Etikettarkiv: samhälle

Låt oss prata om kampen mot SD

Att hata på SD är ju tämligen förekommande inom dagens antirasism, vilket är fullt rimligt med tanke på deras politik. Problemet är att kampen mot SD, tro det eller ej, får alldeles för mkt fokus. Istället för att minnas att SD faktiskt bara är ett symtom på den rasistiska samhällsordning som råder görs SD gärna till den största delen av problemet. Det finns en attityd av att bara SD försvinner ur riksdagen igen kommer rasismen försvinna och problemet vara löst.

Rasism influerar hela samhället och upprättahålls främst av staten. Det är ur denna maktordning partier som SD får sitt syre. SD finns för att rasism är en levande del av samhället, rasismen finns inte pga SD. Således är inte den antirasistsika kampen något som bör fokusera på SD eller öppna rasister i huvudsak utan på den samhällsordning som skapar, och tillåter, dessa organisationer och partier.

Att kämpa mot ett parti som SD är simpelt, det är enkelt att ta ställning emot och det är lätt att förfasas åt och skratta åt SD och deras väljare. Det är en antirasism för de som vill visa sig engagerade men inte på allvar ta itu med rasismen i samhället. För att verkligen komma till roten med problemet krävs nämligen också självransakan och det är betydligt tuffare än att bara ta avstånd från ett parti.

Eftersom rasismen är en del av vår kultur är det något alla också formas in i, både som vit och rasifierad, vilket också betyder att alla göder rasismen på olika vis mer eller mindre medvetet. Att arbeta emot det kräver ständiga ställningstaganden, att läsa på, reflektera, granska sina egna ageranden osv. Det kräver helt enkelt ett arbete inte alla kan, vill eller orkar ta itu med dagligen. Som vit har en valet att helt enkelt strunta i det om det känns jobbigt och det är just vad många gör. De skriver nått ord ibland om hemska SD, eller om att nynazister marcherat men engagemanget stannar där. Rasifierade kommer aldrig undan ens på dagar där energin inte riktigt finns att strida, vår kamp kan inte stanna vid att hata SD, vi måste hata hela systemet som skapat SD.
Att fokusera sin antirasism på att skratta åt och förlöjliga SD väljare är att skratta åt hela den antirasistiska kampen. Dessutom är det allt för ofta grundat i klassförakt, vilket till stor del är grunden till rasism. Dvs istället för att motverka rasism göds den när SD väljarna som känner sig bortglömda och hånade blir ännu mer hånade och bekräftade i sin världsbild.

Vi behöver inte prata mer om rasismen inom SD egentligen, vi behöver prata mer om att de saknar lösningar, vi behöver ge faktiska alternativ och vi behöver SE SDs väljare på riktigt, inte bara skratta åt dem. Kort och gott: vi behöver motarbeta klassamhället och visa vad som faktiskt är sant och vad som är lögner när SD mfl sprider sin propaganda men framförallt behöver var och en titta på sig själv och fundera över hur de själva göder rasismen.

Psykvården är till för vita

Har blivit utmanad av min bloggvän Glitterblaster att skriva om psykvården och behandlingen av rasifierade. Läs vad hon har att säga om ämnet här.

 

Jag har själv varit i kontakt med psykvården många gånger och oavsett vad jag bett om hjälp för har mina problem negligeras. Det intressanta är att orsaken till att de inte tagits seriösa varierat enormt beroende på om personen jag träffat vetat om att jag är adopterad (och alltså har vita föräldrar) eller ej.

 

Första kontakten hade jag i högstadiet, en kamratstödjare på skolan upptäckte att jag hade skurit mig i armarna och skickade mig till skolans kurator. Så fort han fick veta att mina föräldrar var vita var det som att alla problem var borta. Jag kunde ju bara prata med dem så löste sig allt! Att problemen bottnade i helt andra saker än mina föräldrars härkomst och att jag inte ens kunde sätta ord på exakt allt jag kände var inte så noga. Jag träffade honom 2 gånger och sedan avskrevs mitt behov av hjälp. Kort tid senare tyckte en annan lärare att jag åt för dåligt och att ”sådana som jag” borde ha större rumpa. Detta ledde till att jag stämplades som ätstörd och under ca 1 år konstant övervakades kring mina måltider både i skolan och hemma. Däremot fick jag ingen som helst samtalshjälp, att finna en orsak bakom att jag inte ville äta var det ingen som brydde sig om. Mest sköts det undan som ett försök från mig att vara svår och speciell.

 

Efter detta höll jag mig undan psykvården så mycket jag kunde, men så andra året på gymnasiet utsattes jag för ett sexuellt övergrepp av en lärare och fick akuttid hos BUP. Tid som sedan spenderades med att i gemensamt samtal med mina föräldrar utröna hur _de_ mådde av detta och i enskilda samtal med mig ta reda på hur mycket sex jag hade i övrigt, om jag hade ett KK och om det fanns något i mitt beteende som orsakat övergreppet. Behöver jag säga att jag inte gick på många möten där innan jag sa att jag inte behövde gå dit mer för jag mådde ”bra”? Att jag fortfarande, 10 år senare drömmer mardrömmar om detta tyder iof på motsatsen men det är så det får se ut antar jag när ingen är intresserad av att faktiskt lyssna.

 

Nåväl, i mitt sista försök att få hjälp gick jag till en läkare när min äldsta unge var ungefär 4 månader, jag sa att jag behövde psykvård, att jag mådde dåligt pga obearbetade trauman tidigare som gjorde att jag sov dåligt, var nedstämd och att jag oroade mig för att göra min dotter illa eftersom jag kände att mitt psykiska mående inte var vad det borde för att orka med en liten bebis på bästa sätt. Läkaren frågade lite om min livssituation i övrigt, uppväxt etc och igen, direkt hen fick höra att jag är adopterad och har svenska föräldrar försvann alla problem. Läkarens utlåtande till sist? ”Du är ju medveten om dina problem, läs en bok på ämnet så löser det sig”.

 

Under dessa år försökte jag nu och då prata med läkare om behovet av att få hjälp från andra, men icke. Antingen för att ”det är ju sådär ni är” där ”ni” alltså syftar till personer med mörk hud, eller så löser det faktum att jag är adopterad alla mina problem. Frågan är ju hur mycket som mina föräldrar ska fixa bara för att de valde att adoptera ett barn?

 

När jag sedan ser på mina vita vänner och bekanta ser bilden helt annorlunda ut.  Precis som Glitterblaster skriver om tas de på större allvar och framförallt har jag aldrig varit med om att deras föräldrar förväntas vara lösningen till alla deras problem. När det kommer till möjligheten att få utskrivet medicin upplever jag även att det går lättare, jag har rakt ut fått höra att läkare inte vill ge mig något för ”ni invandrare blir bara beroende”. Samtidigt finns också en ständigt misstänksamhet att en som rasifierad söker hjälp inte för att en mår dåligt utan för att en vill smita undan från att behöva jobba. För alla vet ju att ”invandrare” bara är lata bidragstager eller?

 

Att få vård i dagens Sverige där sjukdom oavsett sort ses som ett tecken på lathet och svaghet är svårt nog, men för oss med rasifierade kroppar tillkommer ytterligare en mur att komma igenom för att få den hjälp vi behöver. Är det märkligt att många av oss får svårt att bidra till samhället så som förväntas av oss när vi inte först kan få den hjälp som behövs för att vi ska må bra och faktiskt klara av att vara en aktiv del i samhället?

 

Jag skickar nu utmaningen vidare till AmraHamra och hoppas även fler bloggare hakar på detta!

SD är ju inte rasister!!……eller?

