Etikettarkiv: politik

Verb är saker som en gör, till exempel Rasism.

Det pågår något märkligt med debatten om rasism i Sverige. De flesta, undantaget nån enstaka SDare, verkar tämligen överens om att det finns rasism i Sverige, och att det är ett problem. Samtidigt är absolut ingen rasist. Ja det är knappt att nån ens anses göra något rasistiskt över huvud taget och även om deras handlande kan bedömas som rasistiskt är de inte rasister på riktigt.

Ta SD tex, trots utspel efter utspel som omöjligt kan bedömas som annat än ren rasism fortsätter människor att försvara SDs väljare med att de inte är rasister egentligen. De vill ju bara röra om lite i grytan, känna sig hörda… men rasister? Nej nej, det är de inte.

När en dessutom lyfter rasism som inte är som en käftsmäll i nyllet utan lite mer subtilt blir motståndet totalt. Är det verkligen rasism? Är det inte bara missförstånd, någon som haft en dålig dag eller jag som är lite för lättkränkt? Borde jag inte istället fokusera på riktig rasism, brutal rasism, rasism som faktiskt alla kan gå med på är rasism? (Vad nu det skulle vara…)

Det verkar finnas en uppfattning om att rasism för det första bara är något som ”någon annan” står för. Typ de däringa nazisterna, eller KKK i USA. Rasism ska också vara extremt påtagligt, som en krönikör skrev en gång (obs ej direkt citat): ”Rasism smakar av apartheid, förintelsen och blod”… För att något ska ses som rasism behöver det alltså vara så tydligt påtagligt att det inte går att förneka.

naps

När rasism diskuteras ges rasismen ofta egenskapen av att vara ett eget tänkande och kännande väsen. Något som bara finns där, som har uppstått ur tomma intet och ingen vet riktigt varifrån det kom. Precis som bilden säger är rasism inte ett eget fristående väsen, det är något vi får lära oss. Rasism uppstår inte bara av sig självt utan bygger på en struktur i samhället som får sin grogrund i fördomar. När fördomarna getts så mycket utrymme att det genomsyrar hela samhället har vi rasism.

Eftersom rasism är strukturellt betyder det att det går igen i allt i samhället, små saker som stora saker. Det ger uttryck i en rad olika företeelser, tex vithetsnormen. Det vill säga den norm som förutsätter att alla är vita. Att en exempelvis menar ”en vit nordbo” när en kallar någon för ”svensk”, att någon med ”invandrarbakgrund” inte är en norrman utan en person med mörkt hår och mörkare hy än ja..vita nordbor..

Den strukturella rasismen är oftast inte alls sådär direkt påtaglig som många tänker sig ”riktig rasism”, utan mer subtil. Den vardagliga rasismen (som bloggen fått sitt namn ifrån) är smygande, försiktig, slipprigt svår att ta på och många gånger står en där och undrar vad fan det var som egentligen hände. Var det rasism att kassören pratade engelska med mig fast jag svarade på långa meningar svenska, eller var hen bara disträ? Var det rasism att säkerhetsvakten på flyget kollade just min och en annan persons väska av de 100 som var där? Är det rasism när kunden på jobbet frågar var jag är ifrån egentligen och inte nöjer sig med ”Härnösand”?

Svaret på dessa frågor är att ja, det kan bero på rasism, men det måste inte göra det. Det är det som gör det så svårt. För den som drabbas uppstår snart ett mönster av att ständigt bli misstänkliggjord, ständigt utfrågad om ursprung, ständigt utpekad som avvikande. För den som inte drabbas kan allt detta verka harmlöst. De har ju också fått frågor ibland tex för sin dialekt så det är väl inte så märkligt? Just för att denna formen av rasism är så subtil, och dessutom så ingrodd i vardagen, är det enklare att tänka att det bara är slump snarare än att det faktiskt är rasism.

Det vi måste komma ifrån är detta pratet om rasism som något eget form av väsen, och som något som måste vara uppenbart. Rasism är något vi alla aktivt skapar. Medvetet eller omedvetet, mot andra eller mot oss själva. Vi gör rasism i orden vi väljer, i våra ageranden och bemötanden av andra. Att göra rasism måste inte betyda att en är rasist, oavsett bygger det på den rasistiska struktur vi lever i. Precis som med patriarkatet påverkar rasismen oss alla och att helt bli av med de rasistiska föreställningar som finns är inte helt enkelt. Troligen kommer det inte försvinna i vår tid. Det enda vi kan göra är att vara medvetna om hur subtilt rasism kan vara, att lyssna när någon påpekar att även en ”fjantig” sak är rasistisk (ex att säga n*boll) och rannsaka oss själva. Det sista vi ska göra är att vara färgblinda och tro att rasismen försvinner bara vi ignorerar dess existens.

Rasismen är en ständigt pågående process, rasifieringen, och vi skapar och återskapar den i relationen till andra. Precis som med sexism, homofobi, transfobi osv är rasismen något som sker först i kontakt med andra, och det är något vi kan bekämpa enbart genom våra relationer till människor runt oss.

Detta gör att det viktigaste framförallt kanske är att vi börjar peka ut när någon gör rasism framför att peka ut människor som rasister. För att det är lättare att förklara vad någon gör ”fel” och hur personen kan göra ”rätt” framför att ge ett epitet få vill känna igen sig i. Vad tror ni?

 

ignore

Lets go nyårskrönika

Det har blivit ett nytt år och det brukar ju höra till att reflektera lite inför det nya året om året som gått. Jag tänkte skriva lite om tre saker jag tycker både varit det mest viktiga under 2014 men också sådant som kommer ge utmaningar under detta nya år. Punkterna är utan inbördes ordning:

1. ANTIRASISMEN BLEV FOLKRÖRELSE:

2014 var året med en bred folklig antirasistisk rörelse. Med start i Kärrtorp för ett år sedan fortsatte många hålla lyckade demonstrationer. Det blev också året då ryggvändande blev en tyst politisk manifestation och runt om i landet bildades nätverk mot rasism. Detta var ur många aspekter något enormt positivt då motståndet mot framförallt SD fick en så pass bred uppslutning att det blev omöjligt från SDs sida att hålla fast vid sin retorik om hur bara unga vänsterextremister är emot dem. På ryggvändardemonstrstionerna kom allt från högstadiekids till pensionärer med rullator för att vända ryggen mot SDs rasism. Samtidigt ledde dessa demonstrationer och det fokus som blev på dem att diskussionen ofta stannade vid att vara emot SD var att vara antirasist. Efter valet stoltserade många med profilbilder i sociala media som belyste att de iaf inte röstade SD, som om rasismen börjar och slutar med dem. Här är den stora utmaningen för året. Hur får vi kvar bredden i rörelsen som börjat nu, att hålla kvar vid dessa nätverk och eldsjälar som vill bekämpa rasismen och samtidigt lyfta problemet bort från SD och till det samhälle som är grogrunden för rasism, grogrunden till att SD finns? För jag har påpekat det förr: Rasism finns inte pga SD, SD finns pga rasismen. För tyvärr har jag flera gånger stött på problem med rasism inom de antirasistiska nätverken. Rasism som sopas undan och den som påpekar det anklagas för att ha fel fokus. Gång på gång sägs det att den verkliga fienden är SD och de än mer mörkskygga partier som kommer i deras fotspår. Detta är förvisso sant men hur ska vi kunna påverka rasismen i samhället om vi inte ens kan ta itu med den bland oss som vill motarbeta den? Det är

svårt att både hålla bredd och samtidigt djup i rörelsen för att förhindra att den på ytan bekämpar en rasism som den samtidigt är med och underblåser.

