Månadsarkiv: juni 2014

Samhälle

Romantiska män och galna kvinnor

8 kommentarer

Efter mitt inlägg om att inte dela bilder på anonyma personer som efterlyses av någon så har jag fått rätt många kommentarer av typen ”kvinnor kan också förfölja folk!”. Detta är givetvist sant, men det mitt förra inlägg främst ville belysa är hur just mäns förföljelser av kvinnor ses som romantiska. Kvinnor som förföljer en man däremot ses inte som romantisk utan som galen. I förra inlägget tog jag kort upp några filmer på temat för att visa hur jag menade. För att tydliggöra ännu mer hur filmer och böcker romantiserar män som förföljer kvinnor kommer här några fler exempel på hyllade litterära verk och filmer (och i vissa fall båda delarna) där män förföljer kvinnor som i slutändan blir deras livspartner:

  • Twilight – Vampyr domderar, låser in och totalt styr en ung tjejs liv, hon älskar honom för det och blir hans för all evighet.
  • 50 nyanser av.. – Bok som utger sig för att handla om BDSM men bara innehåller sanktionerad sadism.
  • Stolthet och fördom – Man beter sig som ett as mot en kvinna, friar sedan till henne två gånger trots hennes tydliga avståndstagande. Hon upptäcker sedan en ”dold sida” och faller för honom.
  • Shes all that – Snubbe förföljer, tjatar på och övertalar till sist en tjej att gå med på en ”makeover”, faller för henne när hon ändrat hela sitt utseende och börjat bli populär.
  • 27 Dresses – Kille ringer, skickar blommor och förföljer en kvinna för att få intervjua henne om varför hon är brudtärna så ofta. De faller för varandra och romantiken är ett faktum.
  • Den där Mary – Kille anlitar en detektiv för att leta reda på en tjej han var kär i 10 år tidigare och nu vill försöka få en ny chans med.
  • 50 first dates – Kvinna som på grund av en hjärnskada vaknar varje dag och har glömt vad som hände dagen innan. Man tycker hon är snygg, och börjar övertala henne till att gå på dejt, varje dag övertalar han henne till en dejt på nytt eftersom hon glömt dejten dagen innan.

Sen finns det givetvis många filmer på temat farliga män som förföljer kvinnor också, ex Sova med fienden, Enough och Fear. Gemensamt med dessa är dock att inledningarna i filmerna ofta är nästan exakt samma som i de romantiska filmerna. Mannen är charmig, bryter ner kvinnans motstånd och känslomässiga barriärer. ger gåvor osv. Skillnaden är att i de romantiska filmerna slutar allt lyckligt, inte allt för sällan med ett giftemål. I triller/rysar filmerna får handlingen en mer realistisk utvekling där det kontrollerande beteendet utvecklas till en destruktiv våldsam situation kvinnan måste fly ifrån. Faktum kvarstår dock att män som inte tar ett nej är något som uppmuntras och ses som romantiskt till en viss brytpunkt (i regel när första slaget kommer) vilket en kvinnas beteende inte gör.

När jag sökte vidare efter filmer på kvinnor som förföljer män fann jag nästan enbart thrillers där kvinnorna utmålas som psykiskt sjuka galningar. Ett litet axplock:

  • The Crush – Här är tom ett barn en farlig psykopat när hon inte får som hon vill. En 14 åring försöker få en sexuell relation med sin idol, han säger nej och hon börjar sedan förfölja honom på ett sätt han aldrig räknat med.
  • Farlig förbindelse – En man är otrogen, kvinnan han hade sitt one night stand med börjar förfölja han och hans familj.  Innehåller den mycket kända ”koka kanin” scenen.
  • Swimfan – En kille satsar hårt på att bli bäst i simning, en kväll är han otrogen mot sin flickvän med en nyanländ student på skolan de går på. Hon börjar förfölja honom och hans liv är i fara.
  • Obsessed – En framgångsrik, lyckligt gift man blir förföljd av en tillfälligt anställd på samma firma som han jobbar på. Hans karriär och äktenskap hotas.
  • Up against Amanda – Kvinna som legat inne på en psykvårdsklinik släpps ut och flyttar in i ett nytt hus. Hon blir kär i sin granne och börjar bugga hans telefon etc.

När kvinnorna inte är farliga och obehagliga kan de vara roligt galna istället. Två exempel på det är filmen All about Steve där Sandra Bullock spelar en korsordsskapare som blir besatt av en nyhetsreporter och börjar följa honom över allt. I filmen ”My super ex-girlfriend” gör en vanlig man slut med sin flickvän som har superkrafter. Hon använder dessa för att förfölja honom och hämnas för att han gjorde slut. Noll romantik i något av fallen utan enbart komedi med fokus på hur jobbigt det är med galna brudar som inte fattar ett nej. Kvinnor som följer efter män de är kära i är dessutom ofta med som små sidospår i filmer eller serier. De hör inte till huvudstoryn utan är mer till för komiska effekter. Ex i filmen ”Brudens bäste man” förföljs huvudpersonen av sin pappas sekreterare och vi får se några ”dråpliga” scener när han försöker komma undan från henne. (”Brudens bäste man” är f.ö ännu ett exempel på en man som bestämmer sig för att ta vad han vill ha och gör vad som helst för att få henne)

Romantiserande av förföljelse finns även i musiken, tex i The Police – Every breath you take, eller vad sägs om Robin Thickes senaste album Paula. Döpt efter hans exfru och handlar enbart om varför hon borde komma tillbaka till honom trots att de hade ett destruktivt förhållande. Även artisten Chris Brown skall ha gjort låten ”A love 2 remember” om Rhianna efter att de gjort slut pga att han misshandlat henne. En låt som utmålats som mycket romantisk och fin och många har tyckt synd om Brown för att han lämnades ensam och miserabel. Tar det igen: Folk tycker synd om Brown för att Rhianna lämnade honom efter en grov misshandel. (Här finns en halv bok att skriva om hur Rhianna både skuldbelagts för att hon lämnade ett misshandelsförhållande och hur hon skuldbelagts för att hon gick tillbaka till Brown efter att han legat på rehab för alkoholism)

Detta ger oss en situation där mäns förföljelse glorifieras, där kvinnor själva uppmuntrar det för det är så de tror att det ska vara. Män som ihärdar trots upprepade nej ses som viljestarka och sådär härligt dominanta. Samtidigt lär sig kvinnor att säga nej och spela svåra för att ”krydda” det romantiska spelet. Det bildas en ond spiral där kvinnor spär på ett beteende som tyvärr kan skada andra kvinnor vars allvarliga nej inte tas seriöst. Vi får också en situation där psykopater kan nyttja det romantiska spelet för att få kontroll över offer som inte ser tecknen på fara fören det är alldeles för sent. Våldsamma relationer börjar ju generellt med gåvor, uppmärksamhet och en gullig svartsjuka helt i enlighet med den romantiska förföljelsen från filmens värld. När det sedan sakta eskalerar bryts offret ner och när slagen väl kommer är offret så nedtryckt att hen inte vågar ta sig ur det hela fören långt senare, i vissa fall aldrig och i många fall betyder det döden.

Synen på kvinnliga vs manliga stalkers går även igen i hur rättsväsendet behandlar de två olika företeelserna. En mans stalking kan pågå rätt länge och inte tas på allvar för att det ju är ”komplimanger”, ”romantiskt” eller bara en ensam stackare som söker lite närhet. När det dock börjar komma tecken på att personen faktiskt är farlig tas det oftast seriöst direkt även om lagarna tyvärr är sådana att polisen inte kan ingripa fören något mer allvarligt sker. Med kvinnor å andra sidan ses det aldrig som romantik, det ses som negativt från första stund, däremot upplevs kvinnor generellt som ofarliga och det behövs mer till innan de tas som ett hot på allvar. I slutändan kan kvinnliga och manliga stalkers hålla på ostört ungefär lika länge men av olika orsaker.

