Våldtäktskulturen och kvinnan

Varnar redan nu för känsliga bilder i detta inlägg som kan vara triggande pga sexuella övergrepp.

 

I tidigare inlägg om hederskultur i västvärlden berörde jag mycket kort den så kallade våldtäktskulturen. I detta inlägg tänkte jag djupare gå in på vad våldtäktskultur är, dess mekanismer samt hur även kvinnor upprätthåller den

Först av allt lite historia: Våldtäkt har använts som ett maktmedel och även en form av krigsföring i alla tider och används så än idag. Våldtäkt är inte bara kränkande på grund av att någon nyttjar ens kropp på ett intimt sätt mot ens vilja utan även på grund av alla de föreställningar och myter som omgärdar våldtäkten. Det finns tajta ramar för hur ett riktigt våldtäktsoffer förväntas bete sig och den som inte följer detta misstänkliggörs direkt. Jag kommer tillbaka till detta längre fram.

Synen på sex som något män alltid har rätt till började komma i och med patriarkatets frammarsch ungefär samtidigt som människan blev bofast och tillgångar delades upp på ett nytt sätt. Kvinnans reproduktion och därmed även sexualitet blev en källa till makt och kontroll över fler än bara kvinnan. Synen på kvinnas sexualitet som något som måste skyddas till varje pris, även mot hennes egna önskningar hänger kvar. Dock gäller detta skyddet inte från mannen hon har en relation till. Det tog lång tid innan det faktiskt blev olagligt för en man att våldta sin fru, inte fören 1984 dömdes en man för första gången för våldtäkt på sin fru. I alla tider har män ursäktas från både otrohet och våldtäkter med behovet av att ha sex. Prostitution försvaras med att vissa män behöver kunna köpa sex av kvinnor annars kommer de våldta istället. Hela vårt samhälles syn på sex är som något män har rätt till och kvinnor ska ge som en gåva.

Denna syn på sex påverkar också synen på vilka som är ”våldtäktsbara”. Horan och madonnan. Enbart en madonna kan bli våldtagen ”på riktigt”, horor får alltid skylla sig själva. Detta synsätt är fortfarande normen vilket syns i våldtäktsrättegångar där den våldtagna kvinnans hela karaktär skall granskas. Har hon haft ett vidlyftigt sexliv innan kan hon ju omöjligt blivit våldtagen? Eller så kan mannen frias för att han inte förstod att offret inte ville för hon vill ju alltid annars. En horas nej är helt enkelt inget som någon behöver ta på speciellt stort allvar. Detta tas det vara på så pass att det inte spelar någon roll egentligen vad kvinnans liv har varit innan våldtäkten, att sprida ut att hon är en hora efteråt är ett utmärkt sätt att så tvivel och döma kvinnan som den som orsakade våldtäkten. Det är så effektivt att det tom fått samhällen att mobba ut flickor så unga som 12-13 år som våldtagits av 15-20 år äldre män.

Våldtäktskultur är dock mer än bara själva hanterandet av våldtäkter och offren för dessa. Det är något som smyger sig in i reklamer, skämt, tv program, musik och filmer. Något som är ständigt närvarande och ritar en karta i våra hjärnor över vad som är verkliga våldtäkter och vad som inte är det. Här följer några exempel:

ImageImage

 

 

Bilden ett är från en film och är ämnad att vara en realistisk inspelning av en våldtäkt. Bilden två är en reklambild för jeans.

 

ImageImage

 

Ena bilden här är en reklambild, den andra en stillbild från filmen Irreversible tagen strax innan kvinnan blir våldtagen och grovt misshandlad.

Två av dessa bilder är ämnade att få oss att vilja konsumera kläder, två är ämnade att få oss att bli känslomässigt engagerade i filmer, känna avsky, rädsla och ev lite äckel. Ändå är bildspråket lika, ljussättningarna påminner om varandra. Att anspela på våldtäkt och våld i största allmänhet är ett rätt vedertaget knep i reklamindustrin. Det är menat att kittla våra sinnen, få oss att rygga tillbaka och bli provocerade men samtidigt intresserade. Detta fungerar och därför fortsätter dessa bilder att tryckas upp på reklampelare och i kataloger. Problemet är att dessa bilder också påverkar hur vi ser på varandra, hur män ser på kvinnor, hur kvinnor ser på män och hur vi ser på sexualitet och vad som är tillåtet. Att ständigt matas med dessa bilder gör oss avtrubbade kring var gränserna för sexuellt våld går, vad som är ok att göra och vad vi bör acceptera att andra gör mot oss. Bilderna ovan är relativt subtila men det finns reklam som går ännu mer rakt på rödbetan. Som dessa:

ImageImage

Den första bilden har ett bra budskap men är rätt dåligt utformad för den kräver ändå att en stannar upp och läser hela bildtexten för att förstå innebörden av vad som står. Bild nr två är bara vidrig.

Vad har nu detta med hederskultur att göra kan man fråga sig, det är ju bara reklam? Ja, men det är reklam som glorifierar våld, som sätter kvinnor som passiva objekt det är ok att göra vad en vill med. I de bilder vi matas med så finns det också en ganska samstämmig syn på våldtäktsoffer och det är denna: Endast dåliga kvinnor våldtas. (Slänger in en disclaimer här: Jag vet att andra än kvinnor våldtas också men faktum är ändå att absoluta majoriteten är kvinnor och att nästan alla som våldtar är män, därför skriver jag på detta sättet just nu)

Vad som kännetecknar en dålig kvinna är helt enkelt någon som inte ”tagit hand om sig”. Hur ska då kvinnor ta hand om sig? Jo såhär:

* Aldrig vara full

* Aldrig gå ensam ute efter mörkrets inbrott

* Aldrig umgås ensam med någon de inte känner väl

* Aldrig umgås ensam med en man om de inte vill ha sex

* Inte ligga runt

* Inte få rykte om att ligga runt

* Inte vara för sexigt klädd

* Inte vara flirtig

* Inte vara en ”cocktease”