2. VÄRDEFÖRSKJUTNINGEN

Jag gick i högstadiet på 00-talet. På den tiden var det helt otänkbart att nazistiska partier skulle få ha informationsmöte i skolorna. SD fick öht inte komma nära. Tom i kommuner där de hade mandat var SD självskrivna besökare i kommunens skolor eller gymnasium. Även bland vuxna elever på universitet ansågs det fel om någon professor tillät nynazister eller rasister att hålla ideologiska tal i undervisningen. Att omtala SD som de rasister de är sågs inte som det minsta märkligt. Sen hände något, debatten kom att ändras och SD blev de som mycket med medias hjälp fick styra varåt det barkade. Plötsligt är SD inte rasister mer, ja knappt ens främlingsfientliga, de är bara lite kritisk mot vissa sorters invandrare. Lite inskränkningar i de mänskliga rättigheterna är väl inga problem eller? Mest av allt syntes denna värdeförskjutning när skolverket slog fast att även nynazistiska partier såsom Svenskarnas parti skall tillåtas ha informationsbord på skolor runt om i landet.

Debatten har nu glidit iväg så pass att det räknas som relativt extremt att vars tydligt emot all form av rasism, där nazism anses vara bara en annan åsikt än den gengse uppfattningen och där fascism i princip upphört att existera eftersom dagens fascister inte öppet drömmer om en militärmakt. Allt har nu blivit något som är öppet för diskussion även i skolan och där ”vi har olika åsikter” ses som helt okej argument i frågor som rör människors mänskliga värde och att alla ska ha samma rättigheter. En skola har av skolverket tom fått kritik för att elever påpekat att det inte är accepterat med rasistiska åsikter i skolan. Att skolan ska vara trygg för alla spelar ingen roll. En ung transperson ska ta att rätten till transvård debatteras i skolan, ett flyktingbarn ska vara okej med att få höra hur hen inte hör hemma här. Att få vara rasist i fred har plötsligt blivit något som skall värnas.

Att ta tillbaka styrningen av det politiska samtalet från SD kommer vara en enorm utmaning, inte bara detta år utan troligen för flera år framöver. Vilket för mig till nästa punkt.

3. VALKAOS OCH PROBLEMFORMULERINGSPRIVILEGIET

SD blev de enda riktiga vinnarna i riksdagsvalet i september. De tog inte lång tid på sig för att börja visa sin makt. Med Jimmie Åkesson sjukskriven satte de snabbt in en högre växel i att få igenom sin politik. Jag hoppas det skall visa sig vara ett misstag från deras sida. För att fälla den nya regeringen och skapa ett nyval valde de att rösta för alliansens budget istället för sin egna. Först skulle det bli nyval, sen blev det inte det eftersom regeringen och Alliansen fick till ett samarbete. Åsikterna om detta har gått isär, det har påståtts gynna SD, vara odemokratiskt, svika väljarna m.m.
Personligen är jag lätt positiv till detta. Det håller SD från en avgörande vågmästarroll i ca 4 år till. Det viktiga är dock hur övriga partier kommer nyttja detta. Om M och S upplevs för lika kan det absolut ge fler röster till SD. Om V är för tysta eller medgörliga kommer de inte upplevas som ett alternativ till partierna i regeringen. För att förhindra att SD vinner mer mark måste de andra partierna sluta förhålla sig till SD och börja att på allvar tala mer om sin egna politik, ställa upp egna problemformuleringar och tala om sina lösningar. Framförallt tror jag partierna måste tala mer om visioner, ideologier, framtidshopp och vad de vill göra för att nå sina mål. För är det något SD är bra på så är det att tala om sina visioner utifrån de problem och lösningar de ser och övriga partier måste bli lika bra på detta.

En annan viktig del i detta är att se förbi partipolitiken, mycket handlar också om det vardagliga. Genom att själva tala med människor en möter om andra infallsvinklar på klassklyftor, integration osv så går det att påverka debatten underifrån. Media bär också ett stort ansvar i vilka frågor de lyfter och hur, vilka röster de släpper fram och vilka som göms undan. Det finns helt enkelt en hel del att bita i under det kommande året.

Fascism kan inte mätas i ljudet av marcherande stövlar

Det pågår just nu en het debatt om huruvida SD kan kallas för fascister eller ej. I vissa fall även om de öht kan anses vara rasistiska eller ”bara” nationalister med viss främlingsfientlighet. Jag tänker inte skriva detta utifrån SD, för helt ärligt är det rätt irrelevant vad för ideologisk etikett som skall sättas på dem, deras politik är högst skadlig för många utsatta grupper oavsett om de är nationalister, socialkonservativa, fascister, rasister eller ”sverigevänner”. Vad jag däremot vill skriva om är något som skavt hos mig när jag läst uttalanden från lite olika akademiker som uttalat sig i frågan. För att ta ett citat från Forskning och framsteg som låtit ett antal forskare svara på om SD är fascister:

– Nej, fascister är inte en rimlig benämning. Det är bättre att beskriva partiet som främlingsfientligt, nationalistiskt, konservativt och populistiskt. Det påpekar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet. Han menar att den dagen Sverigedemokraterna börjar beteckna sig som revolutionära manschauvinister, yrkar på korporativism, kräver att alla partier utom det egna ska avskaffas, går till angrepp mot alla som tolkas som ”svaga”, vill återupprätta ett rasbiologiskt institut, uttrycker en önskan att återställa Sveriges gränser till vad som gällde före freden i Nystad 1721 och genomför en militant marsch mot Stockholm med idel partimedlemmar i folkdräkt i syfte att gripa makten – den dagen är de att betrakta som fascister.

Dick Harrison som gett detta svaret är alltså professor i historia, han arbetar och får (utgår jag ifrån) betalt för att tala om historien och lära av den. Jag undrar om Dick tror så lite om dagens fascister att han är säker på att de inte kan lära av det som varit? För detta verkar vara genomgående i de svar olika experter sagt, SD är inte fascister för de vill inte starta militärkupp, eller driva nån fråga om att enbart SD skall vara ett godkänt parti. Det verkar helt enkelt finnas en tro att dagens fascister skulle agera precis som Hitler eller Mussolini. Pang på rödbetan utan minsta finess. Såhär svarar en annan av de tillfrågade forskarna:

– Benämningen är helt fel. Jag har undervisat om SD vid Köpenhamns universitet. Vi studerade partiets eget material och inget ger belägg för rasism eller fascism. Fråga Stefan Löfven eller Magdalena Andersson om de studerat SD primärmaterial – för jag tror inte det. Den ene citerar den andre som citerar den tredje… Det skriver Göran Adamson, forskare i socialt arbete vid Malmö högskola, och som forskar om multikulturalism och populism.

Nu råkar Göran Adamson vara anti mångkultur och har tidigare visat prov på att gärna förminska SDs uttalanden för att få dem att framstå som icke rasistiska eller problematiska. Nu har jag faktiskt läst SDs partimaterial som finns på nätet och hittar många exempel på både rasism och fascism men det kan jag skriva mer om i ett annat inlägg.