Ofta, och då menar jag verkligen ofta, påstås det att SD svartmålas när de kallas rasistiska eller fascistiska, att de ju faktiskt är ett helt vanligt parti som bara råkar vara kritisk mot invandring. Tänkte här gå igenom deras så kallade princip program och visa lite närmare vad som tyder på mer eller mindre öppen rasism trots snygga formuleringar.

Först av allt bara: Rasism handlar inte bara om tanken att det finns mänskliga raser som skiljer sig från varandra. Rasism handlar idag främst om tanken om kulturer som statiska och så vitt skilda att det inte går att förena olika kulturer. Ha detta i åtanke när vi nu dyker ner i SDs principprogram. På grund av omfattningen kommer jag tyvärr inte kunna skriva om precis alla delar utan väljer de mest relevanta. Eventuellt kan jag om önskan finns skriva om fler delar längre fram.

Så, det första som möter mig när jag börjar läsa principprogrammet är punkten ”Sverigedemokraterna och demokratin”. Kortfattat består texten av en rejäl portion omskrivning av historien (som att det aldrig funnits svenska livegna bönder) och sedan fastslås att det helt enkelt är rätt dåligt med många kulturer i ett land för då fungerar inte demokratin. Här är en talande passage i texten:

Den moderna demokratin har vuxit fram i intim symbios med nationalstaten. Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

Det vill säga: För att demokrati ska fungera måste vi alltså bestämma vilka som är svenskar, inte bara utifrån vad passen säger utan också hur de passar in i en luddig odefinierad ”kultur”. Dessa är de som ska få ha något att säga till om i Sverige. Som jag ser det finns det två sätt SD kan få igenom detta på: Bedöma rösträtt utifrån vilka som faller inom en uppsatt ram för svenskhet vilket rimligen gör att även vita infödda svenskar vars familj bott i landet i många generationer kan förlora sin rösträtt, eller så helt enkelt förbjuda folk utifrån att komma hit. Möjligen en kombination av båda. Sett till motioner och uttalanden SD gjort under sin tid i riksdagen verkar det luta åt att göra en mall och alla som lever upp till den mallen får rösta. Sen kan den som vill givetvis fundera lite på det demokratiska i att ens rösträtt hänger på huruvida en anammar rätt åsikter, rätt intressen och rätt ”kultur”. I senare kapitel (Sverigedemokraterna och nationen) definierar SD hur någon ej infödd svensk kan bli svensk, och en infödd svensk kan upphöra att vara svensk på detta vis:

Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation. På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Under rasbiologitiden kunde en person anses vara rasförädare och med detta tappa sina privilegier som tillhörande ”rätt” (läs den ariska) rasen. Detta är i princip samma tänk. Om en infödd vit svensk ”förråder” landet genom att bli lika eller mer lojalt med ett annat land, anammar en annan kultur eller ”identitet” (vad fan det nu är) upphör deras rätt att fortsätta ses som svenskar.

 

 

Nästa punkt i principprogrammet jag fastnar i är ´”Sverigedemokraterna och människan”. Här går det att tex läsa dessa bevingade ord:

Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. (Min fetmarkering)

Enligt SD skulle det alltså finnas nedärvda, specifika ”essenser”  knutna till vissa grupper av människor. För att förklara detta närmare fortsätter texten såhär:

 För att nämna några konkreta exempel så menar vi bland annat att de flesta människor är sociala och kollektiva varelser som har ett nedärvt behov av att tillhöra en större gemenskap, att de flesta människor primärt identifierar sig med andra individer som påminner om en själv och att de flesta människor har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör. Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.Vi kan också konstatera att historiska försök med att bygga starka kollektiv som är större än nationen ofta har misslyckats, ibland med katastrofala följder som i till exempel före detta Jugoslavien, och att sådana försök därför bör undvikas då de är förenade med stora risker.

Det intressanta i detta är ju att det faktiskt aldrig någonsin funnits ett samhälle med en homogen kultur, religion och språklig tradition som överlevt speciellt länge alls. Sverige har aldrig varit kulturellt homogent. Vidare är ”nationens gränser” ganska dåligt mått på hur stor solidaritet människor kan känna. Sverige är tex ett förhållandevis pyttigt land sett till befolkningsmängd. Så var går gränsen för hur många människor en kan känna sympati med? Att folk befinner sig inom samma lands gränser och har gjort i hundratals år är liksom ingen garanti för att det blir samma kultur, samma språk, samma religion, för sådant krävs totalitära och ofta våldsamma direktiv från makten där kring inte sällan blir ett resultat och ja…vi kan fråga oss igen: Var är det demokratiska i det? (Att SD hävdar att ”nationen” skulle vara något naturligt och fast är f.ö rätt skrattretande. Att människor drar upp statiska nationsgränser och vill förhindra in och utvandring ur dessa är ganska nya påfund sett till hur länge vi funnits)

Jag läser vidare, och kommer nu till den pikanta punkten ”Sverigedemokraterna och mångkulturalismen”. Jag har i denna text valt att byta ut ordet kultur/mångkultur mot ras och rasblandning. Tycker det talar rätt bra för sig själv då:

Sverigedemokraternas syn på ras och dess betydelse för samhällets och nationens fortlevnad medför naturligtvis att vi blir starka motståndare till rasblandning som politisk idé och samhällssystem.

I vår tolkning är begreppet rasblandning synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella raser, sakna en överordnad majoritetsras och att aktivt arbeta för att rasgrupper skall bevara sin ursprungliga rasprägel och identitet. Huruvida slutmålet med de rasblandande strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella raser upplöses och sammanblandas till en ny gemensam rasmix eller om det är att särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella raser existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande. Vår uppfattning är att bägge dessa scenarion kommer att leda till ett försämrat samhällsklimat med ökad rotlöshet, segregation, motsättningar, otrygghet och minskad välfärd som följd.

SD fortsätter sedan med att beskriva hur de vill driva fram en assimileringspolitik av typen ”ta seden dit en kommer” med målet att alla som invandrar skall avsäga sig sin tidigare nation och kultur och helt anamma den svenska kulturen. Eller som de så snyggt avslutar det:

Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationenskultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område.

Hur detta går ihop med att de även vill avskaffa samernas rätt att bedriva renskötsel, ta bort hemspråksundervisning för minoritetsspråk osv vet jag inte, men SDs politik är sällan speciellt logisk.

 

Ok, jag hag nu benat igenom valda delar från nästan halva SDs princip program och än så länge, oavsett punkt kommer vi tillbaka till följande: det är invandringen som är hotet, invandringen är problemet, fixar vi det fixar sig allt annat också. Vilket får sägas går hand i hand med hur de debatterar sin politik, de motioner de lämnar och de debattartiklar de skriver. Nåväl, jag betar av lite till. Nästa del i texten blir ”Sverigedemokraterna och invandringen”. Vet egentligen inte vad som kan sägas om detta som inte de flesta redan förstått. De påstår att tidigare invandrings”vågor” bestått av folk från närliggande kulturer eller individer som assimilerats och därför har det aldrig funnits verkliga problem förr. Vilket iof inte hindrat föreningar att startas både på 16-17 och 1800-talet med målet att ”bevara Sverige för svenskar!”. Idag däremot är det inte annat än problem. SD skriver såhär:

Trots att problem inte har saknats har denna historiska invandring i flera fall haft en positiv nettoinverkan på samhället Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.