Oavsett vem som förföljer vem är det ett negativet beteende, det är skadligt och det är aldrig positivt. Kvinnor som stalkar bör ses som de förövare de är och män som stalkar bör aldrig någonsin ses som romantiska! Det finns inget fint eller romantiskt i att inte sluta jaga en kvinna som tydligt sagt nej.

 

Manlighet

”Jag kommer följa dig tills du dör”

72 kommentarer

Denna text kommer bli delvis personligt och jag kommer tala om något jag inte ens vet om mina föräldrar har full koll på att det skett.

När jag var 19 träffade jag en man på en buss, vi småpratade lite under resan (ca 15 minuter innan jag hoppade av), bara sånt där litet kallprat, om vädret, universitetet jag just börjat på. Inget personligt alls. När jag gick av sa han hejdå, och la till ”vi kanske ses”. ”Ja, hejdå” svarade jag. Ungefär 4 veckor senare får jag ett sms: ”Hej, du kanske kommer ihåg mig, vi träffades på bussen för ett tag sedan, har du lust att ses?Jag står utanför din lägenhet nu”. Var lyckligtvis inte hemma denna gång utan hos min pojkvän. Skrev tillbaka att jag inte ville ses, att jag tyckte det var obehagligt att han var vid mitt hem och att han skulle gå. Detta var inledningen på en stalking som fortsatte i 3 års tid. Spontana hembesök, telefonsamtal vid alla tider på dygnet, sms i drivor. Efter flera byten av telefonnr, 3 flyttar och försök att göra mitt nummer osökbart hos bla Eniro upphörde det hela (så vitt jag vet, har haft vissa misstänksamma händelser jag dock inte kan koppla till just denna snubbe). I början försökte jag säga ifrån, vilket bara besvarades med att jag förr eller senare kommer ge med mig, förstå att vi är ämnade att vara ett par och att han kommer ge upp först när jag är död. Hur kunde han då finna mig, han visste ju varken mitt namn, telefonnr eller något annat än staden jag bodde i och hur jag såg ut? Jo genom spridning av en bild på mig. När han väl hade mitt namn var det enkelt att finna mitt nr och min adress.

Varför skriver jag då om detta nu? Jo för i dagarna såg jag hur en bild av en kvinna mitt uppe i sitt jobb som bagagelastare för SAS delas runt av personer med kommentarer som ”så gulligt”, ”vad fint!”, ”bra gjort”, ”romantiskt!” osv. Vad var speciellt med bilden? En man hade fotat henne under arbete, lagt upp kortet på facebook med en text om hur söt han tyckte hon var och att han ville ha en fika med henne men inte vågat gå av sitt plan för att fråga henne om det. Han bad nu andra om info till vem denna kvinna var så han kunde finna henne och be om en dejt. Tom radio kanalen Mix Megapol valde att posta bilden på sin facebook sida för att hjälpa i letandet.

Detta är ett väldigt obehagligt kulturarv vi har. Att det är något romantiskt med män som fotar och jagar efter okända kvinnor för att de tyckt att de är söta på håll. Jag menar absolut inte att den man som la upp denna bild är en stalker, han är säkert en hyvens snubbe. Problemet är alla de som delat, hyllat och hjälpt till i sökandet av denna tjej, för de kan inte veta att han är schyst. De kan inte veta att han kommer ta ett nej om hon inte är intresserad. De kan inte veta vad för konsekvenser detta kan få. Vi vet heller inte om denna kvinna kanske har skyddad identitet, en identitet som kan röjas av att en påstådd kärlekskrank karl skall ha rätten att veta vem hon är.

Att detta beteende uppmuntras som just romantiskt och att kvinnor får lära sig att en man som inte tar ett nej, som är kontrollerande och svartsjuka är romantiska män är ett enormt problem. Det är en bidragande orsak till att misshandelsförhållanden kan uppstå för varningssignalerna ses inte som varningssignaler utan som romantik. Å omgivningen hejar på, tills det är för sent och det romantiska blir våldsamt.

I böcker, filmer, tv serier, ja i media har nästan alla kärleksrelationer som porträtteras inslag av män som inte tar nej, förföljer och bryter ner kvinnan tills hon säger ja och vill vara hans partner. Jag ska ge ett fåtal exempel som är toppen på isberget, obs för spoiler:

* Deliver us from Eva – En film om ett gäng män som är sura på att deras gemensamma svägerska Eva är en kvinna som inte tar skit, säger ifrån, styr och ställer. Hon utmålas som en riktig bitch. De betalar en snubbe för att dejta henne, när hon får veta sanningen flyttar hon ifrån stan för att ta drömjobbet hon var på väg att säga nej till för snubbens skull. Han har givetvis fallit för henne och följer efter henne, och gör en stor scen utanför hennes arbetsplats för att bedyra sin kärlek. För att få Eva att gå med på äktenskap (det som får henne att inse hans stora kärlek till henne) är orden: ”Not even the police can keep me from you, I will never give up!”  Stråkar och glitter, de kysser varandra, folk klappar händerna, romantiken är ett faktum och alla är glada. Efter att han just hotat med att stalka henne för livet. Sug på den en stund.

* Filmen 10 orsaker att hata dig har ungefär samma tema som Deliver us from Eva, snubbe blir betald för att dejta tjej, han följer efter henne, vägrar ta ett nej och får ut henne på dejt. Hon blir kär,sanningen kommer fram, de går skilda vägar tills han köper henne en gitarr och romantiken blomstrar.   Här är slutet inte så mkt störande som själva inledningen till relationen. Han söker upp henne på hennes favoritklubb, följer efter henne på affären, i skolan osv. Å till sist faller hon för hans ihärdighet och det ”gulliga” i att han aldrig ger upp.

* Love Actually innehåller inte bara en, utan två olika scener mot slutet där mannen letar reda på kvinnans hem (för innan hans plötsliga infall av otygland kärlek visste han inte ens var hon bodde) och bedyrar sin kärlek för henne, vilket hon gladeligen accepterar. Ack ljuva kärlek.

En liten flash till alla män (och kvinnor) där ute: Det är inte, jag upprepar inte, romantiskt att leta reda på någons bostad och objuden komma hem till hen. Det är enbart läskigt och ger klart creepy vibbar.

Vi behöver komma ifrån romaniserandet av kontrollerande män som vägrar ta ett nej som svar. Det är inte ok, det är inte romantiskt eller fint. Det går att invända mot denna text att jag är färgad av en dålig erfarenhet. Jag ser dock detta beteende ske om och om igen även om det relativt sällan blir så extremt som år av förföljelse. Jag ser det i hur mina vänner måste fejka att de har en pojkvän med för att få påflugna män på krogen att låta dem vara, eller i hur mina manliga vänner har fått hoppa in som fejkad pojkvän. Jag ser det i hur kvinnor kallas hora, luder etc för att de tackar nej till en invit, eller hur män kan skicka meddelande på meddelande för att de inte får ett svar på en dejtingsajt. Detta är vanligt förekommande, fråga vilken kvinna som helst och alla har minst ett exempel på en man som vägrat lyssna på hennes nej.

Skulle du någonsin igen se en bild delas på en anonym person någon vill ha en dejt med, dela den inte. Du vet inte vad för obehag det faktiskt kan leda till för personen på bilden. Vill du tro det bästa om folk är det såklart fint, men gör det inte om det är andras liv du spelar med.

Rasism/Antirasism

Nej, det är inte invandringens fel.

