Så du vill snacka om hederskultur?

januari 9, 2016 Paula D 15 kommentarer

Okej, låt oss prata om hederskultur. I dyningarna efter överfallen i Köln och att flera badhus i Sverige gått ut med att de inför separata pooler för män och kvinnor pga sexuella trakasserier har allt fler höjt sina röster om att vi ”måste börja tala om hederskultur”. I min mening är det en debatt som aldrig upphört inom feminismen, men jag kanske bara har rätt folk runt mig. Däremot är det absolut en fråga som behöver diskuteras mer i samhället i stort. Fast innan vi börjar måste vi komma förbi några hinder på vägen:

Män med utseenden som påminner om detta:

Ni vet, mörkt skägg, mörkare hy än vita svenskar osv. Eller för all del svarta män. Män med dessa utseenden gör inte skit mot kvinnor enbart pga ”hederskultur”. Så fort en person som bedöms ha ”arabiskt eller nordafrikansk härkomst” har gjort något oönskat sexuellt mot en kvinna ropas det ”hederskultur”. Låt oss vara klara med att män från områden som pekas ut för hederskultur kan vara svin ändå. Okej? Bra. Kom också ihåg att majoriteten män med dessa utseenden/ursprung inte beter sig som as.

Nästa grej, män som ser ut såhär:

Ni vet, ”vanliga vita män”, kan också agera utifrån en hederskontext. De är inte alltid ursäktade pga ”för fulla”, ”missförstådda” eller ”enstaka dumma individer”. Vita män kan också vara svin mot kvinnor och ha en allt annat än schyst kvinnosyn.

Så nu när vi lite enkelt slagit fast dessa två saker kan vi gå vidare till nästa steg: Religion har inte med hederskultur att göra! Hederskultur kopplas 9 av 10 ggr ihop med att vara en muslimsk företeelse, vilket helt enkelt inte sant. Jag har påpekat detta förr men gör det igen: vi har två välkända fall av erkända hedersmord i Sverige, det ena var på Fadime, det andra på Pela. Pela och hennes familj var muslimer, Fadimes närmaste familj var Aleviter (andra i familjen icke troende muslimer etc). Varje gång muslimer och enbart muslimer utmålas som hederskultursbärare och Fadime felaktigt utmålas som muslim raderas hennes verkliga bakgrund, och vad som orsakade hennes död. Det är inte schyst, sluta med det.

Så till den faktiska frågan om att diskutera hederskultur. Vad är hederskultur? Hederskultur är när en familj med stöd i samhället runt om anser att framförallt kvinnornas beteende, och i synnerhet deras sexualitet, avspeglar familjens (mannens) heder. För att upprätthålla sin heder skall därför män kontrollera kvinnorna i familjen. Om de misslyckas skall kvinnorna straffas.

Det finns olika nivåer av hederskultur där de mest extrema formerna kan sluta i mord på de kvinnor (men även män) som inte lever upp till kraven på korrekt beteende enligt familjens normer. Hederskultur är INTE en religiös grej som jag redan påpekat, utan ett patrarkalt fenomen. Däremot händer det att det att religion används som en förevändning till att upprätthålla en hederskultur.

Alla patriarkala samhällen har hederskultur i någon form, inklusive Sverige. Även här kan det ta den mer extrema formen av att sluta i mord, men när det sker ses det ofta som något helt annat, ex ”familjedrama”. Mekanismerna är dock densamma och det som generellt skiljer ”svensk” hederskultur mot ex Iransk hederskultur är att den svenska sker mer i det dolda och samhället accepterar genom att se bort. Medan i den Iranska kan det ske helt öppet och samhället godkänner det också helt öppet.

Oavsett form är de som far mest illa barn och kvinnor. Att peka ut vissa grupper som värre, eller de som har en ”äkta” hederskultur gynnar inte någon. Varför? För att det dels gör att de som utsätts från ”icke typiska” gärningsmän inte blir trodda och tvingas kvar i helvetet. Samtidigt som de som kommer från kulturer där folk tror att _alla_ män står för hederskultur inte vågar anmäla för att de inte vill spä på stereotyper. De riskerar också att bli offer för kulturrelativism och helt enkelt inte få hjälp för att det ju bara är sådär män ”från sånna ställen” är…

Ska vi tala om hederskultur bör vi därför lämna ursprung på förövaren borta från det hela och istället snacka om hur det faktiskt tar sig uttryck, hur vi kan känna igen det när vi ser det oavsett hudfärg eller religion hos förövaren och diskutera hur vi kan påverka det.

Ett första steg är att diskutera hur vi talar om sexuella trakasserier. Är det ”Obesvarad kärlek” som anmäls, eller trakasserier tex? När vita män är föremål för kritiken är det ständiga undanflykter om att missförstånd skett, att män måste få flirta, att kvinnor inte ska vara så lättkränkta när de får lite uppmärksamhet. Även om uppmärksamheten består i flera män i ring som garvar och kommer med kränkande ord och kroppslig beröring.

När rasifierade män gör samma sak skriks det hederskultur. Om vi nu ska utgå ifrån att nyanlända i Sverige måste lära sig behandla kvinnor bra, kan vi ju knappast förvänta oss att de kommer bete sig schyst om de samtidigt ser svenska män bete sig som svin. Vi kan helt enkelt inte köra på ett beteende som godkänt för svenska män men inte för andra. Vi måste alltså prata om sexuella trakasserier mot kvinnor på krogen, på stan osv som det MANS problem det är istället för att låta svenska vita män tro att de är oskyldiga och bara peka ut andra som förövarna.

En annan del i att freda kvinnor från sexuella övergrepp och trakasserier i offentliga rum är att helt enkelt sluta skämta om övergrepp som om det är nått kul eller häftigt. Skämt påverkar oss och hur vi ser på allvaret i händelser. Att acceptera skämt om sexuella övergrepp som nått coolt är att acceptera en syn på sexuella övergrepp som nått som inte är så allvarligt trots allt. Det skapar en bild av att de enda riktiga övergreppen är grova överfallsvåldtäkter och också en bild av den vita svenska mannen som missförstådd när han anmäls för övergrepp som ”bara var skämt”.

När vi sen har hela samhällen som vänder offren ryggen, anklagar dem för att vara horor etc för att de anmält övergrepp har hederskulturen fått fullt spelutrymme. Hederskulturen skall alltid skydda männen, och anklaga kvinnorna. Att då ge sig på offren istället för förövarna är en del i detta.

Givetvis ska vi kunna tala om hur hederskulturen skiljer sig åt från olika områden, olika länder eller tom olika bostadsområden inom samma stad. Detta kan dock göras utan att utmåla vissa områden som om de vore rena krigszonerna, eller utmåla vissa män som helt oförmögna till minsta självkontroll. Ska vi kunna föra debatten måste den vara nyanserad och det blir den inte när en unison kör skyller allt på muslimska invandrare.

Vi får inte tillåta oss att fasta i att ursäkta invandrare med att de har en unken kvinnosyn just pga att de är invandrare, men inte heller i atr ursäkta vita svenska mäns kvinnohat med att de skämtar, eller att det kunde vara värre.

Vi måste kunna tala om situationerna på badhusen (som f.ö inte är något nytt, det var samma sak när jag var barn), om sexuella övergrepp i offentliga rum, om kvinnors utsatthet både i hemmet och i det offentliga. Men vi måste kunna göra det utan att skylla på härkomst, hudfärg eller religion. Vi måste kunna prata om hur religionen används som en undanflykt för ett beteende som handlar om patriarkatet. Vi kan aldrig komma förbi hederskulturen om vi tillåter männen att skylla beteendet på annat än vad som faktiskt är grunden: Patriarkatet.

Framförallt måste vi vara tydliga med att detta handlar om ett problem med män. Med mansrollen, med machokulturen. För oavsett härkomst på förövarna, oavsett deras religion, oavsett vilket land övergreppen sker i har de alla en sak gemensamt: De är män.

Gästbloggsinlägg

Du ska inte behöva sätta dig själv i centrum för att visa empati!

januari 7, 2016 Paula D 1 kommentar

Detta är en översättning av en text skriven på engelska av Kimberly Foster. Läs originalet här. Följ Kimberly på Twitter under nicket @KimberlyNFoster

Det finns många orsaker till att vara skeptisk mot vita allierade. Medan personer från marginaliserade grupper slåss för att leva och växa, så slåss allierade ofta för cred och rampljuset. De som behöver den mesta omvårdnaden har upprepade gånger blivit brända av de goda intentionerna från personer som påstår sig vara där för att hjälpa. På grund av detta har de marginaliserade grupperna kommit att få en extra börda i att sortera ut de själv centrerade allierade.

Vi behöver inte bara kriga mot apati utan också mot självpåtagen äganderätt. För många välmenande vita personer tror att deras erkännande av en kamp mot orättvisor ger dem rätten att styra den som de önskar. De tror att deras blotta närvaro är så värdefull att de fortsätter med att ta upp allt utrymme. Ungerska journalisten Boglarka Balogh säger att hon sätter fokus på den svåra situationen för Afrikanska folkgruper genom att ha någon som photoshopar in henne i deras traditionella utseenden, vilket inkluderar håruppsättningar, kroppsmålningar/markeringar för grupptillhörighet, klädsel och smycken.