Det verkligt intressanta i denna text är i min mening att de beskriver invandrare som bidrar till samhället (och rimligen alltså inte begår brottsliga handlingar) som ”enskilda individer” men menar att invandrare som total grupp medför bara negativa konsekvenser, vilket är aningen märkligt med tanke på att ca 85% av alla som invandrar hit aldrig ens kommer ha med polisen att göra. Ja om de inte själva söker upp dem för att de utsatts för ett brott såklart. 85%  är alltså ”enskilda individer”, ca 15% är ”invandringen som helhet”. (Källa BRÅ)

 

Självklart tar det inte slut här. I nästa andetag beskriver SD sin syn på asylinvandring. Enbart små grupper skall beviljas asyl och enbart så länge orsaken till asylsökningen finns kvar.

Sverigedemokraterna värnar om asylrätten, men vill samtidigt betona att rätten att söka asyl inte är detsamma som rätten att bli beviljad asyl. Flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar.

Detta borde åtminstone teoretiskt innebära att någon som beviljas asyl här som 4 åring, växer upp, skaffar familj och barn här plötsligt kan bli av med sitt uppehållstillstånd efter säg 30 år för att kriget hen flydde ifrån tagit slut. Hur detta skall bidra till assimilering vet jag inte heller för varför skall asylinvandrare assimilera sig, lära sig språk och kultur när de vet att i samma sekund de bedöms kunna återvända slutar deras uppehållstillstånd att gälla?

Texten återkommer också till att invandring är ett hot mot nationen på grund av detta med kultur. Även om SD alltså påstår att de förstår att kultur inte är statiskt, och trots att de själva tror att assimilering är möjligt (dvs det går att avsäga sig sin kultur) vidhåller de märkligt nog att blandning av kulturer är så farligt att det måste motarbetas till varje pris. I min mening åsikter som motsäger varandra rätt bra.

 

Så, den sista delen jag tänker ta utdrag ifrån är ”Sverigedemokraterna och religion”.

SD börjar med att slå fast att de är religiöst obundna och tror på religionsfrihet. Den där biten går ju verkligen att ifrågasätta. Speciell som texten bland annat innehåller detta:

Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intim sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten.

De bekänner sig inte som kristna, de bara råkar tycka att kristendomen skall ha en särställning och dessutom genomsyra staten som inte ska vara neutral. Texten avslutas med en känga till islam:

Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket starkt begränsad.

Att SD ser islam som ett speciellt hot är ingen nyhet för de flesta. Nu är principprogrammet lite mer kortfattat än om en går in och läser specifikt vad de tycker om andra delar. När det kommer till Islam handlar det inte bara om att begränsa invandringen, utan även om förslag såsom förbud mot alla religiösa huvudbonader (framförallt kvinnors slöjor), förbud att bygga moskéer, förbud mot böneutrop, förbud att be på arbetstid etc etc.

 

För att avrunda: SD sin vana trogen utmålar alltså invandrare och invandring som det enskilt största problemet vi har i detta land. Oavsett vad de skriver om återkommer lösningen till att vi måste bevara en stark nationsidentitet och detta kan bara göras med en kraftigt begränsad invandring och en tydligt reglerad assimileringspolitik. Utöver detta beskrivs kultur både som en statisk essens inom människan för att förklara varför det är dåligt med in/utvandring, men ändå är det en lösning att avsäga sig sin kultur för att passa i ett nytt land.

Om vi som jag visade i ett av citaten byter ut kultur mot ras i SDs texter får vi plötsligt ett dokument som hämtat från rasbiologiska institutet på 40-talet. SD har inte gjort upp med sin rasistiska historia, de har tagit på sig kostym och ändrat om i retoriken men faktum är att samma ”vi och dom” tänk, samma uppdelning i folk och folk och ja, samma rasism, finns kvar än idag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den rasifierade kroppen som handelsvara.

Kolonialismen. En tid där vita skapade sig kolonier runt om i hela världen och såg sig som välgörare som drog upp ”vildarna” till en mer civiliserad (läs vit) standard. Kolonialtiden påstås avslutats ungefär samtidigt som slaveriet i USA upphörde, men är det verkligen sant?

 

I min mening pågår koloniseringen än idag, men med andra metoder och mer subtilt.

Först av allt: Kolonisering handlar främst om att vita anser sig ha de bästa samhällena, bästa kunskaperna och på grund av viss materiell och ekonomisk standard lite mer rätt att göra ganska precis vad de vill. Denna tanke om rätten att få sin vilja igenom och att vara lite förmer än andra har fått vita att gå ut i världen för att frälsa andra länder genom att dela med sig av all sin vishet. Förr skedde det genom regelrätta krig, korståg etc idag genom en helt annan metod nämligen: Att göra den rasifierade kroppen till handelsvara. Detta är något som sker både här på hemmaplan och i utlandet. Hur kanske någon frågar sig? Jo det ska jag ge exempel på nu.

 

Exempel nr 1: En marknad av svartarbete.

Vad få vet är att Sverige har en enorm marknad för svartarbete, framförallt inom lokalvårdaren och byggnadsbranschen. De som anställs som arbetare inom denna marknad är framförallt rasifierade papperslösa, personer utan skyddsnät, utan rättigheter. Denna marknad har faktiskt inte minskat av det så kallade RUT avdraget, tvärt om finns det snarare sådant som tyder på motsatsen. Företag skaffar sig nödvändiga papper för att vara ”vita”, anställer 2-3 personer med fullständiga papper och sedan ytterligare 10-20 st svart. Att ta papperslösa är enkelt för de kan inte skvallra om sin situation, de har alltid hotet om omedelbar utvisning över huvudet och får helt enkelt gå med på de regler de ges. För kvinnor som städar svart är sexuella övergrepp vanligt förekommande där hotet om att anges för polisen används som påtryckning för att tvinga dem att gå med på övergreppen. Trots detta klappar sig gärna köparna på axeln över att de är schysta människor som ger dessa personer chansen till ett bättre liv. Att de vägrar betala en levnadsduglig lön är inte så noga.

Det är inte heller bara privatpersoner som utnyttjar svart städhjälp för att få ner priset. Även restauranger, tex McDonalds och kommuner anlitar städfirmor som till stor del utnyttjar papperslösa för att på så sätt pressa priserna och vinna budgivningar. Inom byggbranschen är det lika illa. Det har höjts röster om att tillåta papperslösa att organisera sig fackligt och på det sättet hjälpa dem att få upp sina löner men än så länge verkar inga fack riktigt nappa på iden pga en rädsla att detta skulle uppmuntra fler att stanna illegalt i landet.  Oavsett står vi just nu inför det faktum att vi har en stor grupp människor som lever rättslösa i vårt land och utnyttjas för att den vita medelklassen vill spara lite till på sin städerska och dessutom anser sig ha rätten att göra det.

Exempel 2: Adoption.

Detta är något jag vet inte kommer falla i god jord alls men det får vara så. Adoption utgår ifrån vita som de goda samariterna, samtidigt som vita anses ha en rättighet i att få barn till varje pris och det även finns en viss tanke om att fattiga ska ”ställa upp” och se till att det alltid finns barn att tillgå för de rika vita som inte kan få barn på egen hand. Detta går lite hand i hand med surrogatmödraskap med skillnaden att det inte redan finns ett barn i det läget. Lite ”fun facts”: Visste ni att majoriteten av barn som adopteras faktiskt inte är varken föräldralösa eller hemlösa? De har både föräldrar och hem men föräldrarna bedömer att barnet får en bättre chans till ett vettigt liv om de ger bort det till någon annan. Hela konceptet med adoption där vita hämtar hem barn från andra länder förutsätter att dessa länder hålls i en sådan ekonomisk sits att fattigdomen är stor för en så stor andel av landets befolkning att det inte finns andra lösningar än att ge bort sina barn. Skulle vi på allvar ta itu med riktig hjälp till andra länder skulle behovet av att adoptera bort barn från dessa länder minska och plötsligt står rika vita par här utan barn. Otänkbar tanke. Denna syn märks även i abortdiskussioner där det ständigt framförs argument att den som aborterar är egoistisk som ju bara kan ge bort barnet till någon annan. Det finns helt enkelt en djupt rotad tanke om att fattiga skall finnas till för rikare och ge dem av både sina kroppar och sina barn.