Så då till själva kärnan av problemet: Om vi reducerar fascism till att bara handla om totalitär makt och militärkupper som sker helt i det öppna så har vi inte ett enda fascistiskt parti i hela Europa. Varken Svenskarnas parti eller Gyllene gryning faller in under fascism med dessa krav. Jag tycker det är både skrattretande och skrämmande på samma gång att pålästa akademiker tror att fascister är immuna mot kunskap från historien. Det är att underskatta faran i den moderna fascismen å det grövsta. För dagens fascister kommer inte marschera i blanka stövlar och uniform på gatan, de kommer inte tala öppet om att de går till val på att skapa diktarur eller att de vill starta krig för att återställa Sveriges glansdagar som stormakt. De kommer inte ens tala helt öppet om att de önskar göra sig av med vad de anser vara svaga personer i samhället. De har lärt sin läxa och kommer försöka sig på andra vägar till makten, mer rumsrena och oskyldiga. Genom demokratiska val vill de få ökad makt och sen via reformer inskränka allt mer på de rättigheter och friheter vi ser som självklara idag. Människosynen, viljan att styra i en totalitär stat osv finns kvar, om en bara skrapar lite under ytan finns allt där ortfarande men det är upputsat, omformulerat i fina ord och inte lika uppenbart.

För att ta ett exempel med SD så vill de ta bort allt form av ekonomiskt stöd från staten/kommuner till organisationer och föreningar de anser arbetar emot den svenska gemenskapen och allt de anser vara svenskt. Till dessa föreningar hör tex kulturföreningar som handlar om ”icke svensk” kultur, tex intresseförening för afrikansk dans, eller feministiska föreningar. Eftersom alla partier är ideella föreningar gör det också att SD med en sådan lag rent teoretiskt kan förbjuda partier de anser ha fel åsikter. Å vips är vi faktiskt på en av punkterna ovan som nämndes för att ett parti skall vara fascistiskt, att de skall vilja göra sig av med alla andra partier.

Andra partier i Europa som ofta beskrivs som neofascistiska har liknande beteenden. Uniformer och marscherande har bytts mot kostym och välkammat hår. Den uttalade önskan om militär makt och våld är utbytt mot reformer och politisk lobbyism. Idag behövs inte makten tas med våld på samma sätt, vi har sociala medier som på gott och ont gör det lättare att organisera sig och påverka utan att behöva våld eller hot om våld. Det finns förvisso grupper som fortsätter använda våld, och som blir starkare och modigare när icke våldsamma högerextrema partier går framåt. Det är ju bla därför hatbrotten och våld från högergrupper ökat med SDs växande inflytande.

Om vi ska ta dessa experters sätt att definiera fascism och sen anamma på en hel del andra företeelser blir det genast väldigt märkligt.  Rasism tex är ett ord som från början beskrev tanken om att människan kan indelas i olika biologiska raser och att någon av dessa raser är bättre och mer värd än de andra. Få tänker så idag betyder det att rasism inte finns? Eller nazismen, det finns så gott som ingen idag som anammat Hitlers tänk och sätt att propagera för sin sak, med exakt samma mål och tanke om tillvägagångssätt, betyder det att världen är fri från nazister? Nej, givetvis inte.

Ingen ideologi är statisk. Alla ideologier förändras, anpassas efter tiden vi lever i, reformeras och får nya grenar. SD är inte fascister på det sätt Mussolini var. Svenskarnas parti är inte nazister på det vis Hitler var. Dagens Socialdemokrater är inte socialister på det sätt grundarna var i början på 1900 talet, inte ens feminismen är densamma som den var när Suffragetterna agerade. Därför går det inte att se på dagens högerextrema partier och sätta etiketter på dem utefter hur ideologierna såg ut för 30-40-50 år sedan. Dagens fascistiska partier har moderniserat sig, och de har moderniserat sin ideologi. Precis som vi andra försökt att lära av historien har de också gjort det och vi måste sluta underskatta motståndet och tro att de kommer skylta med sina avsikter. Ett modernt försvar mot fascism kräver en modern syn på vad fascism är. Hitler lyckades lura sig till makten på 30 talet, han visade att det går att ha de hemskaste av avsikter men ändå få kontroll över ett helt land. Varför skulle det inte gå att göra om idag? Speciellt om vi stirrar oss blinda på hur vi tror att hotet skall agera istället för att se till vad som faktiskt sker runt om oss. Att vänta på en mob av nationalister i folkdräkt som stormar rosenbad i en militärkupp är lite som att hålla för ögonen och tro att faran inte kommer se en för vi ser inte faran. Hotet mot vår demokrati, mot vårt samhälle finns redan i maktens korridorer men med annat namn och fint språk.  Bli inte lurad.

”Demokrati” för Sverigedemokrater

SD under ny flagg börjar bekänna färg helt öppet och plockar fram sin favoritmotion. Ska vi tro att detta är början på slutet för SD eller befara att det värsta är på gång? Troligen bedömer styrande inom SD att partiet nu är starkt nog för att komma med mer uppseendeväckande motioner som de redan fått avslag på tidigare (som ges ny tyngd med större väljarbas). Som denna motion jag nu kommer citera ifrån. SD vill införa särlagstiftning beroende på personers ursprung, motiverat med att vi inte får urholka betydelsen av de svenska medborgarskapet. (alla fetmarkeringar är mina egna)

De skriver som första punkter i motionen:

”Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utländska medborgare inte ska ha rösträtt i Sverige.
2.Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att endast den som innehaft svenskt medborgarskap i minst tio år ska kunna utses till statsråd.
3.Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att endast den som innehaft svenskt medborgarskap i minst tio år ska kunna vara valbar till riksdagen som ledamot eller ersättare till ledamot”

Detta skulle alltså betyda att personer födda i annat land av svenska föräldrar som behåller ett dubbelt medborgarskap inte ska kunna rösta i svenska val (å andra sidan vill SD i samma motion avskaffa dubbla medborgarskap så det problemet blir kortvarigt). Det betyder också att många äldre som kommer till Sverige kanske aldrig kommer ha möjligheten att satsa politiskt eftersom de helt enkelt är för gamla när både prövotid innan medborgarskap och de där 10 åren efteråt har gått.

De fortsätter:

”Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en utländsk medborgare som önskar få ett svenskt medborgarskap ska avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet mot Sveriges konung, svenska staten och den svenska nationen.

En ed till Sveriges Konung, staten och nationen… Hur många infödda svenskar här vill svära en sådan ed? Hälften av svenskarna vill ju tom avskaffa monarkin…. De har även med punkter om möjligheten att dra in medborgarskap, något som strider mot de mänskliga rättigheterna Sverige trots allt lovat att följa. Detta är på alla vis själva definitionen av antidemokratiska värderingar.

