Vad är Cultural apropriation?

Cultural Apropriation/Kulturell apropriering (CA) är en term som beskriver maktförhållande i fråga om att nyttja och utnyttja andra kulturers kulturella uttryck. Det är ett mycket omdebatterat begrepp och många menar på att det skapar en tanke om att kulturer är statiska och enkla att dra gränser mellan. Samt att de av oss som talar om CA skulle vara emot ett kulturellt utbyte. Så är dock inte fallet.

Jag är personligen ett stor fan av kulturella utbyten och jag trivs med att bo i ett mångkulturellt land. CA handlar dock inte om ett ömsesidigt kulturellt utbyte utan om att de med makt tar kontroll över någon annans kultur.  Ofta ses inte ens kulturen som just en verklig kultur utan görs om till en modeaccessoar, något en kan ha ett tag och sedan kasta bort till förmån för accessoarer ur en annan kultur. Kortfattat handlar CA om att ta kulturella uttryck från andra och genom detta tillskansa sig socialt eller ekonomiskt kapital på bekostnad av den kultur yttringen tas ifrån. En viktig aspekt i CA är skillnaden i bemötande mellan personer ur den utnyttjade gruppen och personer ur gruppen som aproprierar kulturen.

Här är ett exempel på CA, i Aftonbladet beskrivs hur ”det afrikanska passar oss svenskar”, hur vi ska glömma tacos, manga och country för nu är det i Afrika vi hämtar inspiration. För det första: Bara detta att skriva om Afrika som om det vore en enda homogen kultur när det är en kontinent med flera länder, flera kulturer? Ett av exemplen på ”färglada accessoarer” är armband gjorda av massajer, en urbefolkning som inte på något sätt ges ett bemötande ens i närheten av vad vita personer med deras smycken får. För det andra: Att omtala kulturella uttryck som har en innebörd och ofta djup mening för den kultur det tillhör i termer av rent mode, något utbytbart som gäller för en stund men inte är mer speciellt än en kudde från IKEA är respektlöst. Det visar på en kolonialism som säger att vita västmänniskor har rätten att klampa in i vilken kultur de vill, plocka ut vad de känner för och sedan nyttja efter egna behag oavsett vad dessa uttryck betyder för ursprungskulturen.

Som sagt ligger mycket också i hur bemötandena varierar. En svart kvinna från Eritrea i färgglad kaftan kommer få möta mycket rasism och ifrågasättanden om varför hon inte ”anpassar sig” till Sverige. En svensk kvinna i samma klädsel kommer på sin höjd få någon lätt hånfull kommentar om att tillhöra kulturkärringar utan koll. Mest troligt kommer det dock bara ses som inspirerande och lagom exotiskt om det blandas upp lite med västerländska kläder. Lika så med inredning, personer från ett visst land kommer ses som märkliga eller ovilliga att integreras i samhället som de behåller en inredningsstil från sin kultur medan en vit person kan hyllas och tom få inredningsreportage om sitt hem för att de ”utmanar” och har en bohemisk/exotisk/inspirerande inredning.

En annan av hörnstenaran inom CA är hur olika kulturer måste gå igenom ett vitt filter för att accepteras. Det vill säga att i den ursprungliga formen ses kulturyttringen som undermålig, ofta ociviliserad eller för avlägsen för att kunna passa in i vita sammanhang. Därför tas uttrycket, görs om efter en vit standard och accepteras sedan. Således duger den vitfiltrerade yttringen som bara ytligt påminner om originalet, medan originalet fortfarande ses ner på. Skall då personer från ursprungskulturen kunna använda sin egna yttring måste de anpassa den efter den vittvättade versionen för att det skall accepteras. Ett exempel på detta är tex mat, där traditionella maträtter får ändras i sammansättning eller kryddning för att passa ”svenska smaklökar”. Jag har flera gånger mött personer som rakt ut sagt att viss mat inte är för dem för de är ”faktiskt svenskar och gillar svenska saker”, samtidigt som de utan problem äter försvenskade varianter av samma maträtt. Ett företag som just nu satsar hårt på att tjäna pengar med hjälp av CA är Findus som lanserat en hel rad med maträtter att köpa i frysdisken. Försvenskade maträtter från olika kulturer sålda av ett av Sveriges största företag där de får alla pengar, kulturerna maten tas ifrån får inget. Indiska är också ett företag som gör stora pengar varje år på att utnyttja indiska kulturella uttryck anpassat till västvärlden.

Andra vanligt förekommande uttryck för CA är att ta religiösa symboler, göra om dessa till vanliga smycken eller inredningsaccessoarer och helt ta bort den religiösa innebörden. En av det absolut mest aproprierade symbolerna är nog det kristna korset som återfinns i smycken, kläder, inredning, ja you name it och ofta helt utan religiös innebörd. Ett annat exempel är de fjäderskruder som traditionellt använts av urbefolkningen i USA med en religiös innebörd och som blivit hårt aproprierat bla som utklädnad för barn som vill leka ”cowboy och indianer”. I USA finns en kampanj runt just CA med namnet ”My culture is not your costume” (”Min kultur är inte din maskeradkostym”) vilket sätter fingret ganska bra på vad det hela handlar om.

Eftersom kulturer blandas och CA har varit standard för rika vita under århundranden finns det många uttryck som idag ses som en helt naturlig del av den vita kulturen men som från början var CA. I andra fall har samma typ av kulturella yttring funnits parallellt i flera kulturer och det går inte att säga att den ena snott av den andra.

Sist men inte minst, och detta är vad som brukar göra hela konceptet med CA svårt för många: Vad som är CA eller inte har ingen tydlig gräns. Olika personer från samma kultur ser olika på det också vilket gör det ännu knivigare. En tumregel är helt enkelt att vara försiktig med att använda kulturella attribut en ser att personer från kulturen inte själva kan använda utan att möta fördomar och rasism. Kan inte de använda sina egna kulturella attribut bör nog inte du göra det heller. Kulturellt utbyte kan inte vara enkelriktat utan måste kunna ske på lika villkor annars är det en kulturell stöld. Bara för att vi kan ta kulturella uttryck och komma undan med det betyder det inte att vi bör eller att det är rätt. Låt kulturerna blandas med ömsesidig respekt så kan vi bevara det unika i kulturerna utan att köra dem genom ett vitt filter först.

Nordiskt forum, en orgie i vit medelklass cisfeminism.

Detta veckoslut gick Nordiskt Forum av stapeln, unikt i sitt lag i att samordna feministiska workshops, talare och seminarier. Runt 7000 personer ska enligt uppgifter ha samlats i Malmö för att diskutera feminism och politik. Målet med forumet ska ha varit att under dessa dagar i glad samvaro diskutera fram en gemensam feministisk politik för norden.  En vacker tanke, ett allt annat än vackert genomförande. Ganska snabbt blev det tydligt för vilka detta forum främst riktades: Den vita medelklassiga cisfeministen.

Redan innan forumet gick av stapeln valde tankesmedjan Interfem att ta avstånd, i sitt öppna brev till Nordiskt Forum  förklarar Interfem sin ståndpunkt i att organiseringen av forumet gör att deras medlemmar exkluderas, framförallt i fråga om ekonomi då den del av forumet som skall ha inflytande politiskt har ett högt inträdespris men även i fråga om representation.

När så forumet väl startade blev det allt mer uppenbart vilket vitt och ciscentrerat rum Nordiskt Forum var. Redan under inskrivningen ifrågasattes organiseringen av flera närvarande bla twittraren Svart kvinna när två standupkomiker kom farandes med brunkräm i hela ansiktet och sen ställde sig och twerkade. ”Brunbrända miami chicks” påstod komikerna och arrangörerna, men framträdandet andades både Blackface och cultural apropriation i twerkingen. Efter senaste årets debatt om Miley Curys och Twerking kan jag personligen tycka att varje påläst feminist bör veta det tveksamma i att vita twerkar, att ha det som ”skämt” under starten av ett feministiskt forum är högst tveksamt. Även om vi bortser från rasismen kan vi ju fråga oss: Är det verkligen värdigt en feministisk tillställning att göra ett helt standup nummer vars huvudlinje är att skratta åt kvinnor som kämpar för att nå upp till ett orealistiskt skönhetsideal?  Låter det som feminism att skratta åt andra kvinnors utseende och intressen? För att inte tala om att idealen som det påstods driva med till stor del rör den amerikanska arbetarklassen vilket gör att skämten sker på bekostnad av ekonomiskt utsatta.