(Kan passa på att påpeka här att jag inte är emot adoption per se, det är helt enkelt det bättre av två onda ting)

 

3. ”Import-fruar” (i brist på bättre ord).

Detta är en av de vidrigare och mest patriarkala aspekter av den moderna koloniseringen.  Vita, oftast äldre, män reser till fattiga länder (vanligen asiatiska sådana tex Fillipinerna) och skaffar där en betydligt yngre fru från en fattig familj. En fru som på grund av kulturen hon kommer ifrån inte fått lära sig mycket annat än att passa upp på män. Sedan anser mannen att de lever i ett ömsesidigt förhållande där hon passar upp på honom och ev barn och han ser till att hon slipper fattigdomen i hemlandet. Frågan är då, är ett  förhållande verkligen ömsesidigt om det baseras på att den ena utnyttjar den andras possition som fattig och utan utbildning för sina egna syften? Jag tycker inte det.

Nog finns det givetvis fall där relationerna är seriösa och faktiskt ömsesidiga, men jag betvivlar att något av dessa fall leder till en ung tjej som inte får plugga, knappt lämna hemmet, inte lär sig det nya språket speciellt  bra och lever för att massera sin mans fötter. En man som är 40-50 år äldre..  Se dokumentären ”Min pappas unga fru” som finns på SVT play för att se ett exempel på det jag syftar på. En 73 årig man som gifter sig med en 17 åring och tycker detta är vettigt.

 

Nä ska avrunda här, min poäng är alltså att även i modern tid, både här hos oss nära inpå och i andra länder utnyttjas rasifierade (och framförallt kvinnor) för att vita anser sig ha rätten att utnyttja deras kroppar och deras fattigdom för sina egna syften. Att prata om kolonisering som något som upphört är missvisande, vi måste se att  det pågår än idag och ibland fråga oss: Har vi verkligen rätten att göra detta bara för att vi kan och tycker att det hjälper några enstaka andra?

 

Den ensamma galningen.

Efter mitt inlägg om hederskultur i västvärlden har det blivit många kommentarer och diskussioner både här på bloggen och i sociala medier. Om och om igen har det uttrycks att när en vit, svensk man eller kvinna mördat sina barn eller partner är det inte ett uttryck för en hederskultur även om orsakerna bakom är tex svartsjuka utan att de är ”ensamma galningar”. Att dessa argument kommer är inget som förvånar mig alls, för det är så det ser ut när det skall skiljas på ”vi” och ”dom”.

 

Ser vi till hur media ständigt gör skillnad på fall och fall ser vi snart hur den vita svenska mannen eller kvinnan som gjort brott antingen är offer för omständigheter (aka ”det har skett missförstånd”) eller så är de ensamma galningar, personer som handlar utanför sociala normer och godkännanden. När en person med invandrarbakgrund däremot gör ett brott är hen alltid en kulturbärare. Aldrig är personen en ensam galning och även om det bevisas att så är fallet fortsätter rasistiska grupperingar att spekulera i vad för kultur personen bär på som lett till brottet, vilka kontakter hen har eller på vems order hen egentligen agerar. Jag ska ge några exempel på vad jag menar:

 

Våldtäkt: En svensk kille våldtar en tjej på ett hotellrum under en utlandsresa tillsammans med några andra killar, tjejen anmäler våldtäkten när hon kommit hem till Sverige. Killen åker fast. De andra killarna kom från andra länder (Norge och Danmark) och hittas inte. I mediarapporteringen efteråt ställs researrangören till svars för varför de tillåter unga att dricka alkohol i stora mängder, varför de inte har bättre koll på sina resenärer och varför de anordnar ”sexfester”. Även föräldrar anklagas som låter sina (myndiga) barn åka iväg på dessa former av resor. Utöver detta tar tom ledande krönikörer strid för killen som minsann råkat ut för ett missförstånd på fyllan, hur kan vi göra det olagligt att vara full? Alla har väl vaknat någon gång efter fyllesex och ångrat oss det gör det inte till våldtäkt ändå! Kort och gott, allt är allas fel utom killen som gjort våldtäkten.

 

I samma veva åker tre killar fast för en nästan identisk våldtäkt, dessa killar är dock alla av invandrarbakgrund, 2 av dem från muslimska familjer och nu kommer den enorma skillnaden. Ursäktas dessa killar av att de var fulla när våldtäkten skedde? Nej. Ursäktas de av att deras föräldrar borde förhindra dem att gå på fyllefester? Nej. Ursäktas dessa killar över huvud taget på något sätt? Nej. Ansvaret är deras och ingen annans. De görs till kulturbärare av en kvinnofientlig och våldtäktsbejakande kultur. De utmålas som hänsynslösa. När den vita killen beskrivs som en pojke eller på sin höjd ung man och offret som kvinna omtalas dessa som män och offret som en flicka för att tydliggöra maktförhållanden och skuld. Detta trots att samtliga inblandade i dessa två fall var inom ett åldersspann av ungefär 2 år i skillnad mellan yngsta och äldsta. Dessa skillnader är inte unikt för detta.

 

Ännu tydligare exempel är kanske hur rapporteringen gick runt Anders Behring Breivik efter hans dåd på Utöya. Aldrig har jag nog hört ”Ensam galning” nötas så mycket som då. Att han tog stöd i och hetsades på för sitt dåd av andra på hat och rasistsajter spelade ingen roll, ensam och galen var han lika fullt i medias ögon. En person som de facto var en ensam galning, Sveriges första (och hittills enda) muslimska självmordsbombare debatteras fortfarande på rasistiska sajter kring vad för kopplingar han har till muslimska jihadorganisationer. Att han kunde agera efter eget huvud är för många helt otänkbart medan det är helt otänkbart att Anders B Breivik agerade med stöd från andra.

 

Varför finns då denna vilja att ständigt finna strukturella orsaker till andras problem men bara individuella för personer från den egna kulturen? Det är egentligen ganska enkelt: Att erkänna att någon som ser ut som oss har gjort något pga strukturella/kulturella incitament är att erkänna att den egna kulturen felar, och med det att det finns en stor risk att en själv eller någon som står en nära också kan fela. Det är mycket enklare att se och peka ut andras fel än ens egna. Att vägra se att även de som ser ut som en själv kan agera på grund av vår kultur är en försvarsmekanism för att slippa se att en själv har ett ansvar för sådant som sker. För faktum är att vi alla har ett ansvar för den kultur vi lever i, att påverka den till det bästa den kan bli. Förnekar vi exempelvis våldtäktskulturen är vi indirekt bidragande till att våldtäktsoffer anklagas för att själva vållat våldtäkten, vi är bidragande till att unga killar tror att en våldtäkt på fyllan inte är en riktig våldtäkt osv. Var och en av oss är kulturens start och slut, väljer vi att motverka de negativa aspekterna i kulturen kan vi göra ändring men väljer vi att inte agera accepterar vi också de negativa följder som kommer.

Sno inte mitt kampverktyg!

Det pågår en diskussion om huruvida djur bör/kan inkluderas i en feministisk kamp genom en intersektionell analys. Jag har följt inlägg och diskussioner via bland annat feministiskt perspektiv på detta tema. Min fellow bloggare Amra har skrivit bra om detta men jag tänkte utveckla lite ytterligare.