Nåja, det slutar inte där, i sin motivering till punkterna i motionen inleder de såhär:

”Betydelsen av att vara svensk medborgare urholkas successivt. För att assimilation ska vara möjlig måste ett svenskt medborgarskap vara något som förtjänas under lång tid och dessutom innebära vissa exklusiva rättigheter. Exempel på sådana rättigheter kan vara den ovillkorliga rätten att vistas och uppehålla sig i Sverige, rätten att rösta i svenska val och rätten att väljas till politiska uppdrag […]Med en fortsatt massinvandring kommer så småningom hela kommuner få en befolkning som till övervägande del utgörs av invandrare, vilka till stor del kommer vara utländska medborgare. Detta kan i förlängningen leda till att utländska medborgare, utan känsla för svenskt samhällsliv, svensk kultur och svenska traditioner, utövar en betydande politisk makt i Sverige. Detta är inte rimligt och måste därför åtgärdas. ”

 

Med andra ord anser SD att invandrare är ett hot mot Sverige och svensk demokrati enbart för att de är födda i ett annat land. Att någon som är invandrare helt enkelt inte klarar av att förstå sig på hur Sverige fungerar. Om inte detta är rasism vet jag inte vad som är det.

Det är alltså helt uppenbart att SD vill införa olika regler beroende på härkomst, om en haft turen att födas i Sverige av svenska föräldrar eller om en fötts på annan geografisk plats. Skulle SD få igenom dessa lagar i framtiden får Sverige några av världens hårdaste lagar gällande medborgarskap. Att svära en ed till nationen för att få medborgarskap blir också ett maktmedel för staten att stoppa personer med utländsk härkomst ifrån att säga sin mening, arbeta politiskt för vad de tror på eller kritisera makten. Detta är inte annat än rent fascism som SD står för, oavsett ”demokrati” i partinamnet. Skrämmande men inte förvånande utveckling. I ljuset av andra motioner de haft ang möjligheten att registrera personer i polisregister baserat på etnicitet, fängelser som delas upp efter ursprung och förvar av asylsökande i ”läger” börjar vi hamna farligt nära en fullt utblommad fascism.

Vad kan vi vänta oss av 4år till med SD?

Jimmie Åkesson såg ut som ett barn på julafton när det stod klart att SD skulle bli 3e största parti. Nu är ju frågan vad vi kan vänta oss av ytterligare 4 år med SD i Riksdagen? Vad har detta påstådda arbetarparti med pensionärerna bästa för ögonen egentligen gjort under de fyra år de suttit i riksdagen? Här kommer ett antal exempel på motioner de lagt och jag tror vi lugnt kan utgå ifrån att vi får mer av samma vara de kommande 4a åren.

Låt oss starta med den grundlagsändring och den ed som SD önskar att utländska personer skall tvingas svära till Sverige. Jag citerar:

Medborgarskapet är någonting viktigt som inte ska givas eller tagas lättvindigt. En utländsk medborgare som önskar få ett svenskt medborgarskap bör avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet mot Sveriges konung, svenska staten och den svenska nationen. Vidare bör den sökande genomgå en medborgarskapsutbildning och godkännas i språktest, kunskapsprov i det svenska språket, svensk kultur och historia, samt bedömas bli en tillgång för Sverige.

Det är ju onekligen rätt intressant att SD vill avkräva invandrare en lojalitet få svenskar har minsta intresse av. Nåväl, jag citerar vidare:

I regeringsformens första kapitel, Statsskickets grunder, 2 § sjätte stycket står: ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.” Där bör strykas ”och etniska, språkliga och religiösa minoriteters” så att den nya lydelsen blir: ”Samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.” Att vi accepterar det samiska folkets möjligheter ska dock inte tolkas som att vi är positiva till alla de särrättigheter som de större renägande samerna har idag.

Så…inga andra än samerna ska ha rätt att bevara sin kultur, ja förutom det som SD bedömer som svensk kultur såklart. Å samerna skall inte tro att de kan få något egentligt stöd i att bevara sin kultur, de ska bara ha rätten att få göra det. Hela motionen kan du läsa här. Lägg märke till att SD vill att medborgarskap skall få dras in vilket bryter mot mänskliga rättigheter, men det kanske inte är så noga?

SD har också drivit en motion för att avskaffa 1a maj som en helgdag. Känns ju som en given fråga för ett påstått arbetarparti va? Från motionen:

Min uppfattning är att helgdagar bör vara institutioner som knyter an till vårt lands gemensamma historia, till det allmänna och sammanhållande. De bör inte vara kopplade till vissa politiska särintressens historia och till det konfliktskapande och söndrande.

Istället föreslås exempelvis stadschefens (i detta fall kungens) födelsedag som en mer lämpad helgdag.

SD tycker också att det är lämpligt med segregerade fängelser. Där de lite finare svenska brottslingarna skall få egna anstalter medan de lite hemskare invandrarna skall bo på andra anstalter där standarden skall vara lägre, exempelvis skall ingen rehabilitering eller ”fängelselyx” erbjudas. Tanken är att dessa fängelser skall placeras nära svenska gränsen för att direkt kunna deportera fångar efter avtjänat straff. En dubbelbestraffning som inte är okej.

När vi ändå är inne på straff vill SD även sänka straffåldern till 13 år. Vi ska alltså kunna stoppa högstadiekids i finkan i SDs värld. De är iaf snälla nog att poängtera att finkan inte skall vara samma som den för vuxna.

SD vill även ändra om lite i lagen för polisens arbete så att polisen skall ha rätt att föra register över sådant som etnicitet, facklig tillhörighet,  religion etc. Rena åsiktsregister och rasregister. De skriver bland annat:

Mot bakgrund av ovanstående anser vi därför att undantaget för behandling av känsliga personuppgifter bör lättas upp så att polisen lättare får registrera sådana uppgifter om den antar att dessa kan komma till användning vid framtida polisutredningar. Slutligen anser vi att sökförbudet på känsliga personuppgifter helt bör tas bort. På så sätt anser vi att polisens verksamhet kommer att underlättas och brottsutredningar effektiviseras.

Åsiktsregistrering. Snart i en polisstat nära dig.

SD vill även införa speciella ”förvar” där asylsökande skall hållas inlåsta tills asyl beviljats eller avslagits och de direkt kan utvisas. Detta motiveras med att det skulle motverka kriminalitet eller asylsökande som gömmer sig för att undgå utvisning. Sen kan en ju ta sig en funderare över hur detta går ihop med deras förespråkade assimileringspolitik. Det är inte speciellt lätt att bli en del av landet om en sitter inlåst.

SD anser sig också värna om kärnfamiljen. De vill förbjuda samkönade par att adoptera eller ges hjälp via IVF då de menar att barn skall ha en mamma och en pappa. Samtidigt har de lagt en motion där de uppmanar riksdagen att säga nej till en lagändring där en förälder skall ges uppehållstillstånd för att kunna fortsätta bo med sitt barn som denne har vårdnad om. SD verkar oroa sig för att en sådan lag skulle innebära att personer skaffar barn enbart för att få ett uppehållstillstånd. Kärnfamiljens bevarande gäller således bara för personer som redan är svenska medborgare….

SD vill även få utvisa personer bosatta i Sverige med omedelbar verkan och livstids förbud att återresa om de kan kopplas till någon form av islamiskt terrornätverk. Hur stark denna koppling ska vara verkar inte riktigt framgå. Kanske räcker det om ens kusins makes brorson kopplats till ett nätverk för att hela familjen skall ryka.

SD gör ju inte bara saker på riksnivå, på lokal nivå driver de motioner såsom att förbjuda religiös kost i alla Malmös skolor. Hur de tänkt sig med påsklunch eller jultallriken vet jag inte.

Detta är blott en liten skrap på ytan. Jag åternommer med mer dykningar ner i SDs motioner. Håll till godo så länge.

