller inredningsaccessoarer och helt ta bort den religiösa innebörden. En av det absolut mest aproprierade symbolerna är nog det kristna korset som återfinns i smycken, kläder, inredning, ja you name it och ofta helt utan religiös innebörd. Ett annat exempel är de fjäderskruder som traditionellt använts av urbefolkningen i USA med en religiös innebörd och som blivit hårt aproprierat bla som utklädnad för barn som vill leka ”cowboy och indianer”. I USA finns en kampanj runt just CA med namnet ”My culture is not your costume” (”Min kultur är inte din maskeradkostym”) vilket sätter fingret ganska bra på vad det hela handlar om.
Eftersom kulturer blandas och CA har varit standard för rika vita under århundranden finns det många uttryck som idag ses som en helt naturlig del av den vita kulturen men som från början var CA. I andra fall har samma typ av kulturella yttring funnits parallellt i flera kulturer och det går inte att säga att den ena snott av den andra.
Sist men inte minst, och detta är vad som brukar göra hela konceptet med CA svårt för många: Vad som är CA eller inte har ingen tydlig gräns. Olika personer från samma kultur ser olika på det också vilket gör det ännu knivigare. En tumregel är helt enkelt att vara försiktig med att använda kulturella attribut en ser att personer från kulturen inte själva kan använda utan att möta fördomar och rasism. Kan inte de använda sina egna kulturella attribut bör nog inte du göra det heller. Kulturellt utbyte kan inte vara enkelriktat utan måste kunna ske på lika villkor annars är det en kulturell stöld. Bara för att vi kan ta kulturella uttryck och komma undan med det betyder det inte att vi bör eller att det är rätt. Låt kulturerna blandas med ömsesidig respekt så kan vi bevara det unika i kulturerna utan att köra dem genom ett vitt filter först.
Nordiskt forum, en orgie i vit medelklass cisfeminism.
Detta veckoslut gick Nordiskt Forum av stapeln, unikt i sitt lag i att samordna feministiska workshops, talare och seminarier. Runt 7000 personer ska enligt uppgifter ha samlats i Malmö för att diskutera feminism och politik. Målet med forumet ska ha varit att under dessa dagar i glad samvaro diskutera fram en gemensam feministisk politik för norden. En vacker tanke, ett allt annat än vackert genomförande. Ganska snabbt blev det tydligt för vilka detta forum främst riktades: Den vita medelklassiga cisfeministen.
Redan innan forumet gick av stapeln valde tankesmedjan Interfem att ta avstånd, i sitt öppna brev till Nordiskt Forum förklarar Interfem sin ståndpunkt i att organiseringen av forumet gör att deras medlemmar exkluderas, framförallt i fråga om ekonomi då den del av forumet som skall ha inflytande politiskt har ett högt inträdespris men även i fråga om representation.
När så forumet väl startade blev det allt mer uppenbart vilket vitt och ciscentrerat rum Nordiskt Forum var. Redan under inskrivningen ifrågasattes organiseringen av flera närvarande bla twittraren Svart kvinna när två standupkomiker kom farandes med brunkräm i hela ansiktet och sen ställde sig och twerkade. ”Brunbrända miami chicks” påstod komikerna och arrangörerna, men framträdandet andades både Blackface och cultural apropriation i twerkingen. Efter senaste årets debatt om Miley Curys och Twerking kan jag personligen tycka att varje påläst feminist bör veta det tveksamma i att vita twerkar, att ha det som ”skämt” under starten av ett feministiskt forum är högst tveksamt. Även om vi bortser från rasismen kan vi ju fråga oss: Är det verkligen värdigt en feministisk tillställning att göra ett helt standup nummer vars huvudlinje är att skratta åt kvinnor som kämpar för att nå upp till ett orealistiskt skönhetsideal? Låter det som feminism att skratta åt andra kvinnors utseende och intressen? För att inte tala om att idealen som det påstods driva med till stor del rör den amerikanska arbetarklassen vilket gör att skämten sker på bekostnad av ekonomiskt utsatta.
Sammansättningen på forumet både sett till föreläsare och deltagare var vitt vitt vitt. Något som tydligt visade sig med hur de fåtal rasifierade föreläsare faktiskt bemöttes. När Kawa Zolfagary, bla känd för att han startade upp sidan ”vita kränkta män” skulle tala bemöttes han bla såhär:
Är det ett forum för alla när rasifierade talares ursprung görs som skäl till skämt och skratt? För mig är svaret enkelt: Nej, det blir ett forum för vita och ett otryggt rum för andra. Det blir dock ännu värre.