 

Som det står i Amras text är intersektionalitet ett analysverktyg/begrepp som myntats av svarta feminister i USA, detta för att få ett bättre sätt att beskriva sin kamp, sin position i samhället och det faktum att svarta kvinnor ofta förtrycks på flera olika sätt samtidigt. Intersektionalitet kom alltså till med ett specifikt mål för en specifik grupp. Detta med att inkludera djur i den intersektionella analysen är en aspekt som lyfts av vita feministiska veganer/vegetarianer och som får allt mer utrymme. Huvudargumentet är att om djur ses som lika värda som människor kommer det inte gå att använda djurliknelser som ett sätt att se ner på andra människor, samt att allt förtryck är dåligt. Jag håller med om det sista, allt förtryck är dåligt, däremot håller jag inte med om det första och detta är varför:

 

Alla människor är djur, men inte alla djur är människor. Oavsett hur vi vrider på det kommer den genomsnittliga människan att ha en mental kapacitet långt över det genomsnittliga djuret oavsett vilken art vi ser till. Är detta skäl till att behandla djur dåligt? Självklart inte, precis som det inte är skäl till att behandla människor som av någon orsak har en försämrad mental förmåga. Värdet går helt enkelt inte efter hur komplext vi klarar av att tänka. Nu är dock saken denna: Vita har aldrig beskrivits som djur på det sätt rasifierade har. Detta lägger en historisk kontext till det hela som är svår, om inte omöjlig, att komma förbi. Det är, än idag, rasifierade som liknas vid djur på olika vis, vi är exotiska, vilda, otämjda, djuriska osv osv. Även om djur var precis lika högt värderade som människor hade detta fortfarande varit ett problem. För att säga att någon är djurisk är att mer eller mindre direkt säga att den personen saknar den mentala kapacitet som är iaf medel för människan. Det är också att säga att den personen inte är lika ”civiliserad” som en själv, eller att personen inte klarar av att behärska sig så som de sociala reglerna påvisar att en bör. Oftast när jag, eller någon jag känner som är rasifierad jämförs med djur görs det inte utifrån premissen att vi därför är mindre värda utan just att vi är sedda som mer impulsiva, aggressiva eller ”exotiska”. Rakt igenom rasistisk alltså. Att ses som annorlunda är nämligen det allt för ofta skäl nog till att också behandlas annorlunda även om en inte ses som mindre värd.

 

Bara för att djur får samma värde som människor kommer dessa aspekter inte sluta vara rasistiska, tvärt om är de precis lika rasistiska som de var under slaveriet och som de är idag. Det är helt enkelt ett jävla oskick att likna människor vid djur speciellt när en vet hur detta nyttjats i historien. Dessutom är det en stor fara för djuren att förmänskligas och ges mänskliga tankebanor och reaktioner de inte har. En stor del av attacker från djur mot människor sker just för att människan förväntar sig att djuret skall agera och resonera som en människa vilket inte fungerar. Igen: Inget av detta är skäl till att inte se människor och djur som likvärdiga! Inget av detta är skäl till att behandla djur dåligt!

 

Så när det nu kommer till begreppet intersektionalitet och djur: Dessa två är inte förenliga. Intersektionalitet syftar till att beskriva hur människor samspelar med varandra och i samspelet skapar och reproducerar förtryck. Djur kan inte driva sin kamp själv, de kan inte med ord tala om hur de vill att deras liv ska se ut eller vilka behov de faktiskt önskar få uppfyllda. Oavsett om en är jägare, köttälskare utan tanke på djurens väl och ve, vegetarian eller militant vegan är allt vi kan göra när det kommer till djurs känsloliv att chansa. Intersektionalitet är till för att belysa hur vi alla är både subjekt och objekt, att även förtryckaren kan vara förtryckt och den förtryckta kan vara förtryckare. Ett djur kan aldrig bli subjekt i kampen för djurrätt, djuret är alltid objekt för människan även när vi vill det allra bästa för dem. Således funkar inte intersektionaliteten på djur eftersom djuren inte kan beskriva sitt egna förtryck och driva kampen.

 

Slutligen: Om målet med att prata om djurens plats i feminismen som en självklarhet för att feminister ska vara emot alla förtryck kan det vara på sin plats att faktiskt inse att det i sig är ett förtryck att som vit sno ett begrepp och analysverktyg från en utsatt grupp och sedan bestämma hur detta verktyg ska nyttjas, vad som ska platsa inom det och varför. Apropriering är ett förtryck, det cementerar maktordningar och det motverkar vad som påstås vara syftet med det hela. Att vit kultur och även feminism ständigt lagt beslag på rasifierades kampverktyg är inget nytt, men borde vi inte ha kunnat komma ifrån det lite nu? För en gångs skull kanske rasifierade kan få definiera sin kamp, sitt förtryck, sina behov utan att få se begrepp och verktyg hijackas av vita feminister för deras syften? Strid för djuren, men gör det utan att trampa på andra på vägen, för vi vinner inget av att frigöra en genom att fängsla någon annan.

Västerländsk hederskultur Del 2.

Del ett finner du här

Del tre här

Jag fortsätter mitt skrivande om den osynliga vita hederskulturen. Denna gång kommer fokus ligga på hur hederskulturen påverkar HBTQ personer så varning för triggers.

 

Först av allt: Den kristna värdegrunden som samhället påstås vila på. Vad är det egentligen? Stora delar av denna värdegrund är inget unikt för kristendomen, tvärt om något som finns i så gott som alla kulturer oavsett religion. Det finns dock framförallt två delar som tydligt syns som en kvarleva även i vårat sekulariserade samhälle, trots att inte heller dessa är unika för kristendomen. Nr 1: Sexualmoralen. Nr 2: Familjesynen.

Båda dessa är extremt heteronormativa. Kvinnor väntas vilja blir älskade av män. Män väntas vilja ha sex med kvinnor varje chans som ges. Att jag skriver älskade vs sex är av den enkla orsaken att kvinnans sexualitet inte finns i den kristna värdegrunden annat än som mål för mannens njutning. Sex för kvinnans egna skull existerar helt enkelt inte och det finns en tro på att kvinnor helt saknar förmågan att åtrå män annat än som potentiella makar och fäder. Detta brukar bland annat dras som en orsak till att kvinnor generellt inte är otrogna lika ofta som män eller har lika många sexpartners genom livet. Nå, ska inte hänga mig kvar vid detta utan gå vidare i hur detta påverkar synen på de personer som inte passar in i normen om att vara hetero och cis (cis är motsatsen till trans).

Image

 

Först av allt, äktenskapet. Äktenskapet inom kristendomen har framförallt med arv att göra, liksom dagens icke kristna äktenskap. Det blev också ett sätt för mannen att äga kvinnan och de barn som blev till inom deras äktenskap. Länge var kvinnor enbart mäns ägodelar, antingen sin faders eller sin makes. Överlämnandet som kommer från amerikansk kristen tradition symboliserar helt enkelt att pappan lämnar över ”rättigheterna” och ansvaret för kvinnan till hennes man. Eftersom fokuset har legat på att mannen ska äga kvinnan för att kontrollera sina ekonomiska tillgångar och hennes sexualitet har äktenskapet blivit synonymt med något som sker mellan en man och en kvinna. Att det skulle finnas de som inte vill ha någon av det motsatta könet eller de som är varken man eller kvinna var inte något det tänktes på då bibeln skrevs och reglerna kom till. (Den som här vill invända att det står i bibeln att homosexuella inte får gifta sig: nej, det är en tolknings och översättningsfråga)
Idag vet vi generellt sett bättre, men synen på äktenskapet som ett könskontrakt mellan personer av olika kön hänger med. Synen är dessutom väldigt könsbinär (dvs det finns en tanke om att det bara existerar två kön och enbart dessa två får äkta varandra). Det finns också en kvardröjande syn att barn som föds utanför äktenskapet, i synnerhet av ensamstående mammor, är lite sämre än barn födda till gifta föräldrar.