Samt ytterligare mer saker. Ganska kortfattat: Kvinnor bör leva liv som inbegriper deras fäder, bröder eller en äkta make vid sidan under alla dygnets minuter så att alla förstår att de inte är enkla byten. Skulle nu en kvinna våldtas på väg hem från krogen, eller efter en fest med ytliga bekanta, eller av sin partner när hon somnat naken bredvid honom i sängen. Ja då får hon helt enkelt skylla sig själv. Jag skrev lite om Steubenville som är ett tydligt exempel på när detta med hora madonna tänket går över styr och en ung tjej får betala priset. Såhär kunde det se ut på nätet efter våldtäkten uppmärksammats:

ImageImage

Detta är bara ett minimalt axplock av det hat mot flickan och de ursäkter för pojkarna som flödade. Även i svenska sociala medier var lägren delade och många som ansåg att tjejen bara hade sig själv att skylla. Det är detta som är våldtäktskultur. När unga killar kan ha sex gång på gång med en flicka för full för att göra motstånd och det anses att killarna bara gjorde vad alla män skulle ha gjort i en sådan sits.

På mörkskyggare avkrokar av svenska internetvärlden har begreppet ”överaskningssex” myntats som ett ord för att beskriva sådant som är våldtäkter men inte anses vara det. Tex att ha sex med en sovande partner och hålla fast henne om hon vaknar. Det är även en beskrivning för våldtäkter som anses ”fina”, och ett sätt att påskina att vita svenska män aldrig kan våldta på riktigt, de bara visar sin uppskattning.

Nu kan det kanske verka som att jag menar att detta med heders och våldtäktskultur bara är mäns fel men det gör jag inte. Kvinnor har en stor del i att själva upprätthålla detta. Det är tex väldigt vanligt att hora rykten om våldtäktsoffer sprids av andra kvinnor/tjejer. Att själv bygga på våldtäktskulturen på detta vis har egentligen enbart som syfte för den som gör det att lura sig själv att en våldtäkt inte kan ske för att denne är ”för smart” för att ta de där riskerna som dumma tjejer gör. Hela detta system är också en direkt orsak till att så få våldtäkter anmäls, stigmat runt är stort och alla offer vet att deras beteenden och karaktärer kommer ifrågasättas in i minsta detalj. För de kvinnor som själva bidragit till våldtäktskulturen genom att tala om hur riktiga offer beter sig etc kommer troligen inte heller våga anmäla av den enkla orsaken att de har fullt upp med att anklaga sig själva. Antingen för att de gjorde den där saken de ”visste” var en risk, eller för att de gjort ”alla rätt” och inte borde ha blivit våldtagen. Att prata om hur kvinnor ska bete sig för att inte våldtas är ett enkelt sätt att flytta undan ansvar från förövare och skapa självhat hos de som våldtas.

TV programmet trolljägarna tar upp ett fall med en ung tjej som  berättar om en våldtäkt hon varit med om. En vloggare kommer med ”bevis” på att våldtäkten inte skett och hatet som följer där tjejen önskas allt ont i världen, inkl nya våldtäkter blir så massivt att tjejen till sist försöker ta sitt liv. Vad var det då för bevis vloggaren hade? Jo bland annat att tjejen dagen efter postat en bild på instagram av en chokladboll…. Det är såhär det ser ut för den som vågar prata öppet om ett övergrepp. Detaljer skall gå under lupp, allt skall rannsakas för att se på vilket vis hon själv bidrog till övergreppet. Myter om hur offer beter sig florerar i massor.

Alltså, det finns inga rätt eller fel eller typiska sätt någon som våldtagits beter sig på, det är högst individuellt. Att försöka bete sig som vanligt och inte låssas om att något hänt är dock väldigt vanligt. Som sagt är det ett stort stigma att berätta om ett övergrepp så varför skulle alla som våldtagits då skylta med det genom att visa sina känslor helt öppet för alla att se?

Hederskulturen gör också gällande att en kvinnas ”oskuld” är det bästa hon har, det hon bör vörda och vaka och som även männen i hennes familj bör vaka på. Det är bidragande till det stora stigmat kring våldtäkt för en våldtagen kvinna ses som skadad och förbrukad för framtiden. Som någon som aldrig kan bli hel igen. Ofta när våldtäkt skall liknas vid andra brott väljer en att likna det vid saker som aldrig går att repa sig från, som att få kroppsdelar avhuggna, eller dödas. En våldtagen kvinna är inte en död kvinna, hon är inte förbrukad eller skadad för all framtid oförmögen att någonsin leva ett fungerande liv igen. Med stöd, kärlek, kanske terapi och tid kan ett offer för våldtäkt må bra igen. Ett övergrepp glöms inte bort men det går att leva med om en får chansen och slipper att ständigt mötas av förutfattade meningar om hur det är att vara ett offer för sexuella övergrepp. Jag vet personer som 10 år efter sexuella övergrepp fått höra att de inte kan ha våldtagits på riktigt för att de återhämtat sig, har barn och familj. Det fungerar inte så! Låt även offer för sexuella övergrepp få gå vidare i livet och inte för all framtid tvingas leva i ett psykologiskt helvete för att bevisa äktheten i övergreppet!

När oskulden glorifieras och våldtäkten blir ett kränkande inte bara av kvinnan utan för ev partner/framtida partner som inte fått ha ”sin” kvinna orörd bildas dessutom en sjuk idealisering av allt yngre kvinnor, eller i vissa fall tom barn. Ju yngre ju större garanti att de är orörda verkar tänket vara. Oskulds/ungdomsidealen är enorma inom reklam och modeindustrin. Ex: Image

Vi ska både vilja vara och vilja ha den unga flickan, samtidigt som vi innerst inne vet att tanken på sex med en person som inte ser äldre ut än 14 troligen inte är speciellt bra. Vuxna kvinnor jagar sin  ungdom genom smink, kläder och allehanda operationer för att ses som åtråvärda. Kvinnan ska vilja bli åtrådd men inte ge efter för vem som helst.