Valerie K.B och Svart kvinna skriver på hur ”Svart kvinna” möttes när hon under ett seminarium pratar om rasismen som riktas mot svarta kvinnor. Berättelser om vardagsrasism bemöts av skratt, som om hon stod och drog skämt och inte talade om en verklighet som många möter varje dag. Efteråt pratar vita feminister om ”hur galna” människor det finns som är så rasistiska, och skrattar. I skrattet göms ett ”för så är iaf inte vi!”. Faktum är dock: Jo,sådana är ni. Skrattet är inte ett avståndstagande bara mot den som är rasistisk, utan även mot den som drabbas av rasismen. För skrattet säger inte bara ”vi är iaf inte rasister”, det säger även ”vi behöver iaf aldrig bli utsatta”. Avståndstagandet blir också ett kvitto på att de inte behöver rannsaka sig själva, för de är de goda. När någon tar sig tid att komma och tala på ett forum som detta, samla ihop vittnesmål om rasism och hur verkligheten ser ut, är det schyst att svara med skratt? Att mildra allvaret i det som sägs genom att tala om att en själv minsann inte är sådan och skratta? När Svart kvinna tar upp detta efteråt i sociala medier är svaret till största del…tystnad.
Vad gäller cis biten i det hela, ja vad ska man säga, tror någon att transpersoner skulle kunna känna sig inkluderade på allvar när forumet tillåter talare som ex Julie Bindel som bla skrivit en text om att transkvinnor inte är kvinnor utan bara karlar i klänning och att vi genom att erkänna transpersoners existens motarbetar feminismen? En annan känd transfob som bjöds in att tala var Gail Dines. Att dessa ens tilläts att komma, och att deras närvaro till stor del bortförklarades med ”vi visste inte” visar bara på att de som styrt denna skuta helt enkelt inte behöver ta saker som transfobi i beaktande när de väljer talare, för de drabbas inte själva. Att inte ta kritiken som framförts på fullt allvar visar också att sympatierna ligger hos andra cisfeminister, inte hos de utsatta. Kända feministen Kakan Hermansson hyllar tom Julie Bindel i ett inlägg på Nöjesguiden och uppmanar alla att läsa allt av denna kvinna som hon ”älskar”. När det påtalas att Julie är transfob tas inlägget bort men visar ändå på hur lätt TERFS (transexkluderande radikalfeminister) kan slinka igenom och få en ökad plattform.
Även organisationen FEMEN var med och talade, en grupp som gjort sig kända för att springa omkring med bara bröst i olika aktioner ofta riktade mot moskéer. FEMEN är en islamofobisk organisation som mött mycket berättigad kritik och det verkar även finnas bevis för att en av huvudpersonerna inom FEMEN var med på nazisterna och militärens sida under massakern i Odessa för några veckor sedan där vänsteraktivister blev brutalt mördade. Vad gör en organisation som denna på ett forum som skall vara till för alla feminister? Eller tror arrangörerna av Nordiskt forum att muslimer inte kan vara feminister och intresserade av en samordnad feministisk kamp i norden?
Sist men inte minst i kavalkaden av rasism och transfobi kommer då närvaron av norska Fremskrittspartiet. Ett islamofobiskt, transfobiskt, homofobiskt och allt annat än feministiskt parti som tilläts vara på plats och driva sin agenda. Försvaret denna gång? ”Vi måste förhålla oss till verkligheten”. Ja om det är så viktigt att förhålla sig till verkligheten att det utan problem går att göra ett påstått tryggt rum otryggt för alla utom vita ciskvinnor, varför ha en feministisk kamp öht? Senare har Nordiskt Forum gått ut med en förklaring i att Fremskrittspartiet bara bjöds in för att Norges jämställdhetsminister är från deras parti. De påstår sig ta avstånd samtidigt som hon bjuds in utan kritik från arrangörerna. Jag förstår dealen med att ha henne med för att det av (vita) feminister utarbetade handlingsprogrammet skulle överlämnas till nordens länders jämställdhetsministrar, men varför göra det som om hon vore en av andra? Varför inte vara tydliga med problematiken i den politik hon för, eller för all del bara fråga hur en person som ska jobba för jämställdhet kan tycka att kvinnor har ett eget ansvar vid våldtäkt? Nej, denna bit hade kunnat skötas så mycket bättre utan lama bortförklaringar.
Att programmet både riktades mot och togs emot av vita medelklass cisfeminister blir också tydligt i att dessa inte reagerat på varken problematiska talare eller annat runt om, som ex reaktionerna under svart kvinnas seminarium. När rasifierade och transaktivister lyft detta i sociala forum har responsen varit, milt talat, sval. Istället höjs forumet till skyarna av alla dessa vita feminister, som kallar det ett säkert rum, peppande och fantastiskt. Vilket det säker var för dem, de som kan ta sig friheten att se förbi rasism, transfobi och cissexism. De som kan skratta åt förtrycket och sen fortsätta som vanligt i sin lilla bubbla. För alla oss andra blev det bara än mer tydligt att inte ens feminismen är en säker plats för oss.
Då har vi alltså slagit fast att vi har skapat ett säkert feministiskt rum för vita cis feminister, nu är ju då frågan när staten kommer bistå med 10 miljoner kronor för att skapa ett forum som är ett säkert rum för alla feminister? Jag skulle kunna fortsätta denna text länge till, många fantastiska feminister där ute är det som reagerat på detta och många är vi som bemötts med svepande icke ursäkter eller inte bemötts alls. Kampen för en feminism och ett samhälle som inkluderar alla fortsätter, men denna gång var Nordiskt forum inte en del i att utveckla kampen.