Dessa tankar föder ett stort motstånd mot att låta personer av samma kön, eller personer utanför den könsbinära normen, gifta sig med varandra. Det påstås vara ett hot mot äktenskapet och allt vad det står för, framförallt för att barn inte kan födas ”naturligt” inom äktenskapet. Nu är ju inte ett sam/icke norm könat äktenskap något som gör barn till en omöjlighet.

Så då kommer vi in på sexualmoralen i det hela. Eftersom män tros vara konstant kåta, alltid i behov av sex finns det en föreställning om homosexuella män som överkåta. En ofta förekommande invändning är att homosexuella män som gifter sig och skaffar barn skulle ”pådyvla” sina ungar deras sexualitet för att de inte kan hålla sig ifrån att nuppa inför barnen. Det påstås även att dessa äktenskap skulle vara mindre stabila för att homosexuella män helt enkelt inte fixar att hålla ihop på grund av sina enorma behov av sex. Jag behöver kanske inte gå in på hur befängt allt detta är, det säger sig självt kan jag tycka. När det då kommer till lesbiska par blir istället tanken den helt omvända, för kvinnor anses ju inte ha en sexualitet utan en mans inblandning så hur ska de kunna hålla ihop ett kärleksfullt förhållande om ingen vill ha sex? Det enorma osynliggörandet av asexuella i detta resonemang är en annan aspekt på det hela. Att inte vilja ha sex är liksom inte samma sak som att vara känslolös. Kvinnor har dessutom en alldeles egen sexualitet så rätt självklart kan lesbiska ha en kanonbra sexuell relation helt utan inblandning av en man. I motståndet mot äktenskap för annat än cis män och kvinnor finns inte ens transpersoner med, eftersom de helt enkelt inte finns i den kristna grundens världsbild. Så med detta går jag över till hur familj och sexualmoralen påverkar transpersoner:

 

ImageImage

 

Äktenskapet och sexualmoralen bygger på en tanke om kvinnor och män som två motpoler, biologiskt olika både till kropp och sinne. Kvinnor är de mjuka, omvårdande och känslomässiga, männen de hårda, förnuftiga och styrande. Grundtanken är att mannen ska beskydda familjen, kvinnan vårda den. På grund av detta har det skapats strikta könsroller som vi förväntas anpassa oss till. Könsrollerna börjar forma barn redan som nyfödda med olika bemötanden av bebisar och blir sedan mer och mer tydligt ju äldre barnen blir. Könsrollerna är binära, det finns en för könet man, en för könet kvinna och nåde den som inte passar in! Dessa är dessutom könsorgansfixerade .Har du snopp är du man, har du snippa är du kvinna. Punkt. Denna snäva syn på kön är (och har även här varit) så paniskt fasthållen att staten lagfört att de som avviker skall avrättas. Idag är det i Sverige lagligt att vara trans men fördomarna finns kvar och synen på transpersoner som något ”fel” är så utbredd och hårt ingrott att det kostar många transpersoner livet än idag. Hederskulturen i samhället gör det till något skamligt att vara trans, och även något skamligt att vara förälder till ett barn som är trans. I regel tom så pass att de anhöriga till en transperson får mer fokus, sympatier och stöd än transpersonen själv. Så vi kan ju slå fast här och nu, en gång för alla: Det är inte något fel, det är inte ett misslyckande, det är inte en källa till sympatier att ens barn är trans! Basta!

 

Som ni ser på bilderna ovan föder dessa könsroller även ett förakt mot transpersoner som varandes inget annat än ”fula” (läs misslyckade) personer av sitt kön, fula killar eller fula kvinnor. En transpersons beteende undersöks under lupp, minsta avvikelser från könsnormen för det kön personen tillhör ses som ett ”bevis” på att personen inte är trans, egentligen. Eller som ett bevis på att transpersonen inte är en ”äkta” kvinna/man. Ex en transman som använder smink, eller en transkvinna som inte har smink. De ickebinära transpersonerna granskas istället efter ”bevis” på att de visst är det kön samhället vill koda dem som. Ex en person med snippa könas som kvinna om hen har långt hår, eller bröst, en person med snopp könas om till man om hen har synlig skäggväxt osv. Blotta existensen av transpersoner är liksom ett stort hot mot de låsta könsrollerna, sexualmoralen och äktenskapssynen som råder och därför görs allt för att förneka deras rätt att finnas. I en hederskultur mäts lyckan i familjen, en person som lyckats i livet är en person som har en familj med barn,svärbarn, barnbarn osv. I denna bild fungerar inte samkönade par eller transpersoner och därur föds ett hat, ett avståndstagande och många gånger en förföljelse som är ytterst skadlig, ja rent dödlig. Att ta till våld för att trycka tillbaka de som sticker ut, som ett sätt att bevara ”landets heder” är……..tada: hederskultur. Den som här försöker ens med ett ord förneka att transpersoner eller de med annan läggning än hetero skulle vara utsatt för ett alltid närvarande hot om våld: Kontakta aldrig mig. Ok? Din blinda världsbild är helt enkelt inget jag har lust att ta del av.

 

En annan aspekt på det hela är hatet mot kultur riktad till unga kvinnor. Av unga (och inte fullt så unga) män kritiseras denna kultur ofta för att vara ”bögig”. Detta bottnar i både kvinnohat och homofobi. Exempel:

Image

Image

 

Jag har två teorier om varför detta argument kommer. För det första, kvinnohat. Det vill säga sådant som riktas mot kvinnor, och gillas av kvinnor/unga tjejer ses per default som sämre eller rent dåligt. Att som man medvetet rikta sig till kvinnor tolkas som feminint och är därför direkt dåligt. Eller ja, ”gay”. För det enda intresse en man kan ha i en kvinna är sex.

För det andra: Som jag redan skrivit, den kvinnliga sexualiteten existerar inte. Andra kön än man/kvinna existerar inte. Vad finns då kvar? Män och mäns sexualitet. I populär kultur som tex twilight där även manliga karaktärer visas med mycket bar hud, smekande kamerasvep och helt enkelt görs åtråvärda uppfattas dessa delar direkt som homoromantik. Att det skulle kunna vara riktat till (unga) kvinnliga tittare som faktiskt också kan vilja få ögongodis ibland är en otänkbar vinkel. Kvinnor ska dels inte vilja ha sex för sig själv, och om de ändå vill de ska de verkligen inte ha det som 16-17 åringar utan en ring på sitt finger! Alltså måste dessa ögonblick vara riktade till andra män, och är därför ”gay”. Att kalla saker för gay är också ett väldigt talande sätt för hur samhället ser på de som inte är heteros och därför inte följer den kristna grundvärderingen om sexualitet. Dvs som något avvikande, dåligt och något som bör bekämpas.

 

Jag slutar här för denna gång, finns så mycket mer att skriva på ämnet att det skulle kunna bli en hel bok 😉

Västerländsk hederskultur?

När ni hör ordet hederskultur vad tänker ni på då? Gissar på att majoriteten ser framför sig en svartmuskig man, muslim, som styr sin familj med järnhand, slår sig fru och hotar att mörda sina döttrar om de inte gifter sig med en man han utsett. Är jag helt off? Det är i alla fall så hederskultur beskrivs i media, filmer och det vardagliga samtalen. Hederskultur är något som bara finns i andra länder, något som ”importerats” med våra invandrare från muslimska länder, något ”de där andra” står för. Att det skulle finnas en väl inarbetad hederskultur även i vår västerländska kultur är liksom helt otänkbart. Så, därför ska jag spräcka denna världsbild och säga att JO, det finns en vit,västerländsk hederskultur som genomsyrar hela jäkla samhället.