Utöver alla dessa bilder, fördomar och ursäkter vi matas med kring varför våldtäkter inte är våldtäkter eller varför de är rätt coola ändå sprids våldtäktsskämt. Här är ett exempel: Image

 

Det är lätt att slå undan med att ”jamen skämt är bara skämt” men skämt säger också mycket om vår samtid, våra värderingar och vad vi tycker är ok. För bara en 30 år sedan var det helt ok att dra grova rasistiska skämt, idag är det inte lika ok längre för vi vet att rasism skadar. Våldtäktsskämten hänger dock med i olika former. De allra vanligaste spelar på misstänkliggörande av offret. Dessa skämt påverkar hur vi ser på verkliga fall, hur vi samtalar om våldtäkt och hur vi agerar när någon blir våldtagen i vår närhet.

Det är så enkelt att säga sig hata våldtäktsmän, påstå sig vara emot våldtäkter i alla former och skandera att ”ett nej är ett nej”. Det är inte fullt lika enkelt att stå fast vid detta när det är bästa vännen, släktingen, brorsan, eller nån ur kompisgänget som är anmäld. Det är också lätt att slå undan detta med att det rör sig om enstaka galningar, att majoriteten faktiskt inte våldtar. Men är det sanningen?

Ungefär var tredje kvinna har utsatts för sexuellt våld. Alla känner minst en, oftast flera, kvinnor som utnyttjats sexuellt på något sätt. Ändå känner så gott som ingen en våldtäktsman. Märkligt va?

Många av de kvinnor som har våldtagits ser det inte som det själv  och männen gör det absolut inte för i en våldtäktskultur har ju mannen rätt till sex. Är det verkligen våldtäkt om kvinnan hånglat upp snubben på krogen, bjudit med honom hem och sen ångrar sig när de tumlar runt i sängen på väg att ta av kläderna? Är det våldtäkt om en man tjatar på sin fru tills hon ger upp, ligger tyst medan tårarna rinner och mannen gör sin grej? Är det våldtäkt om paret är mitt uppe i frivilligt sex, mannen plötsligt går över till analsex och inte slutar fast kvinnan säger stopp?

Läst såhär svarar de flesta ja, men i mer djupgående intervjuer och i verkliga domar är svaret: nej.

 

Lämnar er med lite frågor att fundera över ang detta ämne:

Visste ni att det är vanligt att offer för våldtäkt pressas att ta tillbaka anmälan av sin familj?

Visste ni att den vanligaste efterföljande reaktionen på en våldtäkt är att slänga sig i en dusch för att tvätta bort skammen det innebar att våldtas?

Visste ni att en av de vanligaste orsakerna till att ett offer mår dåligt av en våldtäkt utöver själva våldtäkten är omgivningens reaktioner?

Visste ni att det är vanligt att offren för våldtäkt inte kan bo kvar i sin stad utan tvingas flytta på grund av mobbing och utanförskap efter våldtäkten?

Visste ni att offren för våldtäkt ofta utsätts för våld om de anmäler för att tysta dem och få dem att tro att felet var deras eget?

 

 

Jag kan inte vara din vän just nu

Vi måste prata. Detta går inte mer nu. Jag kan inte fortsätta såhär och det kan nog inte du heller. Vi har hängt ihop länge nu, många många år, men ska vi vara ärliga är det jag som fått det att funka. Det är jag som varit den aktiva och kontaktsäkande som funnits där när du velat och behövt. Jag har gett av mig själv, förklarat hur jag känner, hur jag mår, vad jag behöver. Du har aldrig lyssnat. När mina tårar rinner ser du åt ett annat håll. När mitt hjärta värker tröstar du någon annan. När jag behöver mina systrar vänder ni mig ryggen. När hatet lamslår mig skrattar ni med förövaren. När blodet flyter från min kropp av slag och våld förfäras ni och vänder sedan fokuset tillbaka till er själva innan blodet ens torkat från min kropp. Jag har förlåtit så många gånger. Tagit dig tillbaka. Hittat ursäkter och sett mellan fingrarna men nu är det nog. Jag vill inte längre finnas bara när du vill, jag vill inte lägre vara tyst, finna mig, anpassa mig efter din vilja, dina önskemål. Jag tänker inte längre gå med på att du knuffar undan mig, ber mig tystna eller anklagar mig om jag inte spelar efter din pipa.

Jag gillade dig, eller ja det gör jag egentligen fortfarande. Jag gillar dig och dina systrar och jag vill att det ska funka men nu går det inte mer. Jag ger upp och letar mina vänner på annan plats, söker mina allierade i andra grupper. Jag finner de som förstår mig, de som ser mina tårar och torkar dem, de som gråter med mig, för mig, för oss alla. De som utsätts för våldet tillsammans med mig och slår tillbaka. Det är vi nu. Du och jag är slut. Kanske kan vi mötas igen i framtiden, försöka på nytt. Det får vara upp till dig för ska det bli av är det din tur att försöka förstå, lyssna och på riktigt ta upp mig i din grupp. Det är dags att denna relation blir jämställd, men så länge den inte är det kan jag inte vara din vän. Tills dess önskar jag dig allt gott, du vita cis feminism.

Västerländsk hederskultur Del 2.

Del ett finner du här

Del tre här

Jag fortsätter mitt skrivande om den osynliga vita hederskulturen. Denna gång kommer fokus ligga på hur hederskulturen påverkar HBTQ personer så varning för triggers.

 

Först av allt: Den kristna värdegrunden som samhället påstås vila på. Vad är det egentligen? Stora delar av denna värdegrund är inget unikt för kristendomen, tvärt om något som finns i så gott som alla kulturer oavsett religion. Det finns dock framförallt två delar som tydligt syns som en kvarleva även i vårat sekulariserade samhälle, trots att inte heller dessa är unika för kristendomen. Nr 1: Sexualmoralen. Nr 2: Familjesynen.

Båda dessa är extremt heteronormativa. Kvinnor väntas vilja blir älskade av män. Män väntas vilja ha sex med kvinnor varje chans som ges. Att jag skriver älskade vs sex är av den enkla orsaken att kvinnans sexualitet inte finns i den kristna värdegrunden annat än som mål för mannens njutning. Sex för kvinnans egna skull existerar helt enkelt inte och det finns en tro på att kvinnor helt saknar förmågan att åtrå män annat än som potentiella makar och fäder. Detta brukar bland annat dras som en orsak till att kvinnor generellt inte är otrogna lika ofta som män eller har lika många sexpartners genom livet. Nå, ska inte hänga mig kvar vid detta utan gå vidare i hur detta påverkar synen på de personer som inte passar in i normen om att vara hetero och cis (cis är motsatsen till trans).