Sammansättningen på forumet både sett till föreläsare och deltagare var vitt vitt vitt. Något som tydligt visade sig med hur de fåtal rasifierade föreläsare faktiskt bemöttes. När Kawa Zolfagary, bla känd för att han startade upp sidan ”vita kränkta män” skulle tala bemöttes han bla såhär:

Screenshot_2014-06-15-14-32-51

Är det ett forum för alla när rasifierade talares ursprung görs som skäl till skämt och skratt? För mig är svaret enkelt: Nej, det blir ett forum för vita och ett otryggt rum för andra. Det blir dock ännu värre.

Valerie K.B och Svart kvinna skriver på hur ”Svart kvinna” möttes när hon under ett seminarium pratar om rasismen som riktas mot svarta kvinnor. Berättelser om vardagsrasism bemöts av skratt, som om hon stod och drog skämt och inte talade om en verklighet som många möter varje dag. Efteråt pratar vita feminister om ”hur galna” människor det finns som är så rasistiska, och skrattar. I skrattet göms ett ”för så är iaf inte vi!”. Faktum är dock: Jo,sådana är ni. Skrattet är inte ett avståndstagande bara mot den som är rasistisk, utan även mot den som drabbas av rasismen. För skrattet säger inte bara ”vi är iaf inte rasister”, det säger även ”vi behöver iaf aldrig bli utsatta”. Avståndstagandet blir också ett kvitto på att de inte behöver rannsaka sig själva, för de är de goda. När någon tar sig tid att komma och tala på ett forum som detta, samla ihop vittnesmål om rasism och hur verkligheten ser ut, är det schyst att svara med skratt? Att mildra allvaret i det som sägs genom att tala om att en själv minsann inte är sådan och skratta? När Svart kvinna tar upp detta efteråt i sociala medier är svaret till största del…tystnad.

Vad gäller cis biten i det hela, ja vad ska man säga, tror någon att transpersoner skulle kunna känna sig inkluderade på allvar när forumet tillåter talare som ex Julie Bindel som bla skrivit en text om att transkvinnor inte är kvinnor utan bara karlar i klänning och att vi genom att erkänna transpersoners existens motarbetar feminismen? En annan känd transfob som bjöds in att tala var Gail Dines. Att dessa ens tilläts att komma, och att deras närvaro till stor del bortförklarades med ”vi visste inte” visar bara på att de som styrt denna skuta helt enkelt inte behöver ta saker som transfobi i beaktande när de väljer talare, för de drabbas inte själva. Att inte ta kritiken som framförts på fullt allvar visar också att sympatierna ligger hos andra cisfeminister, inte hos de utsatta. Kända feministen Kakan Hermansson hyllar tom Julie Bindel i ett inlägg på Nöjesguiden och uppmanar alla att läsa allt av denna kvinna som hon ”älskar”. När det påtalas att Julie är transfob tas inlägget bort men visar ändå på hur lätt TERFS (transexkluderande radikalfeminister) kan slinka igenom och få en ökad plattform.

Även organisationen FEMEN var med och talade, en grupp som gjort sig kända för att springa omkring med bara bröst i olika aktioner ofta riktade mot moskéer.  FEMEN är en islamofobisk organisation som mött mycket berättigad kritik och det verkar även finnas bevis för att en av huvudpersonerna inom FEMEN var med på nazisterna och militärens sida under massakern i Odessa för några veckor sedan där vänsteraktivister blev brutalt mördade. Vad gör en organisation som denna på ett forum som skall vara till för alla feminister? Eller tror arrangörerna av Nordiskt forum att muslimer inte kan vara feminister och intresserade av en samordnad feministisk kamp i norden?

Sist men inte minst i kavalkaden av rasism och transfobi kommer då närvaron av norska Fremskrittspartiet. Ett islamofobiskt, transfobiskt, homofobiskt och allt annat än feministiskt parti som tilläts vara på plats och driva sin agenda. Försvaret denna gång? ”Vi måste förhålla oss till verkligheten”. Ja om det är så viktigt att förhålla sig till verkligheten att det utan problem går att göra ett påstått tryggt rum otryggt för alla utom vita ciskvinnor, varför ha en feministisk kamp öht? Senare har Nordiskt Forum gått ut med en förklaring i att Fremskrittspartiet bara bjöds in för att Norges jämställdhetsminister är från deras parti. De påstår sig ta avstånd samtidigt som hon bjuds in utan kritik från arrangörerna. Jag förstår dealen med att ha henne med för att det av (vita) feminister utarbetade handlingsprogrammet skulle överlämnas till nordens länders jämställdhetsministrar, men varför göra det som om hon vore en av andra? Varför inte vara tydliga med problematiken i den politik hon för, eller för all del bara fråga hur en person som ska jobba för jämställdhet kan tycka att kvinnor har ett eget ansvar vid våldtäkt? Nej, denna bit hade kunnat skötas så mycket bättre utan lama bortförklaringar.

Att programmet både riktades mot och togs emot av vita medelklass cisfeminister blir också tydligt i att dessa inte reagerat på varken problematiska talare eller annat runt om, som ex reaktionerna under svart kvinnas seminarium. När rasifierade och transaktivister lyft detta i sociala forum har responsen varit, milt talat, sval. Istället höjs forumet till skyarna av alla dessa vita feminister, som kallar det ett säkert rum, peppande och fantastiskt. Vilket det säker var för dem, de som kan ta sig friheten att se förbi rasism, transfobi och cissexism. De som kan skratta åt förtrycket och sen fortsätta som vanligt i sin lilla bubbla. För alla oss andra blev det bara än mer tydligt att inte ens feminismen är en säker plats för oss.

Då har vi alltså slagit fast att vi har skapat  ett säkert feministiskt rum för vita cis feminister, nu är ju då frågan när staten kommer bistå med 10 miljoner kronor för att skapa ett forum som är ett säkert rum för alla feminister? Jag skulle kunna fortsätta denna text länge till, många fantastiska feminister där ute är det som reagerat på detta och många är vi som bemötts med svepande icke ursäkter eller inte bemötts alls. Kampen för en feminism och ett samhälle som inkluderar alla fortsätter, men denna gång var Nordiskt forum inte en del i att utveckla kampen.

Män: patriarkatets stora förlorare

Får ofta frågan hur jag kan påstå att vi lever i en partiarkal värld och att patriarkatet även finns i Sverige när jag samtidigt påtalar hur män är överrepresenterade inom självmord, hemlöshet, missbruk osv. Så jag tänket helt enkelt svara på det nu, hur jag ser patriarkatet som orsaken till att män är de som återfinns både mest i toppen och mest i botten av samhällsskiten.

Kulturellt finns ett antal egenskaper som anses ”manliga” och ett antal egenskaper som anses ”kvinnliga”. Ungefär såhär:
Manligt:                              Kvinnligt:
Ambitiös                              Vårdande
Rationell                              Känslosam
Logisk                                  Empatisk
Matematisk                          Mjuk
Stark                                    Irrationell
Bestämd                              Pedagogisk
Ledare                                 Obeslutsam

De manliga egenskaperna värderas högre och de kvinnliga lägre. Detta inverkar i hur vi även ser på män respektive kvinnor. Män ses i egenskap av män som just mer rationella, beslutsamma och som bättre ledare som inte låter känslorna styra. Kvinnor å andra sidan ses som personer i behov av omhändertagande då deras mjuka känslosamma sinnen inte klarar för mycket eget ansvar. (Tillspetsat men ni fattar) Detta leder till att vi dels ser mer män i toppen av samhället eftersom de ses som mer självklara ledare som platsar i en ledande position, samtidigt ser vi också mer män i botten av samhället eftersom män anses kapabla att ta hand om sig själva, även när de inte kan det vilket resulterar i att den hjälp de behöver uteblir.