6 kommentarer

Tänkte ta och utveckla mitt inlägg kring hur många flyktingar Sverige faktiskt tar emot till lite mer matnyttig statistik, denna gång kring ekonomi och brottslighet. Två av rasisternas favoritargument är att dels påpeka att brottsligheten ”exploderat” för att vi har invandrare i landet, och såklart ”de lever bara på bidrag så Agda på hemmet inte kan få mat!”. Hur ligger det då till med dessa saker, egentligen?

Vi kan börja med att titta på brottsligheten: I statistik från BRÅ kan vi tex se att det 1950 anmäldes 195.261 brott. 2013 var siffran 1.401.985 brott. En enorm ökning om vi ser till enbart dessa siffror. För sig säger dock dessa tal inte speciellt mycket, ser vi till anmälda brott per 100.000 invånare var siffran 1950: 2.784 och 2013: 14.603. Vi har utan tvekan en reell uppgång i antalet anmälda brott. Nu kan det dock vara av intresse att veta att anmälda brott faktiskt minskat de senaste åren. 2009 hade vi flest anmälda brott med 15.101 brott/100.000 invånare. Därefter har det stadigt minskat, samtidigt som invandringen ökat. Bara detta vore kanske skäl nog att kunna slå hål på myten att brottsligheten bara går uppåt och att det är invandringens fel. För att ytterligare få en mer klar bild av den ökade frekvensen av anmälda brott kan det även vara på sin plats att se till vad som faktiskt hänt med lagar under denna period, för att inte få ett inlägg för långt att orka läsa får ni just nu klara er med ett exempel: Sexualbrotten.

Att lyfta den ökade anmälningsfrekvensen av våldtäkter är en favorit bland rasister så låt oss grotta ner oss lite i hur fakta ser ut här. 1950 anmäldes 2.829 sexualbrott, 2013 var siffran 17.704. (se tidigare länk för källa). Av intresse här är följande: Mellan 1950 och 1984 var antalet anmälda sexualbrott nästan samma från år till år. 1965 ändrades sexualbrottslagen så att det blev olagligt för en man att våldta sin fru. Först 1984 dömdes en man för våldtäkt inom äktenskapet vilket blev ett prejudicerande fall och bidrog till att anmälningar om våldtäkt ökade. Därefter ökande anmälda sexualbrott sakta fram till 1995 då det började öka med ett högre tempo. Vad hände då 1995? Jo en ny lagändring. Därefter stiger anmälda sexualbrott relativt sakta igen fram till 2005 och efter där anmälningarna ökar snabbt. 2005 fick vi ytterligare en ändring i sexualbrottslagen där det bland annat blev olagligt att ha sex med någon som var ”i hjälplöst tillstånd”. Ex att ha sex med någon som var kraftigt berusad. Före 2005 var lagen sådan att det inte var olagligt att ha sex med ex en berusad person om personen själv hade försatt sig i det tillståndet. Efter lagändringen blev det olagligt att utnyttja en sådan situation oavsett om personen själv druckit sig redlös eller drogats. De senaste åren har anmälda våldtäkter legat på en rätt jämn nivå, och sett till BRÅS nationella trygghetsundersökningar är det ingen större förändring i antal personer som svarar att de utsatts för sexuella övergrepp idag jämfört med 2005.

Samtidigt under dessa år har invandringen varit hög och framförallt asylinvandringen har ökat för varje år. Trots den ökade invandringen har brottsligheten inte ökat, den har tom stannat av. Vi har samtidigt fått lagar som innefattar fler brott, har vidare definitioner för att täcka in fler övergrepp och vi har även en mer aktiv diskussion om framförallt sexualbrott vilket ökar på anmälningsbenägenheten. Även om det finns en liten del av ökningen som ses som ”oförklarlig” går det inte att säga att denna del skulle bero på just invandringen. Den kan även bero på våldsförhärligande filmer, tv spel som innehåller våldtäkter och våld mot kvinnor i realistisk grafik, osv. Det finns helt enkelt en himla massa olika förklaringar till varför brottstatistiken ser ut som den gör och att skylla det på invandring är att lämna ute en stor del av verkligheten. (Det finns ingen aktuell statistik på hur fördelningen invandrare resp ”svenskar” ser ut bland anklagade. Det har gjorts en del koller på ex namn bland dömda där svenska namn som Karl och Johan är i klar majoritet. I början av 2000 gjorde BRÅ en lite mer detaljerad sammanställning som visade att svenskar, dvs personer som bott i landet i minst 3 generationer, utgjorde mellan 80-60% av de som anmälts för brott med viss variation beroende på vilket brott som avsågs. Det vill säga att även om invandrare är överrepresenterade står fortfarande ”svenskar” för majoriteten av brotten). Vill en läsa vidare om orsaker runt varför invandrare kan vara överrepresenterade så rekommenderas texten: ”Är rättvisan rättvis?”
När det kommer till sexualbrott och jämförelser till andra länder kan det vara värt att ha i beaktande att vi dels har en mer inkluderande sexualbrottslag än många andra länder har, men även att många länder i sin statistik räknar gruppvåldtäkter som en våldtäkt medan vi i Sverige redovisar samma våldtäkt enskilt för varje förövare. Dvs en våldtäkt med 4st gärningspersoner redovisas generellt som en våldtäkt i de flesta länder men hos oss redovisas det som 4 st.

Så då till det ekonomiska. Denna bit blir rätt kort då en del av det besvaras i mitt förra inlägg om statistik och invandring. Regeringen skryter med att vi har högre BNP nu än någonsin, att skatteintäkterna därmed ökat ytterligare och att vi klarat den ekonomiska krisen bäst av alla europeiska länder. Svenskt näringsliv går ut med att vi har mer pengar till sjukvård,skolor och social trygghet än någonsin tidigare. Vi är ett land i tillväxt, fler som jobbar och bidrar. Samtidigt har vi fler utförsäkrade än någonsin, fler som får socialbidrag än tidigare och överallt larmas om för stora skolklasser, för få personal i förskolan, underbemannad vård osv. Hur går det ihop? Jo för samtidigt som befolkningen ökar har vi rent procentuellt inte ökat pengarna till offentlig sektor, vilket betyder att fler personer skall få vård, skola och omsorg för ”samma” pengar som tidigare. Att vi är fler personer som jobbar, bor och konsumerar i landet gör att mer skatt kommer in. Även de som inte har arbete bidrar till konsumtionen, till att affärer behövs och går runt, till skatt från varor. Vi vet även att varje invandrare som kommer hit för att arbeta är en direkt vinst för landet, speciellt om personen väljer att bli bofast här.

Invandringen, även asylinvandringen som anses bara kosta, bidrar till att hjälpa samhället att gå runt. Det finns inget uns av sanning i att invandringen skulle vara orsaken till försämringarna i offentlig verksamhet. Dessa försämringar handlar helt enkelt om politisk prioritering, där offentlig verksamhet prioriterats ner (nej, det beror inte enbart på Alliansen, denna omprioritering har pågått längre än så och Göran Perssons regering har en del att stå till svars för här).

Vi kan alltså kort sammanfatta detta med rubriken för inlägget: Nej, det är inte invandrarnas fel.

 

Sexualbrott och Prostitution

Samtyckeslag: För när ett nej inte är nog.

6 kommentarer

OBS, texten innehåller beskrivningar av sexuella övergrepp!

Förslaget om samtyckeslag är en het potatis, det finns många som är för och lika många som är emot. Vissa är mer seriösa i sin argumentation, andra fjantar mest till det. Det skrivs många olika inlägg i debatten i media och för några dagar sedan skrevs det bla på Dagens juridik om samtycke där en ev ändrad lag utmålas som något som kommer krossa liv för att män kommer bli oskyldigt dömda.