Män: patriarkatets stora förlorare
Får ofta frågan hur jag kan påstå att vi lever i en partiarkal värld och att patriarkatet även finns i Sverige när jag samtidigt påtalar hur män är överrepresenterade inom självmord, hemlöshet, missbruk osv. Så jag tänket helt enkelt svara på det nu, hur jag ser patriarkatet som orsaken till att män är de som återfinns både mest i toppen och mest i botten av samhällsskiten.
Kulturellt finns ett antal egenskaper som anses ”manliga” och ett antal egenskaper som anses ”kvinnliga”. Ungefär såhär:
Manligt: Kvinnligt:
Ambitiös Vårdande
Rationell Känslosam
Logisk Empatisk
Matematisk Mjuk
Stark Irrationell
Bestämd Pedagogisk
Ledare Obeslutsam
De manliga egenskaperna värderas högre och de kvinnliga lägre. Detta inverkar i hur vi även ser på män respektive kvinnor. Män ses i egenskap av män som just mer rationella, beslutsamma och som bättre ledare som inte låter känslorna styra. Kvinnor å andra sidan ses som personer i behov av omhändertagande då deras mjuka känslosamma sinnen inte klarar för mycket eget ansvar. (Tillspetsat men ni fattar) Detta leder till att vi dels ser mer män i toppen av samhället eftersom de ses som mer självklara ledare som platsar i en ledande position, samtidigt ser vi också mer män i botten av samhället eftersom män anses kapabla att ta hand om sig själva, även när de inte kan det vilket resulterar i att den hjälp de behöver uteblir.
Kort sammanfattat: Patriarkatet dubbelbestraffar män som å ena sidan kan få makt och pengar men då ofta förlora i viktiga sociala kontakter som tex ett rikt familjeliv, samtidigt som de straffas när de inte lever upp till patriarkala normer om den starka ledande mannen och därmed hamnar längst ner i botten. Hade kvinnliga egenskaper värderats lika högt som de manliga hade män inte behövt hamna i bottenskiktet på det sätt de gör nu. Då hade det inte setts som märkligt eller fel att även män kan må dåligt och behöva tas om hand. Det hade inte varit en nedgradering för män om de bejakar sina känsligare sidor eller faktiskt ber om hjälp och hjälpen hade funnits att få istället för att deras behov viftats undan med att män ska kunna ta hand om sig själv.
Patriarkatet är dessutom inte lika påverkande inom alla samhällen. I Sverige där vi kommit en bra bit mot jämställdhet är det andra samhällsstrukturer som är ett större problem än att män värderas lite högre än kvinnor. Visst patriarkala föreställningar influerar det mesta i samhället, men utan patriarkatet skulle ex klassklyftor fortfarande finnas, men utan klassklyftor skulle patriarkatet minska kraftigt. Det vill säga enligt mig är inte patriarkatet det som är grunden till allt ont som många feminister gärna påstår, jag ser snarare att klassamhället som det största problemet som skapar patriarkatet och tex rasism, ableism etc. Om vårat mål hela tiden ska vara att krossa patriarkatet i första hand missar vi så många maktaspekter på vägen som är minst lika viktiga, om inte viktigare, att krossa.
Detta är en av orsakerna till att en intersektionalitet är A och O för min feministiska analys. Om vi stirrar oss blinda på en maktordning missar vi andra förtryck och vi missar att nyansera våra politiska verktyg efter den verklighet vi faktiskt lever i. När det talas om män som förtryckarna, vinnarna i samhället som styr över kvinnorna är det inte speciellt märkligt alls att män som befinner sig i samhällets botten inte kan känna igen sig och därmed tar avstånd från feminismen. En intersektionell feminism ser jag som lösningen på våra problem, både utifrån klass, rasism, kön, hbtq osv. Förtrycken samverkar och påverkar oss alla men det är viktigt att se att kvinnor kan förtrycka män, män kan förtrycka andra män, homosexuella kan förtrycka kvinnor osv osv. Bara för att någon är i maktpossition inom en strukturell aspekt kan de vara offren i en annan. En vit man är inte nödvändigtvis överordnad en rasifierad kvinna om en tex ser till utbildning, bostadsort, inkomst.
Verklig jämställdhet och jämlikhet får vi när alla har samma skyldigheter och rättigheter, det är också grundbulten inom feminismen, men ska vi nå dit duger det inte att ständigt se på strukturer som tydliga väl definierade makthierarkier. Makt och förtyck är inte en pyramid, det är flera ihoptrasslade nystan med garn där det knappt går att se var det ena tar vid och det andra slutar.
Slutligen, och detta vet jag inte är en allt för populär ståndpunkt inom många feministiska kretsar men, för att få feminismen och jämställdheten framåt räcker det inte med en frigörels av kvinnan, vi måste frigöra mannen i samma utsträckning. Så länge män tvingas in i stereotypa könsroller kommer detta även att upprätthålla könsroller och förtryck av kvinnor. I varje aspekt där en kvinna förtrycks av könsroller förtrycks en man på andra sidan. Könsmaktsordningen är en växelverkan där vi alla bidrar till förtrycket, av andra eller oss själva, därför startar arbetet i det privata, med oss själva. Politiska reformer leder bara en bit på vägen men utan förändring på djupet, inom oss får vi bara ord på papper utan betydelse. Granska dig själv, granska dina relationer, börja arbetet i din närhet, där startar vi den största förändringen.