Med kroppen som politiskt vapen

Att använda sin kropp för att göra politiska ställningstaganden är en väl beprövad metod. Nu menar jag inte att använda kläder med tryck eller så, vilket iof också är en form av bruk av sin kropp, nej jag tänker mer på ex hungerstrejker eller ”slutwalks”. Jag tycker det är ganska förståeligt att dessa aktioner behövs, men samtidigt ser jag stora problem med dem också, framförallt för att hur vi än vrider på det underblåser dessa former av aktioner det förtryck de kämpar emot. Jag ska förklara hur jag tänker:

Ok, de vanligaste aktioner som sker med kroppen som vapen just nu är feministiska sådana, aktioner som syftar till att ge kvinnor större rättigheter till sina kroppar. En bra tanke givetvis men frågan är om vi får större rättigheter av att helt spela med i partiarkatets regler? Den kvinnliga kroppen är alltid politiserad. Om en kvinna inte rakar sig ses det som ett politiskt ställningstagande, lika så om hon inte sminkar sig, en kvinna som klär sig utstuderat ”kvinnligt” ses också som någon som tar politisk ställning med sin kropp. Alla val kvinnor gör värderas utifrån en verklig eller inbillad politisk åsikt. Kvinnors val är aldrig fria. Den ständigt politiserade kroppen gäller dessutom i ännu högre grad för transpersoner. En ciskvinna anses ju bara vara så som ”naturen” ämnat, en transkvinna har ”valt” sin kvinnlighet enligt samhällets skeva normer. Detta gör att transpersonernas kroppar ständigt sätts under lupp. Varje andetag, varje steg, varje blink med ett ögonlock är ett politiskt ställningstagande. Istället för att tillåtas vara en människa med känslor och tankar blir vi transpersoner vandrande levande reklampelare för politiska åsikter vi tillskrivs utan att någon ens frågar om det är så vi tycker.

När ens handlingar ständigt ses som politiska ställningstaganden och inget vi gör uppfattas som något vi gör får oss själva är det nära till hands att vilja använda sin kropp som ett politiskt vapen för att reclaima rätten att själv definiera sina handlingar. Problemet som jag ser det är att detta faktiskt ger de som tillskriver ens kropp ett ständigt politiskt läge rätt. Vi bekräftar deras syn på vår kropp som politisk om vi nyttjar den just som politiskt ställningstagande. Ett exempel på detta är när det gjordes en kampanj av att visa sin orakade armhåla till stöd för den kvinna som fick motta hat och hot efter att ha visat sin orakade armhåla under melodifestivalen. En god tanke, alla ska få välja själva om de rakar sig eller ej, men i spåret av detta följde också att personer som inte rakar sig bara för att de inte vill/orkar bemöts med skepsis då folk tror att de väljer bort rakhyveln för att göra ett politiskt statement. Istället för att avpolitisera den orakade armhålan blev effekten tvärt om och orakade armhålor blev ännu mer sett som ett ställningstagande.

Varje gång våra kroppar används som ett politiskt vapen lägger vi fokus på kroppen, när vi själva använder våra kroppar som politiska vapen öppnar vi också för att andra kan göra det på sätt vi inte önskar oss. Så kallade ”slutwalks” sker med jämna mellanrum i USA, här har vi haft ett ytterst fåtal. I USA har kampanjen dels fått kritik för att vara transexkluderande, men den har även slått tillbaka på kampen då den använts som exempel på just varför kvinnor bör klä sig ”rätt” för att undvika våldtäkt. Kvinnor som deltagit har hängts ut bla med kränkande kommentarer att de får skylla sig själva om de hade liknande klädsel under demonstrationen som vid våldtäkten. Istället för att få fokus på att våldtäktsmännen gör fel har fokus hamnat på att det är kvinnorna som gör fel och deras kroppar har avhumaniserats och gjorts till politiskt vapen för de konservativa makterna. Jag menar givetvis inte att det är demonstranternas fel att reaktionerna blivit dessa, tvärt om är det den våldtäktsbejakande kontext vi lever i som står för skulden. Dock är det en sak att föra en kamp utifrån hur vi önskar att samhället var som om vi redan var där, och en annan att driva kampen mot det mål vi önskar. I ett samhälle där kvinnor och transpersoners kroppar ständigt ses som politiska fungerar det inte på ett önskvärt sätt att använda kropparna för politisk makt.

Det finns så många mer exempel jag kan ta på kroppsliga aktioner där slutresultatet blir omvänt från det önskade men jag tror ni förstår min poäng. Med det sagt är det inte alltid misslyckat med kroppen som vapen, den gemensamma nämnaren för lyckade aktioner är dock att det är saker som inte redan ses som en norm eller politik. Givetvis svårt att finna när kroppen redan är så politiserat men ett exempel är Hijabuppropet. Den kampanjen blev lyckad just för att det inte är norm att vilja ta på en slöja eftersom kampen brukar gå åt andra hållet, kring rätten att slippa slöjan för de som inte vill ha den. Just nu pågår ett omvänt hijabupprop där Iranska kvinnor tar av sig sina slöjor eftersom de tvingas ha dem. Där fungerar också kroppen som vapen eftersom normen är att ha slöja. Även om dessa kampanjer kan ses som lyckade hade det dock setts som precis lika politiskt även om ingen hade gjort det som en kampanj. Att ta på slöja i Sverige och ta av den i Iran blir en politisk handling oavsett intentioner. Att spela på detta fungerade denna gång, men skall valen sluta ses som politiska motiv måste vi försöka komma bort ifrån att använda kroppen som vapen.

Att leva i den samhälle vi gör och driva en feministisk kamp är inte enkelt. Hur vi än gör blir våra kroppar en del i kampen på ett eller annat sätt och det är svårt att inte falla för detta och underblåsa det ytterligare genom att medvetet använda sin kropp som ett politiskt reklamplank. Jag faller själv i fällan nu och då för samtidigt som jag inte vill att min kropp skall ses som politisk och alla val jag gör som politiskt motiverade vill jag gärna visa att min kropp är min, att jag bestämmer över den och ingen annan. När kroppen används som politik blir ju dock frågan, är det verkligen jag som bestämmer över min kropp när jag använder den precis så som omgivningen förväntar sig att jag ska göra? Att ha kroppen som vapen i dagens politiska värld blir att spela på patriarkatets villkor, att ge patriarkatet makt över ens kropp, att godkänna patriarkatets blickar och politiska utgångspunkt. Våra kroppar behöver inte bli mer politiska, de behöver avpolitiseras och få vara bara just kroppar och inte politiska slagträn.

Vad vill partierna med jämställdheten i valet?

Inför valet tänkte jag att det kanske kan passa med en liten samanställning av vad sittande riksdagspartier, + F! som blivit ett parti att räkna med, har för politik i fråga om rasism och jämställdhet. Detta är bara korta sammanfattningar, för mer fullständig insikt är det tvunget att gå in på partiernas egna sidor och läsa själva.