Kort sammanfattat: Patriarkatet dubbelbestraffar män som å ena sidan kan få makt och pengar men då ofta förlora i viktiga sociala kontakter som tex ett rikt familjeliv, samtidigt som de straffas när de inte lever upp till patriarkala normer om den starka ledande mannen och därmed hamnar längst ner i botten. Hade kvinnliga egenskaper värderats lika högt som de manliga hade män inte behövt hamna i bottenskiktet på det sätt de gör nu. Då hade det inte setts som märkligt eller fel att även män kan må dåligt och behöva tas om hand. Det hade inte varit en nedgradering för män om de bejakar sina känsligare sidor eller faktiskt ber om hjälp och hjälpen hade funnits att få istället för att deras behov viftats undan med att män ska kunna ta hand om sig själv.

Patriarkatet är dessutom inte lika påverkande inom alla samhällen. I Sverige där vi kommit en bra bit mot jämställdhet är det andra samhällsstrukturer som är ett större problem än att män värderas lite högre än kvinnor. Visst patriarkala föreställningar influerar det mesta i samhället, men utan patriarkatet skulle ex klassklyftor fortfarande finnas, men utan klassklyftor skulle patriarkatet minska kraftigt. Det vill säga enligt mig är inte patriarkatet det som är grunden till allt ont som många feminister gärna påstår, jag ser snarare att klassamhället som det största problemet som skapar patriarkatet och tex rasism, ableism etc. Om vårat mål hela tiden ska vara att krossa patriarkatet i första hand missar vi så många maktaspekter på vägen som är minst lika viktiga, om inte viktigare, att krossa.

Detta är en av orsakerna till att en intersektionalitet är A och O för min feministiska analys. Om vi stirrar oss blinda på en maktordning missar vi andra förtryck och vi missar att nyansera våra politiska verktyg efter den verklighet vi faktiskt lever i. När det talas om män som förtryckarna, vinnarna i samhället som styr över kvinnorna är det inte speciellt märkligt alls att män som befinner sig i samhällets botten inte kan känna igen sig och därmed tar avstånd från feminismen. En intersektionell feminism ser jag som lösningen på våra problem, både utifrån klass, rasism, kön, hbtq osv. Förtrycken samverkar och påverkar oss alla men det är viktigt att se att kvinnor kan förtrycka män, män kan förtrycka andra män, homosexuella kan förtrycka kvinnor osv osv. Bara för att någon är i maktpossition inom en strukturell aspekt kan de vara offren i en annan. En vit man är inte nödvändigtvis överordnad en rasifierad kvinna om en tex ser till utbildning, bostadsort, inkomst.

Verklig jämställdhet och jämlikhet får vi när alla har samma skyldigheter och rättigheter, det är också grundbulten inom feminismen, men ska vi nå dit duger det inte att ständigt se på strukturer som tydliga väl definierade makthierarkier. Makt och förtyck är inte en pyramid, det är flera ihoptrasslade nystan med garn där det knappt går att se var det ena tar vid och det andra slutar.

Slutligen, och detta vet jag inte är en allt för populär ståndpunkt inom många feministiska kretsar men, för att få feminismen och jämställdheten framåt räcker det inte med en frigörels av kvinnan, vi måste frigöra mannen i samma utsträckning. Så länge män tvingas in i stereotypa könsroller kommer detta även att upprätthålla könsroller och förtryck av kvinnor. I varje aspekt där en kvinna förtrycks av könsroller förtrycks en man på andra sidan. Könsmaktsordningen är en växelverkan där vi alla bidrar till förtrycket, av andra eller oss själva, därför startar arbetet i det privata, med oss själva. Politiska reformer leder bara en bit på vägen men utan förändring på djupet, inom oss får vi bara ord på papper utan betydelse. Granska dig själv, granska dina relationer, börja arbetet i din närhet, där startar vi den största förändringen.

Med vilken rätt pushar vi för kvinnor i förskolan?

Varning, denna text innehåller beskrivningar av sexuella övergrepp på barn.

 

Igår skrev Kerstin Weigl en krönika i  Aftonbladet om män inom förskolan. Hon frågar sig varför vi ska pusha för män i förskolan, för oss vuxna eller för barnen? I texten drar hon upp ett fall där en praktikant på en förskola upprepade gånger våldfört sig på barn, bland annat inne på förskolans toaletter. Lagom till den unge mannen skulle sluta sin praktik berättar ett av barnen för sin mamma om vad som skett och hon slår larm till förskolechefen. Som sig bör. Kerstin påtalar att vi idag har krav om att alla som vistas inom förskola och skola måste visa upp utdrag ur brottsregistret oavsett kön samtidigt som hon frågar sig hur vi ska förhindra övergrepp av barn inom förskolan. Svaret verkar vara att undvika fler män i förskoleverksamheten. Eftersom brottsregistren bara visar om en dömts för sexualbrott kan givetvis odömda pedofiler/våldtäktsförövare slinka igenom.

Nåväl, förutom det smutsiga insuinerandet att alla män inom förskolan är pedofiler så gör det mig också oerhört förbannad att Kerstin så blåögt osynliggör att det faktiskt finns kvinnliga pedofiler/våldtäktsförövare. I England hade de för ett par år sedan en mycket uppmärksammad pedofilhärva där flera kvinnor inom förskolan visade sig ha en pedofilcirkel där de på allehanda sadistiska sätt våldförde sig på de barn de hade hand om inom förskoleverksamheten. Detta hade pågått i flera år, med hundratals barn som offer. Varför såg ingen? Varför uppdagades det inte? Jo, för att ingen tittar efter kvinnliga förövare.

Föräldrar är vaksamma på män, de varnar sina barn för snuskgubbar, de håller utkik efter män som verkar stå och hänga utanför förskolor etc, men ingen tittar efter de kvinnliga förövarna, för folk tror att de inte existerar. Det var inte heller länge sedan vi hade en pedofilhärva i Sverige med många kvinnor inblandade och en man. Mannen fick hela skulden, kvinnorna påstods vara hjärntvättade offer. För kvinnor anses inte kunna vara pedofiler.  Faktum är dock att i intervjuer med offer visar det sig att kvinnliga förövare är lika vanligt som manliga förövare och att de agerar ensamma i samma utsträckning som män.

Att dessutom sikta in sig på förskolan som källan till pedofila övergrepp när vi vet att de flesta övergrepp sker av släktingar är förkastligt. Ska vi verkligen kunna skydda våra barn gäller det att prata med dem om integritet , om rätten att säga nej, att de ska våga berätta för sina föräldrar om allt och att en som vuxen lyssnar. En annan viktig grej är att inte bara prata om att vuxna inte får göra saker mot barnens vilja, vissa saker får vuxna inte göra mot barn öht. Pedofiler är skickliga på att få barnens förtroende och att få dem att vilja aktiviteter ett barn inte kan ge samtycke till.  När det kommer till övergrepp på pojkar är detta extra viktigt att ha i beaktande, speciellt om barnet är lite äldre då det är oerhört vanligt att förövaren lägger skuld på pojken att han ville det hela, att han gillade det för att han fick stånd.

