Etikettarkiv: samhälle

Sexualbrott och Prostitution

Våldtäkt är inte det värsta som kan drabba en kvinna

38 kommentarer

I text på text, artikel på artikel och debatt efter debatt utmålas våldtäkt som det värsta brotten som finns. Det värsta en kvinna kan drabbas av. Våldtagna talas om som skadade för all framtid, oförmögna att någonsin gå vidare i livet, och OM någon ändå gör det ses det nästan som ett mirakel.
Jag har tidigare skrivit lite om det i min text om våldtäktskultur men känner att jag vill skriva lite mer om det.

I dagarna kom en trailer för en ny serie som det samlas in stöd för så att den ska bli av. ”De jävlarna ska skjutas” heter det och handlar av trailern att döma om ett gäng kvinnor som bestämmer sig för att ta lagen i egna händer och ge sig ut på en hämndodyssé för att skada/döda odömda våldtäktsmän. Det har varit en del debatt kring detta där många kvinnor hyllar trailern och många män tyckt den varit bara obehaglig. Själv finner jag inte trailern per se speciellt obehagligt, det är inte mer våld i den än en vanlig actionrulle. Däremot finner jag den ändå problematisk då det verkar som att en lagom hämnd för våldtäkt är lemlästning eller döden. I min mening ger det två olika signaler, antingen att en våldtäkt är lika svår att hämta sig ifrån som en avhuggen kuk/att våldtäkt = att vara död iaf själsligt eller att våldtäktsmän förtjänar att utsättas för mer lidande än de orsakade själva. Båda delarna är högst problematiskt.

Att utsättas för våldtäkt är ingen dans på rosor, tro mig jag vet. Det är inget en önskar ens sin värsta fiende. Samtidigt är det något det går att komma över, eller iaf komma vidare ifrån. Det går att få ett fungerande liv igen med rätt stöd och det går att ha ett sexliv igen om en önskar efter hjälp och bearbetning. Denna ständiga fokus på att kvinnor är skadade för livet efter en våldtäkt skadar mer än det gör nytta. Det skadar eftersom många offer för våldtäkt skäms över att de inte mår dåligt nog. Eller bortförklarar övergreppet med att det nog inte var en våldtäkt trots allt för de vill ju inte ta livet av sig. Andra tänker att eftersom de inte ligger i sängen och gråter hysteriskt, oförmögen att fungera så måste de själva orsakat våldtäkten och får skylla sig själva. Givetvis finns det personer som mår fruktansvärt av en våldtäkt, jag säger inget annat, men att denna del av alla offer får stå mall för hur ”riktiga offer” beter sig är en högst skadlig del av våldtäktskulturen.

Det har hänt flera gånger att män friats från våldtäkt för att offren inte upplevts tillräckligt ”förstörda”. Rätten har resonerat att eftersom offret klarat av att ha sex med sin partner, eller fortsätta arbeta, eller visa upp en glad yta i sociala forum… ja då har personen inte blivit våldtagen. Denna syn försvårar också, och i vissa fall omöjliggör, för offer att gå vidare i livet. För om personen går vidare finns alltid risken att få sin upplevelse ifrågasatt. Även många år efter ett övergrepp kan offer ifrågasättas om de inte fortfarande mår uruselt och i princip lever i känslomässig misär.

Samtidigt så blir steget att erkänna våldtäkter i sin egna närhet längre när våldtäktsmän utmålas som monster. När det på ett sätt anses rimligt att önska kastrering av våldtäktsmän eller annat stort lidande så blir steget till att kunna se att någon i ens närhet våldtagit också längre för vem vill att ens vän skall kastreras? Det gör då även att erkänna att någon en känner blivit våldtaget blir svårare eftersom de flesta våldtäkter sker inom bekantskapskretsen. Dvs om din vän har blivit våldtagen är det troligen av någon du känner. När våldtäktsmän utmålas som fasansfulla monster, knappt värdiga att kallas människor motarbetas effektivt möjligheten att tala öppet om våldtäkt och framförallt att kunna se sanningen i vitögat att alla nog mött minst en person som vi gillat som faktistk våldtagit någon.

Faktum är ändå att de flesta lyckas gå vidare, det tar tid, det kan ta många många år, men det går. Det är faktiskt vanligare att ha blivit våldtagen än att ha blivit allvarligt skadad i en bilolycka, så hade det varit helt omöjligt att bygga upp sitt liv efter en våldtäkt hade samhället gått under för länge sedan.