Sverigedemokraterna (SD): SD är ett värdekonservativt parti som trycket mycket på vad de ser som kristna värderingar. De kallar sig även för särartsfeminister. Detta betyder att de anser att kvinnor och mäns könsroller främst beror på genetisk betingning att önska olika saker i livet. SD vill avskaffa genusperspektivet i skolan, de vill minska eller helt avskaffa anslag för forskning med genusperspektiv. De vill sänka gränsen för fri abort till v 12. De vill avskaffa de öronmärkta dagarna i föräldraförsäkringen och bygga ut möjligheten att stanna hemma med barn längre genom vårdnadsbidrag. De vill även förbjuda kvinnor att bära någon form av religiöshuvudbonad i synnerhet om den har muslimsk anknytning (burqa/hijab) då de ser det som ett religiöst förtryck. SD vill även häva den könsneutrala äktenskapslagen och förbjuda samkönade par och ensamstående att adoptera eller få hjälp med insemination.

Kristdemokraterna (KD): KD är ett ju ett kristet högerkonservativt parti vilket märks i deras politik. KD var enda parti som fortsatt att motsätta sig bortplockandet av steriliseringskrav vid könskorrigering. KDs jämställdhetspolitik är liksom Ms rätt luddig. Mycket verkar hänga på att öka valfriheten i fråga om arbetsgivare inom vård och skola (dvs öka privatiseringen av dessa sektorer) men är utöver det mest luddighet om ökad kunskapsnivå hos politiker (hur?), jämnare fördelat uttag av föräldradagar (hur?) och jämnare lönesättning (hur?).

Moderaterna (M): Sin vana trogen satsar M allt krut på att låta arbete vara nyckeln till framgång. M satsade hårt på RUT som menades vara ett steg mot mer jämställdhet, dels för att fler kvinnor kunde bli egenföretagare, dels för att de hem som köpte städhjälp kunde kosta på sig mer tid tillsammans och mindre tjafs om hushållssysslor. I praktiken betyder det bara att vissa kvinnor fått mer jämställdhet för att andra kvinnor tar över deras sysslor.

M går till val på arbetslinjen liksom förra valet. Jämställdhet skall uppnås med fler i arbete. I övrigt är det mycket luddigt från M där det mesta beskrivs i floskler om allas lika värde och fler i arbete men väldigt lite konkret.

Folkpartiet (Fp): Ett marginaliserat parti som mest hakar på M när det verkligen gäller. Däremot när det kommer till vad de vill har de tydligare uttalade önskemål än M. Fp vill införa en tredje öronmärkt månad i föräldraförsäkringen för båda föräldrarna för att förmå fler män att stanna hemma med barn längre. De vill även trycka på ett mer uttalat jämställdhetstänk inom skola och förskola samt (som jag uppfattat det) förbud mot att vissa flickor inte tillåts delta i sexualkunskap och gymnastik. Folkpartiet vill även sätta hårdare press på EU att erkänna hbtq+ personers rättigheter samt var med och drev igenom att tvånget att sterilisera sig för att genomgå könskorrigering togs bort.

Centerpartiet (C): C går till val på att de vill införa samtyckeslagstiftning i sexualbrottsmål, att de vill göra föräldraförsäkringen tydligare och även se över hur reglerna påverkar uttaget av dagar, de vill sätta press internationellt på kvinnors rätt till säkra aborter och preventivmedel, och liksom KD vill de skapa mer jämställdhet genom att öppna upp ytterligare för privatisering inom offentlig sektor. Dock har C en punkt jag inte sett andra partier ha och det är införandet av en graviditetspeng för egenföretagare så att de skall ha lättare att skydda sin inkomst vid graviditet om de inte kan fortsätta arbeta heltid inom sitt företag. De har en betydligt med tydlig och välutvecklad politik inom jämställdhetsfrågor än övriga Allians partier.

Miljöpartiet (Mp): Mp är ett parti som varit noga med jämställdheten från start, de har hela tiden lobbat för delat ledarskap mellan könen och har därför två språkrör. (I dessa tider vore dock ytterligare ett språkrör på sin plats, alt öppna upp för icke binära personer på någon av de två språkrörsplatserna) I valet trycket Mp på en samtyckeslagstiftning vid sexualbrott, de vill öronmärka fler pappadagar för ett jämnare uttag av föräldraledighet, de vill även satsa på högre löner inom offentlig verksamhet vilket gynnar kvinnor och satsa på kollektivtrafiken då fler kvinnor än män reser kollektivt.

Feministiskt initiativ (F!): Hela F!s politik handlar om jämställdhet på olika vis, det är vad hela partiet handlar om och inte bara fristående delar som hos andra. Några av F!s förslag är delad föräldraförsäkring, press på EU om rätt till säker abort inom alla EU länder, en hopslagning av de sociala skyddsnäten med en lagstadgad mininivå för alla (en form av medborgarlön) som ger en säker inkomst vilket gynnar de fattigaste där kvinnor är överrepresenterade.

Socialdemokraterna (S): S vill driva frågor om rätten till heltid, något de talat om i 13 år men tyvärr inte gjort så mycket verklighet av. De vill även att jämställdhetsarbete inom skolan/förskola skall vara kontinuerligt och inte tillåtas drivas som tidsbegränsade projekt. S öppnar även upp för möjligheten om lagstadgad kvotering inom bolagstyrelser om det inte jämnar ut sig på egen hand. Liksom M satsar S också på att lyfta arbete som vägen till jämställdhet. S har satt som mål att Sverige skall ha lägst arbetslöshet i EU om 6 år och för att nå det målet krävs en högre sysselsättning hos kvinnor och då blir rätten till heltid en viktig fråga. S vill även införa en lag mot sexistisk reklam.

Vänsterpartiet (V): V för en politik som till stor del påminner om F!. V vill individualisera föräldraförsäkringen (dvs dela den 50-50 mellan föräldrarna), de vill också införa en samtyckeslag. V vill även höja understödsbidraget för ensamstående föräldrar och stärka bostadsbidraget vilket också gynnar ensamstående föräldrar där kvinnor är överrepresenterade. De vill även satsa på ökad kunskap om kvinnors sjukdomar inom vården för att tex få fler kvinnors arbetsskador erkända, ökad kunskap om genus och jämställdhet i skolan och ökad kunskap om relationsvåld inom socialkontorens verksamheter. De vill även förbättra skolans sexual och samlevnadsundervisning och göra feministiskt självförsvar till obligatorisk i högstadiet och som möjligt tillval i gymnasiet.

 

Ja som sagt är detta bara ett litet skrap på ytan som ändå ger en fingervisning om vad för politik de olika partierna vill föra i fråga om jämställdhet.

Låt oss tala om demokrati

Bevarandet av demokratin och yttrandefriheten debatteras frekvent just nu, till stor del på grund av alla de demonstrationer som möter SD vid varje torgmöte men även de motdemos som hållits mot tex SvP, på grund av att nazister attackerat vänsteraktivister och antinazistiska demonstrationer etc. Det är helt enkelt en het fråga, men många verkar ha missat lite vad det här med en demokrati och yttrandefrihet faktiskt är och vad de därmed försöker försvara med näbbar och klor.

I Sverige har vi representativ demokrati, det betyder att vi väljer representanter som vi tror kommer lyfta de frågor vi vill och driva den politik vi önskar oss. För att välja dessa representanter har vi fria val där vi får rösta på vem vi vill från vilket parti vi vill. Demokratin innebär också att staten inte får gå in och förbjuda någon från att starta parti, det är därför vi exempelvis har ett neonazistisk parti (SvP) som ställer upp i kommunvalen. Att valen sköts genom anonyma röster, att staten inte får gå in och med hot eller våld styra röstningen eller enbart tillåta vissa utvalda partier att rösta på är lite av grundpelarna i demokratin. Det hela handlar främst om vad staten har för skyldigheter gentemot individen.