Denna fotoserie är chockerande i hur den bortser från betydelsen och innebörden av dessa kulturella estetiker. Balogh utförde de mest fundamentala approprierings-tabun som finns och hävdar att hon ökar medvetenheten om dessa hotade folkgrupper. Det kanske är hennes genuina intention, men projektet lyckas bara med att centrera vithet, än en gång, i en kritisk diskussion om svarta människor och svart kultur. Hon har bokstavligt talat raderat ut de kvinnor hon påstår sig stötta. Detta är objektifiering maskerad som beundran.

Hennes svaga försök att utnyttja sitt vita privilegium för något gott understryker att många vita allierade fortfarande måste arbeta för att fullt förstå vikten av deras oförtjänta sociala position. I typisk kolonial maner tror Balogh att hennes vita kropp höjer kulturerna – att hon kan kommunicera mer iklädd de traditionella dräkterna från dessa grupper än kvinnorna som detta kulturarv tillhör.

Här i ligger ihålligheten i att ”öka medvetenheten”. Om det är där det slutar så bidrar det inte till något annat än exploation eftersom, i slutändan, får Balogh återvända till tryggheten av sin vithet.

Vi behöver inte vita som utnyttjar sina privilegium för att föda
deras egen narcissism. Privilegium är bäst använd som en bro mellan de som har det och de som saknar det. Att lägga sig ner är vita människors uppgift.

Avstå från utrymme på golvet. Hjälp in de som sällan ses eller hörs. Tillåt att de människor som erfar marginalisering får berätta deras sida av berättelsen. Detta är de första stegen i att bibehålla värdigheten hos ett folk som är ständigt förbisett. Våra allierade bör inte använda rasbaserade empatiklyftor som en ursäkt för att bli ansiktet för förtryck.

Marginaliserade människor är skeptiska till de privilegierade när de erbjuder sig att hjälpa för att vi helst inte vill brickor i deras kamp för självförverkligande. Samtidigt som, vi i ärlighetens namn, måste bli bättre på att kontrollera de som vill göra detta arbete innan vi låter dem få tillgång till våra utrymmen. Stor vilja behöver inte betyda kompetens. Det finns ingen orsak att acceptera hjälp och reproducera förtryckande dynamik på vägen.

I ett samhälle med vit makt, är vi socialiserade till att tro att svarta kroppar behöver vita medhjälpare, men människorna från dessa folkgrupper ska inte behöva någon räddare. Balogh med sina resurser och vithet kunde lika enkelt ha gjort en fotoserie som innehöll de verkliga rösterna och utseendena hos kvinnorna från dessa grupper. Istället använde hon dem som rekvisita och tog ifrån dem än mer av deras mänsklighet.

Om du verkligen vill hjälpa, kom ihåg att dina fåfänge projekt inte är aktivism.

Photo Courtesy Boglarka Balogh

Samhälle

Vad orsakar överrisk för brott? Fattigdom

januari 5, 2016 Paula D 4 kommentarer

Delade en skärmdump på min FB sida från en tråd på Familjeliv som inte speciellt subtilt vill göra gällande att Sverige skulle ha exceptionellt mycket våldtäkt och att detta beror på invandringen. Jag bemötte detta på sidan och varför Sverige sticker ut i statistiken (hint, det beror inte på invandringen). Som vanligt när sånt här diskuteras kommer såklart folk som vill motsätta sig det som står och framförallt genom att lyfta att invandrare ju faktiskt ÄR överrepresenterade i brottsligheten. Detta ändras sen i argumentationen till ett bevis för att 1. Invandrare utför mer brott än svenskar och 2. brottslighet ligger i invandrarnas kultur/gener samt 3. att säga emot detta skulle vara att gå emot yttrandefriheten (eller nått ditåt). Eftersom argumenten bygger på gigantiska missförstånd av två viktiga begrepp: Överrepresentation och Yttrandefrihet tänkte jag tala lite om dem nu. Mest om vad överrepresentation och överrisk faktiskt betyder.

Att vissa grupper i samhället är överrepresenterade betyder inte, har aldrig betytt och kommer aldrig betyda att de automatiskt gör mer brott än andra grupper i absoluta tal. Eller att de ens gör mer brott procentuellt. Överrepresentation/överrisk betyder att vissa grupper gör fler brott procentuellt än vad de utgör i befolkningen. Dvs att om en grupp utgör 10% av befolkningen men gör 15% av brotten är de överrepresenterade i statistiken.

De senaste siffrorna som går in på djupet på brott och invandringen är från BRÅ 2005. I dessa framgår att invandrare och deras barn har 2.1 gånger högre risk att utföra brott än infödda svenskar. Som högst har de 4 gånger högre risk att utföra vissa brott, däribland är grova våldsbrott (misshandel, mord) och våldtäkt. Inom vissa områden är de istället underrepresenterade (skattebrott och visst bedrägeri). För olika invandrargrupper varierar också under/överrepresentationen. Så siffran 2.1 är väldigt generaliserande, oavsett överstiger den inte 2.5 när samtliga brott räknas in eller 4.0 när vi bara räknar sexualbrott.

Så vad innebär då denna överrisk/överrepresentation? Jo ungefär detta; Invandrare och deras barn är dubbelt så troliga att misstänkas för brott. Det betyder att har vi 100 svenskar som gör 2 brott och 50 invandrare som gör 2 brott har båda grupperna gjort lika många brott, men eftersom invandrarna är hälften så många som svenskarna misstänks de för brott dubbelt så ofta. För att inte vara överrepresenterade hade invandrarna behövt göra hälften så många brott som svenskar, dvs 1.

En av de mest överrepresenterade grupperna är personer från Nordafrikanska länder, de stod för enbart 0.7% av brotten men eftersom så pass få (sett till populationen som helhet) är från dessa länder blev överrepresentationen hög. Den invandrargrupp som 2005 stod för flest brott var nordiska invandrare från Finland och Norge samt nordeuropeer från baltländerna.

Nu baseras dessa siffror på misstänka gärningsmän vilket inte ger hela bilden av hur brott fördelar sig. Bland annat påverkar sådant som att polisen oftare utreder brott med icke nordiska gärningsmän, och att dessa oftare lagförs för brotten. Selektivitet hos polisen förklarar inte hela överrepresentationen utan istället finns två andra viktiga aspekter till varför det kan se ut såhär. (Två som inte är ”kultur” eller ”gener”).

ojämn

Först av allt: Kön. Det är mer än 3 gånger troligare att en man skall misstänkas för brott än att en kvinna ska göra det, inom vissa brott är siffran högre. Kön är alltså en större faktor än etnicitet. En ännu större del är socioekonomisk bakgrund. Personer vars familj någon gång levt på ekonomiskt bidrag från kommunen löper 4 gånger högre risk att misstänkas för brott än någon som inte gör det, och jämför vi mellan de fattigaste i landet och de rikaste har de fattiga 5 ggr högre risk att misstänkas för brott.

Ekonomi och kön är alltså betydligt mer avgörande för risken att falla in i brottslighet än vad ursprung är. Lägg på detta till att invandrare har en övervikt av unga män som är i ”brottsriskålder” (de flesta slutar utföra brott nån stans runt att de fyller 45-50 år) jämfört svenskar, och invandrare har mycket oftare levt på bidrag eller låga inkomster nära existensminimum jämfört svenskar. Så invandrare återfinns alltså i större skala i de två grupper som har absolut högst risk för brottslighet: Män och fattigdom. Det är en stor förklaring till deras överrepresentation! En annan förklaring hör ihop med själva invandringen, men det kan vi ta i ett annat inlägg. Så vad sägs om att vi snackar om den verkliga elefanten i samhällsrummet: Segregationen och klassklyftorna? Bara en tanke liksom….

elefanten-680x362

Så, med andra ord: Infödda svenskar står för majoriteten av brott, inkl sexualbrott som våldtäkt. MEN eftersom invandrare gör fler brott än de ”borde” så är de överrepresenterade. 3% av infödda svenskar har misstänkts för brott, motsvarande 4-12% av invandrare. Absoluta majoriteten oavsett grupp har alltså aldrig ens misstänkts för brottslighet. Som den rättsstat vi är vet vi också att misstanke om brott inte är samma sak som att vara skyldig.

Sist men inte minst: Du har din yttrandefrihet, jag har min. Du får säga korkade saker, jag får säga att de är korkade. Yttrandefrihet är inte en envägsgrej. Din rätt till din åsikt står inte över min rätt att säga emot den. Vore nice om alla SDare (och Ivar Arpi) kunde greppa det nån gång.

Begrepp

Landet Mellanförskap

januari 3, 2016 Paula D 4 kommentarer

Mellanförskap är inget vidare nytt begrepp men det är ändå inte speciellt spritt. Därför börjar jag det nya året med en text om detta, väldigt användbara, ord. Mellanförskap är vad många av oss hamnat i som är adopterade, men även barn till invandrare som aldrig varit tillbaka till sina föräldrars ursprungsland.

Att leva i ett mellanförskap handlar om förväntningen från samhället att en ska vara en del av den kultur de _tror_ att ens utseende tillhör (afrikansk kultur, sydamerikansk, indisk osv) samtidigt som en förväntas vara totalt integrerad i den svenska kulturen. Punkt ett gör att vi aldrig fullt accepteras inom punkt två. Vi ses inte som svenskar, får ständigt höra att vi inte passar in här, hör hemma här eller har en given plats i Sverige, samtidigt som vi pga vår uppväxt inte heller passar in i våra ursprungsländer, reser vi tillbaka är vi inte mer än turister.