Offer för kvinnliga pedofiler är bland de mest osynliga offer vi har. Få vågar berätta om det öppet eftersom de sällan blir lyssnade på, sällan tas på allvar och allt för ofta för höra att de ljuger för kvinnor gör inte sådant. Kvinnliga förövare och manliga offer är extra osynliggjorda då det tom finns ett glorifierande av dessa övergrepp inom vår kultur. Pojkar i 13-14 års åldern som förmås ha sex med vuxna kvinnor utmålas i det närmaste som hjältar, det påstås att de fått uppleva alla unga pojkars dröm, att pojkarna kanske inte ville, eller oavsett är för små för att samtycka till sex med vuxna är inte med i ekvationen. En 14 åring kille som har sex med en 35 årig kvinna är coolt, en 14 årig flicka som har sex med en 35 årig man är vidrigt i allmänhetens ögon. Vakna upp, pojkar kan vara offer och kvinnor förövare!

Det behövs mer än kvinnor  inom förskolan för alla barn mår bra av att ha förebilder av olika kön. Ett arbetsgrupp funkar bäst när det finns många olika erfarenheter och ju bredare sammansättning ju mer synvinklar, det gäller inte bara kön utan även ålder, etniskt ursprung osv. En förskola är fylld av alla sorters barn och behöver vara fylld med alla sorters pedagoger. Att börja peka ut en grupp som opassande inom yrket för att ett ytterst fåtal begått övergrepp är helt befängt.

Ska vi skydda våra barn på riktigt, ta av skygglapparna och se att kvinnor kan vara lika kapabla till hemska övergrepp som män. Med vilken rätt förutsätter vi att kvinnor i förskolan automatiskt ger en trygg förskola utan övergrepp? Hur kan en av Sveriges största tidningar ens publicera en text där alla män inom förskolan indirekt utmålas som pedofiler? Nej, sexuella övergrepp på barn är inte en fråga om kön, det är en fråga om makt, ofta utfört av personer som inte ens är pedofiler, låt oss inte luras att bara prata om männen.

I begynnelsen var vita.

Har ni någonsin tänkt på hur enormt vittvättad världshistorien är? Läser en i historieböcker, ser på gamla tavlor osv kan en lätt få intrycket av att allt som någonsin fått historien framåt har skapats av vita. Den vita normen genomsyrar allt trots att vita faktiskt är i minoritet i världen. Denna vithetstvätt är skapad i rasismens namn, och genom detta får vi även en nedärvd rasism där det vita perspektivet alltid hamnar i första rummet, där frågor som rör andra grupper än vita hetereo cis personer ses som särintressen, lyxfrågor eller sådant vi får ”ta senare”. Detta går igen inom feminismen, hbtq kampen och tom inom antirasismen.

Vad menar jag med en vittvättad historia? Jo att historiska personer nästan alltid avbildas som vita eller med ljusare hy än de mest troligt hade, att världsomvälvande kamper anses drivna och avgjorda av vita. Det går också att se i historiska målningar, sagor, texter och sånger hur personer med mörkt utseende uteslutande utmålas som onda eller helt enkelt exkluderas totalt ur historien. Några exempel: Jesus. Avbildas som vit, ofta med blont eller ljusbrunt hår, blå ögon. Maria avbildas på liknande sätt. Jesus var med största sannolikhet varken vit, ljushårig eller blåögd och inte heller hans mor. Sett till varifrån han kom var han betydligt mer troligt mörkögd med svart hår. Trots denna vetskap fortsätter Jesus och Maria att avbildas som blonda och ljushåriga. Samtidigt avbildas judarna som avrättade Jesus som mörka. Ljus vs mörk, god vs ond, ett återkommande tema inom historiebeskrivningen. Slaveriet är en annan vittvättad historia där avskaffandet av slaveriet helt beskrivs utifrån att vita avskaffade det, vilket inte alls stämmer. Bland de som ledde kampen återfanns flertalet fria före detta slavar. Den tändande lågan kom från en frigiven slav. I inbördeskriget i USA stred många ickevita soldater på båda sidor av kriget men det är bara vita som syns på avbildningar eller beskrivs i berättelser om kriget. Lucia en flicka från Sicilien som i de svenska firandena fram till rätt nyligen haft som krav att vara ljus och blond trots att den verkliga Luca var mörk. Eller vad sägs om det faktum att romarna i skildringar om antikens rom ofta avbildas som vita och ljushåriga? Ja som sagt bara ett litet axplock för att beskriva vad jag syftar till.

Att det vita är norm är så ingrott i samhället att de flesta inte ens reflekterar över det, att många inte ens ser att det är så det ser ut eller att det skulle vara något märkligt att det är så. När Disney kritiseras för att nästan helt välja vita personer i sina tecknade filmer försvaras det med att sagorna som filmerna baseras på är från länder med vit befolkning så det är bara historiskt riktigt att huvudpersonerna är vita. Ett försvar som inte ens reflekterar över det absurda i att kräva historisk korrekthet i hudfärgen på huvudpersonen samtidigt som hen tex dansar med en levande snögubbe eller pratar med en mus, eller för den delen är en flygande älva eller boende på en helt annan planet. Detta mina vänner är precis vad vithetsnormen handlar om, att det vita är en sådan självklarhet att den inte får ifrågasättas, inte kan ifrågasättas. När det ses som märkligare att en vit person får en annan hudfärg i en modern tappning av en saga än att byta ut människorna mot djur. (Ja, tänker här på tex Lejonkungen som baserats på Hamlet, eller på Micke och Molle som är en annan variant av Romeo och Julia osv)

För att då återanknyta till feminismen och antirasismen har jag under en ganska lång period blivit allt mer frustrerad över hur fokuset hela tiden flyttar tillbaka till de vita aktivisterna, kring vad de tycker är viktigast, vad de ser som rätt väg att gå, hur det tycker ”grunden i kampen” skall definieras. Amra har skrivit bra om detta här. Vi kommer hela tiden tillbaka till en kamp som handlar om priviligierade utgångspunkter, tex fler kvinnor i bolagsstyrelser. Alltså seriöst nu, det är en jäkla ickefråga hur många kvinnor som sitter i bolagstopparna så länge vi har problem såsom att våldtäktsoffer inte blir tagna seriöst pga förlegade förebilder om vem som kan vara offer och hur de ska bete sig. Eller att kvinnor fortfarande måste låta killkompisar låssas vara deras partner för att andra män skall sluta antasta dem på krogen. Vi kan inte lägga allt krut på karriäristerna så länge det finns de som kämpar för att ens ha en lön som räcker till husrum och mat för en hel månad. Vi kan inte lägga allt fokus på nån diffus rätt för kvinnor att få vara kvinnor och samtidigt ställa transpersoners verklighet och krav på lika rättigheter som ett särintresse. Å vet ni vad, det är verkligen inte ok att gång på gång behöva se hur den antirasistiska kampen kapas av vita som vill kräva att rasifierade ber snällt om att sluta bli förtryckta. När det sitter vita personer och slår sig för bröstet om att det är sådan tur att just de är antirasister. När feminister börjar hojta om systerskapet vid kritik samtidigt som de premierar en snubbes vilja att läsa om feminism framför rasifierade feministers rätt att slippa rasism, när det ser ut på detta sätt ja då är den antirasistiska och feministiska kampen riktigt mycket ute och cyklar på fyllan.

Nej det är faktiskt dags att sluta vittvätta historien. Att sluta flytta fokus tillbaka till normen och förminska de förtrycktas kamp. Det är inte synd om normen för att de exkluderade kräver att få samma rättigheter som normen haft i årtionden. Det är inte diskriminering mot normen att förtryckta kräver att behandlas på samma villkor. Det är inte förtryck av normen att de exkluderade blir arga när de kräver att få synas och höras men tystas. Gör skillnad på sårade känslor och strukturellt förtryck, annars kan du aldrig bli en sann allierad i kampen. Kampen om hur förtryck skall upphöra kan inte definieras utifrån hur förtryckarna tycker det skall vara, för de med makten vill behålla den.