Utöver aspekten att det blir svårare att bli trodd vid ett övergrepp om en inte uppvisar en helt sargad person så gör synen på våldtäkt som det värsta någonsin också att våldtäkt blir mer lockande för de som vill skada och få makt över en kvinna. För våldtäkter eller hot om våldtäkter riktas främst mot kvinnor just för att det är ansett som bland det värsta som någon kan utsättas för. När en man vill förstöra en kvinnas liv är våldtäkt bland de vanligaste vägarna att gå. Varför ska vi ge dessa förövare detta övertag? Hela synen på våldtäkt som det värsta någonsin bottnar ju i den patriarkala tanken att en våldtagen kvinna inte är oskuld mer och därför förbrukad. En patriarkal rest vi verkligen måste bli av med för allas skull. För även om en våldtäkt är hemsk så är det inget som definierar en person för all framtid. Även som offer för en våldtäkt är en så mycket mer som person, det finns så många andra sidor att se!

Så låt inte en våldtäkt säga något om vem du är, låt inte förövaraset få den makten över dig. Var arg, var ledsen, var en blöt pöl av sorg över det som skedde, ge uttryck för alla känslor du har! Kom bara ihåg att det aldrig var ditt fel och att du, med stöd, kan bli en helare människa igen! Bland det viktigaste är att tala om detta, och att inte få dåligt samvete över att må bättre. Tabut runt våldtäkt måste lyftas, vi måste arbeta för att kunna tala öppet om de övergrepp många av oss utsatts för och även våra vägar till att må bättre. Vi måste också se att detta med att gå vidare inte är detsamma som helt återställd. För helt återställd kommer ingen bli, en våldtäkt gör att en aldrig blir samma person igen. Bara att fortsätta leva, ta en dag i taget är ändå att gå vidare även när det innebär att en isolerar sig för att kunna hantera sitt mående. Kravet att en ska vara ”återställd” innan en kan sägas gå vidare är bara ännu en käpp i hjulet för alla som kämpar med men från en våldtäkt.

Det är såklart okej att hata sin förövare, att drömma om att skada hen på alla möjliga sätt men i ärlighetens namn skulle det ju inte göra mycket bättre. Våldtäkten blir inte ogjord av att förövaren får kuken avskuren eller tom dör. Det är också okej att inte önska sin förövare något ont alls. Det finns många sätt att reagera helt enkelt och inget sätt är mer rätt än någon annan och inget sätt säger något om huruvida våldtäkten var mer eller mindre grov, mer eller mindre riktig. Jag upprepar dock: Vi måste prata mer om detta, prata mer med varandra och sluta se våldtäkter som livets slut, att vi har makten att inte tillåta en våldtäktsman att förstöra våra liv för alltid. Att gå vidare är bland den bästa hämnden det går att få mot en våldtäktsman som vill se oss nedslagna och förstörda. Å hey du, om du aldrig någonsin vill ha sex igen är det faktiskt också okej. Det går att ha fina meningsfulla relationer utan att ha sex! Det går att bearbeta och gå vidare i livet efter en våldtäkt, att skapa en ny fungerande vardag och att må BRA utan att ha sex.

För den som drabbats av våldtäkt och vill ha någon att prata med går det bra att maila mig (se under kontaktfliken för info) eller finna stöd via dessa sidor:
http://www.tjejjouren.se/tjejguiden/utsatt/valdtakt-9

http://kvinnofridslinjen.se/index.php?page=after-en-valdtakt

http://www.foreningenstorasyster.se/wordpress/om-sexuella-overgrepp/vad-ar-en-valdtakt

http://www.vjouren.se

Rasism/Antirasism

Sverige tar fortfarande inte emot alla flyktingar.