Med vilken rätt pushar vi för kvinnor i förskolan?
Varning, denna text innehåller beskrivningar av sexuella övergrepp på barn.
Igår skrev Kerstin Weigl en krönika i Aftonbladet om män inom förskolan. Hon frågar sig varför vi ska pusha för män i förskolan, för oss vuxna eller för barnen? I texten drar hon upp ett fall där en praktikant på en förskola upprepade gånger våldfört sig på barn, bland annat inne på förskolans toaletter. Lagom till den unge mannen skulle sluta sin praktik berättar ett av barnen för sin mamma om vad som skett och hon slår larm till förskolechefen. Som sig bör. Kerstin påtalar att vi idag har krav om att alla som vistas inom förskola och skola måste visa upp utdrag ur brottsregistret oavsett kön samtidigt som hon frågar sig hur vi ska förhindra övergrepp av barn inom förskolan. Svaret verkar vara att undvika fler män i förskoleverksamheten. Eftersom brottsregistren bara visar om en dömts för sexualbrott kan givetvis odömda pedofiler/våldtäktsförövare slinka igenom.
Nåväl, förutom det smutsiga insuinerandet att alla män inom förskolan är pedofiler så gör det mig också oerhört förbannad att Kerstin så blåögt osynliggör att det faktiskt finns kvinnliga pedofiler/våldtäktsförövare. I England hade de för ett par år sedan en mycket uppmärksammad pedofilhärva där flera kvinnor inom förskolan visade sig ha en pedofilcirkel där de på allehanda sadistiska sätt våldförde sig på de barn de hade hand om inom förskoleverksamheten. Detta hade pågått i flera år, med hundratals barn som offer. Varför såg ingen? Varför uppdagades det inte? Jo, för att ingen tittar efter kvinnliga förövare.
Föräldrar är vaksamma på män, de varnar sina barn för snuskgubbar, de håller utkik efter män som verkar stå och hänga utanför förskolor etc, men ingen tittar efter de kvinnliga förövarna, för folk tror att de inte existerar. Det var inte heller länge sedan vi hade en pedofilhärva i Sverige med många kvinnor inblandade och en man. Mannen fick hela skulden, kvinnorna påstods vara hjärntvättade offer. För kvinnor anses inte kunna vara pedofiler. Faktum är dock att i intervjuer med offer visar det sig att kvinnliga förövare är lika vanligt som manliga förövare och att de agerar ensamma i samma utsträckning som män.
Att dessutom sikta in sig på förskolan som källan till pedofila övergrepp när vi vet att de flesta övergrepp sker av släktingar är förkastligt. Ska vi verkligen kunna skydda våra barn gäller det att prata med dem om integritet , om rätten att säga nej, att de ska våga berätta för sina föräldrar om allt och att en som vuxen lyssnar. En annan viktig grej är att inte bara prata om att vuxna inte får göra saker mot barnens vilja, vissa saker får vuxna inte göra mot barn öht. Pedofiler är skickliga på att få barnens förtroende och att få dem att vilja aktiviteter ett barn inte kan ge samtycke till. När det kommer till övergrepp på pojkar är detta extra viktigt att ha i beaktande, speciellt om barnet är lite äldre då det är oerhört vanligt att förövaren lägger skuld på pojken att han ville det hela, att han gillade det för att han fick stånd.
Offer för kvinnliga pedofiler är bland de mest osynliga offer vi har. Få vågar berätta om det öppet eftersom de sällan blir lyssnade på, sällan tas på allvar och allt för ofta för höra att de ljuger för kvinnor gör inte sådant. Kvinnliga förövare och manliga offer är extra osynliggjorda då det tom finns ett glorifierande av dessa övergrepp inom vår kultur. Pojkar i 13-14 års åldern som förmås ha sex med vuxna kvinnor utmålas i det närmaste som hjältar, det påstås att de fått uppleva alla unga pojkars dröm, att pojkarna kanske inte ville, eller oavsett är för små för att samtycka till sex med vuxna är inte med i ekvationen. En 14 åring kille som har sex med en 35 årig kvinna är coolt, en 14 årig flicka som har sex med en 35 årig man är vidrigt i allmänhetens ögon. Vakna upp, pojkar kan vara offer och kvinnor förövare!
Det behövs mer än kvinnor inom förskolan för alla barn mår bra av att ha förebilder av olika kön. Ett arbetsgrupp funkar bäst när det finns många olika erfarenheter och ju bredare sammansättning ju mer synvinklar, det gäller inte bara kön utan även ålder, etniskt ursprung osv. En förskola är fylld av alla sorters barn och behöver vara fylld med alla sorters pedagoger. Att börja peka ut en grupp som opassande inom yrket för att ett ytterst fåtal begått övergrepp är helt befängt.