 

Ok, först av allt har vi hederskulturen förklädd i ”den omtänksamma pappan”. Här följer några exempel på skämt som sanktionerar hederskulturen:

guns prom tisha

 

 

Texter och bilder som dessa må syfta till att skämta om hur pappor skulle skada unga pojkar som sårar deras dotter eller inte visar dem respekt. Faktum är dock att det inte alltid stannar vid just skämt. Även om det bara är skämt visar det på en rätt sunkig syn på både pojkar och flickor. Dels att flickors sexualitet ska skyddas (för det är ju vad detta främst handlar om) och det är pappans uppgift, dels i synen på pojkar som några som absolut inte går att lita på, som är sexuella vildar styrda enbart av sina lustar. Endast hotet om våld kan hålla dem i schack. Oftast ses dessa typer av bilder, skämt och synsätt som i det närmaste gulliga, eller som krass verklighet. Jag vet faktiskt inte vilket jag tycker är värst. Att det heller aldrig delas bilder eller ens verkar existera bilder om att pappor ska skydda sina söners sexualitet och känslor säger rätt mycket också om vad för syn detta bottnar i, var pappans heder ligger. Det är inte i sonens sexualitet som gärna får uttryckas ofta och med många olika, utan i dotterns sexualitet som skall hållas bakom lås och bom.

Edit: Tröjan med dejtingregler finns i en svensk version som lyckats med konststycket att vara värre än originalet:
image

 

Nu kanske någon invänder att det ändå är skillnad för i ”riktig” hederskultur är hela familjen inblandad. Ja, det är den här också:

 

brothers

”Don´t mess with her”  fotograferingar är mycket vanliga i USA, lyckligtvis inte fullt lika vardagliga här även om det förekommer. Det finns en oskriven regel att äldre bröder skall vakta sina småsystrar, stå upp för dem om killar är dumma och hålla koll på deras dejter. Finns inte pappan där är det liksom brödernas skyldighet att ta hand om sin syster för hon kan inte ta hand om sig själv. Vilket vid en första anblick såklart låter fint, men vi kommer hela tiden tillbaka till detta: Varför är inte mäns sexualitet, oskuld, värd att bevara? Varför är bara just flickor solkade om de haft sex?

 

Nu kommer då troligen invändningen istället att i en ”riktig” hederskultur är minsann hela samhället med på noterna och alla tror på detta. Jag säger såhär: Hederskulturen när den dras till sin spets mynnar ut i en annan rätt omskriven kultur, nämligen våldtäktskulturen. Hela mekanismen i hederskulturen där mannen (pappan) ska skydda kvinnan (dotterns) ”ära” (sexualitet) och därmed sin egen heder spelar nämligen in i våldtäktskulturen och hur den fungerar. För det första finns en syn på att kvinnor som är gifta, och som älskar sin man och vill honom väl inte är sexiga utanför hemmets väggar. Ex såhär:

tröja

 

Det syns också i hur det resoneras kring våldtäkter. Alltid ska kvinnans beteenden analyseras ner till atomer, hur var hon klädd? Var befann hon sig? Vilka var med? Var det hennes partner och hur hade hon då betett sig? Fanns det något som ursäktade våldtäkten?
Ett extremt exempel på detta från USA är det omtalade Steubenville målet där en 16 årig tjej blev full på en fest och däckade, därefter släpades hon runt av några killar mellan fester, våldtogs upprepade gånger, fotades och blev uthängd och hånad på nätet. Till och med amerikanska kändisar gick ut i media och frågade sig ”Vad har egentligen en 16 åring att göra full på en fest?”. När domen kom och killarna fälldes fokuserades bevakningen på hur deras liv krossats av ungdomlig dumhet, hur deras drömmar gick upp i rök för att en tjej var full och de bara gjorde var alla killar skulle göra. Rättens dom må ha varit fällande för pojkarna men samhällets dom var att allt var tjejens fel. I allt detta fick hennes föräldrar, och främst hennes pappa också mycket skit, varför hade han inte bättre koll på sin dotter? Här har vi hederskultur i sin renaste form. I Sverige har vi också haft liknande situationer, där hela samhällen vänt sig emot unga tjejer (Bjästafallet tex), ifrågasatt deras heder, ärlighet, hela karaktär för att de anmält en kille för våldtäkt. Deras beteenden analyseras, de hängs ut som lögnare och horor och det rynkas på näsan åt föräldrarna (papporna) som inte sett till att ha pli på sin dotter. Faktum är att det är vanligt att våldtäktsoffer tvingas flytta på grund av samhällets behandling av dem, medan förövaren kan bo kvar.

Utöver detta har vi även en utbredd hatkultur som främst visar sig på nätet där sexuell våld är ett ständigt återkommande tema i hot mot kvinnliga skribenter med ”fel” åsikter. Deras heder tros tas ifrån dem om män dels önskar dem våldtagna, dels talar om att de själva inte skulle röra dem med tång. Även detta är ett utslag av en hederskultur där kvinnans kropp och ”oskuld” är vad hon är värd, där all hennes heder ligger och även i förlängningen hennes familjs. Utan den hedersrelaterade synen på kvinnlig sexualitet hade inte män kunnat använda en kvinnas möjlighet att behaga en man som ett nedvärderande argument kring hela kvinnans karaktär.

 

purity

 

Även den västerländska kulturen vill ha hänglås på kvinnans sexualitet, hålla henne fast i ett beroende till mannen där hans åsikter och vilja är det som är prio ett. I tidningar riktade till kvinnor skriks det ut hur vi kan anpassa oss, sminka oss, klä oss och bete oss för att män ska vilja ha oss. Vad män menar när de säger vissa saker, hur de ska tolkas och hur vi ska svara. Allt för att forma oss efter mäns önskan och vad de gillar. Titta noga på den inarbetade västerländska kulturen, titta sedan på vad de ”riktiga” hederskulturerna kritiseras för främst ifråga om kvinno och manssyn. Likheterna är många och uppenbara.

 

Disclaimer: Jag påstår på intet sätt att hederskulturer inte förekommer i tex muslimska länder. Tvärt om är det ett synnerligen utbrett problem. Problemet är dock inte bundet till enbart en eller ett fåtal kulturer eller religioner utan finns i alla kulturer mer eller mindre öppet. Hederskultur är en patriarkal kultur och så länge världen är patriarkal kommer den finnas kvar i alla samhällen. Vi måste kunna se att dessa värderingar och tankar finns över allt och inte tro att det är ett problem som bara andra har. Vi har det också, här hos oss och har alltid haft. Dags att ta itu med all hederskultur nu, inte bara ”de andras”.

Edit: Som synes i kommentarerna är det många som hävdar att det inte alls finns en syn i Sverige eller väst om att papporna har ansvaret för flickors oskuld och att den är viktig att bevara. I dagarna kom denna reklam upp (och har nu även anmälts)

3267821_1200_675

Detta är ett exempel på precis det hela detta blogginlägg handlar om. Självklart är det negativt att våldtas, säger inget om det, men det är liksom lika negativt oavsett om en är oskuld eller ej, oavsett om ens pappa försökt skydda en eller ej. Det är inte mannens ansvar att vakta sin dotter som en hök och en flicka/kvinna som blir våldtagen är inte förstört gods utan precis lika mycket värd som en oskuld. Den enda som har ansvar är förövaren.