48 kommentarer

I mitt förra inlägg om hur stor del av alla asylsökande individer Sverige tar emot använde jag mig av siffror från 2012. Jag tänkte nu göra ett litet mer aktuellt inlägg, med siffror från i fjol (2014 är ju inte riktigt slut än så jag får återkomma med den statistiken till våren).  Innan jag börjar redovisa siffror tänkte jag besvara ett av de mest förekommande invändningarna mot förra inlägget nämligen detta: ”I andra länder består flyktingmottagandet av tältläger och misär, är det så vi ska göra också för att få in fler i landet?” Svaret är givetvis nej. Tältlägrena är dock ansedda som tillfälliga lösningar, med målet att de som bor där antingen skall slussas vidare till andra länder eller kunna återvända varifrån de flydde. Tyvärr blir det ofta inte alls speciellt tillfälliga lösningar. I Sverige är ju målet att de som kommer hit skall kunna göra sig ett liv här och på sikt bidra till samhället. Därför behövs ett annat mottagande. Oavsett vilket handlar mina siffror inte om kvalitén på mottagandet utan om att motbevisa det ständigt återkommande tjabblet om att Sverige tar emot så enormt många (alla) flyktingar.

Så med det sagt, siffrorna för 2013:
*Inom EU sökte nästan 435.000 personer asyl.

*Hälften av ökningen av asylsökande mottog Tyskland. Ungern och Bulgarien var de två länder vars asylmottagning ökade mest (5 gånger respektive 9 gånger mer fler än 2012).

*De tre länder som ökade mest bland asylsökande var Syrien, Ryssland och Kosovo. Inom EU är Sverige det land med flest asylsökande per milion invånare (nästan 2000 asylsökande per milion invånare).

*De fyra länder inom EU som tar emot flest asylsökande i absoluta tal är (Från flest till minst): Tyskland, Grekland, Italen och Sverige. Av alla asylsökande inom EU fick 1 av 4 uppehållstillstånd under 2013.  Källa: EUs organ för statistik Eurostat (Länken går direkt till pdf filen med statistik).

*I Sverige sökte ca 55.000 personer asyl 2013, det är ca 12.6% av alla asylsökande inom EU. Av ärenden som handlades under 2013 fick mindre än hälften sina asylärenden godkända:

Namnlös

Källa: Migrationsverket.

*Totalt var 52.1 miljoner människor i rörelse från sina hem i slutet av 2013 av blandade orsaker såsom krig, svält, naturkatastrofer etc.

*1.2 miljoner av dessa var asylsökande.

*16.7 miljoner flyktingar boende i andra länder än det de flytt ifrån och strax över 33 miljoner flyktingar inom sitt egna land.

*Varje dag tvingades ca 33.000 personer att lämna sina hem och länder på grund av väpnade konflikter.

*USA tog emot det högsta andelen kvotflyktingar i västvärlden sett till absoluta tal men var bland de som tog emot minst sett till populationsmängd.

*86% av alla flyktingar togs emot av U-länder, ofta grannar till de länder flyktingarna kom ifrån. Detta är den högsta siffran på över 20 år.

*Vid slutet av 2013 hade de fattigaste länderna hand om över 2 miljoner flyktingar.

*5.4 miljoner flyktingar i FNs vård (Ca 46% av totalt antal flyktingar) bodde i flyktingförläggningar i länder vars BNP per capita var under 5.000 dollar/ca 33.000Sek ( Att jämföra med att Sveriges BNP per capita 2013 var ca 393.000 dvs mer än 10 ggr så hög).

* Av totala antalet asylsökande 2013 tog Sverige alltså emot 4.5% och av totala antalet flyktingar tog vi emot 0.3% (vilket är en ökning från 2012 med 0.1%).
*De fem länder med störst flyktingmottagande var (från störst till minst mottagande): Pakistan, Iran, Libanon, Jordanien och Turkiet.
 

*Sverige låg inte ens med på top 20 av länder i världen som tog emot flest flyktingar i absoluta tal, däremot var vi på 5e plats av de länder asylsökande kommer till..
Källa: UNHCR

Så, även denna gång kan vi se, och slå fast, att även om Sverige är ett land som hjälper andra är vi inte ens i närheten av att ta emot ”alla”. Således kan SDarna sova gott ett tag till för vi är inte på väg mot nån fors av flyktingar som alla vill ta sig hit.