Som adopterad blir mellanförskapet extra tydligt, där invandrare fortfarande kan finna gemenskaper hos varandra står adopterade ensamma. Oftast växer vi upp i en nästan helt vit miljö, där vi saknar personer att spegla oss i. Samtidigt är representationen runt oss i media också extremt vit vilket ger få möjligheter att finna karaktärer i film eller tv där vi kan känna igen oss till fullo. Att prata om allt detta som adopterad är svårt, vi förväntas inte behöva se barn från olika världsdelar i tv, eller kunna ha icke stereotypa karaktärer i barnböcker från länder vi själva kommer från. Att prata om sådana saker, att en inte känner sig riktigt hemma riskerar att göra att en utmålas som gnällig, egoistisk och otacksam.

adoption

Som adopterad skall du bara vara glad över att vara här, att inte känna sig hemma till fullo på grund av rasismen i samhället ses som anklagelser mot de som adopterat. Därför håller många adopterade tyst om det mellanförskap de känner. Att vilja söka sina rötter för att på något vis finna en tillhörighet är ett stort steg att ta. Kommer ens adoptivföräldrar tro att en inte tycker om en? Vad händer om en träffar sina biologiska föräldrar? Det är heller inte helt ovanligt att adopterades längtan efter att finna sina rötter anklagas för att vara bakåtsträvande och löjligt. ”Biologi är inte allt”, ”varför duger inte det du har här?”- Sådär kan det låta, eller värre. Att dessutom vara kritisk till hur adoptioner sköts i många fall, eller till hur adopterade hamnar i just ett mellanförskap kan riktigt sätta människor i spinn där de spyr ur sig nedsättande kommentarer och ren rasism . Vi ska vara glada och tacksamma, allt annat är helt enkelt fel eller så får vi skylla oss själva som gör oss till offer när vi påtalar att vi inte fullt ut accepteras i samhället.

Att prata om mellanförskapet, speciellt för adopterade, är också viktigt för att ha förståelse för saker som sker när adopterade, eller andra, försöker finna sin identitet. På senare tid har jag sett personer inom antirasismen som har en stark och trygg identitet kring sitt ursprung håna och hetsa mot bla adopterade som försöker finna var de hör hemma. De anklagas för att ”lajva blatte”, att spela utsatt, eller i vissa fall anklagas för att öht inte vara utsatta eftersom de inte är från ”orten” (Orten = Förkortning av ”förorten” och syftar generellt på förorter i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö). Denna fixering vid att vara från ”orten” har gjort att orten i sig glorifieras. Att vara därifrån ses som ett kvitto på att vara ”rasifierad på riktigt” och plötsligt finner vi som är adopterade att vi ännu en gång stängs ute i kylan. De flesta adopterade är inte från orten, många har aldrig bott där, men det gör inte att vi inte mött och möter rasism, det gör inte att vi inte blir rasifierade. Dessutom är orten något som finns i någon skala i _alla_ städer och jag kan säga att när jag växte upp var jag så grymt avundsjuk på alla som växte upp i förorten, för de hade nått jag saknade: Gemenskap.

Nä då människor som inte vuxit upp i ”orten” men som ändå rasifierats försöker härma kulturen som kommit att byggas i ”orten” handlar det om sökandet efter gemenskap. Att finna en plats till sist där en kan få höra hemma, spegla sig i andra som ser ut som en själv, möter liknande fördomar som en själv. Gissa då om det gör ont när detta istället möts av hån och exkludering? Mellanförskapet gör att vi som fastnat där ständigt balanserar på en lös lina. Går vi för mycket mot samhörighet med de vita majoritetssvenskarna riskerar vi att internalisera rasism och därmed välja att kasta andra rasifierade under bussen utan att blinka (Ungefär som Makode Linde och Marika Carlsson gör i sitt artisteri). Förstärker vi istället det hos oss som hör till det land och kultur där vi föddes eller våra föräldrar härstammar ifrån riskerar vi att dels falla i fällan av att vara västerlänningar som utnyttjar fattiga i andra länder, dels anklagas för att vilja lajva ”blatte från orten”. Hur vi än gör blir det inte rätt och vi tvingas tillbaka till mellanförskapet och bristen på samhörighet.

Genom att prata mer om detta tänker jag att vi som sitter i mellanförskapet måste börja söka gemenskap hos varandra, snarare än de som har privilegiet att kunna stå starka i sina identiteter. På sistone har det förutom hån mot de i mellanförskap också skett en närmast häxjakt mot det som lite föraktfullt kallas ”identitetspolitik” (förkortat idpol). Idpol har en viktigt plats, inte alltid men ofta. Det är enkelt för den som aldrig saknat en tillhörighet att säga att identitet kvittar, men för den som aldrig fått höra till fullt ut blir identitet viktigt, och för alla oss (även de med en stark identitet) som ständigt får höra att den identitet vi har inte är god nog för detta samhället blir identitet extra viktigt. Det handlar om att få reclaima vilka vi är, att få höra till och att få säga ”Detta är JAG och hör hör jag hemma!”.

lost

Mellanförskap är en ständigt gnagande känsla av att vara borttappad. Att leta efter sitt hem men inte hitta det. Det är stängda dörrar i ansiktet gång på gång, samtidigt som en när en försöker lyfta problemet för höra att en visst hör hemma här. Mellanförskap är en lång rad av motsättningar och det är inte lätt att komma förbi, men om vi pratar mer om detta kanske fler kan få hitta hem.

Rasism/Antirasism

Verb är saker som en gör, till exempel Rasism.

december 8, 2015 Paula D 3 kommentarer

Det pågår något märkligt med debatten om rasism i Sverige. De flesta, undantaget nån enstaka SDare, verkar tämligen överens om att det finns rasism i Sverige, och att det är ett problem. Samtidigt är absolut ingen rasist. Ja det är knappt att nån ens anses göra något rasistiskt över huvud taget och även om deras handlande kan bedömas som rasistiskt är de inte rasister på riktigt.

Ta SD tex, trots utspel efter utspel som omöjligt kan bedömas som annat än ren rasism fortsätter människor att försvara SDs väljare med att de inte är rasister egentligen. De vill ju bara röra om lite i grytan, känna sig hörda… men rasister? Nej nej, det är de inte.

När en dessutom lyfter rasism som inte är som en käftsmäll i nyllet utan lite mer subtilt blir motståndet totalt. Är det verkligen rasism? Är det inte bara missförstånd, någon som haft en dålig dag eller jag som är lite för lättkränkt? Borde jag inte istället fokusera på riktig rasism, brutal rasism, rasism som faktiskt alla kan gå med på är rasism? (Vad nu det skulle vara…)

Det verkar finnas en uppfattning om att rasism för det första bara är något som ”någon annan” står för. Typ de däringa nazisterna, eller KKK i USA. Rasism ska också vara extremt påtagligt, som en krönikör skrev en gång (obs ej direkt citat): ”Rasism smakar av apartheid, förintelsen och blod”… För att något ska ses som rasism behöver det alltså vara så tydligt påtagligt att det inte går att förneka.

naps

När rasism diskuteras ges rasismen ofta egenskapen av att vara ett eget tänkande och kännande väsen. Något som bara finns där, som har uppstått ur tomma intet och ingen vet riktigt varifrån det kom. Precis som bilden säger är rasism inte ett eget fristående väsen, det är något vi får lära oss. Rasism uppstår inte bara av sig självt utan bygger på en struktur i samhället som får sin grogrund i fördomar. När fördomarna getts så mycket utrymme att det genomsyrar hela samhället har vi rasism.

Eftersom rasism är strukturellt betyder det att det går igen i allt i samhället, små saker som stora saker. Det ger uttryck i en rad olika företeelser, tex vithetsnormen. Det vill säga den norm som förutsätter att alla är vita. Att en exempelvis menar ”en vit nordbo” när en kallar någon för ”svensk”, att någon med ”invandrarbakgrund” inte är en norrman utan en person med mörkt hår och mörkare hy än ja..vita nordbor..

Den strukturella rasismen är oftast inte alls sådär direkt påtaglig som många tänker sig ”riktig rasism”, utan mer subtil. Den vardagliga rasismen (som bloggen fått sitt namn ifrån) är smygande, försiktig, slipprigt svår att ta på och många gånger står en där och undrar vad fan det var som egentligen hände. Var det rasism att kassören pratade engelska med mig fast jag svarade på långa meningar svenska, eller var hen bara disträ? Var det rasism att säkerhetsvakten på flyget kollade just min och en annan persons väska av de 100 som var där? Är det rasism när kunden på jobbet frågar var jag är ifrån egentligen och inte nöjer sig med ”Härnösand”?

Svaret på dessa frågor är att ja, det kan bero på rasism, men det måste inte göra det. Det är det som gör det så svårt. För den som drabbas uppstår snart ett mönster av att ständigt bli misstänkliggjord, ständigt utfrågad om ursprung, ständigt utpekad som avvikande. För den som inte drabbas kan allt detta verka harmlöst. De har ju också fått frågor ibland tex för sin dialekt så det är väl inte så märkligt? Just för att denna formen av rasism är så subtil, och dessutom så ingrodd i vardagen, är det enklare att tänka att det bara är slump snarare än att det faktiskt är rasism.