Just ja som sista sak: Att prata om att de i underläge bara skall ändra sin attityd, att det är deras uppdrag att ”ta itu” med saker för att ”jobba sig upp”, att det bara är inställningen som är problemet är väldigt mycket nonsens. Nej alla har inte samma förutsättningar, nej alla kan inte bara jobba sig upp och få en schyst liv. För vissa är livet som att åka linbana uppför en liten kulle, för andra är det som att bestiga Everest medan någon står och knuffar en tillbaka för varje steg en tar. Det är kränkande och rent av oempatiskt om den som åker linbana tittar ner på den som försöker ta sig uppför Everest och hojtar ”Hörru, du behöver bara ha en mer positiv inställning så ses vi på toppen sedan!”.

Ja självklart hatar jag ”kvinnan”, gör inte du?

Nej du behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen här, jag hatar inte alla kvinnor, däremot hatar jag kvinnonormen. Precis som jag med hela mitt hjärta hatar mansnormen hatar jag även kvinnonormen. Jag hatar hur kvinnor förväntas att alltid måna om sitt utseende genom smink, modemedvetenhet, fixade frisyrer osv. Jag hatar hur kvinnor utmålas som svaga och i ständigt behov av räddning. Utöver vad de allra flesta nog ser som ganska självklara saker att hata kring kvinnonormen så finns det något jag hatar mer än allt just nu och det är detta: Hur kvinnonormen allt mer går mot att kvinnor skall ta över mansnormen. Att kvinnor skall vara hårda, våldsamma, grova i mun, elaka, hänsynslösa, oempatiska osv. Här skyller jag faktiskt på feminismen till stor del. (Oh no, hur vågar jag?)

Ok vi backar storyn lite. Det finns gärna en vurm att prata om ”förr i tiden” som en tid där kvinnor var inlåsta i hemmen, tog hand om barn och höll sig snygga för männen. Denna vurm av historieförvanskning ses både inom feminismen och inom antifeministiska rörelser som snackar om den gamla goda tiden. Ett ganska ypperligt tecken på hur medel och överklassen styrt den feministiska kampen i alla tider. För faktum är att det är just medel/överklass som haft hemmafruar som ideal, det är de som haft råd med att kvinnan inte arbetat. Inom arbetarklassen har kvinnorna i alla tider arbetat och arbetat hårt. De har inte tagit hand om några barn under flera flera år utan lämpat över bebisar till äldre generation så snabbt de kunnat för att återgå till arbete. Alt har de haft arbete som de kunnat utföra i hemmet ex tvätt åt andra, sömnad etc. Ja för att inte tala om alla som under bondesamhället bodde på bondgårdar. Tror folk verkligen att kvinnorna där fick sitta på sin rumpa och amma bebisar hela dagarna? Nej nej, det var ut med bebis på ryggen i en sele och sen mjölka kor och fixa med annat som hade med bondgården att göra. Att få ta hand om sina barn på heltid var  en ynnest enbart given rika kvinnor.

Så hur påverkade då detta den feminsitiska rörelsen och synen på kvinnlighet? Jo genom att det var de rika kvinnorna som hade tiden att börja organisera sig för att få ökade rättigheter. Det feministiska perspektivet skapades utifrån deras syn på vad som behövde ändras och däri låg tex rätten att arbeta. När feminister idag ser ner på hemmavarande mammor gömmer det sig både en redig portion nedärvt klassförakt i det och även ett visst kvinnoförakt. För den feminsitiska kampen har länge präglats av att kvinnor ska ta mer plats inte på sina villkor utan på männens. Detta medför att istället för att lyfta sådant som faktiskt är bra med kvinnorollen och få män att anamma detta också (tex mjukhet, empati, lyhördhet) så skall kvinnor försaka dessa delar och anamma manlighetsnormer såsom hänsynslöshet, oempati och våld. I debatter om att kvinnor tex har svårare att hävda sig i jakten på chefspositioner uppmanas kvinnor att ”tuffa till sig”, dvs att bli mer som män.

Jag har ju redan skrivit om hur jag hatar mansnormen och det våldsideal som finns inom den. Inte bara i fråga om regelrätta övergrepp utan också kring ”ömsesidigt” våld. Att ge och ta smällar som ett sätt för män att bonda. Anyhow, eftersom jag anser att det finns mycket problematiskt inom mansnormen anser jag det givetvis vara åt helvete att kvinnor uppmanas att anamma denna norm för att ha en chans att konkurrera med män.

Jag märker denna utveckling väldigt tydligt bland mina feministiska kontakter, att vara aggressiv och hatisk ges ständiga ryggdunk och applåder där kvinnor anses vara starka och stå på sig om de är våldsamma eller har ett hatiskt språkbruk. Ok för att vara tydlig här: Nej, jag syftar på intet sätt här till att ha god ton när någon beter sig som ett as. Det jag syftar till är när kvinnor utan orsak beter sig som as mot andra och får bekräftande ryggdunkar på att de är coola, tar plats och vägrar ta skit. Jag syftar på när kvinnor är as mot män som inte gjort dem något med motiveringen att ”de får tåla det för de är män och per automatik förtryckare”. Ja alla män förtrycker men det gör det ändå inte rimligt att göra det synonymt med våld och hat mot vem som helst att vara en stark kvinna som står på sig. Jag ser öht inget positivt i att föra feminismen framåt genom att bete sig lika svinigt som en kritiserar män för att bete sig. Det går att stå på sig och inte ta skit utan att vara den som själv kastar skit på andra.

I spåren av detta ser vi också en utveckling där allt fler kvinnor anmäls för misshandel både på krogen/offentliga platser och hemma. Detta ser jag delvis som ett symtom på att våld har blivit ett accepterat sätt att ”vägra skit”, men även delvis (och detta ser jag som bra) att kvinnors våld i vissa situationer börjat tas mer seriöst. För fortfarande är det ju så kasst att kvinnors våld inte tas riktigt på allvar, och speciellt inte om offret är en man som av både kvinnor och män anses ska kunna  tåla en smäll eller två av en kvinna. Nej kvinnor slår inte lika ofta som män, och kvinnors våld är sällan lika allvarligt som det män står för. Detta gör ändå inte kvinnors våld till ok och i synnerhet inte till något önskvärt.

Nu kanske någon undrar varför jag inte pratar mer om alla de där andra bitarna i kvinnonormen som är bajs? Tja, delvis för att det redan skrivs om så enormt mkt, men framförallt för att jag faktiskt är less på att så mycket inom feminismen fokuserar på vad män gör fel eller hur samhället är taskiga mot kvinnor. Ja kvinnor är förlorarna inom ekonomisk och politisk makt och inom dysfunktionella förhållanden. Kvinnor är dock inga oskyldiga lamm som gör allt rätt, kvinnor kan också förtrycka och kvinnor kan också vara as. Ska vi komma någon vart med jämställdheten är det faktiskt läge att även på allvar granska kvinnonormen och hur kvinnor själva faktiskt skapar denna. Allt ont kommer inte från mannen och det är dags att sluta utmåla män som kvinnans stora fiende.

Sist men inte minst: Jag hatar könsnormerna dels för vad de gör med alla inom normerna, men även för vad de gör med alla som inte passar in. Som jag skrev tidigare kvinnor kan också förtrycka, kvinnor är inte immuna mot rasism, transfobi osv och dessa saker blomstrar i kvinnonormen lika väl som i mansnormen. Problemet är inte att kvinnor är kvinnor och män är män. Så länge vi utmålar kvinnor som enbart offer för omständigheter gör vi kvinnor till alltid varandes passiva objekt och hur ska vi kunna begära att kvinnor ses som subjekt med egen makt och kontroll om vi själva bedriver en kamp där kvinnor är objekt?

 

Ett nej betyder nej, även för barn.