Om vi börjar med dagens läge är situationen sådan att det är betydligt större risk att träffas av blixten och dö än det är att en man både anmäls och döms oskyldigt för sexualbrott. Oavsett hur lagar utformas kommer vi tyvärr alltid ha en risk för oskyldigt dömda personer, så länge vi har ett rättsväsende kommer risken att finnas kvar. Det enda som garanterar att inga oskyldiga döms är helt enkelt att ingen döms för något brott. Med det sagt är det en självklarhet att så länge vi väljer att ha ett rättsväsende och lagar så skall vi samtidigt göra allt för att undvika att någon döms för ett brott hen inte gjort. Idag ser vi dock en omvänd situation i fråga om sexualbrott. Trots att (flera) domstolar slagit fast att offret utsatts för ett lagbrott döms inte gärningspersonen. Varför? För att vi fortfarande kräver uppsåt i sexualbrott och för att ha uppsåt krävs att en medvetet gjort ett brott. I detta fallet: Att en förstått att offret inte ville ha sex men tvingat sig till det ändå. Just denna bit tolkas av domstolarna väldigt fritt. I senaste omtalade målet kommer mannen undan med att påstå att han trodde hon ville ha dominanssex och att hennes skrik, nej och slag var en del i detta. Trots att de inte pratat om något sådant, trots att han inte frågat om hon ville, utgick han ifrån att så var fallet för att andra kvinnor han haft sex med velat ha det på det sättet. Det räcker alltså teoretiskt med att förövaren ”tror” att offret vill för att slippa straff. Tänk hur detta förfarande hade sett ut i andra brottsmål. Skulle tex en bankrånare komma undan med att hen trodde att banken ville ge bort pengar för att de brukar ge lån? Skulle snatteri accepteras om snattaren trodde att affären gav ut gratis varuprover? Nej givetvis inte, det hade setts som absurt. I sexualbrott fungerar det däremot för vi har en grundinställning att kvinnor behöver övertalas till sex, män är de som ska övertala dem och även om kvinnor inte vill i början kommer de på andra tankar bara  mannen ihärdar lite.

I domarna syns också vilken syn domstolen har på vad som är normalt sex, sexuella preferenser som anses avvikande alt norm ger olika utgång. Ex ses det alltså som troligt att en man inte förstår att en skrikande kvinna inte vill ha sex för att dominanssex är rätt vanligt förekommande. Däremot skulle det troligen ha blivit en fällande dom om mannen hade skurit henne med kniv och slagit henne blå, för det hade bedömt som icke trovärdigt att mannen trodde att kvinnan verkligen ville ha en sådan behandling utan att fråga. Det finns personer som tänder på att bli knivskurna, det finns personer som vill bli blåslagna när de har sex, men dessa sexuella preferenser ses som så ovanliga att det inte går att förutsätta att någon har det intresset. Dominanssex däremot har fått en form av glorifiering, bland annat via böcker som ”50 nyanser av grått”, och plötsligt finns det en tro att ”alla” gillar dominanssex och därmed kan en man frias från våldtäkt för att han trodde offret ville. Vi har även sett friande dom där en man skickat ut nakenbilder av sitt ex bland annat på porrsidor och domstolen friade med hänvisning till att det idag inte är så ovanligt att vilja lägga ut nakenbilder på sig själv. Det är dock föga troligt att en man som med våld har analsex med en annan man trots hans nej skulle frias, för det ses inte som en norm eller ens vanligt förekommande att män vill ha analsex. (Svenskt rättsväsende är extremt heteronormativa och transfobiskt, vilket tex ses i den friande domen där en man överföll, misshandlade och försökte våldta en transkvinna men friades från anklagelserna om våldtäktsförsök med hänvisning till att han inte hade försökt våldta henne om han vetat att hon ”egentligen var man”. ) Vi har helt enkelt ett rättsväsende som idag friar eller fäller utifrån en syn på vad som är ”normala” preferenser hos andra än offret. Istället för att lyssna på vad offret ville eller inte ville bedöms det in hur troligt det är att någon annan hade velat vara med på det som skedde.

Även med en lagändring där vi dels kräver samtycke och dels lägger till en paragraf för våldtäkt utan uppsåt kommer bevisbördan vara densamma, vi kommer inte plötsligt få en massa domar där män döms till höger och vänster utan bevisning. Den skillnad vi kommer få är dels att det faktiskt, på allvar, blir olagligt att ha sex med någon som säger nej. Så är inte lagen idag. Vi kommer även få en lag där det inte duger att försvara sig med ”jag förstod inte” eller ”jag trodde”. Vi får en lag där alla människor, oavsett kön, tvingas ta ansvar för sin egna sexualitet. Där det inte går att lämpa över på någon annan att hen inte sa nej tydligt nog, blev våldtagen i ett för mörkt rum osv. Vi får en lag där var och en av oss är skyldiga att ta reda på om partnern är med på noterna.

Att argumentera emot detta med att det är synd om männen, att vi kommer behöva skriva avtal inför varje ligg eller att ”inga barn blir gjorda” för att det är så avtändande att fråga om ens partner vill ha sex är faktiskt rätt fånigt. Klarar en inte av att bedöma om ens partner är delaktig i sexet och med på noterna bör en avstå att ha sex. En partner som ligger som en död fisk är en partner som inte vill ha sex, då är det bara att sluta, eller ja optimalt ska en inte ens påbörja sex i den situationen. En partner som säger nej vill inte heller ha sex, sluta. Det är inte så svårt faktiskt. Skulle en ha problem med att läsa kroppsspråk, ja vad är då så farligt med en snabb fråga? Det tar 2 sekunder och sen kan allt fortsätta. Vad är så hemskt med att fråga i förväg vad en ny partner gillar i sexväg och sedan respektera det?

Med en samtyckeslag ligger bevisbördan kvar där den alltid varit, hos åklagaren. Istället för att bevisa att förövaren vägrat lyssna på ett nej och att offret sa ifrån tydligt nog ska hen istället bevisa att förövaren struntat i att inhämta samtycke. Arbetet runt sexualbrott blir ungefär densamma men vi får en förskjutning i vems ansvaret är att inte våldta. Idag är ansvaret offrets att inte bli våldtagen, med en samtyckeslag blir det istället förövarens ansvar att inte våldta. Är det verkligen en sådan fruktansvärd utveckling? ”Tänk på männen” säger kritikerna, tänk på offren säger jag.

 

Feminismen

Med kroppen som politiskt vapen

2 kommentarer

Att använda sin kropp för att göra politiska ställningstaganden är en väl beprövad metod. Nu menar jag inte att använda kläder med tryck eller så, vilket iof också är en form av bruk av sin kropp, nej jag tänker mer på ex hungerstrejker eller ”slutwalks”. Jag tycker det är ganska förståeligt att dessa aktioner behövs, men samtidigt ser jag stora problem med dem också, framförallt för att hur vi än vrider på det underblåser dessa former av aktioner det förtryck de kämpar emot. Jag ska förklara hur jag tänker:

Ok, de vanligaste aktioner som sker med kroppen som vapen just nu är feministiska sådana, aktioner som syftar till att ge kvinnor större rättigheter till sina kroppar. En bra tanke givetvis men frågan är om vi får större rättigheter av att helt spela med i partiarkatets regler? Den kvinnliga kroppen är alltid politiserad. Om en kvinna inte rakar sig ses det som ett politiskt ställningstagande, lika så om hon inte sminkar sig, en kvinna som klär sig utstuderat ”kvinnligt” ses också som någon som tar politisk ställning med sin kropp. Alla val kvinnor gör värderas utifrån en verklig eller inbillad politisk åsikt. Kvinnors val är aldrig fria. Den ständigt politiserade kroppen gäller dessutom i ännu högre grad för transpersoner. En ciskvinna anses ju bara vara så som ”naturen” ämnat, en transkvinna har ”valt” sin kvinnlighet enligt samhällets skeva normer. Detta gör att transpersonernas kroppar ständigt sätts under lupp. Varje andetag, varje steg, varje blink med ett ögonlock är ett politiskt ställningstagande. Istället för att tillåtas vara en människa med känslor och tankar blir vi transpersoner vandrande levande reklampelare för politiska åsikter vi tillskrivs utan att någon ens frågar om det är så vi tycker.