Det vi måste komma ifrån är detta pratet om rasism som något eget form av väsen, och som något som måste vara uppenbart. Rasism är något vi alla aktivt skapar. Medvetet eller omedvetet, mot andra eller mot oss själva. Vi gör rasism i orden vi väljer, i våra ageranden och bemötanden av andra. Att göra rasism måste inte betyda att en är rasist, oavsett bygger det på den rasistiska struktur vi lever i. Precis som med patriarkatet påverkar rasismen oss alla och att helt bli av med de rasistiska föreställningar som finns är inte helt enkelt. Troligen kommer det inte försvinna i vår tid. Det enda vi kan göra är att vara medvetna om hur subtilt rasism kan vara, att lyssna när någon påpekar att även en ”fjantig” sak är rasistisk (ex att säga n*boll) och rannsaka oss själva. Det sista vi ska göra är att vara färgblinda och tro att rasismen försvinner bara vi ignorerar dess existens.

Rasismen är en ständigt pågående process, rasifieringen, och vi skapar och återskapar den i relationen till andra. Precis som med sexism, homofobi, transfobi osv är rasismen något som sker först i kontakt med andra, och det är något vi kan bekämpa enbart genom våra relationer till människor runt oss.

Detta gör att det viktigaste framförallt kanske är att vi börjar peka ut när någon gör rasism framför att peka ut människor som rasister. För att det är lättare att förklara vad någon gör ”fel” och hur personen kan göra ”rätt” framför att ge ett epitet få vill känna igen sig i. Vad tror ni?

ignore

Samhälle

Börja se internet som en del av det verkliga livet.

oktober 24, 2015 Paula D 1 kommentar

För många år sedan när jag först kom i kontakt med internetanvändandet på allvar var den generella åsikten att internet inte var verkligheten. Det pratades om nätet och om ”In real life” (IRL) som totalt väsensskillda saker. Synen på internet som något diffust, bortkopplat från det övriga livet lever kvar. Problemet är att internet idag är en sådan naturlig del av de flestas liv att vi inte längre kan göra denna tydliga gränsdragning. Nu kanske någon undrar varför jag lägger tid på detta i dessa tider med terrorattentat på löpande band mot personer som inte ser svenska ut? Jag ska förklara.

Vi är många som länge pekat på hur högerextremister använt internet som en möjlighet att knyta kontakter och hetsa mot invandrare de inte ser som önskvärda (främst muslimer och mörkhyade/svarta). På ljusskygga ställen såsom Nordfront har det länge mobiliserats för och hetsats om våld. När vi pekat på detta, lyft fram näthatet, mordhoten och uppmaningarna att döda alla n*gr*r eller dyl så har de flesta mest suckat och tyckt att det är ju faktiskt bara på internet. I verkligheten tycker folk inte sådär, i verkligheten kommer ingen göra något våldsamt…

Så kom dagen, den 22;a Juli 2011. En man tar sig ut på en Ö i Norge och mördar 69 personer. När hela världen frågade sig varför hade han faktiskt svaren: För att han, via internet, diskuterat med andra i månader och år om hotet muslimerna utgör. Han hade valt att agera eftersom han kände stöd från debattörerna på olika nätforum att någon måste göra något åt detta. Få samhället att vakna och se att muslimer inte skall komma till Norge, eller norden. Så han förberedde sig, skrev ett manifest, och skred till verket.

Efter detta kan en tycka att många borde fattat att internet är en viktig aspekt i hur dagens extremister finner varandra och ger varandra stöd och kraft. Ändå har förnekandet fortsatt. ”Internet är inte verkligheten” låter det, gång på gång. Samtidigt hetsar SDare i var och vartannat kommentarsfällt. ”Ställ en K-pist på bron och skjut alla som vill ta sig över”, ”Synd ingen var i skolan när den brann ner”, ”Mosa kackerlackorna tills de slutar komma hit!” osv osv. Hatet och våldshyllningarna haglar. Tilltänkta asylboenden brinner, romer som tigger på gatorna misshandlas, deras tält sätts i brand. Varje gång svarar SDarna och nazisterna att det krävs mer, värre är att vänta, ”Vakna Sverige innan inbördeskriget kommer!”. På internet spyr de ut sitt hat, hetsar och hotar, jagar på varandra. Under bilder på drunknade flyktingbarn hurrar de, på sina egna nyhetssajter publicerar de sin egen verklighet. Å samhället ser på, för internet är ju inte verkligheten…

Så plötsligt händer det igen. Denna gång i Sverige. En ung man går in i en skola och hugger ner personer som inte ser svenska ut. Syftet? Vi kan inte hundra veta eftersom han dog, men av allt att döma ville han visa ”invandrarpacket” att de inte hör hemma här. Varifrån kom hatet, varifrån fick han styrkan att göra detta? Jo, precis som Breivik hämtade han kraftet från internet. Från alternativ media som ger en endaste bild av invandrarna: Som farliga, mordiska, terrorister och våldtäktsmän. Liksom Breivik har han läst debatter och kommentarer som hetsat mot invandrare, som önskat att alla invandrare ska dö istället för att bo i Sverige. Liksom Breivik valde han att agera, och vi kan bara tacka gudarna att han inte hade möjligheten att döda lika många.

Medan både svensk och internationell media skriver om detta dåd, om offren, om mördaren och om hur det påverkat alla runt om så väljer hatsiterna att titta åt ett annat håll. De som påstår sig stå för ”sanningen” och belysa allt ”pk-media” tystar ner låssas om att detta terrordåd inte ens ägt rum. Varför? Troligen för att det inte passar in i deras åsiktsram att lyfta något negativt deras ”egna” gjort. De vill kasta skit på muslimer och invandrare, inte erkänna sina egna brott. De vill i fred få fortsätta att måla upp en verklighetsbeskrivning där alla som inte är vita är farliga och onda och de vita svenskarna är de goda, de hotade. De som måste stå upp för sitt fosterland. I detta driver de snart fram en ny terrorist.

Ska vi verkligen fortsätta att se internet som en egen bubbla, bortkopplad från verkligheten? Ja tycker nog en del. Många kommer fortsätta snacka om ”irl” och ”på nätet”. Nej säger jag. Det som skrivs på internet påverkar vardagen utanför. Det som skrivs där kan få ödestigra konsekvenser. Vi kan inte tillåta hat på internet bara för att det inte är något som sägs öga mot öga. Det är dags att vi på allvar ser internet som en del av vår vardag och därmed agerar mot hatet på samma sätt som vi skulle reagera om någon i fikarummet önskade livet ur någon!

Adoption

En ngrs uppväxt.

september 29, 2015 Paula D 11 kommentarer

SVT har spelat in och visat Marika Carlssons stand up show ”En n*g*rs” uppväxt, den finns att titta på på SVTplay. Jag har sett showen och måste nu skriva av mig lite. Jag har sett mängder av människor (främst vita) hylla denna show, hylla Marika och mena på att den var jätterolig, att hon är så stark som vänder negativa erfarenheter till nått bra osv. Jag håller inte med över huvud taget.

När jag ser showen blir min första fråga ”Vem är detta egentligen för?”, å ena sidan verkar hon vilja vända sig till andra i liknande situationer och säga att hon vet hur de har det, att det går att skratta åt. Å andra sidan är så mycket av humorn i showen tydligt riktat åt att få vita att skratta åt rasismen Marika har mött. Gång på gång vänder hon sig till något anonymt ”ni i publiken” med en slutkläm som gör det uppenbart att hon vet, och har räknat med, att publiken är främst vit.

(Bilden är från Marikas föreställningsposter)

Skämt på skämt handlar om hur knasiga människor är som inte fattat att Marika är svensk, att hon faktiskt är adopterad med vita föräldrar. Att hon därför inte alls är annorlunda, med nån konstig kultur som ”de där andra”. Hon skämtar tex om att en taxi chaffis frågar om inte hennes föräldrar är arga på henne för att hon varken är gift eller har barn. ”Nä, alltså mina föräldrar är vita, jag har inte sådana krav” ska svaret ha varit. För alla svarta med svarta föräldrar har krav på sig att gifta sig och få barn? Det händer aldrig att vita föräldrar tjatar på sina ungar att gifta sig och reproducera sig?

Efter att ha sett showen måste jag verkligen fråga de antirasister som tycker denna var så bra: Vad är det ni egentligen har tyckt om? Är det fribiljetten att viss rasism är okej för alla kan tänka rasistiskt? Är det att få skratta åt grov rasism för att den drabbade själv skrattar? Är det lättnaden av att få höra: ”Ni är bra, det är bara överkänsliga som hittar rasism i allt. Bry er inte”? För mig hade showen gärna fått byta namn till: ”Det är okej, jag är också rasist”

Jag skulle vilja säga att showen i stort är en orgie i internaliserad rasism. Det vill säga att Marika, trots att hon är svart och därmed utsatts för rasism, ändå själv reproducerar rasismen. Både mot sig själv, men även mot andra folkgrupper. Hon skämtar om att personer med muslimskt namn är terrorister, om hur asiater inte kan snusa osv. Skämt som många vita svenskar glatt skrattar med i, för det spelar på fördomar de själva har som ges legitimitet och blir okej att skratta med i eftersom Marika är svart. Genom sitt ursprung, det sätt hon ses på, legitimerar hon vitas rasism i sin show. För mig lämnar det en mycket bitter eftersmak.