Image

 

Först av allt, äktenskapet. Äktenskapet inom kristendomen har framförallt med arv att göra, liksom dagens icke kristna äktenskap. Det blev också ett sätt för mannen att äga kvinnan och de barn som blev till inom deras äktenskap. Länge var kvinnor enbart mäns ägodelar, antingen sin faders eller sin makes. Överlämnandet som kommer från amerikansk kristen tradition symboliserar helt enkelt att pappan lämnar över ”rättigheterna” och ansvaret för kvinnan till hennes man. Eftersom fokuset har legat på att mannen ska äga kvinnan för att kontrollera sina ekonomiska tillgångar och hennes sexualitet har äktenskapet blivit synonymt med något som sker mellan en man och en kvinna. Att det skulle finnas de som inte vill ha någon av det motsatta könet eller de som är varken man eller kvinna var inte något det tänktes på då bibeln skrevs och reglerna kom till. (Den som här vill invända att det står i bibeln att homosexuella inte får gifta sig: nej, det är en tolknings och översättningsfråga)
Idag vet vi generellt sett bättre, men synen på äktenskapet som ett könskontrakt mellan personer av olika kön hänger med. Synen är dessutom väldigt könsbinär (dvs det finns en tanke om att det bara existerar två kön och enbart dessa två får äkta varandra). Det finns också en kvardröjande syn att barn som föds utanför äktenskapet, i synnerhet av ensamstående mammor, är lite sämre än barn födda till gifta föräldrar.

Dessa tankar föder ett stort motstånd mot att låta personer av samma kön, eller personer utanför den könsbinära normen, gifta sig med varandra. Det påstås vara ett hot mot äktenskapet och allt vad det står för, framförallt för att barn inte kan födas ”naturligt” inom äktenskapet. Nu är ju inte ett sam/icke norm könat äktenskap något som gör barn till en omöjlighet.

Så då kommer vi in på sexualmoralen i det hela. Eftersom män tros vara konstant kåta, alltid i behov av sex finns det en föreställning om homosexuella män som överkåta. En ofta förekommande invändning är att homosexuella män som gifter sig och skaffar barn skulle ”pådyvla” sina ungar deras sexualitet för att de inte kan hålla sig ifrån att nuppa inför barnen. Det påstås även att dessa äktenskap skulle vara mindre stabila för att homosexuella män helt enkelt inte fixar att hålla ihop på grund av sina enorma behov av sex. Jag behöver kanske inte gå in på hur befängt allt detta är, det säger sig självt kan jag tycka. När det då kommer till lesbiska par blir istället tanken den helt omvända, för kvinnor anses ju inte ha en sexualitet utan en mans inblandning så hur ska de kunna hålla ihop ett kärleksfullt förhållande om ingen vill ha sex? Det enorma osynliggörandet av asexuella i detta resonemang är en annan aspekt på det hela. Att inte vilja ha sex är liksom inte samma sak som att vara känslolös. Kvinnor har dessutom en alldeles egen sexualitet så rätt självklart kan lesbiska ha en kanonbra sexuell relation helt utan inblandning av en man. I motståndet mot äktenskap för annat än cis män och kvinnor finns inte ens transpersoner med, eftersom de helt enkelt inte finns i den kristna grundens världsbild. Så med detta går jag över till hur familj och sexualmoralen påverkar transpersoner:

 

ImageImage

 

Äktenskapet och sexualmoralen bygger på en tanke om kvinnor och män som två motpoler, biologiskt olika både till kropp och sinne. Kvinnor är de mjuka, omvårdande och känslomässiga, männen de hårda, förnuftiga och styrande. Grundtanken är att mannen ska beskydda familjen, kvinnan vårda den. På grund av detta har det skapats strikta könsroller som vi förväntas anpassa oss till. Könsrollerna börjar forma barn redan som nyfödda med olika bemötanden av bebisar och blir sedan mer och mer tydligt ju äldre barnen blir. Könsrollerna är binära, det finns en för könet man, en för könet kvinna och nåde den som inte passar in! Dessa är dessutom könsorgansfixerade .Har du snopp är du man, har du snippa är du kvinna. Punkt. Denna snäva syn på kön är (och har även här varit) så paniskt fasthållen att staten lagfört att de som avviker skall avrättas. Idag är det i Sverige lagligt att vara trans men fördomarna finns kvar och synen på transpersoner som något ”fel” är så utbredd och hårt ingrott att det kostar många transpersoner livet än idag. Hederskulturen i samhället gör det till något skamligt att vara trans, och även något skamligt att vara förälder till ett barn som är trans. I regel tom så pass att de anhöriga till en transperson får mer fokus, sympatier och stöd än transpersonen själv. Så vi kan ju slå fast här och nu, en gång för alla: Det är inte något fel, det är inte ett misslyckande, det är inte en källa till sympatier att ens barn är trans! Basta!

 

Som ni ser på bilderna ovan föder dessa könsroller även ett förakt mot transpersoner som varandes inget annat än ”fula” (läs misslyckade) personer av sitt kön, fula killar eller fula kvinnor. En transpersons beteende undersöks under lupp, minsta avvikelser från könsnormen för det kön personen tillhör ses som ett ”bevis” på att personen inte är trans, egentligen. Eller som ett bevis på att transpersonen inte är en ”äkta” kvinna/man. Ex en transman som använder smink, eller en transkvinna som inte har smink. De ickebinära transpersonerna granskas istället efter ”bevis” på att de visst är det kön samhället vill koda dem som. Ex en person med snippa könas som kvinna om hen har långt hår, eller bröst, en person med snopp könas om till man om hen har synlig skäggväxt osv. Blotta existensen av transpersoner är liksom ett stort hot mot de låsta könsrollerna, sexualmoralen och äktenskapssynen som råder och därför görs allt för att förneka deras rätt att finnas. I en hederskultur mäts lyckan i familjen, en person som lyckats i livet är en person som har en familj med barn,svärbarn, barnbarn osv. I denna bild fungerar inte samkönade par eller transpersoner och därur föds ett hat, ett avståndstagande och många gånger en förföljelse som är ytterst skadlig, ja rent dödlig. Att ta till våld för att trycka tillbaka de som sticker ut, som ett sätt att bevara ”landets heder” är……..tada: hederskultur. Den som här försöker ens med ett ord förneka att transpersoner eller de med annan läggning än hetero skulle vara utsatt för ett alltid närvarande hot om våld: Kontakta aldrig mig. Ok? Din blinda världsbild är helt enkelt inget jag har lust att ta del av.