Ska vi skydda våra barn på riktigt, ta av skygglapparna och se att kvinnor kan vara lika kapabla till hemska övergrepp som män. Med vilken rätt förutsätter vi att kvinnor i förskolan automatiskt ger en trygg förskola utan övergrepp? Hur kan en av Sveriges största tidningar ens publicera en text där alla män inom förskolan indirekt utmålas som pedofiler? Nej, sexuella övergrepp på barn är inte en fråga om kön, det är en fråga om makt, ofta utfört av personer som inte ens är pedofiler, låt oss inte luras att bara prata om männen.
I begynnelsen var vita.
Har ni någonsin tänkt på hur enormt vittvättad världshistorien är? Läser en i historieböcker, ser på gamla tavlor osv kan en lätt få intrycket av att allt som någonsin fått historien framåt har skapats av vita. Den vita normen genomsyrar allt trots att vita faktiskt är i minoritet i världen. Denna vithetstvätt är skapad i rasismens namn, och genom detta får vi även en nedärvd rasism där det vita perspektivet alltid hamnar i första rummet, där frågor som rör andra grupper än vita hetereo cis personer ses som särintressen, lyxfrågor eller sådant vi får ”ta senare”. Detta går igen inom feminismen, hbtq kampen och tom inom antirasismen.
Vad menar jag med en vittvättad historia? Jo att historiska personer nästan alltid avbildas som vita eller med ljusare hy än de mest troligt hade, att världsomvälvande kamper anses drivna och avgjorda av vita. Det går också att se i historiska målningar, sagor, texter och sånger hur personer med mörkt utseende uteslutande utmålas som onda eller helt enkelt exkluderas totalt ur historien. Några exempel: Jesus. Avbildas som vit, ofta med blont eller ljusbrunt hår, blå ögon. Maria avbildas på liknande sätt. Jesus var med största sannolikhet varken vit, ljushårig eller blåögd och inte heller hans mor. Sett till varifrån han kom var han betydligt mer troligt mörkögd med svart hår. Trots denna vetskap fortsätter Jesus och Maria att avbildas som blonda och ljushåriga. Samtidigt avbildas judarna som avrättade Jesus som mörka. Ljus vs mörk, god vs ond, ett återkommande tema inom historiebeskrivningen. Slaveriet är en annan vittvättad historia där avskaffandet av slaveriet helt beskrivs utifrån att vita avskaffade det, vilket inte alls stämmer. Bland de som ledde kampen återfanns flertalet fria före detta slavar. Den tändande lågan kom från en frigiven slav. I inbördeskriget i USA stred många ickevita soldater på båda sidor av kriget men det är bara vita som syns på avbildningar eller beskrivs i berättelser om kriget. Lucia en flicka från Sicilien som i de svenska firandena fram till rätt nyligen haft som krav att vara ljus och blond trots att den verkliga Luca var mörk. Eller vad sägs om det faktum att romarna i skildringar om antikens rom ofta avbildas som vita och ljushåriga? Ja som sagt bara ett litet axplock för att beskriva vad jag syftar till.
Att det vita är norm är så ingrott i samhället att de flesta inte ens reflekterar över det, att många inte ens ser att det är så det ser ut eller att det skulle vara något märkligt att det är så. När Disney kritiseras för att nästan helt välja vita personer i sina tecknade filmer försvaras det med att sagorna som filmerna baseras på är från länder med vit befolkning så det är bara historiskt riktigt att huvudpersonerna är vita. Ett försvar som inte ens reflekterar över det absurda i att kräva historisk korrekthet i hudfärgen på huvudpersonen samtidigt som hen tex dansar med en levande snögubbe eller pratar med en mus, eller för den delen är en flygande älva eller boende på en helt annan planet. Detta mina vänner är precis vad vithetsnormen handlar om, att det vita är en sådan självklarhet att den inte får ifrågasättas, inte kan ifrågasättas. När det ses som märkligare att en vit person får en annan hudfärg i en modern tappning av en saga än att byta ut människorna mot djur. (Ja, tänker här på tex Lejonkungen som baserats på Hamlet, eller på Micke och Molle som är en annan variant av Romeo och Julia osv)
För att då återanknyta till feminismen och antirasismen har jag under en ganska lång period blivit allt mer frustrerad över hur fokuset hela tiden flyttar tillbaka till de vita aktivisterna, kring vad de tycker är viktigast, vad de ser som rätt väg att gå, hur det tycker ”grunden i kampen” skall definieras. Amra har skrivit bra om detta här. Vi kommer hela tiden tillbaka till en kamp som handlar om priviligierade utgångspunkter, tex fler kvinnor i bolagsstyrelser. Alltså seriöst nu, det är en jäkla ickefråga hur många kvinnor som sitter i bolagstopparna så länge vi har problem såsom att våldtäktsoffer inte blir tagna seriöst pga förlegade förebilder om vem som kan vara offer och hur de ska bete sig. Eller att kvinnor fortfarande måste låta killkompisar låssas vara deras partner för att andra män skall sluta antasta dem på krogen. Vi kan inte lägga allt krut på karriäristerna så länge det finns de som kämpar för att ens ha en lön som räcker till husrum och mat för en hel månad. Vi kan inte lägga allt fokus på nån diffus rätt för kvinnor att få vara kvinnor och samtidigt ställa transpersoners verklighet och krav på lika rättigheter som ett särintresse. Å vet ni vad, det är verkligen inte ok att gång på gång behöva se hur den antirasistiska kampen kapas av vita som vill kräva att rasifierade ber snällt om att sluta bli förtryckta. När det sitter vita personer och slår sig för bröstet om att det är sådan tur att just de är antirasister. När feminister börjar hojta om systerskapet vid kritik samtidigt som de premierar en snubbes vilja att läsa om feminism framför rasifierade feministers rätt att slippa rasism, när det ser ut på detta sätt ja då är den antirasistiska och feministiska kampen riktigt mycket ute och cyklar på fyllan.