”Bonuskuriosa”: 120.000 personer invandrade totalt till Sverige 2013 (då alltså inräknat återvändande svenskar, flyktingar, arbetskraftinvandring, anhöriginvandring och studenter), samtidigt flyttade ca 50.000 personer ut ur landet. Vilket ger en nettoökning av ca 70.000 personer. Av invandrarna var 18% återvändande svenskar och utgjorde den enskilt största gruppen invandrare.
Källa: SCB

Ett svenskt barn kostar ca 130.000 om året om vi inte räknar någon som helst sjukvård, föräldraledighet, boende eller VAB. En nyanländ flykting kostar ca 300.000 per år inkl sjukvård, boende etc om personen inte bor på ett asylboende. En asylsökande kommer i arbete efter i snitt 7 år, ett barn tidigast efter 19 år (obs, om barnet sen pluggar vidare på högskola/universitet blir kostnaden ännu högre!). Mao: Har vi inte råd med asylsökande personer i den mängd som är nu har vi heller inte råd med fler barn.
Källa bla Swedbank och ”SvD faktakoll” om Mona Sahlins tal i Almedalen 2010.

 

 

Samhälle

Fascism kan inte mätas i ljudet av marcherande stövlar

1 kommentar

Det pågår just nu en het debatt om huruvida SD kan kallas för fascister eller ej. I vissa fall även om de öht kan anses vara rasistiska eller ”bara” nationalister med viss främlingsfientlighet. Jag tänker inte skriva detta utifrån SD, för helt ärligt är det rätt irrelevant vad för ideologisk etikett som skall sättas på dem, deras politik är högst skadlig för många utsatta grupper oavsett om de är nationalister, socialkonservativa, fascister, rasister eller ”sverigevänner”. Vad jag däremot vill skriva om är något som skavt hos mig när jag läst uttalanden från lite olika akademiker som uttalat sig i frågan. För att ta ett citat från Forskning och framsteg som låtit ett antal forskare svara på om SD är fascister:

– Nej, fascister är inte en rimlig benämning. Det är bättre att beskriva partiet som främlingsfientligt, nationalistiskt, konservativt och populistiskt. Det påpekar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet. Han menar att den dagen Sverigedemokraterna börjar beteckna sig som revolutionära manschauvinister, yrkar på korporativism, kräver att alla partier utom det egna ska avskaffas, går till angrepp mot alla som tolkas som ”svaga”, vill återupprätta ett rasbiologiskt institut, uttrycker en önskan att återställa Sveriges gränser till vad som gällde före freden i Nystad 1721 och genomför en militant marsch mot Stockholm med idel partimedlemmar i folkdräkt i syfte att gripa makten – den dagen är de att betrakta som fascister.

Dick Harrison som gett detta svaret är alltså professor i historia, han arbetar och får (utgår jag ifrån) betalt för att tala om historien och lära av den. Jag undrar om Dick tror så lite om dagens fascister att han är säker på att de inte kan lära av det som varit? För detta verkar vara genomgående i de svar olika experter sagt, SD är inte fascister för de vill inte starta militärkupp, eller driva nån fråga om att enbart SD skall vara ett godkänt parti. Det verkar helt enkelt finnas en tro att dagens fascister skulle agera precis som Hitler eller Mussolini. Pang på rödbetan utan minsta finess. Såhär svarar en annan av de tillfrågade forskarna:

– Benämningen är helt fel. Jag har undervisat om SD vid Köpenhamns universitet. Vi studerade partiets eget material och inget ger belägg för rasism eller fascism. Fråga Stefan Löfven eller Magdalena Andersson om de studerat SD primärmaterial – för jag tror inte det. Den ene citerar den andre som citerar den tredje… Det skriver Göran Adamson, forskare i socialt arbete vid Malmö högskola, och som forskar om multikulturalism och populism.

Nu råkar Göran Adamson vara anti mångkultur och har tidigare visat prov på att gärna förminska SDs uttalanden för att få dem att framstå som icke rasistiska eller problematiska. Nu har jag faktiskt läst SDs partimaterial som finns på nätet och hittar många exempel på både rasism och fascism men det kan jag skriva mer om i ett annat inlägg.

Så då till själva kärnan av problemet: Om vi reducerar fascism till att bara handla om totalitär makt och militärkupper som sker helt i det öppna så har vi inte ett enda fascistiskt parti i hela Europa. Varken Svenskarnas parti eller Gyllene gryning faller in under fascism med dessa krav. Jag tycker det är både skrattretande och skrämmande på samma gång att pålästa akademiker tror att fascister är immuna mot kunskap från historien. Det är att underskatta faran i den moderna fascismen å det grövsta. För dagens fascister kommer inte marschera i blanka stövlar och uniform på gatan, de kommer inte tala öppet om att de går till val på att skapa diktarur eller att de vill starta krig för att återställa Sveriges glansdagar som stormakt. De kommer inte ens tala helt öppet om att de önskar göra sig av med vad de anser vara svaga personer i samhället. De har lärt sin läxa och kommer försöka sig på andra vägar till makten, mer rumsrena och oskyldiga. Genom demokratiska val vill de få ökad makt och sen via reformer inskränka allt mer på de rättigheter och friheter vi ser som självklara idag. Människosynen, viljan att styra i en totalitär stat osv finns kvar, om en bara skrapar lite under ytan finns allt där ortfarande men det är upputsat, omformulerat i fina ord och inte lika uppenbart.