Worst of- Ett samlingsverk rasistiska uttalanden

Bloggarna AmraHamra och Glitterblaster har gjort varsin lista över rasistiska uttalanden de mött (se länkar längst ner). Här kommer mitt bidrag till detta. Tanken är att detta ska spridas och ge en bild av hur det faktiskt är att vara rasifierad i Sverige idag, att visa att rasismen inte är något som sker någon annan stans eller bara typ SD står för. Detta är vår verklighet, något som sker än idag. Om du gör en egen lista, hojta så jag kan lägga in länk i inlägget här.

 

”Going back to my roots, born in Africa” – Ett år äldre kille sjöng detta varje gång vi möttes i korridoren dvs ca 4-5 ggr om dagen, varje dag, i två års tid. Jag är inte ens från Afrika.

 

”Öh, yo, n*mamma!” – Mitt ”smeknamn” i mellanstadiet (åk 4-6). Inte en enda vuxen reagerade på detta.

 

”Smetar du in dig i bajs innan varje skoldag eller? För det ser så ut och du luktar lika illa!” – Sagt av kille i skolan i åk 6. Lärarens reaktion? ”Han är väll bara kär i dig”

 

” Jaha, vad tar du för droger då?” – Va? Inga alls. ”Det tror jag inte på, alla Colombianer knarkar, det vet ju vem som helst” – Fördomar om droger och allehanda ”skämt” om att folk vet vem de ska komma till om de vill ha kokain, fråga om jag hör till en kokainkartell osv har jag fått höra fler gånger än jag kan räkna. Det enda många vet om Colombia är att det är vanligt med kokainförsäljning.

 

”Det blir bättre sedan, att hon inte stavar så bra nu är ju inte märkligt hon är ju inte svensk trots allt” – Sagt av lärare till mina föräldrar som oroade sig över min stavning. I åk 6 slogs det fast att jag har dyslexi men det tog flera år av kamp för mina föräldrar att få skolan at inte vifta undan allt med ”hon är ju inte svensk”.

 

”Va? Är DET dina föräldrar? Varför är de inte mörka som du?” – För att jag är adopterad, mina föräldrar är vita för de är inte mina biologiska föräldrar.

 

”Nä, säg inte att du är gift med en n*? Stackars dig, då har du fått det tufft, de har ju sådant temperament!” – Sagt av total främling på stan till min man, inför våra barn.

 

” Det är schyst med er svartingar, ni är så mkt mer frigjorda än svenskar och har så goa rövar.” – Försök till ragg av snubbe på krogen. En av alla exempel på liknande repliker jag fått.

 

”Du har tur som sökte  jobb här ,hade jag inte velat ha hit någon som dig hade jag bara behövt säga Nej tack så hade du inte fått något jobb” – Pepptalk första dagen på ny anställning.

 

”Du är ju inte invandrare, du är ju adopterad så jag ser dig som svensk för du är inte som de där andra” – Att vara som ”de andra” brukar vanligen definieras med att jag inte bränner bilar…

 

” Asså, är det så dåligt stick härifrån då, dina föräldrar är ju iaf inte dina riktiga föräldrar så varför ska du vara här?” – Sagt av många, många ggr, oftast i samband med politiska diskussioner. Kombineras gärna med åsikten att jag borde visa lite tacksamhet.

 

” Åh är du från Colombia? Kan du inte dansa som Shakira för mig?” – Ok förutom droger är detta vad folk associerar mitt födelseland med. Jag kan inte dansa som Shakira och även om jag kunde har jag ingen som helst skyldighet att visa upp det för att underhålla nyfikna vita. Ibland är det även mer rakt på där personen helt enkelt utbrister ”Jaha Colombia!” och sen börjar sjunga på en Shakiralåt, vanligen Hips dont lie.

 

”Är inte du väldigt mörk för att vara sydamerikan? Är du blandras?” – Nej, jag är bergsindian. I övrigt har du inte ett skit med det hela att göra. Att kalla någon blandras är dessutom fel på så många nivåer. Bara låt bli med det.

 

”Du borde läsa svenska för invandrare så du kommer ikapp med svenskan” – Sagt av lärare i högstadiet samtidigt som jag hade MVG i svenska… Sattes även i en klass för elever med ”dålig språkbegåvning” under samma period. Tyvärr inte speciellt ovanligt att rasifierade elever erbjuds eller tvingas till stödundervisning i språk oavsett vad de har för betyg.

 

Här kan du läsa Glitterblasters lista: http://glitterblaster.wordpress.com/2014/04/01/worst-of-ett-samlingsverk-rasistiska-uttalanden/

 

Och här finns AmraHamras lista: http://amrahamra.wordpress.com/2014/04/01/worst-of-ett-samlingsverk-av-rasistiska-uttalanden/

Om: Konsumentmakt

I dagarna kom ett nytt avslöjande om hur fattiga arbetare inom textilindustrin avrättats för att de försökt organisera sig fackligt. Direkt höjs röster som riktar ansvaret på konsumenterna som köper för billiga kläder. Lösningen, påstås det, skulle ligga i att vi som köper kläder ser till att köpa kläder från dyrare märken så att arbetarna får betalt. Vissa ser aningen längre och anser att alla borde köpa fairtrade och ekologiskt framtagna plagg. En vacker tanke som bottnar i den marknadsliberala synen om att marknaden reglerar sig självt genom valen konsumenter gör och att problemen därmed försvinner.

Nu till varför jag inte ser konsumentmakt som en lösning:
1) Alla har inte råd med dyrt framtagna kläder så som samhället ser ut. Att kräva av alla att göra ett sådant val är inte hållbart och är inte en fråga om prioriteringar utan om ekonomiska medel. De som kan borde självklart välja de bra framtagna kläderna men för att konsumentmakten ska fungera måste de allra flesta göra samma val. Dessutom är dyra kläder öht ingen garanti för att de extra pengarna går till arbetarna. Det har ju tidigare avslöjats att tex märken som Adidas använt sig av barnarbetare i sina produktioner. Hela kravet på att alla konsumenter ska vara pålästa, engagerade och göra ”rätt val” är väldigt begränsat till de med ekonomiska ocj kunskapsmässiga medel.

2) Det borde inte finnas ett val alls. Alla kläder, mat och prylar borde oavsett prislapp vara bra tillverkade. Det är dessutom helt möjligt för den största orsaken till priserna är inte omkostnaderna utan vinstkraven. Så länge hela företagskedjan bygger på ett kapitalistiskt samhälle där vinsterna är allt kommer människors väl och ve att hamna i andra hand, om ens det.

3) Tron på företagen som en god makt i samhället. Stora företag har ett enda mål:att tjäna pengar. Hur det går till är inte så noga. Därför kan vi aldrig räkna med att företag på allvar gör ändringar i sina produktionskedjor bara för att konsumenterna snällt ber dem göra det. De vet att de flesta konsumenters minnen är korta och att det kostar mer att lägga om hela produktionen till en människo (och miljö)-vänlig kedja än det kostar att förlora lite kunder för en tid.

4) Att sluta köpa kläder med dåliga förhållanden för arbetarna löser inte de verkliga problemen. Klass, ojämlikhet, stor fattigdom, totalitära stater osv fortsätter att vara ett problem även om vi i väst köper lite schysstare producerade saker. En bojkott av visst märke leder antingen till två saker: produkten tas bort och arbetarna förlorar jobbet eller fortsätter med samma förhållande åt någon annan. Arbetarna får det lite bättre tills skandalen är glömd och allt går tillbaka till ruta 1.

För verklig solidaritet och ändrade levnadsvillkor för arbetarna krävs en förändring av hela samhället, inte bara en tröja som får hänga kvar i butiken.