Nej det är faktiskt dags att sluta vittvätta historien. Att sluta flytta fokus tillbaka till normen och förminska de förtrycktas kamp. Det är inte synd om normen för att de exkluderade kräver att få samma rättigheter som normen haft i årtionden. Det är inte diskriminering mot normen att förtryckta kräver att behandlas på samma villkor. Det är inte förtryck av normen att de exkluderade blir arga när de kräver att få synas och höras men tystas. Gör skillnad på sårade känslor och strukturellt förtryck, annars kan du aldrig bli en sann allierad i kampen. Kampen om hur förtryck skall upphöra kan inte definieras utifrån hur förtryckarna tycker det skall vara, för de med makten vill behålla den.
Just ja som sista sak: Att prata om att de i underläge bara skall ändra sin attityd, att det är deras uppdrag att ”ta itu” med saker för att ”jobba sig upp”, att det bara är inställningen som är problemet är väldigt mycket nonsens. Nej alla har inte samma förutsättningar, nej alla kan inte bara jobba sig upp och få en schyst liv. För vissa är livet som att åka linbana uppför en liten kulle, för andra är det som att bestiga Everest medan någon står och knuffar en tillbaka för varje steg en tar. Det är kränkande och rent av oempatiskt om den som åker linbana tittar ner på den som försöker ta sig uppför Everest och hojtar ”Hörru, du behöver bara ha en mer positiv inställning så ses vi på toppen sedan!”.
Ja självklart hatar jag ”kvinnan”, gör inte du?
Nej du behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen här, jag hatar inte alla kvinnor, däremot hatar jag kvinnonormen. Precis som jag med hela mitt hjärta hatar mansnormen hatar jag även kvinnonormen. Jag hatar hur kvinnor förväntas att alltid måna om sitt utseende genom smink, modemedvetenhet, fixade frisyrer osv. Jag hatar hur kvinnor utmålas som svaga och i ständigt behov av räddning. Utöver vad de allra flesta nog ser som ganska självklara saker att hata kring kvinnonormen så finns det något jag hatar mer än allt just nu och det är detta: Hur kvinnonormen allt mer går mot att kvinnor skall ta över mansnormen. Att kvinnor skall vara hårda, våldsamma, grova i mun, elaka, hänsynslösa, oempatiska osv. Här skyller jag faktiskt på feminismen till stor del. (Oh no, hur vågar jag?)
Ok vi backar storyn lite. Det finns gärna en vurm att prata om ”förr i tiden” som en tid där kvinnor var inlåsta i hemmen, tog hand om barn och höll sig snygga för männen. Denna vurm av historieförvanskning ses både inom feminismen och inom antifeministiska rörelser som snackar om den gamla goda tiden. Ett ganska ypperligt tecken på hur medel och överklassen styrt den feministiska kampen i alla tider. För faktum är att det är just medel/överklass som haft hemmafruar som ideal, det är de som haft råd med att kvinnan inte arbetat. Inom arbetarklassen har kvinnorna i alla tider arbetat och arbetat hårt. De har inte tagit hand om några barn under flera flera år utan lämpat över bebisar till äldre generation så snabbt de kunnat för att återgå till arbete. Alt har de haft arbete som de kunnat utföra i hemmet ex tvätt åt andra, sömnad etc. Ja för att inte tala om alla som under bondesamhället bodde på bondgårdar. Tror folk verkligen att kvinnorna där fick sitta på sin rumpa och amma bebisar hela dagarna? Nej nej, det var ut med bebis på ryggen i en sele och sen mjölka kor och fixa med annat som hade med bondgården att göra. Att få ta hand om sina barn på heltid var en ynnest enbart given rika kvinnor.