När ens handlingar ständigt ses som politiska ställningstaganden och inget vi gör uppfattas som något vi gör får oss själva är det nära till hands att vilja använda sin kropp som ett politiskt vapen för att reclaima rätten att själv definiera sina handlingar. Problemet som jag ser det är att detta faktiskt ger de som tillskriver ens kropp ett ständigt politiskt läge rätt. Vi bekräftar deras syn på vår kropp som politisk om vi nyttjar den just som politiskt ställningstagande. Ett exempel på detta är när det gjordes en kampanj av att visa sin orakade armhåla till stöd för den kvinna som fick motta hat och hot efter att ha visat sin orakade armhåla under melodifestivalen. En god tanke, alla ska få välja själva om de rakar sig eller ej, men i spåret av detta följde också att personer som inte rakar sig bara för att de inte vill/orkar bemöts med skepsis då folk tror att de väljer bort rakhyveln för att göra ett politiskt statement. Istället för att avpolitisera den orakade armhålan blev effekten tvärt om och orakade armhålor blev ännu mer sett som ett ställningstagande.

Varje gång våra kroppar används som ett politiskt vapen lägger vi fokus på kroppen, när vi själva använder våra kroppar som politiska vapen öppnar vi också för att andra kan göra det på sätt vi inte önskar oss. Så kallade ”slutwalks” sker med jämna mellanrum i USA, här har vi haft ett ytterst fåtal. I USA har kampanjen dels fått kritik för att vara transexkluderande, men den har även slått tillbaka på kampen då den använts som exempel på just varför kvinnor bör klä sig ”rätt” för att undvika våldtäkt. Kvinnor som deltagit har hängts ut bla med kränkande kommentarer att de får skylla sig själva om de hade liknande klädsel under demonstrationen som vid våldtäkten. Istället för att få fokus på att våldtäktsmännen gör fel har fokus hamnat på att det är kvinnorna som gör fel och deras kroppar har avhumaniserats och gjorts till politiskt vapen för de konservativa makterna. Jag menar givetvis inte att det är demonstranternas fel att reaktionerna blivit dessa, tvärt om är det den våldtäktsbejakande kontext vi lever i som står för skulden. Dock är det en sak att föra en kamp utifrån hur vi önskar att samhället var som om vi redan var där, och en annan att driva kampen mot det mål vi önskar. I ett samhälle där kvinnor och transpersoners kroppar ständigt ses som politiska fungerar det inte på ett önskvärt sätt att använda kropparna för politisk makt.

Det finns så många mer exempel jag kan ta på kroppsliga aktioner där slutresultatet blir omvänt från det önskade men jag tror ni förstår min poäng. Med det sagt är det inte alltid misslyckat med kroppen som vapen, den gemensamma nämnaren för lyckade aktioner är dock att det är saker som inte redan ses som en norm eller politik. Givetvis svårt att finna när kroppen redan är så politiserat men ett exempel är Hijabuppropet. Den kampanjen blev lyckad just för att det inte är norm att vilja ta på en slöja eftersom kampen brukar gå åt andra hållet, kring rätten att slippa slöjan för de som inte vill ha den. Just nu pågår ett omvänt hijabupprop där Iranska kvinnor tar av sig sina slöjor eftersom de tvingas ha dem. Där fungerar också kroppen som vapen eftersom normen är att ha slöja. Även om dessa kampanjer kan ses som lyckade hade det dock setts som precis lika politiskt även om ingen hade gjort det som en kampanj. Att ta på slöja i Sverige och ta av den i Iran blir en politisk handling oavsett intentioner. Att spela på detta fungerade denna gång, men skall valen sluta ses som politiska motiv måste vi försöka komma bort ifrån att använda kroppen som vapen.

Att leva i den samhälle vi gör och driva en feministisk kamp är inte enkelt. Hur vi än gör blir våra kroppar en del i kampen på ett eller annat sätt och det är svårt att inte falla för detta och underblåsa det ytterligare genom att medvetet använda sin kropp som ett politiskt reklamplank. Jag faller själv i fällan nu och då för samtidigt som jag inte vill att min kropp skall ses som politisk och alla val jag gör som politiskt motiverade vill jag gärna visa att min kropp är min, att jag bestämmer över den och ingen annan. När kroppen används som politik blir ju dock frågan, är det verkligen jag som bestämmer över min kropp när jag använder den precis så som omgivningen förväntar sig att jag ska göra? Att ha kroppen som vapen i dagens politiska värld blir att spela på patriarkatets villkor, att ge patriarkatet makt över ens kropp, att godkänna patriarkatets blickar och politiska utgångspunkt. Våra kroppar behöver inte bli mer politiska, de behöver avpolitiseras och få vara bara just kroppar och inte politiska slagträn.

Rasism/Antirasism

Mitt första år med Vardagsrasismen, en tillbakablick.

2 kommentarer

Ok, så idag firar jag mitt första år under nicket Vardagsrasismen. För ett år sedan startade jag min twitter under detta namn. Jag tänkte se tillbaka på året som varit. Det påtalas nämligen gärna att rasism, nazism och hot mot rasifierade, hbtq personer mfl skulle vara myter, överdrivna för att sitta och tycka synd om sig själva. Så hur har året egentligen sett ut? Nedan följer ett litet axplock:

Ja vi kan börja med att Mona Sahlin blev förföljd och bla kallad landsförädare av personer från Svenskarnas parti när hon var på väg hem till sitt boende i Visby under förra årets Almedalsvecka. Att de för det första tilläts komma och för det andra inte hade någon övervakning för vad de pysslade med är under all kritik.

I augusti annordnades Hijabuppropet som ett sätt att belysa den rasism som möter kvinnor som bär sjal. Hijabuppropet var en reaktion på att flera olika muslimska kvinnor fått sina sjalar våldsamt avslitna och även misshandlats pga av sjalarna. Ett specifikt fall blev droppen och hijabuppropet lanserades. Detta ledde till stor debatt då många ansåg att hijabuppropet var ett svek mot de kvinnor som tvingas att bära sjal mot sin vilja.

I September i fjol avslöjades att polisen i Skåne hade ett detaljerat, och olagligt, register över romer. Från små barn på bara nått år till döda fanns med i registrets som påstods enbart innehålla tungt kriminella. Polisens bortförklaringar var många men strax innan jul slogs det fast att registret var olagligt upprättat.

I Oktober slog inte bara svensk utan europeisk media på stora trumman med varning om att romer rövade bort blonda barn. Tidningarnas förstasidor pryddes av en liten blond flicka som kallades ”Maria” och löpsedlar lät även göra gällande att flickan  ”kan vara svensk”.  Efter ungefär en vecka av massiva artikeldelningar, tumult och misstänksamhet mot romer kom sanningen fram. ”Maria” var inte alls kidnappad, de vuxna som togs fast som kidnappare var barnvakter, hennes mamma var på en resa, inget brott hade skett. I spåren av detta blev bla 2 barn omhändertagna på Irland efter anmälan om att de var blonda och ”troligen kidnappade, precis som Maria”. Rasistiska sidor som ex Exponerat såg detta fallet som ett kvitto på varför Romregistret hos skånepolisen var ett måste och krävde tom att det skulle utökas. Åsikter de inte tog tillbaka efter att det kom fram att inget brott hade skett.