 

En annan aspekt på det hela är hatet mot kultur riktad till unga kvinnor. Av unga (och inte fullt så unga) män kritiseras denna kultur ofta för att vara ”bögig”. Detta bottnar i både kvinnohat och homofobi. Exempel:

Image

Image

 

Jag har två teorier om varför detta argument kommer. För det första, kvinnohat. Det vill säga sådant som riktas mot kvinnor, och gillas av kvinnor/unga tjejer ses per default som sämre eller rent dåligt. Att som man medvetet rikta sig till kvinnor tolkas som feminint och är därför direkt dåligt. Eller ja, ”gay”. För det enda intresse en man kan ha i en kvinna är sex.

För det andra: Som jag redan skrivit, den kvinnliga sexualiteten existerar inte. Andra kön än man/kvinna existerar inte. Vad finns då kvar? Män och mäns sexualitet. I populär kultur som tex twilight där även manliga karaktärer visas med mycket bar hud, smekande kamerasvep och helt enkelt görs åtråvärda uppfattas dessa delar direkt som homoromantik. Att det skulle kunna vara riktat till (unga) kvinnliga tittare som faktiskt också kan vilja få ögongodis ibland är en otänkbar vinkel. Kvinnor ska dels inte vilja ha sex för sig själv, och om de ändå vill de ska de verkligen inte ha det som 16-17 åringar utan en ring på sitt finger! Alltså måste dessa ögonblick vara riktade till andra män, och är därför ”gay”. Att kalla saker för gay är också ett väldigt talande sätt för hur samhället ser på de som inte är heteros och därför inte följer den kristna grundvärderingen om sexualitet. Dvs som något avvikande, dåligt och något som bör bekämpas.

 

Jag slutar här för denna gång, finns så mycket mer att skriva på ämnet att det skulle kunna bli en hel bok 😉

Västerländsk hederskultur?

När ni hör ordet hederskultur vad tänker ni på då? Gissar på att majoriteten ser framför sig en svartmuskig man, muslim, som styr sin familj med järnhand, slår sig fru och hotar att mörda sina döttrar om de inte gifter sig med en man han utsett. Är jag helt off? Det är i alla fall så hederskultur beskrivs i media, filmer och det vardagliga samtalen. Hederskultur är något som bara finns i andra länder, något som ”importerats” med våra invandrare från muslimska länder, något ”de där andra” står för. Att det skulle finnas en väl inarbetad hederskultur även i vår västerländska kultur är liksom helt otänkbart. Så, därför ska jag spräcka denna världsbild och säga att JO, det finns en vit,västerländsk hederskultur som genomsyrar hela jäkla samhället.

 

Ok, först av allt har vi hederskulturen förklädd i ”den omtänksamma pappan”. Här följer några exempel på skämt som sanktionerar hederskulturen:

guns prom tisha

 

 

Texter och bilder som dessa må syfta till att skämta om hur pappor skulle skada unga pojkar som sårar deras dotter eller inte visar dem respekt. Faktum är dock att det inte alltid stannar vid just skämt. Även om det bara är skämt visar det på en rätt sunkig syn på både pojkar och flickor. Dels att flickors sexualitet ska skyddas (för det är ju vad detta främst handlar om) och det är pappans uppgift, dels i synen på pojkar som några som absolut inte går att lita på, som är sexuella vildar styrda enbart av sina lustar. Endast hotet om våld kan hålla dem i schack. Oftast ses dessa typer av bilder, skämt och synsätt som i det närmaste gulliga, eller som krass verklighet. Jag vet faktiskt inte vilket jag tycker är värst. Att det heller aldrig delas bilder eller ens verkar existera bilder om att pappor ska skydda sina söners sexualitet och känslor säger rätt mycket också om vad för syn detta bottnar i, var pappans heder ligger. Det är inte i sonens sexualitet som gärna får uttryckas ofta och med många olika, utan i dotterns sexualitet som skall hållas bakom lås och bom.

Edit: Tröjan med dejtingregler finns i en svensk version som lyckats med konststycket att vara värre än originalet:
image

 

Nu kanske någon invänder att det ändå är skillnad för i ”riktig” hederskultur är hela familjen inblandad. Ja, det är den här också:

 

brothers

”Don´t mess with her”  fotograferingar är mycket vanliga i USA, lyckligtvis inte fullt lika vardagliga här även om det förekommer. Det finns en oskriven regel att äldre bröder skall vakta sina småsystrar, stå upp för dem om killar är dumma och hålla koll på deras dejter. Finns inte pappan där är det liksom brödernas skyldighet att ta hand om sin syster för hon kan inte ta hand om sig själv. Vilket vid en första anblick såklart låter fint, men vi kommer hela tiden tillbaka till detta: Varför är inte mäns sexualitet, oskuld, värd att bevara? Varför är bara just flickor solkade om de haft sex?