Så hur påverkade då detta den feminsitiska rörelsen och synen på kvinnlighet? Jo genom att det var de rika kvinnorna som hade tiden att börja organisera sig för att få ökade rättigheter. Det feministiska perspektivet skapades utifrån deras syn på vad som behövde ändras och däri låg tex rätten att arbeta. När feminister idag ser ner på hemmavarande mammor gömmer det sig både en redig portion nedärvt klassförakt i det och även ett visst kvinnoförakt. För den feminsitiska kampen har länge präglats av att kvinnor ska ta mer plats inte på sina villkor utan på männens. Detta medför att istället för att lyfta sådant som faktiskt är bra med kvinnorollen och få män att anamma detta också (tex mjukhet, empati, lyhördhet) så skall kvinnor försaka dessa delar och anamma manlighetsnormer såsom hänsynslöshet, oempati och våld. I debatter om att kvinnor tex har svårare att hävda sig i jakten på chefspositioner uppmanas kvinnor att ”tuffa till sig”, dvs att bli mer som män.
Jag har ju redan skrivit om hur jag hatar mansnormen och det våldsideal som finns inom den. Inte bara i fråga om regelrätta övergrepp utan också kring ”ömsesidigt” våld. Att ge och ta smällar som ett sätt för män att bonda. Anyhow, eftersom jag anser att det finns mycket problematiskt inom mansnormen anser jag det givetvis vara åt helvete att kvinnor uppmanas att anamma denna norm för att ha en chans att konkurrera med män.
Jag märker denna utveckling väldigt tydligt bland mina feministiska kontakter, att vara aggressiv och hatisk ges ständiga ryggdunk och applåder där kvinnor anses vara starka och stå på sig om de är våldsamma eller har ett hatiskt språkbruk. Ok för att vara tydlig här: Nej, jag syftar på intet sätt här till att ha god ton när någon beter sig som ett as. Det jag syftar till är när kvinnor utan orsak beter sig som as mot andra och får bekräftande ryggdunkar på att de är coola, tar plats och vägrar ta skit. Jag syftar på när kvinnor är as mot män som inte gjort dem något med motiveringen att ”de får tåla det för de är män och per automatik förtryckare”. Ja alla män förtrycker men det gör det ändå inte rimligt att göra det synonymt med våld och hat mot vem som helst att vara en stark kvinna som står på sig. Jag ser öht inget positivt i att föra feminismen framåt genom att bete sig lika svinigt som en kritiserar män för att bete sig. Det går att stå på sig och inte ta skit utan att vara den som själv kastar skit på andra.
I spåren av detta ser vi också en utveckling där allt fler kvinnor anmäls för misshandel både på krogen/offentliga platser och hemma. Detta ser jag delvis som ett symtom på att våld har blivit ett accepterat sätt att ”vägra skit”, men även delvis (och detta ser jag som bra) att kvinnors våld i vissa situationer börjat tas mer seriöst. För fortfarande är det ju så kasst att kvinnors våld inte tas riktigt på allvar, och speciellt inte om offret är en man som av både kvinnor och män anses ska kunna tåla en smäll eller två av en kvinna. Nej kvinnor slår inte lika ofta som män, och kvinnors våld är sällan lika allvarligt som det män står för. Detta gör ändå inte kvinnors våld till ok och i synnerhet inte till något önskvärt.
Nu kanske någon undrar varför jag inte pratar mer om alla de där andra bitarna i kvinnonormen som är bajs? Tja, delvis för att det redan skrivs om så enormt mkt, men framförallt för att jag faktiskt är less på att så mycket inom feminismen fokuserar på vad män gör fel eller hur samhället är taskiga mot kvinnor. Ja kvinnor är förlorarna inom ekonomisk och politisk makt och inom dysfunktionella förhållanden. Kvinnor är dock inga oskyldiga lamm som gör allt rätt, kvinnor kan också förtrycka och kvinnor kan också vara as. Ska vi komma någon vart med jämställdheten är det faktiskt läge att även på allvar granska kvinnonormen och hur kvinnor själva faktiskt skapar denna. Allt ont kommer inte från mannen och det är dags att sluta utmåla män som kvinnans stora fiende.
Sist men inte minst: Jag hatar könsnormerna dels för vad de gör med alla inom normerna, men även för vad de gör med alla som inte passar in. Som jag skrev tidigare kvinnor kan också förtrycka, kvinnor är inte immuna mot rasism, transfobi osv och dessa saker blomstrar i kvinnonormen lika väl som i mansnormen. Problemet är inte att kvinnor är kvinnor och män är män. Så länge vi utmålar kvinnor som enbart offer för omständigheter gör vi kvinnor till alltid varandes passiva objekt och hur ska vi kunna begära att kvinnor ses som subjekt med egen makt och kontroll om vi själva bedriver en kamp där kvinnor är objekt?
Ett nej betyder nej, även för barn.
Genom bla FATTA kampanjen har debatten om att införa en samtyckeslag gällande våldtäkt kommit igång på allvar. Det ses som allt mer självklart att all form av sex skall föregås av tydligt samtycke, om den ena parten säger nej (på något sätt) är det vad som gäller. Detta ser jag givetvis mycket positivt på, en samtyckeslag kommer flytta fokuset från huruvida offret protesterat tillräckligt mycket till huruvida förövaren faktiskt förhört sig om att en sexuell handling var önskad. En lag ger förvisso viktiga signaler om vad som ses som ok, men en lag i sig gör ingen skillnad om det inte samtidigt arbetar med attityder i samhället. När det kommer till samtycke ser jag där ett stort problem i dag i hur barn ofta behandlas.