I september blev en man grovt misshandlad och nästan slängd från en viadukt ner på en trafikerad väg. Misshandeln skedde av flera personer inför hans då 1.5 år gamla son. Orsak till misshandeln? Mannen var svart. Detta gav fart till en debatt om den växande afrofobin (rasism speciellt riktat mot personer med afrikanskt ursprung) och ledde till att det i februari i år publicerades en nygjord utredning kring afrofobi och rasism.

I september rapporterades även att en grupp kvinnor med östasiatiskt ursprung nekats tillträde till en krog enbart på grund av sina utseenden. Krogen hävdade att detta skett för att motarbeta prostitution trots att det inte fanns några belägg för att just dessa kvinnor var prostituerade. I en dom slogs det senare fast att detta inte rörde sig om diskriminering för ”syftet var legitimt” vilket gör att kampen mot sexköp nu tagit sig ytterst rasistiska uttryck.

I november tilläts nazister från Svenskarnas parti att hålla en demonstration med tillhörande demonstrationståg på minnesdagen för kristallnatten. Att det dessutom var exakt 75 år sedan kristallnatten inföll sågs som ett extra stort hån mot alla de som föll offer för förintelsen.

I december attackerar nazister en antirasistisk demonstration i Kärrtorp. Flera skadas och polisen möter hård kritik för att de inte tillsatte fler poliser för att övervaka demon när de visste i förväg att det fanns en hotbild. Redan innan denna nazistattack hade flera ensamma privatpersoner misshandlats av nazister i Kärrtorp, bland annat en ung man som knivhöggs i magen på väg från tunnelbanan. Som en motreaktion samlas senare den hittills största demonstrationen mot nazism i Sverige då ca 16.000 personer sökte sig till Kärrtorp bara dagar innan jul.

I mars attackerade nazister en liten grupp med antirasister som just lämnat en antivåldsdemonstration i Malmö. Flera knivhöggs och en av dem utsattes för grovt våld mot huvudet, så pass att han hamnade i koma och ett tag svävade mellan liv och död. Attacken rubricerades som mordförsök men trots detta valde media att länge omtala händelsen som ett ömsesidigt bråk där båda ”sidor” var lika skyldiga och det spreds även ut ogrundad information att nazisterna skulle ha attackerat i självförsvar. Något som senare kunde motbevisas. Efter attacken arrangerades flera antinazistiska demonstrationer runt om i landet till stöd för de drabbade och som ett ställningstagande mot den ökade nazistiska aktiviteten.

På 1a maj tilläts Svenskarnas parti hålla marsch och torgmöte i Jönköping, trots massiv kritik mot beslutet och att tom Jönköping kommun bad polisen att ändra beslutet med hänvisning till allmän ordning stod beslutet kvar. Nazisterna möttes dock av ett massivt motstånd och Jönköpings kyrkoklockor ringde varning för fara för första gången sedan inledningen av andra världskriget.

Under våren har flera elever på olika skolor blivit avvisade från skollokalerna, ombetts sitta tysta för att inte tvingas lämna lokalen etc för att de protesterat mot SDs besök. I ett fall fick en elev som på förhand försök mobilisera motstånd mot SD inte ens befinna sig på skolområdet under SDs besök. Detta är ett klart hot mot elevernas yttrandefrihet då de har all rätt att protestera mot närvaron av partier de inte vill se i sin skola. Även elever har rätt till en trygg arbetsmiljö! Samtidigt som protesterna från elever haglat slog Skolverket nyligen fast att alla politiska partier skall vara välkomna till skolor för att tala och hålla bokbord. Även nazistiska partier som SvP skall vara välkomna, så länge de är ett officiellt parti får skolor inte längre neka dem tillträde i valtider.

Ok, jag stannar här för denna gång. Utöver alla dessa händelser bär jag med mig kraften från det enade motståndet, alla nya inspirerande aktivister jag mött via twitter, känslan av att se en bred folklig antirasistisk kamp växa fram genom vända ryggar mot SD, protester i skolan, protester på arbetsplatser och en växande medvetenhet. Det finns hopp! Kampen mot rasismen, fascismen och nazismen och alla sorters förtryck fortsätter. Jag hoppas du vill hänga med mig ett år till! Från idag finns jag även på facebook där jag kommer dela nya blogginlägg, nyheter, och tankar, välkommen att följa mig där. 🙂

 

 

 

 

Samhälle

Vad vill partierna med jämställdheten i valet?

Lämna en kommentar

Inför valet tänkte jag att det kanske kan passa med en liten samanställning av vad sittande riksdagspartier, + F! som blivit ett parti att räkna med, har för politik i fråga om rasism och jämställdhet. Detta är bara korta sammanfattningar, för mer fullständig insikt är det tvunget att gå in på partiernas egna sidor och läsa själva.

Sverigedemokraterna (SD): SD är ett värdekonservativt parti som trycket mycket på vad de ser som kristna värderingar. De kallar sig även för särartsfeminister. Detta betyder att de anser att kvinnor och mäns könsroller främst beror på genetisk betingning att önska olika saker i livet. SD vill avskaffa genusperspektivet i skolan, de vill minska eller helt avskaffa anslag för forskning med genusperspektiv. De vill sänka gränsen för fri abort till v 12. De vill avskaffa de öronmärkta dagarna i föräldraförsäkringen och bygga ut möjligheten att stanna hemma med barn längre genom vårdnadsbidrag. De vill även förbjuda kvinnor att bära någon form av religiöshuvudbonad i synnerhet om den har muslimsk anknytning (burqa/hijab) då de ser det som ett religiöst förtryck. SD vill även häva den könsneutrala äktenskapslagen och förbjuda samkönade par och ensamstående att adoptera eller få hjälp med insemination.

Kristdemokraterna (KD): KD är ett ju ett kristet högerkonservativt parti vilket märks i deras politik. KD var enda parti som fortsatt att motsätta sig bortplockandet av steriliseringskrav vid könskorrigering. KDs jämställdhetspolitik är liksom Ms rätt luddig. Mycket verkar hänga på att öka valfriheten i fråga om arbetsgivare inom vård och skola (dvs öka privatiseringen av dessa sektorer) men är utöver det mest luddighet om ökad kunskapsnivå hos politiker (hur?), jämnare fördelat uttag av föräldradagar (hur?) och jämnare lönesättning (hur?).

Moderaterna (M): Sin vana trogen satsar M allt krut på att låta arbete vara nyckeln till framgång. M satsade hårt på RUT som menades vara ett steg mot mer jämställdhet, dels för att fler kvinnor kunde bli egenföretagare, dels för att de hem som köpte städhjälp kunde kosta på sig mer tid tillsammans och mindre tjafs om hushållssysslor. I praktiken betyder det bara att vissa kvinnor fått mer jämställdhet för att andra kvinnor tar över deras sysslor.

M går till val på arbetslinjen liksom förra valet. Jämställdhet skall uppnås med fler i arbete. I övrigt är det mycket luddigt från M där det mesta beskrivs i floskler om allas lika värde och fler i arbete men väldigt lite konkret.

Folkpartiet (Fp): Ett marginaliserat parti som mest hakar på M när det verkligen gäller. Däremot när det kommer till vad de vill har de tydligare uttalade önskemål än M. Fp vill införa en tredje öronmärkt månad i föräldraförsäkringen för båda föräldrarna för att förmå fler män att stanna hemma med barn längre. De vill även trycka på ett mer uttalat jämställdhetstänk inom skola och förskola samt (som jag uppfattat det) förbud mot att vissa flickor inte tillåts delta i sexualkunskap och gymnastik. Folkpartiet vill även sätta hårdare press på EU att erkänna hbtq+ personers rättigheter samt var med och drev igenom att tvånget att sterilisera sig för att genomgå könskorrigering togs bort.