Yttrandefrihet är en del ur demokratin och reglerar enbart vad staten får eller inte får göra mot privata aktörer. Staten får tex inte gå in och stänga av hemsidor de tycker har fel budskap, de får inte förbjuda partier eller organisationer att hålla tal bara för att de talar emot regeringen osv. Yttrandefriheten har däremot inget att göra kring vad som sker mellan privatpersoner. Det betyder tex att det varken är ett hot mot demokratin eller ett brott mot yttrandefriheten om en moderator på ett privat forum plockar bort inlägg hen inte anser hör till forumets ämnen. Det är heller inget hot mot demokratin att jag förhandsmodererar kommentarer till bloggen 😉

Vidare finns det inskränkningar i yttrandefriheten som reglerar att vi får säga nästan vad som helst, men inte allt. Lagen om hets mot folkgrupp är exempelvis en av inskränkningarna i yttrandefriheten. Det vill säga du får tycka bäst du vill att homosexuella är skadliga för samhället och borde skjutas omgående (även om det är synnerligen korkat), men går du ut och säger det under ett torgmöte är det straffbart. Lika så har vi tryckfrihetsförordningen som säger att du har rätt att ge ut texter och böcker, trycka tidningar osv utan att staten får ingripa, så länge du inte genom texterna försöker uppmana till brott eller hetsa mot en folkgrupp. Vad som faller under det senare är däremot rätt luddigt och tja, det ska väldigt mycket till för att passera gränsen för vad som är ok där.

När det kommer till rätten att hålla offentliga politiska möten, ex demonstrationer får alltså inte staten gå in och förbjuda detta, de ska även se till att mötena kan bli av. Vad som däremot är fullständigt tillåtet är att hålla motdemonstration. Det är varje invånares demokratiska rätt att göra sin röst hörd kring budskap de inte delar. Vad de inte får göra är att bruka våld för att tysta motståndare, eller hot om våld i samma syfte. Att överrösta möten är lite av en gråzon, i vissa fall bedöms det som störning av mötesordning, i andra fall som ok ifall mötet ändå genomfördes. Så det finns inga klara regler för exakt hur mycket oljud som får göras.

Det är alltså en demokratisk rättighet att hålla torgmöten och att gå dit för att lyssna, men det är även en demokratisk rättighet att gå dit för att visa sitt missnöje. Att försöka få det till att handla om hot mot demokrati och yttrandefrihet att det hålls aktioner mot ex SD och SvP är således en grov misstolkning av demokratibegreppet och vad yttrandefrihetslagen har för syfte.

Att förorda att de som inte gillar vissa politiska budskap skall stanna hemma eller vara tysta för att ”alla tycker som de vill” är däremot ett steg närmare en diktatur. Om alla ska få tycka som de vill gäller det ju givetvis även för de som vill visa sitt missnöje. Det är en nog så vacker tanke att felcitera Voltaire (”Jag delar inte din åsikt..” etc etc) men det är ytterst priviligierat synsätt. Visst kan jag dö för demokratin, men inte för att folk skall få stå på gatorna och aggitera att jag inte borde existera. En vän till mig skrev häromdagen ”Din yttrandefrihet slutar där mina mänskliga rättigheter tar vid” och det håller jag med om. Jag har en mänsklig rättighet att finnas, att leva, att känna mig trygg fri från förföljelse. De som vill argumentera emot detta får göra det, men de kommer aldrig få göra det ostört.

I valet mellan min egen och andra förtryckta gruppers existens och nazisters rätt att föra ut sin politik ostört väljer jag alla gånger alternativ ett. Makthavare försökte tala Hitler och NSDAP till rätta, motargumentera och visa på deras bristande resonemang, ”ta debatten”. Vi vet hur det slutade, ska vi göra om samma misstag?

Kålsuparteorier och snack om att ”verkliga demokrater” tillåter alla att föra ut sin propaganda ostört är vad som kommer leda oss raka spåret ner i mörkret, vi ser redan vilken värdeförskjutning som skett i samhället till nazismens fördel. För 20 år sedan blev en lärare på ett universitet avstängt för att hon lät en nazist tala inför vuxna elever. Det blev folkstorm och ansågs både oansvarigt och oetiskt att utsätta sina elever för en nazist åsikt då det oundvikligen blev att elever i klassen fick sin existensrätt ifrågasatt. I dagarna slog skolverket fast att i demokratins namn ska SvP tillåtas ha bokbord och tala på skolor ”som vilket parti som helst”. Att de utgör ett hot mot många elever i skolorna är sekundärt. Nazismen har våldet inbyggt i sig, att bruka våld är en del av utövandet av nazism, men vi som drabbas skall bara tysta ta emot detta i demokratins namn? I dag slutar de mänskliga rättigheterna där yttrandefriheten tar vid, ska vi bara tysta köpa det? För mig är svaret nej, vad är det för dig?

SDs politik i praktiken

Ok, jag går emot mig själv lite här och skriver om SD igen, egentligen vill jag fokusera mer på annat men tja, det är valår, SD syns tamefan överallt och det finns ett visst behov av att ändå belysa vad dessa nissar står för. Jag har ju tidigare gått igenom delar av deras principprogram, men vad de säger sig stå för är en sak, vad driver de för politik i verkligheten?

Många som står tveksamma till kritiken mot SD vill gärna se i deras valmanifest, principprogram och dyl exempel på varför SD skulle vara rasister/fascister/hbtq-fientliga osv. Saken är den att SD är smartare än många SD motståndare ger dem cred för. Mycket står väldigt inlindat, eller är helt utelämnat ifrån deras hemsida, och deras rätta färger syns först om en granskar den politik de faktiskt för i form av motioner inom kommun och riksdag. Valda exempel här är för att visa att SD är mer än ett parti som är emot invandrare, SD är ett parti som för en politik som är negativ för alla förutom vita cis-män med en lön en bra bit över normen.

SD och kvinno/jämställdhetsfrågor:

SD har på sistone börjat lägga an en ”feministisk” profil genom att kalla sig särartsfeminister. Det betyder i kort att de anser att kvinnor och män är skapta olika, att det inte kommer att gå att få en jämn fördelning av uttag för VAB/föräldraledighet, jämn fördelning av kön inom olika yrken osv ”för vi vill olika saker”. På grund av denna syn vill de ta bort all form av stöd till forskning med genusperspektiv, de vill ta bort kravet om genusmedvetenhet ur grundskola/förskola, de vill även slopa alla incitament till jämnare fördelning av föräldraledighet.  Utöver detta vill de sänka gränsen för fri abort, i kombination med att göra det svårare att få tag i p-medel då de vill slopa subventioneringen av p-medel för unga.