 

Nu kommer då troligen invändningen istället att i en ”riktig” hederskultur är minsann hela samhället med på noterna och alla tror på detta. Jag säger såhär: Hederskulturen när den dras till sin spets mynnar ut i en annan rätt omskriven kultur, nämligen våldtäktskulturen. Hela mekanismen i hederskulturen där mannen (pappan) ska skydda kvinnan (dotterns) ”ära” (sexualitet) och därmed sin egen heder spelar nämligen in i våldtäktskulturen och hur den fungerar. För det första finns en syn på att kvinnor som är gifta, och som älskar sin man och vill honom väl inte är sexiga utanför hemmets väggar. Ex såhär:

tröja

 

Det syns också i hur det resoneras kring våldtäkter. Alltid ska kvinnans beteenden analyseras ner till atomer, hur var hon klädd? Var befann hon sig? Vilka var med? Var det hennes partner och hur hade hon då betett sig? Fanns det något som ursäktade våldtäkten?
Ett extremt exempel på detta från USA är det omtalade Steubenville målet där en 16 årig tjej blev full på en fest och däckade, därefter släpades hon runt av några killar mellan fester, våldtogs upprepade gånger, fotades och blev uthängd och hånad på nätet. Till och med amerikanska kändisar gick ut i media och frågade sig ”Vad har egentligen en 16 åring att göra full på en fest?”. När domen kom och killarna fälldes fokuserades bevakningen på hur deras liv krossats av ungdomlig dumhet, hur deras drömmar gick upp i rök för att en tjej var full och de bara gjorde var alla killar skulle göra. Rättens dom må ha varit fällande för pojkarna men samhällets dom var att allt var tjejens fel. I allt detta fick hennes föräldrar, och främst hennes pappa också mycket skit, varför hade han inte bättre koll på sin dotter? Här har vi hederskultur i sin renaste form. I Sverige har vi också haft liknande situationer, där hela samhällen vänt sig emot unga tjejer (Bjästafallet tex), ifrågasatt deras heder, ärlighet, hela karaktär för att de anmält en kille för våldtäkt. Deras beteenden analyseras, de hängs ut som lögnare och horor och det rynkas på näsan åt föräldrarna (papporna) som inte sett till att ha pli på sin dotter. Faktum är att det är vanligt att våldtäktsoffer tvingas flytta på grund av samhällets behandling av dem, medan förövaren kan bo kvar.

Utöver detta har vi även en utbredd hatkultur som främst visar sig på nätet där sexuell våld är ett ständigt återkommande tema i hot mot kvinnliga skribenter med ”fel” åsikter. Deras heder tros tas ifrån dem om män dels önskar dem våldtagna, dels talar om att de själva inte skulle röra dem med tång. Även detta är ett utslag av en hederskultur där kvinnans kropp och ”oskuld” är vad hon är värd, där all hennes heder ligger och även i förlängningen hennes familjs. Utan den hedersrelaterade synen på kvinnlig sexualitet hade inte män kunnat använda en kvinnas möjlighet att behaga en man som ett nedvärderande argument kring hela kvinnans karaktär.

 

purity

 

Även den västerländska kulturen vill ha hänglås på kvinnans sexualitet, hålla henne fast i ett beroende till mannen där hans åsikter och vilja är det som är prio ett. I tidningar riktade till kvinnor skriks det ut hur vi kan anpassa oss, sminka oss, klä oss och bete oss för att män ska vilja ha oss. Vad män menar när de säger vissa saker, hur de ska tolkas och hur vi ska svara. Allt för att forma oss efter mäns önskan och vad de gillar. Titta noga på den inarbetade västerländska kulturen, titta sedan på vad de ”riktiga” hederskulturerna kritiseras för främst ifråga om kvinno och manssyn. Likheterna är många och uppenbara.

 

Disclaimer: Jag påstår på intet sätt att hederskulturer inte förekommer i tex muslimska länder. Tvärt om är det ett synnerligen utbrett problem. Problemet är dock inte bundet till enbart en eller ett fåtal kulturer eller religioner utan finns i alla kulturer mer eller mindre öppet. Hederskultur är en patriarkal kultur och så länge världen är patriarkal kommer den finnas kvar i alla samhällen. Vi måste kunna se att dessa värderingar och tankar finns över allt och inte tro att det är ett problem som bara andra har. Vi har det också, här hos oss och har alltid haft. Dags att ta itu med all hederskultur nu, inte bara ”de andras”.

Edit: Som synes i kommentarerna är det många som hävdar att det inte alls finns en syn i Sverige eller väst om att papporna har ansvaret för flickors oskuld och att den är viktig att bevara. I dagarna kom denna reklam upp (och har nu även anmälts)

3267821_1200_675

Detta är ett exempel på precis det hela detta blogginlägg handlar om. Självklart är det negativt att våldtas, säger inget om det, men det är liksom lika negativt oavsett om en är oskuld eller ej, oavsett om ens pappa försökt skydda en eller ej. Det är inte mannens ansvar att vakta sin dotter som en hök och en flicka/kvinna som blir våldtagen är inte förstört gods utan precis lika mycket värd som en oskuld. Den enda som har ansvar är förövaren.

Den vita offerkoftan

Funderat flera varv på hur jag på bästa sätt kan formulera denna text sedan jag bestämde mig för att skriva den. Den vita offerkoftan. Vad kan jag mena med det? Jo detta: Som rasifierad debatterandes rasism möter en ofta, och då menar jag verkligen ofta, vita personer som försöker lägga beslag på rasismfrågan och få det att handla om dem.

Jag har pratat med vänner som också är rasifierade som liksom jag upplevt hur de får sitta och trösta vita vänner som är ledsna över att andra drabbas av rasism. Jag tar det igen: Rasifierade får trösta vita personer som gråter över att andra människor upplever rasism.

Istället för att bekräfta att det suger för oss rasifierade att bemötas utifrån vår hud och inte vår person kräver de att tyckas synd om, tröstas, få en klapp på axeln och guldstjärna för att de fattat att rasism är något jobbigt att behöva möta. Ja det är säkert tungt att inse att någon en bryr sig om får uppleva kränkingar så gott som dagligen för att de fötts med ”fel” hud, men tro mig, det är tyngre att vara den utsatta.

Att som vit ta avstånd från rasifierade vänner för att det är ”för jobbigt” att se att de drabbas av rasism. Sorry men hur mycket mer kan en försöka få sympatier för något en inte är direkt drabbad av?

Jag kräver självklart inte att vita ska tycka synd om rasifierade, tvärt om är den formen av bemötande bara nedlåtande som jag ser det. Däremot vore det på sin plats att erkänna att rasism suger, aktivt arbeta för att ändra det och att stötta de som utsätts istället för att rikta strålkastarna mot sig själv.