Genom bla FATTA kampanjen har debatten om att införa en samtyckeslag gällande våldtäkt kommit igång på allvar. Det ses som allt mer självklart att all form av sex skall föregås av tydligt samtycke, om den ena parten säger nej (på något sätt) är det vad som gäller. Detta ser jag givetvis mycket positivt på, en samtyckeslag kommer flytta fokuset från huruvida offret protesterat tillräckligt mycket till huruvida förövaren faktiskt förhört sig om att en sexuell handling var önskad. En lag ger förvisso viktiga signaler om vad som ses som ok, men en lag i sig gör ingen skillnad om det inte samtidigt arbetar med attityder i samhället. När det kommer till samtycke ser jag där ett stort problem i dag i hur barn ofta behandlas.

För barn finns ofta ingen tanke om att nej är nej när det kommer till deras egna kroppar. Vill de inte krama mormor får de veta hur ledsen mormor blir över detta, att kramas och tom pussas blir ofta ett krav, något som fås fram genom skam och tvång. Hur ska barn förstå rätten till sin kropp, och rätten för andra att bestämma över sina kroppar om de samtidigt av vuxenvärlden får lära sig att det är helt ok att genom skam få vad en vill i fråga om kroppskontakt?

Mins inte var jag läste detta exempel men en lärare hade frågat i sin klass ungefär följande: Vad gör ni om en 3 årig pojke försöker krama en 3årig flicka fast hon säger nej? De flesta tyckte bara det var gulligt.
Sen frågade hon samma men nu var barnen ca 8 år. Då fick hon svaret att pojken nog bara var kär i tjejen.
Sen frågade hon hur de såg på det om barnen var 12? Hon fick samma svar som när barnen var 8.
Därefter frågade hon om hur det skulle vara om pojken taffsade på tjejen å de båda var 18? Övergrepp tyckte genast hela klassen. Varav läraren frågade: Hur ska pojken förstå det när han fram tills myndig ålder fått veta att hans beteende är ok?
Detta är ett litet klipp från en längre film där en liten flicka om och om igen försöker knuffa undan en liten pojke som vill kramas. Det är helt uppenbart att flickan inte vill. Trots det får hon ingen hjälp från vuxna (som istället filmar det), pojken tillåts hållas och klippet har sedan cirkulerat som ”en gullig film”. (I det längre filmklippet knuffas alltså pojken bort på olika sätt av flickan, gifen nedan visar bara en av knuffarna. Hela filmsekvensen kan du se på youtube  )
get_away_from_me-28847

Vad ger det för signaler till den lilla flickan i detta fallet? Jo att ingen kommer hjälpa henne att freda hennes kropp för andra har rätten att kräva kramar. Vad ger det för signaler till pojken? Jo att han har rätt till fysisk närhet mot andras vilja. Jag säger absolut inte att den lilla pojken på filmen kommer växa upp till en hänsynslös våldtäktsman. Däremot skulle jag inte alls finna det otroligt om detta beteende fortsätter att ursäktas eller ses som gulligt att han som vuxen kommer göra sig skyldigt till minst ett tjatövergrepp. (Tjatövergrepp = tjata om sex tills den en vill ha sex med ger upp och går med på sexet mot sin vilja)

Helt ärligt förvånas jag ofta över hur så många ser på våldtäkt som något förvånansvärt att det sker och pekar ut alla förövare som psykiskt störda galningar. Är det verkligen så märkligt att det sker övergrepp om män får lära sig från småbarnsåren att de har rätt att trakassera tjejer? Är det så märkligt att övergrepp sker om barn (oavsett kön) får lära sig att en ska ställa upp med fysisk närhet för att inte göra andra ledsen, även fast en själv inte vill?

Rädda Barnen har en kampanj just om detta med att aldrig tvinga barn till fysisk närhet. Bland annat för att det verkar finnas en ökad risk för att barnet faller offer för pedofiler om de tror att de måste ställa upp på fysisk närhet när en vuxen ber om det. Läs gärna mer på deras sida.

Att normalisera kroppskontakt och att kramar etc är fint är givetvis bra, men detta kan göras utan att tvinga barnet till något. Även barn förtjänar att tillfrågas om de önskar en kram. Ska vi kunna ändra våldtäktsstatistiken måste vi starta redan med barnen, annars kommer vi bara fortsätta att försöka bota symtomen utan att göra något åt orsakerna.

Så istället för att utgå ifrån att barn ska krama tex släktingar, fråga om barnet vill och häng inte läpp eller skuldbelägg om barnet säger nej. Ett barn som tillfrågas och själv får välja att kramas eller inte kramas får dels en sund inställning till rätten att ta beslut över sin kropp, men även en bra syn på rätten till andras kroppar. Detta gäller i synerhet för flickor då samhället i övrigt lär flickor att de skall vara till lags och ofta ses det som viktigare att flickor skall kramas än att pojkar ska göra det. Lika viktigt som det är att lära barn att de har rätten att säga nej till fysisk kontakt är det att som vuxen faktiskt kunna säga nej när barnen ger en vuxen oönskad kontakt. Att tex inte acceptera att barnen slår en, eller säga ifrån om de kramas för hårt osv.

Våldtäkt och sexuella övergrepp av olika slag är allt för vanligt förekommande för att kunna skyllas på ensamma galningar, personer som våldtar eller gör övergrepp har lärt sig långt tidigare att det är ok. Barn som ställer upp på vuxna personers övergrepp har också lärt sig tidigare att acceptera vuxnas fysiska krav. Låt våra barn få ha rätten till sina kroppar precis som vi vuxna vill bestämma över våra. Låt inte våra barn idag bli ännu en pusselbit i våldtäktskulturen i morgon.

 

Ja, självklart hatar jag ”mannen”, gör inte du?

Nej, du behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen här, jag hatar inte män, jag hatar manligheten. Jag hatar den manliga könsrollen. Jag hatar den våld och våldtäktsglorifierade manskönsrollen, den som trycker på att män ska vara starka men tysta, våldsamma och ärelystna. Jag hatar den normen med hela mitt hjärta och jag kan inte för mitt liv förstå mig på de som inte gör det.

Jag vet att det finns många som förnekar att det skulle finnas starka sociala normer för hur en förväntas bete sig pga sitt kön. Jag vet att det finns många som vägrar se strukturer utan bara vill se till varje individs egna val som såklart aldrig någonsin är påverkade av någon annan. Om du tillhör någon av dessa kan du gärna sluta läsa nu, för det jag skriver härefter kommer iaf inte att tilltala dig. Eller så läser du vidare och kanske lär du dig något vem vet?

Manshat eller ”manshat”?

Ofta anklagas feminister för att vara manshatare, dvs att hata alla män utan urskiljning. Jag vet ett fåtal manshatande feminister och tja, de har sina orsaker att vara det och inget jag tänker lägga värderingar i eller ta avstånd ifrån även om jag inte delar deras syn på det hela. Nåväl, även om de manshatande feminsiterna finns så är de ett undantag. Vad som oftast kallas för manshat är istället hatet mot mansnormen. När det påpekas att vi måste tala om mäns våldsamheter och hur vi kan förebygga det kallas det för manshat, istället för att se de strukturer som gör att män står för absoluta majoriteten av våldsbrott läggs fokus på att inte alla män slår. Att inte alla män slår, våldtar och överlag beter sig som stora rövhattar är ingen nyhet, men vi kan inte bearbeta och försöka komma till rätta med att det är främst män som gör våldsbrott om vi inte kan tala om det som ett problem med mansnormen. Att ständigt föra in debatten på ”inte alla män” är faktiskt att göra de män som inte slår och våldtar en redig björntjänst. För samma mekanismer som ligger bakom att män slåss ligger bakom att män som blir slagna inte tas på allvar. Den man som inte själv slår någon kan fortfarande bli offer för någon som gör det, och jag antar att han och alla andra manliga offer vill tas seriöst?