För att ta ett exempel med SD så vill de ta bort allt form av ekonomiskt stöd från staten/kommuner till organisationer och föreningar de anser arbetar emot den svenska gemenskapen och allt de anser vara svenskt. Till dessa föreningar hör tex kulturföreningar som handlar om ”icke svensk” kultur, tex intresseförening för afrikansk dans, eller feministiska föreningar. Eftersom alla partier är ideella föreningar gör det också att SD med en sådan lag rent teoretiskt kan förbjuda partier de anser ha fel åsikter. Å vips är vi faktiskt på en av punkterna ovan som nämndes för att ett parti skall vara fascistiskt, att de skall vilja göra sig av med alla andra partier.

Andra partier i Europa som ofta beskrivs som neofascistiska har liknande beteenden. Uniformer och marscherande har bytts mot kostym och välkammat hår. Den uttalade önskan om militär makt och våld är utbytt mot reformer och politisk lobbyism. Idag behövs inte makten tas med våld på samma sätt, vi har sociala medier som på gott och ont gör det lättare att organisera sig och påverka utan att behöva våld eller hot om våld. Det finns förvisso grupper som fortsätter använda våld, och som blir starkare och modigare när icke våldsamma högerextrema partier går framåt. Det är ju bla därför hatbrotten och våld från högergrupper ökat med SDs växande inflytande.

Om vi ska ta dessa experters sätt att definiera fascism och sen anamma på en hel del andra företeelser blir det genast väldigt märkligt.  Rasism tex är ett ord som från början beskrev tanken om att människan kan indelas i olika biologiska raser och att någon av dessa raser är bättre och mer värd än de andra. Få tänker så idag betyder det att rasism inte finns? Eller nazismen, det finns så gott som ingen idag som anammat Hitlers tänk och sätt att propagera för sin sak, med exakt samma mål och tanke om tillvägagångssätt, betyder det att världen är fri från nazister? Nej, givetvis inte.

Ingen ideologi är statisk. Alla ideologier förändras, anpassas efter tiden vi lever i, reformeras och får nya grenar. SD är inte fascister på det sätt Mussolini var. Svenskarnas parti är inte nazister på det vis Hitler var. Dagens Socialdemokrater är inte socialister på det sätt grundarna var i början på 1900 talet, inte ens feminismen är densamma som den var när Suffragetterna agerade. Därför går det inte att se på dagens högerextrema partier och sätta etiketter på dem utefter hur ideologierna såg ut för 30-40-50 år sedan. Dagens fascistiska partier har moderniserat sig, och de har moderniserat sin ideologi. Precis som vi andra försökt att lära av historien har de också gjort det och vi måste sluta underskatta motståndet och tro att de kommer skylta med sina avsikter. Ett modernt försvar mot fascism kräver en modern syn på vad fascism är. Hitler lyckades lura sig till makten på 30 talet, han visade att det går att ha de hemskaste av avsikter men ändå få kontroll över ett helt land. Varför skulle det inte gå att göra om idag? Speciellt om vi stirrar oss blinda på hur vi tror att hotet skall agera istället för att se till vad som faktiskt sker runt om oss. Att vänta på en mob av nationalister i folkdräkt som stormar rosenbad i en militärkupp är lite som att hålla för ögonen och tro att faran inte kommer se en för vi ser inte faran. Hotet mot vår demokrati, mot vårt samhälle finns redan i maktens korridorer men med annat namn och fint språk.  Bli inte lurad.

Manlighet, Sexualbrott och Prostitution

Jo faktiskt, alla män.