Centerpartiet (C): C går till val på att de vill införa samtyckeslagstiftning i sexualbrottsmål, att de vill göra föräldraförsäkringen tydligare och även se över hur reglerna påverkar uttaget av dagar, de vill sätta press internationellt på kvinnors rätt till säkra aborter och preventivmedel, och liksom KD vill de skapa mer jämställdhet genom att öppna upp ytterligare för privatisering inom offentlig sektor. Dock har C en punkt jag inte sett andra partier ha och det är införandet av en graviditetspeng för egenföretagare så att de skall ha lättare att skydda sin inkomst vid graviditet om de inte kan fortsätta arbeta heltid inom sitt företag. De har en betydligt med tydlig och välutvecklad politik inom jämställdhetsfrågor än övriga Allians partier.

Miljöpartiet (Mp): Mp är ett parti som varit noga med jämställdheten från start, de har hela tiden lobbat för delat ledarskap mellan könen och har därför två språkrör. (I dessa tider vore dock ytterligare ett språkrör på sin plats, alt öppna upp för icke binära personer på någon av de två språkrörsplatserna) I valet trycket Mp på en samtyckeslagstiftning vid sexualbrott, de vill öronmärka fler pappadagar för ett jämnare uttag av föräldraledighet, de vill även satsa på högre löner inom offentlig verksamhet vilket gynnar kvinnor och satsa på kollektivtrafiken då fler kvinnor än män reser kollektivt.

Feministiskt initiativ (F!): Hela F!s politik handlar om jämställdhet på olika vis, det är vad hela partiet handlar om och inte bara fristående delar som hos andra. Några av F!s förslag är delad föräldraförsäkring, press på EU om rätt till säker abort inom alla EU länder, en hopslagning av de sociala skyddsnäten med en lagstadgad mininivå för alla (en form av medborgarlön) som ger en säker inkomst vilket gynnar de fattigaste där kvinnor är överrepresenterade.

Socialdemokraterna (S): S vill driva frågor om rätten till heltid, något de talat om i 13 år men tyvärr inte gjort så mycket verklighet av. De vill även att jämställdhetsarbete inom skolan/förskola skall vara kontinuerligt och inte tillåtas drivas som tidsbegränsade projekt. S öppnar även upp för möjligheten om lagstadgad kvotering inom bolagstyrelser om det inte jämnar ut sig på egen hand. Liksom M satsar S också på att lyfta arbete som vägen till jämställdhet. S har satt som mål att Sverige skall ha lägst arbetslöshet i EU om 6 år och för att nå det målet krävs en högre sysselsättning hos kvinnor och då blir rätten till heltid en viktig fråga. S vill även införa en lag mot sexistisk reklam.

Vänsterpartiet (V): V för en politik som till stor del påminner om F!. V vill individualisera föräldraförsäkringen (dvs dela den 50-50 mellan föräldrarna), de vill också införa en samtyckeslag. V vill även höja understödsbidraget för ensamstående föräldrar och stärka bostadsbidraget vilket också gynnar ensamstående föräldrar där kvinnor är överrepresenterade. De vill även satsa på ökad kunskap om kvinnors sjukdomar inom vården för att tex få fler kvinnors arbetsskador erkända, ökad kunskap om genus och jämställdhet i skolan och ökad kunskap om relationsvåld inom socialkontorens verksamheter. De vill även förbättra skolans sexual och samlevnadsundervisning och göra feministiskt självförsvar till obligatorisk i högstadiet och som möjligt tillval i gymnasiet.

 

Ja som sagt är detta bara ett litet skrap på ytan som ändå ger en fingervisning om vad för politik de olika partierna vill föra i fråga om jämställdhet.

Begrepp

Tolkningsföreträde, hur funkar det?

25 kommentarer

I politiska diskussioner är ett ord som ofta kommer upp just detta om tolkningsföreträde. Vem har tolkningsföreträde när, hur fungerar det? Ofta blir det heta debatter just om detta när åsikterna går isär, och debattörer känner sig överkörda. Här ger jag min syn på det hela, och det är långt ifrån ett oproblematiskt begrepp.

Kortfattat betyder tolkningsföreträde att personer tillhörande en förtryckt grupp har första tjing på att definiera hur det förtrycket ser ut, vad som är nedsättande mot denna grupp samt hur kampen skall föras. Personer som inte hör till gruppen får fortfarande ge sina tankar och åsikter men dessa har inte fullt samma betydelse och vikt som åsikterna från de inom gruppen. Exempel på detta är att om en muslim säger ”detta är nedsättande mot muslimer” så bör en som icke muslim lyssna och inte börja komma med en radda ifrågasättanden och tjaffs om varför det inte alls är nedsättande mot muslimer. Tolkningsföreträdet betyder att de som inte hör till gruppen inte har samma rätt att höras, synas eller säga sin åsikt. Något som ofta ses som oerhört provocerande för personerna i privilegierad position som är van att få delge sina åsikter i alla sammanhang.

Tolkningsföreträdet betyder dock inte att alla inom samma grupp kan, ska eller vill tycka exakt samma saker. Tvärt om. Blir det skilda åsikter inom en grupp är det ingen som har rätt, men den som ev känner sig kränkt/förtryckt skall absolut få sina känslor respekterade och beaktade. Om två personer från samma grupp inte tycker lika är det dock inte ok för någon som inte hör till gruppen att använda meningsskiljaktigheter som exempel på att den utanför gruppen har rätt. För att förtydliga tar jag ett exempel: Det finns rasifierade som tycker det är helt ok att säga n*boll, det finns rasifierade som tycker det är helt fel. Det är ok att rasifierade har olika åsikter i frågan däremot är det inte ok att som vit säga till en rasifierad att hens åsikter om n*bollar inte är rätt för andra rasifierade tycker annat.

Hela detta om ”jag har en vän som….” argumentet som används av personer i förtryckande position för att försvara sitt förtryck handlar just om tolkningsföreträde. Det spelar ingen som helst roll om din vän påstår sig vara ok med vissa begrepp, är andra inom gruppen inte det är det vad du ska lyssna på. Som inte tillhörande gruppen har du alltså ingen rätt att föra andras talan om vad som är ok eller inte oavsett hur påläst du tycker att du är i frågan. Vill en ändå delta i debatten kan det vara ok om en kan hänvisa sina tankar vidare till personer inom gruppen istället för att föra hela resonemangen själv och göra tankarna till sina egna.

Nu till problemet med begreppet: Ofta i debatter som blir lite mer heta på gröten slutar det nästan oundvikligen med att personer börjar slänga förutfattade meningar runt sig som vore det fågelfrö på ett bröllop. Istället för att lämna diskussionen när det blir ilsken stämning dras tolkningsföreträdet fram och personer som tillhör en förtryckt grupp börjar peka finger. Problemet är att fingret rätt ofta pekar på någon som faktiskt också hör till gruppen. Jag kan tex inte själv räkna alla de gånger folk bett mig sluta skriva om saker som rör rasifierade för jag ”som vit fattar inte hur det är”. Jag har oftast anonyma profilbilder på konton osv så folk vet inte hur jag ser ut, och jag har ett svenskt efternamn. Istället för att ens tänka tanken att _fråga_ dras istället slutsatsen ”hen tycker inte som jag, då är hen vit!”. Samma gäller i många andra sammanhang. Ibland känns det dock rent absurt när tex någon som själv erkänner sig vara vitpasserande anklagar mig som aldrig passerar för vit, för att vara just vit. För att de inte vet vem jag är.