För barn finns ofta ingen tanke om att nej är nej när det kommer till deras egna kroppar. Vill de inte krama mormor får de veta hur ledsen mormor blir över detta, att kramas och tom pussas blir ofta ett krav, något som fås fram genom skam och tvång. Hur ska barn förstå rätten till sin kropp, och rätten för andra att bestämma över sina kroppar om de samtidigt av vuxenvärlden får lära sig att det är helt ok att genom skam få vad en vill i fråga om kroppskontakt?
Mins inte var jag läste detta exempel men en lärare hade frågat i sin klass ungefär följande: Vad gör ni om en 3 årig pojke försöker krama en 3årig flicka fast hon säger nej? De flesta tyckte bara det var gulligt.
Sen frågade hon samma men nu var barnen ca 8 år. Då fick hon svaret att pojken nog bara var kär i tjejen.
Sen frågade hon hur de såg på det om barnen var 12? Hon fick samma svar som när barnen var 8.
Därefter frågade hon om hur det skulle vara om pojken taffsade på tjejen å de båda var 18? Övergrepp tyckte genast hela klassen. Varav läraren frågade: Hur ska pojken förstå det när han fram tills myndig ålder fått veta att hans beteende är ok?
Detta är ett litet klipp från en längre film där en liten flicka om och om igen försöker knuffa undan en liten pojke som vill kramas. Det är helt uppenbart att flickan inte vill. Trots det får hon ingen hjälp från vuxna (som istället filmar det), pojken tillåts hållas och klippet har sedan cirkulerat som ”en gullig film”. (I det längre filmklippet knuffas alltså pojken bort på olika sätt av flickan, gifen nedan visar bara en av knuffarna. Hela filmsekvensen kan du se på youtube )
Vad ger det för signaler till den lilla flickan i detta fallet? Jo att ingen kommer hjälpa henne att freda hennes kropp för andra har rätten att kräva kramar. Vad ger det för signaler till pojken? Jo att han har rätt till fysisk närhet mot andras vilja. Jag säger absolut inte att den lilla pojken på filmen kommer växa upp till en hänsynslös våldtäktsman. Däremot skulle jag inte alls finna det otroligt om detta beteende fortsätter att ursäktas eller ses som gulligt att han som vuxen kommer göra sig skyldigt till minst ett tjatövergrepp. (Tjatövergrepp = tjata om sex tills den en vill ha sex med ger upp och går med på sexet mot sin vilja)
Helt ärligt förvånas jag ofta över hur så många ser på våldtäkt som något förvånansvärt att det sker och pekar ut alla förövare som psykiskt störda galningar. Är det verkligen så märkligt att det sker övergrepp om män får lära sig från småbarnsåren att de har rätt att trakassera tjejer? Är det så märkligt att övergrepp sker om barn (oavsett kön) får lära sig att en ska ställa upp med fysisk närhet för att inte göra andra ledsen, även fast en själv inte vill?
Rädda Barnen har en kampanj just om detta med att aldrig tvinga barn till fysisk närhet. Bland annat för att det verkar finnas en ökad risk för att barnet faller offer för pedofiler om de tror att de måste ställa upp på fysisk närhet när en vuxen ber om det. Läs gärna mer på deras sida.
Att normalisera kroppskontakt och att kramar etc är fint är givetvis bra, men detta kan göras utan att tvinga barnet till något. Även barn förtjänar att tillfrågas om de önskar en kram. Ska vi kunna ändra våldtäktsstatistiken måste vi starta redan med barnen, annars kommer vi bara fortsätta att försöka bota symtomen utan att göra något åt orsakerna.
Så istället för att utgå ifrån att barn ska krama tex släktingar, fråga om barnet vill och häng inte läpp eller skuldbelägg om barnet säger nej. Ett barn som tillfrågas och själv får välja att kramas eller inte kramas får dels en sund inställning till rätten att ta beslut över sin kropp, men även en bra syn på rätten till andras kroppar. Detta gäller i synerhet för flickor då samhället i övrigt lär flickor att de skall vara till lags och ofta ses det som viktigare att flickor skall kramas än att pojkar ska göra det. Lika viktigt som det är att lära barn att de har rätten att säga nej till fysisk kontakt är det att som vuxen faktiskt kunna säga nej när barnen ger en vuxen oönskad kontakt. Att tex inte acceptera att barnen slår en, eller säga ifrån om de kramas för hårt osv.
Våldtäkt och sexuella övergrepp av olika slag är allt för vanligt förekommande för att kunna skyllas på ensamma galningar, personer som våldtar eller gör övergrepp har lärt sig långt tidigare att det är ok. Barn som ställer upp på vuxna personers övergrepp har också lärt sig tidigare att acceptera vuxnas fysiska krav. Låt våra barn få ha rätten till sina kroppar precis som vi vuxna vill bestämma över våra. Låt inte våra barn idag bli ännu en pusselbit i våldtäktskulturen i morgon.
Vardagsrasismen 