Bilden är från en dokumentär om internaliserad rasism. Den lilla flickan har tittat på bilder på barn och berättat vilka som är söta och vilka som är fula. De svarta barnen är fula, eftersom de är just svarta. Att hon själv är svart spelar ingen roll för hon har fått lära sig att vithet är vackert och med detta även att redan i låg ålder hata sig själv. Att ta avstånd från sig själv.

Liknande tendenser finns i Marikas show, men istället för att ta avstånd från sitt utseende tar hon avstånd från att vara ”riktig invandrare”. Hon är adopterad och med det mer okej. Vissa av skämten känns som om de närmast bottnar i en förvåning att människor gång på gång ser henne som invandrare och inte ”icke invandrad svensk”. Sanningen är ju att adopterade är invandrare, vi föddes inte här utan har, per definition, invandrat. Vi registreras som anhöriginvandrare och får vi barn registreras de som andra generationens invandrare. Så är det verkligen så märkligt att det inte direkt står en skylt i pannan på oss ”Adopterad, INTE invandrare”?

Jag förstår på ett sätt Marika till fullo, det där att lessna på rasistiska kommentarer och föreställningar. Samtidigt är det så jävla lätt att i tanken att skämta till det för att ta udden av det hela faktiskt bara reproducera rasismen. Som adopterad hamnar du i ett mellanförskap. En ses inte fullt ut som ”riktig svensk”, när det passar vita svenskar får en höra att en inte hör hemma här, inte ska ha åsikter eller bara kan sticka tillbaka där en kom ifrån om det inte passar. Samtidigt som en får höra att folk ”inte sett att du är svart/brun”, tänker på en ”som vit” osv. Att en visst hör hemma här och är såå svensk. Det blir en rejäl motsättning i ens identitet och för många adopterade är det svårt att hantera på ett bra sätt. Speciellt som många adoptivföräldrar själva saknar kunskapen att hantera detta och därför inte kan lära sina barn att finna en trygg identitet som inte vilar på internaliserad rasism. Tvärt om bygger tyvärr adoptivföräldrar själva ofta på denna internaliserade rasism. Många av de taktiker adopterade barn får lära sig för att hantera rasism mot dem är nämligen att internalisera den istället. Att skratta åt rasismen, skämta själva på liknande sätt (om en sagt det själv kan ju ingen annan säga samma sak på elaka vis är mottot), eller i vissa fall förneka att det elaka stämmer om just en själv eftersom den som är elak har fel om ens ursprung. Ex ”Du är ful för du är kines!” Svar: ”Nähä, jag är inte alls ful för jag är inte kines jag är korean!”

På grund av detta är det inte ovanligt att adopterade är jävligt bra på att reproducera rasism. Som uppvuxna i oftast nästan helt vit kontext måste vi ofta internalisera rasismen för att överhuvudtaget ta oss igenom barndomen eftersom vi inte får några andra verktyg att hantera rasismen med. Många av oss har spelat pajas, skämtat om vårt utseende, vårt ursprung. Gjort allt för att visa att vi också är svenskar, en del av den svenska gemenskapen med samma humor och kulturella ramar. Problemet är när denna reproduktion plötsligt skall kallas antirasism. När en adopterad svart kvinna uppvuxen i vitt samhälle plötsligt gör anspråk på att veta hur det är att växa upp som svart barn med svarta föräldrar i ett rasistiskt samhälle. För vare sig en gillar det eller ej, som barn har en ändå en del fördelar i att vara adopterad med vita föräldrar. Små fribiljetter som barn till invandrare inte har. Det ger oss olika förutsättningar och det gör att vi inte kan tro eller agera med tanken att bara för att någon är svart/rasifierad adopterad kommer denne automatiskt haft samma erfarenheter som andra med samma ursprung/hudfärg.

När Marika då dessutom passar på att raljera om att namnet på föreställningen anmäldes av Afrosvenskarnas riksförbund blir det verkligen knas. För med detta ger hon budskapet: Skit i att lyssna på de som lyfter rasism, de saknar bara självdistans och tar på sig offerkoftan. Rasism är ju faktiskt bara att skratta åt.

Jag avslutar med ett citat av Audre Lorde. Riktat delvis till Marika. Jag förstår som sagt vad mycket av detta kommer ifrån, men vi måste inte fejka tillhörighet med vita svenskar för att vara svenskar. Vi måste inte anamma den vita blicken där svensk= vit, vit = svensk, där ”invandrarpåbrå” syftar till personer med mörk hy eller där det är självklart att visa att en inte är ”en riktig invandrare”. Vi är de vi är, och det ska duga bra. Gör det inte det är det samhället som felar, inte vi och vi har kraften inom oss att påverka detta, inte skratta med i det för att slippa vara den obekväma ”blatten”. Jag hoppas Marika en dag finner insikten att hon har humor och kraft inom sig att stå på en scen och få folk att skratta utan att reproducera rasism och legitimera vitas fördomar. Jag vet att hon kan, och att Sverige är värd det.

Sexualbrott och Prostitution

Liten grundkurs i lagarna runt sexköp.

augusti 13, 2015 Paula D 15 kommentarer

Senaste dagarnas debatter har visat på en viss förvirring i vad lagen egentligen säger om sexköp, och framförallt vilka delar i lagen det är som påverkar sexsäljare negativt. Många skyller som bekant på den delen som förbjuder köp av sexuella tjänster. Att det är denna biten av brottsbalken som leder till allt stigma mot sexsäljare. Som jag påtalat tidigare är det är omöjlighet att sexköpslagen är orsaken till stigmat mot sexsäljare eftersom stigmat mot den som säljer sex är något vi haft sedan urminnes tider, ja i princip så länge som detta ”världens äldsta yrke” har existerat. Med andra ord är det helt andra strukturer som ligger bakom. Med det sagt är lagen givetvis inte helt oskyldig till att det finns ett stigma men jag vill påstå att det är andra passager i lagen som ligger bakom.

Sexualbrottslagen reglerar först vad som gäller kring våldtäkt, sexuellt utnyttjande, våldtäkt av barn etc för att sedan komma ner till själva biten som reglerar köp av sexuella tjänster. Den delen lyder:

Brottsbalken kap 6 11§ Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan. Lag (2011:517).

Ja som ni ser, endast den som betalar eller har någon annan som ger betalt gör sig skyldig till ett brott. Säljaren är oskyldig. Det finns heller inget varken i förarbete eller i lagen som anger att den som säljer sex skulle göra sig skyldig till att uppmuntra brott. Det finns helt enkelt inget stöd i lagen för att trakassera säljare för att de säljer sex. Att då avkriminalisera sexköpet gör varken till eller från, stigmat beror på annat. Jag vill påstå att det är kopplerilagen som bär den största skulden till trakasserier, stigmatisering och diskriminering av sexsäljare. Den lagen lyder såhär:

Brottsbalken kap 6 12§ Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, döms för koppleri till fängelse i högst fyra år.

Om en person som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet får veta att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och inte gör vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, skall han eller hon, om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt första stycket.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grovt koppleri till fängelse i lägst två och högst åtta år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan. Lag (2005:90).

Min fetmarkering. Just denna passage är viktig. När poliser outar sexsäljare för dennes grannar eller hyresvärd måste hyresvärden vräka säljaren eller på annat sätt trakassera säljaren för att denne inte skall använda sin lägenhet till att möta kunder. Om hyresvärden inte gör detta riskerar denne att dömas för koppleri. Detta gör att poliser använder outning av sexsäljare för hyresvärdar för att få säljarna vräkta i ett billigt försök att stoppa säljaren från att ha kunder. Istället för att sätta dit kunderna sätts säljaren dit med hjälp av kopplerilagen.

Denna lag gör också att säljare inte kan gå ihop och skydda varandra eftersom de då riskerar att dömas för koppleri. De kan inte använda samma lokal, ha koll på varandra genom att jobba i grupp och många vågar knappt ha kontakt med andra säljare alls av rädsla för att anklagas för koppleri. Här skapas en verklig otrygghet för säljarna! Att jobba ihop med andra är annars ett bra sätt att kunna kolla av potentiella kunder ihop, ha koll så att ens vän kommer tillbaka på utsatt tid etc. Säkerhetsåtgärder som omöjliggörs av dagens lagstiftning.

Denna del av lagen kan ändras utan att göra det lagligt att köpa sex. Samtidigt kan denna del av lagen förbli oförändrad även om sexsäljande görs lagligt, vilket lämnar säljarna i en nästan exakt lika dålig sits som innan. Det förvånar mig att så mycket fokus och krut läggs på att häva den del i lagen som påverkar säljarna minst, medan den del av lagen som möjliggör trakasserier och vräkningar av säljare hela tiden förbises och accepteras. En kopplerilag är samtidigt viktigt, för utan den står säljare helt utan skydd om de väljer att sälja sex i en bordell eller ha en hallick. Lagen skulle däremot behöva en rejäl omarbetning där det görs skillnad på att sälja sex i egen lägenhet, att gå samman flera säljare eller att ha en hallick osv. En lag som helt enkelt skyddar de som bör skyddas: Säljarna.