Att hata män och att hatas av män:

När hat mot feminsiter eller kvinnor över lag lyfts som ett problem kan du ge dig den på att det kommer komma någon (man) och påpeka att även män blir hatade. Detta stämmer såklart, men vilka är det som oftast skickar hat mot män? Jo andra män. Nej jag förnekar inte att det finns sviniga kvinnor men faktum är fortfarande att det är männen som står för den absolut största delen av hot och förföljelser både på internet och i verkliga livet. Vi lever dessutom i ett samhälle där kvinnor från barnsben får lära sig att det alltid finns ett fysiskt hot mot dem, en risk att våldtas eller antastas av män. Män däremot växer inte upp med ett ständigt närvarande hot om fysiska attacker av kvinnor, däremot ev av andra män. Således är det för de flesta närmare till hands att oroa sig för att ett hot på internet skall bli verklighet om det kommer från en man än om det kommer från en kvinna. Statistiken visar dessutom att det är vanligare att män gör allvar av sina hot än att kvinnor gör det.

Nu menar jag givetvis inte på något sätt att kvinnors hot är mindre allvarliga, de är också förkastliga och bör stävjas, men det går inte att fullt ut likställa dem med hoten från män. För en kvinna är även ett hot ”på skämt” från en man något som skapar otrygghet eftersom vi vet att det kan bli verklighet på ett helt annat sätt än en man som hotas av en kvinna. Speciellt våldtäktshot är något vi lever med som en verklighet varje dag utan att dessutom få sådana skrivna eller sagda till oss. Mansnormen är här skadlig för alla, dels för att den gynnar de män som gärna hemfaller till våldsamheter om de blir motsagda men även i de undantagsfall där kvinnor går till handling och vi får ett offer som inte tas på allvar.

Män, bara sex, våld, sport och bilar?

När jag skrev inlägget ”låt oss tala om män” fick jag många upprörda mansröster som påstod att de inte alls kände igen sig i någon mansroll och att jag smutskastade män genom att påstå att den ens existerar. Jag vet inte i vilket värld andra lever, men i den jag vandrar i varje dag ser jag absolut en tydlig mansroll. Låt oss tex titta lite på reklam riktat till män. Vad sägs tex om CocaColas reklam för CocaCola Zero?

coca_cola_zero coca-cola-zero-game

Vi har Bond, action och snygga brudar. I TV versionerna är det ännu mer snygga brudar, explosioner, snabba bilar och mannen får spela hjälte.

Eller vad sägs om hur manliga parfymer lanseras?

vincent-cassel

Mörkt och med en välklädd man som utstrålar makt. Eller Axe som är kända för att göra reklam som enbart anspelar på att kvinnor kommer falla som furor om en man använder deras produkter. Kollar vi på hur själva flaskorna formges är det även där skillnader, männens är rena, avskalade, gärna med fyrkantiga former. Tror jag sett två rundare mansparfymflaskor, den ena i form av ett knogjärn, den andra i form av en handgranat… Kvinnors är oftare runda, många gånger kroppsformade, i pastelliga färger.

Eller varför inte jämföra Gillettes rakhyvelreklamer? Samma företag, i grunden samma produkter men riktat mot män resp kvinnor:

137473

1331735250553

Det kvinnliga anspelar på mjukhet, omfamningar, närhet och av någon orsak färgsättningar som för tankarna till hav och bad. Det manliga lånar estetisk från sportbilar (vilket syns tydligare i tv reklamerna) och pratar om kraft och teknisk fulländning.

Detta är ju bara ett minimalit yttepyttigt litet axplock på exempel men titta dig runt själv och du kommer lätt se hur detta går igen i all reklam, det som riktas till kvinnor handlar om sexuell mystik (att vara sexig för andra), mjukhet, värme, och framförallt att ens yta är viktig _för andra_. Reklam för män handlar om våld, att vara framgångsrik och hård, och sex (att få andra att tråna efter en).

Ser vi till filmbranschen är det ännu mer tydligt vilka föreställningar som finns för de olika könen. Filmer som presenteras som filmer för kvinnor är oftast romantiska komedier och drama. Till män rekommenderas action, mer action och en och annan skräckfilm. Att detta påverkar hur vi ser på oss själva och varandra är ganska självklart och det finns mycket forskning som stödjer att så är fallet.

Vad gör manligheten för mannen och kvinnan?

Inte ett skit skulle jag säga som svar på denna fråga. Manligheten är rakt igenom ett fängelse för mannen som jag tycker det är dags att vi skrotar. Manligheten berövar männen relationen till deras barn, manligheten berövar mannen till stora delar av deras känsloregister, manligheten berövar mannens rätt att få vara ett offer när han utsätts för brott. Manligheten berövar män chansen att ha ömsesidiga respektfulla relationer utan förtryck. Manligheten orsakar många mäns död varje år utan att någon verkar reagera nämnvärt. Manligheten är den som startar hundratals krogbråk varje år.  För kvinnan är manligheten katastrof. Manligheten är den som väcker sin partner genom våldtäkt, manligheten är snubben på krogen som tafsar och skrattar när kvinnan säger ifrån. Manligheten är de som antastar och kränker lesbiska tjejer för att visa att med lite kuk kommer de att bli heteros.

Jag önskar alla män (och kvinnor) friheten från manlighetens fängelse, men så länge manligheten finns kvar kommer jag dock fortsätta hata den, för min skull och för alla mäns skull.

Om gud vore tiggare…

… så skulle hen hatas lika mycket som tiggarna på våra gator idag. Då skulle hen också fotas, hängas ut, hånas och förlöjligas. Då skulle även hen mötas av valaffisher från ett parti vars huvudfråga är att hen ska ut ur landet. (Om du inte gillar tanken på gud byt ut hen mot någon du faktiskt gillar,typ Zlatan, Obama, Reinfeld etc)

Idag är det fullt legitimt att slå mot uteliggare, både verbalt, på nätet och tom fysiskt. Det är så legitimt att göra att många inte ens förstår att de uttalar sig både kränkande och rasistiskt när de fotar och förlöjligar tiggare. Det är så legitimt att hata tiggare att de som står upp för tiggarna riskerar mordhot.

image

Bilden ovan är från instagram. Personen som la upp bilden tycker den är helt ok, rimlig och att den visar att hen är ”less på att se tiggare överallt”. Kritik viftas undan som missförstånd eller elakhet. Att denna bild utan tvekan spär på det hat som redan finns i massor mot tiggare är inget personen reflekterar över. Det är inget hen behöver reflektra över för det drabbar inte bildtagaren iaf. Nå, det intressanta kring bilden är inte att personen som tog bilden försvarar sig, utan det faktum att många andra förvarar det också. Att det finns många som är less på tiggare ses som helt legitim orsak till ett foto och de som kritiseras anklagas i vanlig ordning för att ha för hård ton, fokusera på fel saker eller misstolkar. Ingen verkar fundera över om det är tiggarna som är problemet eller det samhälle som skapar tiggare.

En annan bild har cirkulerat massor de senaste dagarna, ett smygfoto av en tiggande kvinna med mobiltelefon:

image

I kommentarerna har hatet flödat och väldigt många drar slutsatsen mobil =har pengar så det räcker och blir över. Andra drar direkt slutsatsen att det måste vara organiserade ligor bakom. En annan bloggare (som jag låter vara anonym i detta fallet) skrev ett bra inlägg om detta, ett inlägg som resulterar i flera hatfyllda kommentarer och mordhot. Vi lever alltså idag i en värld där hatet mot samhällets mest utsatta är så starkt att de som säger ifrån riskerar grova hot och kanske mer.

