Det pågår något märkligt med debatten om rasism i Sverige. De flesta, undantaget nån enstaka SDare, verkar tämligen överens om att det finns rasism i Sverige, och att det är ett problem. Samtidigt är absolut ingen rasist. Ja det är knappt att nån ens anses göra något rasistiskt över huvud taget och även om deras handlande kan bedömas som rasistiskt är de inte rasister på riktigt.
Ta SD tex, trots utspel efter utspel som omöjligt kan bedömas som annat än ren rasism fortsätter människor att försvara SDs väljare med att de inte är rasister egentligen. De vill ju bara röra om lite i grytan, känna sig hörda… men rasister? Nej nej, det är de inte.
När en dessutom lyfter rasism som inte är som en käftsmäll i nyllet utan lite mer subtilt blir motståndet totalt. Är det verkligen rasism? Är det inte bara missförstånd, någon som haft en dålig dag eller jag som är lite för lättkränkt? Borde jag inte istället fokusera på riktig rasism, brutal rasism, rasism som faktiskt alla kan gå med på är rasism? (Vad nu det skulle vara…)
Det verkar finnas en uppfattning om att rasism för det första bara är något som ”någon annan” står för. Typ de däringa nazisterna, eller KKK i USA. Rasism ska också vara extremt påtagligt, som en krönikör skrev en gång (obs ej direkt citat): ”Rasism smakar av apartheid, förintelsen och blod”… För att något ska ses som rasism behöver det alltså vara så tydligt påtagligt att det inte går att förneka.
När rasism diskuteras ges rasismen ofta egenskapen av att vara ett eget tänkande och kännande väsen. Något som bara finns där, som har uppstått ur tomma intet och ingen vet riktigt varifrån det kom. Precis som bilden säger är rasism inte ett eget fristående väsen, det är något vi får lära oss. Rasism uppstår inte bara av sig självt utan bygger på en struktur i samhället som får sin grogrund i fördomar. När fördomarna getts så mycket utrymme att det genomsyrar hela samhället har vi rasism.
Eftersom rasism är strukturellt betyder det att det går igen i allt i samhället, små saker som stora saker. Det ger uttryck i en rad olika företeelser, tex vithetsnormen. Det vill säga den norm som förutsätter att alla är vita. Att en exempelvis menar ”en vit nordbo” när en kallar någon för ”svensk”, att någon med ”invandrarbakgrund” inte är en norrman utan en person med mörkt hår och mörkare hy än ja..vita nordbor..
Den strukturella rasismen är oftast inte alls sådär direkt påtaglig som många tänker sig ”riktig rasism”, utan mer subtil. Den vardagliga rasismen (som bloggen fått sitt namn ifrån) är smygande, försiktig, slipprigt svår att ta på och många gånger står en där och undrar vad fan det var som egentligen hände. Var det rasism att kassören pratade engelska med mig fast jag svarade på långa meningar svenska, eller var hen bara disträ? Var det rasism att säkerhetsvakten på flyget kollade just min och en annan persons väska av de 100 som var där? Är det rasism när kunden på jobbet frågar var jag är ifrån egentligen och inte nöjer sig med ”Härnösand”?
Svaret på dessa frågor är att ja, det kan bero på rasism, men det måste inte göra det. Det är det som gör det så svårt. För den som drabbas uppstår snart ett mönster av att ständigt bli misstänkliggjord, ständigt utfrågad om ursprung, ständigt utpekad som avvikande. För den som inte drabbas kan allt detta verka harmlöst. De har ju också fått frågor ibland tex för sin dialekt så det är väl inte så märkligt? Just för att denna formen av rasism är så subtil, och dessutom så ingrodd i vardagen, är det enklare att tänka att det bara är slump snarare än att det faktiskt är rasism.
Det vi måste komma ifrån är detta pratet om rasism som något eget form av väsen, och som något som måste vara uppenbart. Rasism är något vi alla aktivt skapar. Medvetet eller omedvetet, mot andra eller mot oss själva. Vi gör rasism i orden vi väljer, i våra ageranden och bemötanden av andra. Att göra rasism måste inte betyda att en är rasist, oavsett bygger det på den rasistiska struktur vi lever i. Precis som med patriarkatet påverkar rasismen oss alla och att helt bli av med de rasistiska föreställningar som finns är inte helt enkelt. Troligen kommer det inte försvinna i vår tid. Det enda vi kan göra är att vara medvetna om hur subtilt rasism kan vara, att lyssna när någon påpekar att även en ”fjantig” sak är rasistisk (ex att säga n*boll) och rannsaka oss själva. Det sista vi ska göra är att vara färgblinda och tro att rasismen försvinner bara vi ignorerar dess existens.
Rasismen är en ständigt pågående process, rasifieringen, och vi skapar och återskapar den i relationen till andra. Precis som med sexism, homofobi, transfobi osv är rasismen något som sker först i kontakt med andra, och det är något vi kan bekämpa enbart genom våra relationer till människor runt oss.
Detta gör att det viktigaste framförallt kanske är att vi börjar peka ut när någon gör rasism framför att peka ut människor som rasister. För att det är lättare att förklara vad någon gör ”fel” och hur personen kan göra ”rätt” framför att ge ett epitet få vill känna igen sig i. Vad tror ni?
Vardagsrasismen 