Detta fingerpekande och att _andra_ tar sig rätten att peka ut vilken grupp olika personer tillhör baserat på att de inte tycker lika är den största nackdelen i hela tolkningsföreträdesdiskussionen. Att jag pekas ut som vit nu och då kan väl vara därhän, men jag har också sett transpersoner felkönas, personer få sin sexualitet osynliggjord osv osv allt för att någon blir arg när andra inte håller med.

Jag tycker det är viktigt att vara medveten om tolkningsföreträdet, men jag ser också en fara i när det polariseras och används som en härskarteknik där alla måste tycka samma, eller så exkluderas det från diskussionen eller tom den grupp de tillhör. Det är inte ok. Som jag ofta påpekar: Vi måste inte tycka samma saker, det är ok att ha olika åsikter! Tolkningsföreträdet är ett trubbigt verktyg och vi bör faktiskt vara mer försiktiga med hur det brukas i diskussioner. Att kränkas av andra inom sin egna grupp pga olika åsikter är inte begreppets syfte. Låt tolkningsföreträdet hamna rätt, dvs hos den utsatta gruppen, men i debatter _inom_ gruppen har ingen mer tolkningsrätt än någon annan. Innan du exkluderar någon från en grupp och pekar ut dem som motståndare som helst bör vara tyst, våga fråga om de kanske, måhända, faktiskt också hör till och har en lika stor rätt att höras i frågan. Låt inte begreppet tolkningsföreträde bli en härskarteknik som bara nyttjas i försökt att tysta andras röst.

Att åberopa tolkningsföreträde innebär heller inte att diskussionen är slut. Andra måste fortfarande kunna fråga och be om utveckling av resonemang utan att få höra att de inte har rätt att fråga för andra har tolkningsföreträde. Tolkningsföreträde betyder inte heller att en står fri från att få kritik för sina tankar, andra även utanför gruppen har rätt att ifrågasätta hur en kommit fram till sin åsikt, däremot har inte de utanför gruppen rätt att ogiltigförklara ens åsikt i frågan. 

Tolkningsföreträde är helt enkelt ett komplext och som sagt trubbigt begrepp. Använd det med försiktighet och vet du med säkerhet att du inte hör till en viss grupp, var redo att backa i diskussionen och inse att din åsikt inte väger lika tungt som andras i fråga!

Samhälle

”Ingen behöver tigga i Sverige”

Lämna en kommentar

När förbud mot tiggeri, eller tiggeri överlag diskuteras hävdar många att tiggeriet är rent bedrägeri eftersom ingen i Sverige behöver tigga. Dessa personer menar på att vi har socialbidrag och alla kan få det så därför behöver ingen tigga. Hur ligger det då till med sanningen i detta?

Ja först av allt är det inte alla som får socialbidrag oavsett medborgarskap för att socialen bedömer att villkoren inte uppfylls, tex för att släktingar gett en pengagåva direkt in på ens bankkonto, en gåva som gått till att betala förra månadens hyra men som soc menar är inkomst och därför drar ner på beviljat bidrag/helt vägrar betala ut bidrag vilket gör att pengarna ändå inte räcker till. Detta kan i sin tur leda till vräkning och hemlöshet. Vi har många fler hemlösa i Sverige än vi har tiggare, eftersom de allra flesta väljer att lida i tystnad, be om hjälp från familj och vänner (vilket iof är en form av tiggeri) eller att helt enkelt svälta till nästa månad och nästa försök att få pengar från socialen. Det är även många fler med bostad som inte får det att gå runt som får hjälp av olika organisationer med tex mat och kläder. Dessa organisationer har sett ett växande antal hjälpsökande de senaste åren.

Vad gäller personer som kommer hit från andra EU länder genom den fria rörligheten har EU en lag om likabehandling. Detta betyder att de har rätten att söka bistånd, men i bedömningen har socialen rätt att ta hänsyn till om de kan anses ha sin huvudsakliga hemvist i den kommun där de söker bistånd. Om så inte är fallet kan bidragen inskränkas till att tex gälla en biljett hem. I material riktat specifikt till socialkontoren i Sverige kan en läsa följande angående EU medborgare och rätten att söka bistånd:

Detta resonemang kan föras även i förhållande till EU/EES-medborgare som bedöms sakna uppe-hållsrätt och därmed sin egentliga hemvist i Sverige, till exempel personer som sökt sig till Sverige utan att ha realistiska möjligheter att göra sig gällande på den svenska arbetsmarknaden och som måste tigga för att klara sin försörjning.

Vad som är nödvändig hjälp för att avhjälpa en akut nödsituation måste socialtjänsten bedöma i varje enskilt fall. Dock innebär rätten till bistånd för att avvärja en nödsituation i många fall att biståndet kan begränsas till en-staka bistånd för mat, logi eller reskostnader för att kunna ta sig tillbaka till det land som EU/EES-medborgaren kommit ifrån.

 

Så även om Eu migranter som kommer hit som tiggare har en teoretisk möjlighet att söka bistånd är verkligheten snarare så att de får en enkel biljett hem. Eftersom de kommer hit för att tiggandet iaf ger mer pengar att skicka hem än att stanna i hemlandet är det alltså ingen vidare utväg. Skulle personerna som tigga försöka ta sig ifrån tiggeriet krävs att de anmäler sig hos arbetsförmedlingen och börjar söka jobb och med det anses ha uppehållsrätt. För att uppehållsrätten skall gälla krävs också en bedömning att personen har en verklig chans att ta sig in på arbetsmarknaden. Många av de som kommer till Sverige för att tigga vill för det första inte stanna på heltid i Sverige då de har familjer och barn kvar i hemlandet de är osäkra på att få ta till Sverige om de stannar, för det andra har många av dem inte fått gå i skolan eller har av olika orsaker en undermålig skolgång. Något som gör det svårt, eller rent omöjligt, att etablera sig på en arbetsmarknad där allt kräver utbildning. Således kommer det i praktiken bedömas att dessa EU medborgare saknar en verklig chans att ta sig in på arbetsmarknaden och med det även uppehållsrätt och rätt till bistånd utöver pengar till biljett hem.

Även om bidrag beviljas, tex etableringsbidrag för att personen är aktiv inom arbetsförmedlingens aktiviteter är ersättningen ofta låg och svår att få att räcka till då bistånden som finns att söka inte har följt med i inflationen och de ökade levnadskostnaderna. Således kan behovet att tigga uppstå även om ekonomiskt bistånd ges även om, som sagt, de flesta i första hand väljer att rikta sig till alla olika frivilligorganisationer som finns.
Nej faktum är att trots att Sverige är ett av de bättre länderna i fråga om sociala skyddsnät kvarstår att det visst kan uppstå ett behov av att tigga, även om det inte skulle komma in tiggare utifrån. Vi har bara till stor del lyckats dölja det genom organisationer som tigger ihop kläder, mat och annat så att de utsatta själva slipper. Så länge världen fortsätter att se ut som den gör, med ökade klyftor, krig och förföljelser av minoriteter kommer både behovet att tigga och behovet av att ta sig till andra länder om så bara för att försöka skramla ihop lite pengar på gatan, att bestå. Tiggeriet har alltid funnits, att det ökar igen är bara ett symtom på att det är saker rejält fel i samhället och världen. Att förbjuda det förskjuter bara problemet eller leder till annan verksamhet istället. Det som behövs är både direkt hjälp till de utsatta och hjälp till organisationer i hemlandet som med stöd kan sätta press på hemländerna att agera.
Fina ord om att inga i Svergie behöver tigga är just bara fina ord, det har inget med verkligheten att göra.