Att någon har en mobil har redan bevisata inte vara ett tecken på välstånd. Idag delar många organisationer ut begagnade mobiler till hemlösa för att de ska ha en chans att kontakta familj i hemlandet, ha kontakt med socialen osv. Mobiltelefonen är en livlina för dessa personer och därmed en prioritet. Utöver detta: om det nu skulle vara organiserade ligor, so what? Blir tiggarnas situation bättre av att de hånas och hängs ut? Kommer situationen i hemländerna bli bättre för att de hatas även här? För faktum är ju att de som hatar tiggare med motiveringen att det är organiserat hatar inte att det ev är ett fåtal människohandlare som utnyttjar fattiga och utsatta människor utan själva organiseringen i det. Jag tror iof helt på att tiggeriet är organiserat. Organiserat på så sätt att familjer går ihop och samarbetar för att få en trygghet i kollektivet, för att kunna spara mer pengar genom att dela på inköp och matlagning. Däremot är det bevisat gång på gång att det organiserade tiggeriet där en eller ett fåtal tar alla pengar från tiggarna är mindre än marginellt förekommande. Jag undrar även om de som utan problem fotar tiggare och skriver om hur less de är på att se tiggare överallt för att staten inte gör något åt problemet och hjälper dem, hade de kunnat gjort samma sak mot prostituerade traffickingoffer? Tagit en bild och ba ”Åter i vardagen, nu har de visst slutat hänga i sunkiga lägenheter och kommit ut på gatan. #horor #youwanttohavefun” för att sedan försvara det med att de är less att se horor överallt, varför kan staten inte hjälpa dem?

I går postades också en film med en tiggare som kastar vatten mot personen som filmat, upplagt med följande story:
image

I filmklippet kan en se hur kvinnan flera gånger ber filmaren att gå sin väg och till sist kastar hon vatten. En allt annat än oprovocerad ”attack” med andra ord. Galago uppmärksammade klippet och även det faktum att kontot som la upp klippet är fejkat:
image

Jag vågar drista mig till chansningen att namnet är valt för att låta lagom mkt utländskt för att försvara mot anklagelser om rasism, lagom svenskt för att tas seriöst och ge klippet spridning. Ett fult knep för att försöka slå mot de redan utsatta.

En uppmaning till alla som hatar på tiggarna, bråkar om hur mkt pengar de tjänar och hur falska de är: BÖRJA TIGGA ditt jävla as. Om du nu kan få 20.000 skattefritt som det påstås är det väl förfan bara att slå ner röven utanför närmatse butik! Eller är det måhända inte värt det förakt du vet att du skulle möta? Om du nu inte känner för dessa ”enkla pengar” kan du ju iaf ha hyffs nog att hålla käften över att det är värt det för andra å sluta förpesta världen med ditt jävla gnäll.

Våldtäkten som inte finns och den fina våldtäkten

På twitter finns hashtaggen #mörkertalet en tagg om alla de våldtäkter som aldrig anmäls. De där våldtäkterna som i mångas ögon  inte finns. Hashtaggen har funnits ett ganska bra tag nu och fyllts med berättelser från offer som vägrar vara tysta mer. En bra sak på det stora hela kan tyckas, men i spåren av offrens berättelser kommer också rasisterna och förnekara. De som vill påstå att om en våldtäkt inte anmälts är den inte sann, om det inte lett till fällande dom var det påhitt. Eller rasisterna som hävdar att alla våldtäkter görs av invandrare, att de som påstår annat ljuger.

Jag har läst under hashtaggen till och från under dessa månader och ser om och om igen hur offer som beskriver sina övergrepp bli påhoppade som lögnare om de påstår att det inte var någon med utländsk härkomst som gjorde brottet. Rasistiska sajter som Exponerat och Dispatch International använder taggen för att försöka sprida islamofobisk propaganda. När offer ber de som inte tror dem eller de som använder taggen till rasistisk propaganda att sluta skriva där av respekt för offren får de istället påhopp och kränkningar till svar. Att invandrare är överrepresenterade inom våldtäktsstatistiken slås som mantra om och om igen som ”bevis” på att det därför bara är invandrare som våldtar. Låt oss tala klarspråk här: Invandrare gör inte flest brott, men procentuellt gör de ”för många” sett till hur stor del av populationen de är. För att citera Leif GW: ”Att invandrare står för 40% av brotten betyder inte att 40% av invandrarna är brottslingar”

Detta är inget unikt för denna tagg, detta är ett symtom på det samhälle vi lever i. Detta är rasism och våldtäktskultur i ett, där vissa våldtäkter av ”fina” (läs vita svenska) män inte existerar, där invandrare (muslimerna) är de onda och där offren blir de som agerar slagträ. När jag ser hur det skrivs om dessa berättelser på rasistiska forum ser jag också hur våldtäkter där förövaren omskrivs som vit och svensk ses som en ”fin” våldtäkt. Eller ja, det kallas inte ens för våldtäkt utan ”överraskningssex” eller liknande.

Här kommer vi in på det jag skrivit förr om västerländsk hederskultur. Dessa män (för det är främst män) anser sig ha rätten att bestämma över vad de ser som ”sina” kvinnor (det vill säga alla kvinnor som bor i Sverige i princip). De ska ha rätten att ha sex med dem när och hur de vill och styra deras vardag. De kvinnor som inte går med på detta är feministkärringar, lesbiska, invandrarhoror etc. De är förkastliga kvinnor som inte förtjänar någon respekt. Detta gör att om _de_ våldtar någon är det ingen verklig våldtäkt, det är snarare att anse som en komplimang i deras vridna verklighet. Om ett offer anmäler är det hon som är den felande, horan som inte fattar vilken ynnest det var att utsättas för övergreppet. Alt påstås det allt igenom vara lögn. När någon av utländsk härkomst våldtar någon däremot är det inte bara ett övergrepp mot offret, dessa män ser det som ett angrepp även mot dem, mot deras heder och mot hela landets heder.

Detta bidrar också till att de mer än gärna önskar att kvinnor som ”sviker landet” skall våldtas. Dessa kvinnor har ju skadat deras heder genom att inte tycka som dem, genom att gå en annan väg eller genom att bli tillsammans med någon som inte är vit svensk. Det bidrar även till ett enormt hat mot homosexuella, homosexuella kvinnor hatas för att de inte är sexuellt intresserade av dessa män, homosexuella män för att de ses som svaga och som svikare eftersom de inte kan föra ”det svenska arvet” vidare.

Kortfattat kan en helt enkelt säga att allt det rasisterna hävdar att andra kulturer står för och glorifierar står de själva för. Vilket gör att de är precis lika mycket extremister som de grupper de pekar ut som farliga. Med andra ord finns extremism här hos oss, av de som ses som personer av ”vår” kultur, hos personer som vi möter på gatan dagligen och som ses som en självklarhet att de ska finnas här. När en skriver om dessa personers åsikter såhär tar de flesta rätt givet avstånd från det, men ser vi till hur det ser ut utanför bloggarnas värld är det något helt annat som möter en. Där ser vi istället ett debattklimat är fascism är rumsrent, nazismen inte längre ses som objektivt dåligt, där reklam för kläder marknadsförs via simulerade våldtäkter och barnporrsinspirerade kampanjer, där vi har spel och filmer riktade främst mot män som går ut på att mörda, våldta, misshandla och tortera. Den som tror att detta inte påverkar oss, påverkar vår syn på varandra och andra lurar sig själv.

Denna rasistiska hederskultur är inte bara en del av Sverige, det senaste massmordet i USA där en man sköt ihjäl flera kvinnor för att de inte ville ha sex med honom är sprungen ur samma sexism. Han ansåg sig själv vara en gentleman, en man alla kvinnor borde vilja ha, men när han blev nobbad gång på gång beslöt han sig för att straffa kvinnorna som sa nej. Straffa dem för att de skadat hans heder, för att de inte lytt och ställt upp på hans vilja. Så han sköt dem.

Ja jag vet, han var en ensam galning. När det kommer till vita västerlänska män är det alltid ensamma galningar medan alla andra är produkter av sin kultur. Jag undrar vad som skall krävas för att gemene person här skall vakna upp och inse att detta inte är ensamma galningar? Att detta är blott symtom på ett samhälle med helt sjuka värderingar, på en sjuk kultur?

”Vi får de brott vi som samhälle förtjänar”. Är detta det samhälle vi vill ha?