Att kunna bestämma över sin reproduktion i mesta möjliga mån är en frihet och rättighet som Sverige varit ledande inom, och detta vill SD istället backa i. Detta ses som ett led i SDs ”pepp” att svenska kvinnor ska föda fler barn för att fylla upp behovet av befolkningsökning när antalet invandrare skall minskas. Istället för att kvinnor ska få ses som sina egna individer med en egen vilja ses de av SD som levande kuvöser. En syn de delar med SvP och nazityskland…

SD och HBTQ

Liksom SD försöker sig på en feministisk profil försöker de också kalla sig för det enda rätta valet för HBTQ personer. Vilket rimmar väldigt illa med den politik de faktiskt för. SD var emot att transpersoner som gör en könskorrigering skulle slippa tvångssteriliseras, förutom SD var det bara KD som var emot detta. SD-politiker har även uttalat sig för att återinföra detta tvång. Representanter för SD har flertalet gånger uttalat sig negativt om Prideparaden, och om hbtq-personer. De vill avskaffa både rätten för samkönade par att gifta sig och rätten att adoptera. De är emot införande av ett tredje juridiskt kön, något de ser som ett ”särintresse” och SDare har många gånger uttalat sig om transpersoner som ”onaturliga”.

I fjol la SD en motion till riksdagen om att de enda flyktingar som skall anses ha asylskäl är de som faller under Genevekonventionen och där är förföljelse på grund av sexualitet eller könsidentitet inte inräknat. Detta betyder alltså att de tycker att HBTQ personer som riskerar förföljelse och kanske tom döden i sitt hemland inte har skäl till asyl i Sverige. Den enda orsak de egentligen kan framföra till varför HBTQ personer borde vara för SD är att de är emot muslimer som de anser är de verkliga homofoberna i samhället.

SD som arbetarparti:

Det som gjort SD framgångsrika och det som gett dem mest röster från andra än rena rasister är deras retorik som hämtats från den socialistiska kulturen. De pratar om folkhem, arbetarkamp och om den lilla människan. Att de ska ta strid för alla som inte sitter i Stockholm med makt och pengar, att de ska ta strid för landsbygden.

I den faktiska politiken däremot har tongångarna varit något helt annat. SD har röstat med alliansen i 9 av 10 frågor, de har röstat för enorma skattesänkningar, röstat för nedskärningar och istället för att lägga krutet på den där arbetarkampen de lovat har de varit med och skapat en otryggare arbetsmarknad. I kommunerna lägger de mer energi på att försöka stoppa asylboenden och moskébyggen än att faktiskt lyssna på vad invånarna är intresserade av. Å de där pengarna som skulle gå till SDs arbete i landsbygden har istället skickats till huvudorganisationen i Stockholm, så mycket för ”hela Sveriges parti”.

Så. Även om det är lätt att göra, stirra er inte blinda på vad SD skriver, gå efter vad de faktiskt gör. Fråga sedan samma till övriga partier, vad har de gjort under den mandatperiod som snart är över? Ord är bara ord, det är handlingen som räknas.

 

(För närvarande saknas källor i denna text då jag pga tidsbrist inte hinner med att lägga in det. Källor kommer senare men tills dess kan ni tex googla på ”SD motioner” så finns en del att läsa)

Gaslighting – förtryckarens bästa vän

Gasligting är ett begrepp som myntades i en pjäs skapad 1938 men är nu ett vedertaget begrepp även inom skolpsykologin. Gasligting är en manipulationsteknik som är extremt vanligt förekommande inom misshandelsförhållanden men som även används som maktmedel i andra situationer också. I politiska debatter möter jag ofta försök till gaslighting från priviligierade som försöker trycka ner personer från förtryckta grupper. Gaslighting innehåller flera olika tekniker som alla har som syfte att försöka få den utsatte att tro att hen är problemet, den det är fel på.

Ska försöka ge ett exempel här på hur gaslighting kan gå till:

Pers 1: ”Jag är så less på vardagsrasismen jag möter hela tiden, varför vill människor bara se min hudfärg?”
Pers 2 (gaslightaren): ”Fast jag tror inte det är så mycket vardagsrasism faktiskt, det är nog bara du som feltolkar”
Pers 1: ”Jo fast jag märker ju att det är så, att jag hela tiden får kommentarer om min hudfärg”
Pers 2: ”Nä, jag tror du bara ser problem där de inte finns, de kanske bara tycker du har en fin hudfärg och vill säga det, varför göra det till ett problem?”
osv. där diskussionen hela tiden handlar om att Pers 1 överdriver, ljuger eller misstolkar.

Inom gaslighting är det också vanligt att använda sig av ”derailing”, dvs att vinkla om vad diskussionen handlade om för att få det att handla om något helt annat. det kan tex handla om att en person berättar hur hon blivit följd från tunnelbanan av en främmande man och funnit det obehagligt, vilket någon annan vrider på för att få diskussionen att handla om hur missförstådda män är som inte ens kan gå efter ensamma tjejer på kvällarna för att se att de kommer hem tryggt.

En extremt vanlig fråga som jag fått många gånger och som jag vet att andra feminister/rasifierade fått många gånger som är en form av gaslighting är frågan ”Hur kommer det sig att just du träffat så många rasister/sexister?” Denna fråga lägger skulden på offret som berättar om sina upplevelser, samtidigt som den insinuerar att det kanske inte ens är sant, att offret överdriver eller ljuger.

När gaslighting dras till sin extremare punkt handlar den om att få offret att tro sig vara galen, genom att tex få hen att tro att saker som skett inte alls inträffat.  Att hen gjort saker hen inte kan minnas osv. Gaslighting är helt enkelt ett ofta väldigt effektivt sätt att ingjuta tvivel hos offret, få hen att ta på sig skuld och ifrågasätta sina egna erfarenheter. Syftet är att i förlängningen få personen att tvivla på sin egen uppfattning av verkligheten.

Gaslighting används i större utsträckning mot kvinnor än mot män, det är tom en del av strukturerna i hur kvinnor blir bemötta. Ett tecken på detta är hur ofta kvinnor inte litar på sina egna känslor och gärna frågar andra om de har rätt att känna som de gör. Ett resultat av att ha mött gaslighting allt för ofta. Att tex säga ”jag vet inte, överdriver jag nu eller är det ok att jag blir arg för detta?” och sedan dra ett exempel vem som helst, oavsett kön ,hade blivit förbannad över. Gaslighting leder också till att framförallt kvinnor känner sig osäkra i sina förhållanden, för att de inte vågar ställa krav för att de tror att de inte har rätt att reagera och tänka som de gör.

För att underlätta lite att själv upptäcka när någon försöker gaslighta dig här är en lista på några olika vanligt förekommande fraser:

* Jamen var det så illa, egentligen?

* Varför är det just du som upplever sånt här?

* Varför ta åt dig, tänk på nått annat istället.

* Ja, fast har du tänkt på att…. (sätt in valfri grej som flyttar fokus från ämnet)

* Ok men är du säker på att det var så det gick till? Låter lite väl otroligt för mig.

Har en väl börjat kunna lägga märke till när gaslighting nyttjas blir det uppenbart hur frekvent detta används för att förminska och ogilitgförklara utsatta personer/gruppers berättelser och upplevelser. Det blir också lättare att stå emot denna form av manipulation och inse att en har rätt till sina känslor. Ingen har rätt att få dig eller någon annan att tro att ens känslor är obefogade eller att det är en själv det är fel på för att andra utsätter en för kränkningar.

Disclaimer: Detta handlar givetvis inte om att aldrig ifrågasätta andra eller köpa allt någon annan säger, men så länge du inte har klara bevis på, eller själv var med vid situationen som omtalas har varken du eller någon annan rätt att försöka få personen som berättar om en händelse att tvivla på att den skett. Varken du eller någon annan har heller rätten att få det hela att handla om något annat eller ge offret skuld.