När det kommer till Amnestys uttalande i dagarna är det också viktigt att minnas att de talar om både avkriminalisering av sexköp och säljande! Mycket av vad de skriver om avkriminaliseringen handlar om situationer där säljandet i sig är kriminellt. Det är ganska självklart att säljare stigmatiseras mer när de gör något olagligt. Problemet är att den retorik och de slutsatser som dras av att göra säljande lagligt appliceras nästan rakt av på att göra köp lagligt. Trots att detta är två helt olika saker.

Om vi ska göra det lagligt med sexköp finns det två vägar att gå. Avkriminalisering eller legalisering. OM det skulle bli aktuellt att ta bort sexköpslagen har båda dessa vägar för och nackdelar.

Avkriminalisering släpper säljande och köpande helt fritt. Staten har inga restriktioner eller direktiv för hur säljandet ska gå till. Detta har fördelen att säljare själva kan bestämma hur det vill göra. Det har samtidigt den stora, enorma, nackdelen att staten i princip saknar insyn. Vem som helst kan då starta bordell, hur dessa ska se ut, vilken standard som bör finnas, hur betalning ska ske etc får staten inte lägga sig i, det är upp till bordellägaren och de som säljer sex där. Denna modell ger en stor frihet till de privvade säljarna med god makt över sina liv. Däremot lämnar de övriga säljare, den där stora majoriteten, helt utan skydd. För även om det finns lagar mot misshandel, våldtäkter och trafficking ändå är dessa nästan omöjliga för polisen att agera efter. Ja, om vi låssas som att polisen ens vill agera när en säljare anmäler en våldtäkt…den generella synen är att en säljare inte kan våldtas, denne har ju tagit betalt för att ge sitt samtycke.

Utan minsta reglering bildas ofta en ond spiral där säljaren tvingas ta emot allt fler kunder till allt lägre priser eftersom dessa nu har gott om tid på sig att förhandla om pris, sätta press på säljaren eller helt enkelt gå till någon annan om den första inte ställer upp på vad köparen vill till ett pris denne går med på. Så länge vi har ett så pass ojämställt samhälle som vi har kommer det alltid finnas de som inte har råd och möjlighet att säga nej. Säljarna med mer spelrum kommer därför hänvisa alla våldsamma, farliga köpare till de säljare som helt enkelt måste ta emot dem hen får.

Legalisering innebär att staten tillåter sexsäljande och köp, men sätter upp direktiv kring hur detta får gå till. Detta kan tex innebär strikta regler för hur en bordell får utformas och köpas, minimipriser för köp etc. Risken med legalisering är att staten sätter in sådana sanktioner mot säljarna att de stigmatiseras ännu värre, eller knappt kan klara sig hur många köpare de än får. Fördelen är att en rätt utformad legalisering kan ge mer trygghet till säljarna avseende vilka rättigheter de har i förhållande till andra säljare, bordeller, hallickar, stripklubbar osv, Trots möjligheten att göra en legalisering säkrare för säljarna förespråkar ändå de flesta avkriminalisering, trots att detta lämnar säljaren helt utan skyddsnät.

Som jag skrev i gårdagens inlägg leder en normalisering av sexköp också till en ökad efterfrågan. Någon måste fylla denna efterfrågan vilket ökar införseln av kvinnor (och barn), från andra länder. Trafficking ökar således, inte minskar, av att tillåta sexköp. Detta beror framförallt på att det faktiskt inte finns några som helt belägg för att stigmat skulle minska mot sexsäöjarna bara köparna har fri lejd. Tvärt om tyder allt på att stigmat kvarstår, vilket gör att personer i landet bara i undantagsfall kommer välja att sälja sex om de har andra alternativ. När efterfrågan går förbi utbudet skapas en marknad och ett behov av att ta in säljare utifrån.

De som vurmar för avkriminalisering tror att detta skulle få köparna att kolla upp vilka de köper sex av. Jag vill här ta tillfälle i akt och påpeka att det är enormt naivt. Faktum är att majoriteten av köpare högaktningsfullt skiter i vilket. De kunde inte bry sig mindre om varför personen säljer sex. De vill få vad de betalat för och om säljaren är i branschen via tvång är inget som köparen kommer lägga vikt vid. Det är därför trafficking kan öka även när köparna teoretiskt har större möjlighet att kolla upp att säljarna verkligen vill. Besides, rätt få säljare kommer medge inför en kund att de är tvingade att sälja. Kunden betalar för myten om den lyckliga horan och de som är offer för trafficking har allt att förlora på att kunden klagar om att hon beklagat sig om sin position i livet.

Jag vill också påpeka igen att organisationer som STRASS och Rose Allience som pratar om ”sexarbetare” i detta inkluderar inte bara de som säljer sex till kunder utan det inkluderar också glamourmodeller, webcam tjejer, telefonsexförsäljare, strippor och porrskådisar. Dessa personer har redan en situation där deras kunder inte agerar olagligt, de har också en helt annan position och makt än säljaren på gatan. Det bör säga sig själv att dessa har ett annat behov, och en annan agenda, än personerna som säljer sex på gatan för att ha råd med mat för dagen.

Att sälja sex är inte som vilket jobb som helst. De allra flesta som säljer sex far illa av det, även de som valt det själv. När personer som aktivt säljer sex blivit tillfrågade om de vill fortsätta svarar i snitt 90% nej, de vill ta sig ur men kan inte. De vill ha hjälp att lämna säljandet men vet inte hur. Många känner att de inte har någon annan utväg längre, många har börjat med droger eller alkohol för att klara av att sälja sex i längden, ett missbruk de nu måste finansiera. Detta är verkligheten i att sälja sex, oavsett hur mycket en liten minoritet högljudda aktivister försöker påstå annat. Jag kan inte och kommer aldrig kunna gå med på att det mest solidariska med de som säljer sex är att göra livet enklare för en liten minoritet som mår bra samtidigt som den stora majoriteten som far illa får det oförändrat eller sämre än de hade det.

Vad vi behöver är att krossa patriarkatet, inte gynna det genom att slå fast att män har rätt till sex. Horstigmat kommer vi inte förbi genom att låta män köpa sex som de önskar, det kommer vi förbi genom feministisk kamp för att påverka synen på kvinnor som haft många sexpartners. Vad gäller polisen, socialen och andra myndigheter gäller fortbildning. Redan idag finns direktiv kring hur tex socialen skall agera kring personer som säljer sex (hint: de får inte stigmatisera personen). Att dessa inte följs är en fråga om utbildning, inte om sexköpslagen.

Framförallt behöver vi verka för en ny kopplerilag, inte en ny sexköpslag.

Här kan ni läsa mer om myter kring avkriminalisering och legalisering av sexköp: http://www.prostitutionresearch.com

Sexualbrott och Prostitution

Amnesty International jobbar för MÄNS(kliga) rättigheter.

augusti 12, 2015 Paula D 2 kommentarer

Det har nog inte undgått så många att Amnesty International (AI) i dagarna röstade igenom att arbeta för att avkriminalisera sexköp globalt. De har helt gått på myten att avkriminalisering skulle göra att sexsäljare får större rättigheter, möter mindre stigma och således får det bättre. För att inte tala om att de tror på att detta skulle minska trafficking och kriminalitet i samband med sexköp. I sitt utlåtande kring detta beslut beskriver AI sexsäljandet med ord som kopierade från prostitutionslobbyns egna propaganda. De framställer sexsäljandet som något som primärt sker frivilligt, utan minsta ”påtryckningar” i form av droger, tidigare övergrepp, svår fattigdom, eller utanförskap. Samtidigt som de erkänner att just diskriminering av utsatta grupper, ex transpersoner, kan driva människor att sälja sex i en desperat situation omtalas dessa personer ändå som om de gör detta för att de verkligen vill och tycker det är ett okej arbete.

Faktum är att 9 av 10 sexsäljare far illa av att sälja sex. De gör det för att skada sig själva, eller för att de inte ser att de har någon annan utväg. Det handlar inte om fri vilja, eller om ett ”kul och varierande arbete” som lobbyisterna vill få det till. Fundera på siffran igen, 9 av 10…90%. Dessa 90% slängs nu under bussen, deras behov av skydd och möjlighet att komma loss från sexsäljandet tänker AI skita i för att tillfredsställa de 10% som vill få sälja sex öppet och fritt.

När en diskuterar sexsäljande lyfts gärna vissa organisationer fram som röster för de som säljer sex. Bland dessa är franska prostitutionslobbyn STRASS. En organisation som i princip består av 4 personer, varav två stycken är män som själv aldrig sålt sex… De har även startat vad de menar är en fackförening för sexsäljare. Bara det att denna förening inte gör något som helst fackligt arbete utan gör ungefär detsamma som STRASS, dvs springer torskarnas ärende för att göra sexköp så enkelt som möjligt.