 

Ett annat exempel på detta är hur debatten om rasism gång på gång hamnar i att prata om rasism mot vita. Slutsatsen brukar alltid vara att rasismen mot vita är det verkliga problemet, det som får alldeles för lite fokus, det som vi måste agera mot nu-helst redan igår. Den ”vanliga” rasismen är mest överdrivna fantasifoster i rasifierades hjärnor skapade för att slippa anstränga sig för att bli en fullgod del av samhället. För det första: Rasism mot vita existerar inte. Hela världen är vithetsfokuserad även i de delar där vita är i minoritet. Detta ger vita som grupp fördelar i fråga om samhällsmakt, pengar och politiskt inflytande. De blir mer lyssnade på, har lättare att få jobb, anses mer tillförlitliga, är normen. Däremot kan vita utsättas för rasfördomar (ras f.ö handlar inte om biologi utan socialt skapade föreställningar). Rasfördomar är dock inte alls samma sak som rasism, rasism är nämligen styrt av makt. Den utan samhällsmakt har inte möjligheten till verklig rasism. Däremot som sagt rasfördomar. Båda är fel men det ena är mer strukturellt än det andra.  För det andra: Det faktum att det finns dessa personer som bara måste flytta fokus tillbaka till den vita människan visar också hur vana de är vid att vara norm, vara de samtalet handlar om och de som styr. Det är också därför renodlade rum för rasifierade ofta kritiseras hårt av vita som inte får vara med. De tror sig ha rätt att vara med, säga sin åsikt och höras i alla sammanhang de känner för, men så ser inte verkligheten ut längre.

Ok, jag vet nu att det kommer sitta folk och läsa detta som ba ”Men DU är ju den verkliga rasisten som delar upp i vit och rasifierad, som pratar ras och hudfärg, DU skapar rasism! Kan vi inte bara se alla som lika värda oavsett hudfärg och sluta fokusera på olikheterna” Mitt svar på detta är: Nej. Vi kan inte sluta fokusera på olikheterna för det är olikheterna som är problemet. Nu menar jag givetvis inte olikheter som i olika kulturer, intressen, personligheter utan olikheter i hur vi bemöts utifrån hur vi ser ut. Att ignorera att dessa skillnader existerar, att vita behandlas olika från andra är att stoppa huvudet i sanden. Rasismen kommer inte försvinna bara för att vi slutar prata om den lika lite som långt framskriden cancer försvinner bara för att läkarna låssas att den redan är borta. Att belysa de vita privilegierna är ett måste för att kunna bryta ner dem, förändra och göra saker bättre. Det är framförallt ett måste för att göra vita personer medvetna om vilka privilegier de har enbart pga sin hud så att de själva, om de vill motarbeta rasism, kan använda detta för att lyfta rasifierade, bryta ner rasism och motarbeta dessa privilegier. Det är inte vita individers fel att de fötts med sin hudfärg i ett vitfokuserat samhälle, men alla (även rasiiferade) har ett ansvar att aktivt motarbeta rasismen. Gör vi inte det är vi en del av den, då stödjer vi förtrycket, och eftersom ingen orkar vara aktiv varje stund av sin vakna tid kommer ofrånkomligen alla vita förtrycka rasifierade mer än en gång i sitt liv.

 

Sist men inte minst: Att som vit gå in och berätta att en förstår hur det känns att drabbas av rasism för att en visslades efter på Kreta eller blev kallad jävla svenne av ett gäng invandrarkillar är höjden av vit offerkofta. Du som vit vet inte hur det är, så försök inte ens. Du kan absolut ha upplevt kränkande situationer men nej, det är inte samma sak. Jag som rasifierad vet ju inte ens hur andra rasifierade upplever rasism, hur det känns för dem så hur ska då någon som inte utsatts för rasism veta? Omöjligt. Så förminska inte rasifierades berättelser av rasism med att söka sympatier för dina egna, ej rasismorsakade, upplevelser. Förminska inte heller rasism genom att bara kalla det mobbing och skylla på dålig uppfostran. Rasism är strukturellt, rasism finns i polisens rasprofileringar, de bortrensade jobbansökningarna med ”konstiga” namn, i blickarna, glåporden, slagen, spottet i ansiktet, myndigheternas förutfattade meningar och lärares bemötanden. Så snart vi kan fokusera på det och inte alla vita känslor kanske det går att komma någon vart i antirasismen på allvar.

Worst of- Ett samlingsverk rasistiska uttalanden

Bloggarna AmraHamra och Glitterblaster har gjort varsin lista över rasistiska uttalanden de mött (se länkar längst ner). Här kommer mitt bidrag till detta. Tanken är att detta ska spridas och ge en bild av hur det faktiskt är att vara rasifierad i Sverige idag, att visa att rasismen inte är något som sker någon annan stans eller bara typ SD står för. Detta är vår verklighet, något som sker än idag. Om du gör en egen lista, hojta så jag kan lägga in länk i inlägget här.

 

”Going back to my roots, born in Africa” – Ett år äldre kille sjöng detta varje gång vi möttes i korridoren dvs ca 4-5 ggr om dagen, varje dag, i två års tid. Jag är inte ens från Afrika.

 

”Öh, yo, n*mamma!” – Mitt ”smeknamn” i mellanstadiet (åk 4-6). Inte en enda vuxen reagerade på detta.

 

”Smetar du in dig i bajs innan varje skoldag eller? För det ser så ut och du luktar lika illa!” – Sagt av kille i skolan i åk 6. Lärarens reaktion? ”Han är väll bara kär i dig”

 

” Jaha, vad tar du för droger då?” – Va? Inga alls. ”Det tror jag inte på, alla Colombianer knarkar, det vet ju vem som helst” – Fördomar om droger och allehanda ”skämt” om att folk vet vem de ska komma till om de vill ha kokain, fråga om jag hör till en kokainkartell osv har jag fått höra fler gånger än jag kan räkna. Det enda många vet om Colombia är att det är vanligt med kokainförsäljning.