AI påstår att deras beslut är taget efter att noga överväga fakta om prostitution. Vilken fakta redovisar de däremot inte vilket hade varit rätt intressant att veta. Vilka länder har de egentligen granskat? I en studie som granskar 150 länder där prostitution är lagligt visar att trafficking ökar, inte minskar. Att göra sexköp lagligt har alltså ingen som helst effekt för att minska på trafficking och därmed heller ingen effekt på det som AI kallar ”ofrivilligt sexarbete”. Detta tycker alltså AI är acceptabelt…

I en genomgång av situationen i Tyskland får vi veta att sexsäljarna är mer utsatta nu än innan sexköp blev lagligt. Trafficking har ökat, samtidigt som polisen har mindre resurser att sätta in för att stävja det hela. Polisen får tex inte ha telefonövervakning av bordeller vilket gör att de har en nästan omöjlig uppgift i att bevisa att trafficking förekommer. Flickorna (ja de är många gånger minderåriga) tvingas till att luras och dra historier om hur de kom till Tyskland, där det trycks noga på att de är där helt frivilligt. Bordellägare säger själva att den Tyska lagen underlättar för dem att få in kvinnor från andra länder att sälja eftersom polisen gör färre räder och har mindre övervakning än förr. Samtidigt har bara ca 1% av säljarna någon form av juridiskt avtal kring sitt säljande, många bor i samma rum på bordellen som de säljer sex i och på 11 år har det bara varit ca 3 fall av säljare som stämt en bordell för att få ut rätt lön. Kvinnor utnyttjas hänsynslöst och helt öppet för köparna behöver inte oroa sig för några konsekvenser. Detta har i sin tur lett till att säljarna tvingats gå ner i pris för att konkurrera, vilket kräver att de säger ja till fler kunder per dag, för att sedan behöva minska priserna ytterligare eftersom köparna ser dem som ”förbrukade”. Det blir en ond spiral. Vems rättigheter är det egentligen som skyddas här? Jo hallickarnas och köparnas.

Tyskland kritiseras för att de legaliserade sexköp inte bara avkriminaliserade det. Kritikerna menar på att felet skulle vara att säljarna måste registrera sig och att detta är varför Tysklands lag misslyckats. Tyskland har testar olika varianter för att få säljarna att betala in skatt, för faktum är att de allra flesta inte registrerar sig. De enda som hör av sig till myndigheterna för att tala om att de startar verksamhet är bordellerna. Kanske för stt de har absolut noll direktiv för hur deras verksamhet ska skötas? Anyhow, när avkriminalisering promotas är det bla med motiveringen att säljare då kan betala skatt och organisera sig. Något som kräver…just det: registrering. Så om nu registrering i någon form i sig är lika illa som att förbjuda sexköp, bad hjälper då avkriminalisering när säljarna ändå inte kan betala skatt, få pension, akassa etc för att allt sådant kräver registrering. Skillnaden mellan avkriminalisering och legalisering är främst på papperet, men i verkligheten blir skillnaden minimal. Faktum är att en avkriminalisering tom kan vara sämre för säljarna eftersom deras villkor inte regleras alls.

Nya Zeeland lyfts ofta som ett land med en ”bra” lag kring sexköp, där är sexköp avkriminaliserat och staten lägger sig öht inte i sexsäljandet. Varför blundas det då för vad denna lag fått för konsekvenser, inte bara för sexsäljarna utan för kvinnor generellt? Sexköp har normaliserats men inte att sälja sex. Polisen rycker mest på axlarna och ser det som besvärligt om en säljare anmäler våldsbrott eller annat form av brott mot denne. Om en säljare våldtas är det inte ens på det klara med om detta ska rubriceras som våldtäkt eller stöld (en diskussion som f.ö även pågår i Tyskland). Säljarna ses inte som människor utan som varor, objekt rakt igenom. Att våldtas, misshandlas eller till och med mördas ses närmast som en del i arbetsbeskrivningen. Hur är detta att skydda säljarna? Samtidigt påverkar synen på säljarna även synen på icke säljande (kvinnor). Dessa hamnar i en mer utsatt situation där de i större utsträckning ses som mannens rättighet, att de ska ställa upp på sex annars kan han lika gärna köpa sig sex från någon annan osv.

Det är många som nu höjer rösten och kritiserar AI ställningstagande, samtidigt som andra höjer rösten ännu mer och menar ”Lyssna på säljarna!!”. Vilka säljares röster är det som ska höras? Den lilla procent som tycker de har det bra? Eller den stora massan som far illa? Jag har kollat upp lite av de mest högljudda svenska rösterna kring att avkriminalisera sexköp, majoriteten är personer som aldrig någonsin rört sig bland gatusäljarna, eller de som inte har råd att säga nej till en kund. De som hörs och syns mest är erotikmodeller, strippor och någon enstaka porrskådis. Personer som rör sig i en del av sexbranchen som redan idag är avkriminaliserad. Personer som lever i en helt annan verklighet än de som blir direkt drabbade av att vi får en syn på sexköp som en rättighet. Vad somliga verkar glömma är nämligen detta: Om sexköp är en rättighet har någon en skyldighet att tillhandahålla detta. De personer som mer privvade säljare säger nej till för att de verkar ”obehagliga” kommer gå till någon annan, någon som inte har råd att säga nej. Det finns alltid någon längre ner i näringskedjan och vad prostitutionslobbyn och AI vill är att vi ska glömma de på botten för att boosta de på toppen.

Organisationen SPACE som samlar fd säljare från en rad olika länder har skrivit ett uttalande om AI beslut. De är allt annat än positiva. SPACE består av fd säljare som tagit sig ur prostitutionen men de är också en organisation som arbetar aktivt med att stötta säljare som fortfarande är kvar i sexhandeln. De säger bla följande:

We know, through the experiences of our own lives, that the Sex-Trade is a damaging, dehumanising and demeaning system of exploitation which should *never* be decriminalised. We support and endorse the Swedish Model, which decriminalises only the exploited person in a prostitution exchange. This is very different in approach to the model currently being floated by Amnesty International, which is the complete and total decriminalisation of all parties in the sex trade, including those who exploit for sexual gain (punters/johns) and those who exploit for financial gain (pimps/traffickers.)

It is scarcely believable to us that you, Amnesty International, would be prepared to endorse a legal model that gives free reign to pimps and johns. In doing so, you would be prepared to actively work against your own human rights principles and compromise your integrity as an organisation with a stated human rights mission, yet this is exactly the mystifying and incredible situation you have presented us with.

It must be pointed out that this proposed policy is in direct contravention to at least three UN conventions that address women’s rights. The UN convention of 1949 articulates specifically that prostitution and trafficking and such slavery like practices “… are incompatible with the dignity and worth of the human person….” Article 6 of CEDAW states that ” State Parties shall take all appropriate measures, including legislation, to suppress all forms of traffic in women and exploitation of prostitution of women.” Article 9.5 in the Palermo Protocol calls on State Parties to take measures to discourage the demand that fosters the exploitation of persons that lead to trafficking. Decriminalizing the johns and traffickers is in direct contravention of the Palermo Protocol the UNs most recent instrument that addresses human trafficking.

Läs hela deras uttalande här: http://spaceinternational.ie/public-statements/

Om det nu är viktigt att lyssna på de med egen erfarenhet bör det ju vara precis lika viktigt att lyssna på rösterna som vill ha en lag som förbjuder sexköp som det är att lyssna till de som fått för sig att hundraåriga förtryck och horstigman skulle lösas av att göra det lättare för sexköpare…

Sist men verkligen inte minst har en avkriminalisering av sexköp effekten att det är lättare för unga att dras in i sexhandeln samtidigt som de får det svårare att komma ur det hela igen. Detta betyder att personer som kanske vill helt frivilligt i början kan bli kvar långt efter att viljan att sälja sex tagit slut. Är det frivilligt då, bara för att det var det i början? Är det frivillighet att inte kunna sluta? Vad AI nu konmer jobba för är en lagstiftning som tvingar fler att stanna i en situation de far illa av för att de får färre vägar ut och därmed tvingar fler till ofrivilligt säljande. Det vill säga totala motsatsen mot vad AI påstår sig vara ute efter.

Hela detta agerande från AI är att handla i männens intressen, för oavsett könet på säljaren är köparen nästan alltid en man. Vad AI gör med detta agerande är att underlätta säljandet, utnyttjandet och våldet mot redan utsatta vuxna och kanske viktigare ändå: barn. För när det kommer till denna debatten är barnen nästan helt bortglömda. Många av de som säljer sex i vuxen ålder hamnade i säljandet som barn, ofta redan vid 13-14 års ålder. Inom trafficking säljs barn yngre än så till bordeller där män betalar höga priser för att ha sex med ett barn. Barnen påstås sedan tillhöra någon av de vuxna säljarna om en räd skulle ske för att dölja sanningen.

Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att hela denna diskussion och den påverkan som fått AI att klubba detta beslut är både kvinno och barnhatiskt. Detta är dock inte första gången AI valt att agera på ett sätt som lämnar utsatta kvinnor (och transpersoner) i sticket. Bland annat har AI tidigare uttalat sig om att kvinnlig könsstympning är en kulturell utlevnad och inget de kan påverka. Något de senare tog tillbaka tack och lov. Vad de däremot håller fast vid är deras ”neutrala” inställning till abort. Där de vägrar att aktivt arbeta för att alla gravida ska ha rätt till en säker abort om de önskar det. De menar på att de skulle göra sig för mycket ovän med katolska kyrkan och därmed få svårare att agera i katolska länder om de var tydliga med att abort är en rättighet. Tydligen är mänskliga rättigheter som rör framförallt kvinnor något som kan ställas åt sidan lite hur som helst…

Ja, det är kanske ganska tydligt att jag är djupt besviken på AI? Jag är även djupt besviken på alla de feminister som nu gapar sig varma över ”rätten” att sälja sex, utan att en sekund fundera på vad den rätten kommer kosta andra i mänskligt lidande. Jag skriver denna texten för alla de säljare (fd eller aktiva) som inte orkar ta detta själva. Som mår för dåligt av de trauman sexsäljande allt för ofta innebär. För de som inte har den mentala orken att synas och höras. Samt för alla de som måste hålla käften och verka glada så deras kunder ska vara nöjda. Sexsäljande är ingen frihet, det är ett gift. Ett gift som skadar hela samhället och alla oss som lever i det.

Feminismen

Förtrycket skiter i din identitet.

augusti 7, 2015 Paula D 7 kommentarer

Jag har skrivit lite om det tidigare, om hur intersektionaliteten har en stor brist: att den så lätt lockar till att börja se bara individer och glömma bort det större perspektivet. Vilket är ironiskt eftersom intersektionalitet i grunden har som syfte att göra det omvända, dvs se strukturerna. Kanske beror detta på att intersektionalitet har hijackats så av den mer liberala ”vänstern” där identitet och individen är allt som räknas? Där strukturerna glöms bort till förmån för vad varje enskild person finner jobbigt? Plötsligt skall allt som någon finner det minsta obehagligt eller jobbigt ha sin egna maktanalys, sitt egna förtrycksbeskrivning och sina egna förtrycksbegrepp. Från trafikmaktordningen, thinshaming och brunhetsnorm till tysthetsnormen, ageism och rikedomsförakt.

Så här är grejen: I grunden finns tre förtryck. Tre och inte fler än tre. Dessa är: Klass, Kön och ”Ras”.
Ifrån dessa tre kommer sedan ett antal ”underförtryck”, dessa agerar fristående men härstammar i grunden från dessa tre. Dessa förtryck innefattar: HBTQ+ hat/homofobi/transfobi, Kvinnohat/sexism, All form av förakt mot kroppslig avvikelse såsom fettförakt, förakt för sjuka, funkofobi etc. Förtryck av under/arbetarklassen. Kulturell appropriering, kolonialism, vithetsnorm etc.

Vad allt detta har gemensamt är att det inte handlar om identiteter. Det handlar om hur omgivningen läser oss, vad de ser i våra kroppar, ursprung, kultur. Rasism drabbar den som rasifieras av omgivningen som ”inte vit”. Antingen ses du som avvikande från den vita normen och den ”vita” kulturen eller så gör du inte det. Det är inget du väljer själv. Antingen är du en person som saknar smalhetsprivilegier, eller så är du det inte. Du bestämmer inte det själv. Grejen med förtryck är att det bestäms åt dig.

(Bild från Independent.com )

När det kommer till vissa förtryck spelar identitet in till viss del. Att vara transperson handlar ju mycket om hur vi identifierar oss själva, MEN vad för förtryck vi utsätts för handlar inte om vår identitet, det handlar om hur omgivningen ser oss. Ex utsätts inte en transkvinna för förtryck bara hon säger att hon är kvinna. Hon utsätts för förtryck för att omgivningen antingen läser henne som en man (vilket innebär felköningar, risk för våld etc), eller så utsätts hon för kvinnohat för att hon läses som en kvinna. Någon som är ickebinär men har en ”normativ” kropp utsätts inte för förtryck för sin identitet som ickebinär utan för att människor ex inte vet att personen inte är man eller kvinna. Det vill säga osynliggörande. Eller utifrån hur dennes kropp läses (man/kvinna). Personer som av omgivningen inte omgående kan läsa som man eller kvinna kan möta förtryck för i att omgivningen reagerar med ilska, rädsla eller frustration av att inte direkt kunna kategorisera in personen i enkla könsfack. Detta oavsett vad personen identifierar sig som, oavsett om personen är trans eller cis.

När det kommer till klass är det en strikt fråga om att ha kapital eller inte ha kapital. Sitter du med 3 mille i besparingar och en inkomst på 70.000 i månaden spelar det ingen roll hur mycket du identifierar dig med underklassen, du är inte underklass. Samtidigt finns det klassmarkörer som kan avslöja de som gjort en klassresa upp eller ner, där den som kommer från underklassen aldrig riktigt passar in helt i de övre skikten. Detta är viktigt att minnas samtidigt som den som har pengar inte längre förtrycks som fattig, oavsett om personen varit det tidigare eller ej.

Vi kan inte identifiera oss in eller ut ur förtryck, för förtryck handlar enbart om hur vi läses. Strukturerna står över individen helt enkelt. Att dessutom försöka göra allt som är jobbigt till att det skulle vara en del i förtryck urvattnar begreppet, för att inte tala om kampen. Kampen kan inte fastna i att hela tiden prata om individer, vi måste prata om strukturerna och på strukturell nivå är det inte 500 olika förtryck, det är ett fåtal som tar sig uttryck på olika sätt. Genom att se detta kan vi ena kampen på ett helt annat sätt än om den skall splittras upp i tusentals små små fraktioner som alla kämpar mot egna förtryck, verkliga eller påhittade.

När kampen delas upp så som det ofta görs nu, för att varje individ skall definiera sitt egna förtryck, tappar vi dessutom de som står utanför och velar på att gå med i kampen. Nybörjare som precis fattat hen kommer inte bli långlivade i kampen om de snabbt får veta att de är transfobiska rövar som använder fel könsneutrala pronomen eftersom det finns en lång rad till. De kommer inte stanna om de får höra att de är rasistiska as för att de köpt en liten staty av Shiva på en resa till Indien. Vi måste lyfta blicken, till det övergripande. För även om vi kan få varenda jäkel i Sverige att lära sig alla pronomen som finns, kommer det inte att hjälpa så länge könsförtrycket är kvar och fortfarande spelar in i hur människor ser på och bemöter transpersoner.

Å helt ärligt, i dagens debattklimat är det svårt att inte känna att många bara vill appropriera förtryck. Att vita unga medelklasskidz som egentligen är så jävla privvade vill få vara arga och hata på förtryckare också och kan de inte få plats som förtryckta i de mer vedertagna kamperna, ja då ser de till att hitta på egna förtryck att kräva tolkningsföreträde, respekt och ilska inom. Detta sabbar så enormt mycket, i synnerhet när dessa unga tar över inom kamper som är nyss börjat vinna mark och som faktiskt behövs för att rädda liv.

( Bild av Emanu – Satir och illustration )

En kvinna är en kvinna men alla kvinnor behandlas inte på samma sätt, de har inte samma position i samhället. En man är en man men inte alla män har samma position i samhället. Vi som är varken eller syns inte för samhället är inte skapt för att rymma oss. Det i sig är ett förtryck. Att omtalas som hen istället för hyn av nån som inte ens vet att hyn existerar som pronomen, få höra att en bör äta lite mer mat för att gå upp lite i vikt, att kallas för svenne, eller borgarbracka är inte förtryck. Det är respektlöst,okunnigt, onödigt, elakt som mest men det är inte förtryck.

Vi måste jobba oss bort från detta individfokus, både när det kommer till vilka som förtrycks och vilka som förtrycker. För det är inte enskilda individer som förtrycker, det är samhället som helhet som står för förtrycket. Tänk på livet som ett TV spel där en spelledare bestämmer alla spelarnas svårighetsgrad. Vissa kommer tilldelas den lättaste, där alla fiender dör vid första slaget och sällan kommer mer än 2 åt gången. Andra kommer tilldelas den svåraste spelnivån där fienderna kommer i stora grupper och är nästan omöjliga att döda. Övriga för olika spelsvårigheter däremellan. När spelet startar spelar det ingen roll om den som har lättast nivå identifierar sig med den som har den svåraste, eller om den som har svårast nivå egentligen ser sig som en i mitten. Fienderna kommer attackera enligt svårighetsgrad ändå. Det är inte de med lättast svårighetsgrads fel att de fick det enkelt, däremot har det valet att bara bry sig om sina fiender eller hjälpa de som möter fler. Så funkar det i livet också. Vi tilldelas våra utgångspunkter mot vår vilja, men det är upp till oss själva att hjälpa eller stjälpa varandra. Att motarbeta förtryck eller understödja dem passivt eller aktivt.

Om alla i spelet plötsligt börjar hitta på sina egna fiender att slåss emot, eller slåss mot de andra spelarna för att de har mer eller mindre fiender än de själva kommer de verkliga fienderna att vinna. Är det så vi vill att spelet ska sluta?

Identitet spelar roll för oss själva, men inte för hur vi förtrycks. Identitet är viktigt för att förstå hur vi agerar, och hur andra agerar runt oss, men det är fortfarande inte vad som avgör hur vi förtrycks. Identitetspolitik har sin plats, men det får inte bli det enda vi sysslar med.

	Aaron Nolan om Om: Konsumentmakt
	Håkan om Vardagsrasismen intervju: Myra…
	Håkan om Vardagsrasismen intervju: Myra…
	Håkan om Vardagsrasismen intervju: Myra…
	Anna k om Att få barn på fattigas bekost…

Inget är heligt.