 

”Det blir bättre sedan, att hon inte stavar så bra nu är ju inte märkligt hon är ju inte svensk trots allt” – Sagt av lärare till mina föräldrar som oroade sig över min stavning. I åk 6 slogs det fast att jag har dyslexi men det tog flera år av kamp för mina föräldrar att få skolan at inte vifta undan allt med ”hon är ju inte svensk”.

 

”Va? Är DET dina föräldrar? Varför är de inte mörka som du?” – För att jag är adopterad, mina föräldrar är vita för de är inte mina biologiska föräldrar.

 

”Nä, säg inte att du är gift med en n*? Stackars dig, då har du fått det tufft, de har ju sådant temperament!” – Sagt av total främling på stan till min man, inför våra barn.

 

” Det är schyst med er svartingar, ni är så mkt mer frigjorda än svenskar och har så goa rövar.” – Försök till ragg av snubbe på krogen. En av alla exempel på liknande repliker jag fått.

 

”Du har tur som sökte  jobb här ,hade jag inte velat ha hit någon som dig hade jag bara behövt säga Nej tack så hade du inte fått något jobb” – Pepptalk första dagen på ny anställning.

 

”Du är ju inte invandrare, du är ju adopterad så jag ser dig som svensk för du är inte som de där andra” – Att vara som ”de andra” brukar vanligen definieras med att jag inte bränner bilar…

 

” Asså, är det så dåligt stick härifrån då, dina föräldrar är ju iaf inte dina riktiga föräldrar så varför ska du vara här?” – Sagt av många, många ggr, oftast i samband med politiska diskussioner. Kombineras gärna med åsikten att jag borde visa lite tacksamhet.

 

” Åh är du från Colombia? Kan du inte dansa som Shakira för mig?” – Ok förutom droger är detta vad folk associerar mitt födelseland med. Jag kan inte dansa som Shakira och även om jag kunde har jag ingen som helst skyldighet att visa upp det för att underhålla nyfikna vita. Ibland är det även mer rakt på där personen helt enkelt utbrister ”Jaha Colombia!” och sen börjar sjunga på en Shakiralåt, vanligen Hips dont lie.

 

”Är inte du väldigt mörk för att vara sydamerikan? Är du blandras?” – Nej, jag är bergsindian. I övrigt har du inte ett skit med det hela att göra. Att kalla någon blandras är dessutom fel på så många nivåer. Bara låt bli med det.

 

”Du borde läsa svenska för invandrare så du kommer ikapp med svenskan” – Sagt av lärare i högstadiet samtidigt som jag hade MVG i svenska… Sattes även i en klass för elever med ”dålig språkbegåvning” under samma period. Tyvärr inte speciellt ovanligt att rasifierade elever erbjuds eller tvingas till stödundervisning i språk oavsett vad de har för betyg.

 

Här kan du läsa Glitterblasters lista: http://glitterblaster.wordpress.com/2014/04/01/worst-of-ett-samlingsverk-rasistiska-uttalanden/

 

Och här finns AmraHamras lista: http://amrahamra.wordpress.com/2014/04/01/worst-of-ett-samlingsverk-av-rasistiska-uttalanden/

Om: Konsumentmakt

I dagarna kom ett nytt avslöjande om hur fattiga arbetare inom textilindustrin avrättats för att de försökt organisera sig fackligt. Direkt höjs röster som riktar ansvaret på konsumenterna som köper för billiga kläder. Lösningen, påstås det, skulle ligga i att vi som köper kläder ser till att köpa kläder från dyrare märken så att arbetarna får betalt. Vissa ser aningen längre och anser att alla borde köpa fairtrade och ekologiskt framtagna plagg. En vacker tanke som bottnar i den marknadsliberala synen om att marknaden reglerar sig självt genom valen konsumenter gör och att problemen därmed försvinner.

Nu till varför jag inte ser konsumentmakt som en lösning:
1) Alla har inte råd med dyrt framtagna kläder så som samhället ser ut. Att kräva av alla att göra ett sådant val är inte hållbart och är inte en fråga om prioriteringar utan om ekonomiska medel. De som kan borde självklart välja de bra framtagna kläderna men för att konsumentmakten ska fungera måste de allra flesta göra samma val. Dessutom är dyra kläder öht ingen garanti för att de extra pengarna går till arbetarna. Det har ju tidigare avslöjats att tex märken som Adidas använt sig av barnarbetare i sina produktioner. Hela kravet på att alla konsumenter ska vara pålästa, engagerade och göra ”rätt val” är väldigt begränsat till de med ekonomiska ocj kunskapsmässiga medel.

2) Det borde inte finnas ett val alls. Alla kläder, mat och prylar borde oavsett prislapp vara bra tillverkade. Det är dessutom helt möjligt för den största orsaken till priserna är inte omkostnaderna utan vinstkraven. Så länge hela företagskedjan bygger på ett kapitalistiskt samhälle där vinsterna är allt kommer människors väl och ve att hamna i andra hand, om ens det.

3) Tron på företagen som en god makt i samhället. Stora företag har ett enda mål:att tjäna pengar. Hur det går till är inte så noga. Därför kan vi aldrig räkna med att företag på allvar gör ändringar i sina produktionskedjor bara för att konsumenterna snällt ber dem göra det. De vet att de flesta konsumenters minnen är korta och att det kostar mer att lägga om hela produktionen till en människo (och miljö)-vänlig kedja än det kostar att förlora lite kunder för en tid.

4) Att sluta köpa kläder med dåliga förhållanden för arbetarna löser inte de verkliga problemen. Klass, ojämlikhet, stor fattigdom, totalitära stater osv fortsätter att vara ett problem även om vi i väst köper lite schysstare producerade saker. En bojkott av visst märke leder antingen till två saker: produkten tas bort och arbetarna förlorar jobbet eller fortsätter med samma förhållande åt någon annan. Arbetarna får det lite bättre tills skandalen är glömd och allt går tillbaka till ruta 1.

För verklig solidaritet och ändrade levnadsvillkor för arbetarna krävs en förändring av hela samhället, inte bara en tröja som får hänga kvar i butiken.

Inget är heligt.

MKLCRLSSN

Ett nödvändigt tankeflöde mitt i nuet

Politifonen

Idéer i skrift