25 kommentarer

När en inte tillhör en övergripande norm i samhället, exempelvis vithetsnormen eller heteronormen, så får en veta det i princip hela tiden. Varje dag, i de mest oväntade situationer, kommer påminnelser om att en inte hör till fullt ut, inte riktigt har samma rätt att verka i samhället som andra. Normen däremot får oftast bara vara, den finns där utan att pekas ut, ifrågasättas eller namnges. det är ett av privilegierna i att tillhöra en norm. Att en får möjligheten att representera bara sig själv och inte behöver bevisa att en hör hemma i normen (ex att heterosexuella alltid hör hemma i prat om relationer, vita alltid får plats i samhällsdiskussionen eller män inte måste motbevisa att de inte alls är irrationellt känslosamma). Med den växande feministiska kampen, med antirasismen och hbtq rörelsen och alla andra rörelser som äntligen börjar få luft så har normerna börjat belysas, namnges och avkrävas ansvar för förtryck som riktas mot de som faller utanför normen. Detta innebär även att personer som tillhör en norm nu inte bara kan glida runt under radarn, även de pekas ut och framförallt: De avkrävs ett ansvar för det förtryck normen utövar. De kan inte längre komma undan med att påpeka att de bara är en individ, de pekas ur som delar av en struktur, något som faktiskt exkluderar och skadar andra. Ju mer normer en person tillhör ju mer privilegier har personen, och ju mer har personen också att förlora på att normerna pekas ut. Det är därför de vita, heterosexuella, normfungerande medelklassmännen vrålar allra mest över att pekas ut. Framförallt vill de inom normen slippa höra talas om att ta ansvar, att klumpas ihop med andra ses som ett hån. Speciellt bland männen. Att pekas ut som en grupp, en grupp där varje man faktiskt har ett ansvar för de problem gruppen som helhet dras med ses som manshat. Det jämnställs med rasism och snabbt kommer rösterna ”inte alla män!!”. Vanan att få vara en egen individ gör att det skär sig rejält när grupptillhörigheter pekas ut.

Senaste dagarna har det varit diskussioner om våldtäkter, och om alla mäns ansvar att motarbeta dessa. Om behovet för kvinnor att behandla alla män som potentiella våldtäktsmän. Som vanligt har känslorna stormat, argumenten om manshat flödat. Varför är det så svårt att stanna upp och se vad det är som verkligen sägs, vad som faktiskt är verkligheten? För fakta är att en förkrossande majoritet av alla våldtäkter utförs av män. Även om vi skulle räkna med att mörkertalet för män som offer är dubbelt mot mörkertalet hos kvinnor som offer så skulle män stå för en absolut majoritet av våldtäkterna och kvinnorna vara en absolut majoritet av offren. Nej alla män våldtar inte, alla män håller inte på med sexuella trakasserier på krogen etc etc, men _alla_ kvinnor har upplevt att inte få sin kroppsliga integritet respekterad. Alla kvinnor har varit med om något övertramp så som en oönskad hand på intim kroppsdel, eller snubben som vägrar ta ett nej och tjatar och tjatar om sex, obehaget av att gå själv en mörk kväll genom stan när två eller fler män går bakom och kommenterar ens kropp osv. Så ser verkligheten ut och det är inget som vi kommer ifrån av att påpeka att alla män inte beter sig som as.

Samtidigt handlar detta om mer än bara kvinnors upplevelser av sexuella övergrepp. Det handlar om en samhällsyn, om våldtäktskultur. När kvinnor säger att vi måste se på män som potentiella våldtäktsmän slår männen bakut. Samtidigt är det EXAKT detta som (framförallt) män inom rättsväsendet säger om och om och om igen. När kvinnor ifrågasätts för att de gick hem ensamma på natten, åkte taxi själv med en manlig chaufför eller var på efterfest bland killkompisar. När hon litade på arbetskamraten eller flirten på krogen och sen får hör att hon ”borde veta bättre”. När män häver ur sig att visst borde kvinnor kunna gå nakna genom stan, men vi skickar faktiskt signaler och borde vi inte vara mer rädda om oss, kanske inte dricka så mkt på festen eller vara så sexiga? Då säger de samtidigt att kvinnor inte kan lita på dem, eller nån annan man. Detta kallas dubbelbestraffning. En kvinna som behandlar alla män som potentiella våldtäktmän är manshatare, en kvinna som inte gör det får skylla sig själv vid en våldtäkt. Detta är också vad våldtäktskulturen till stor del skyddas av. Våldtäktskulturen finns i varje våldtäktskämt, i varje våldtäktscen i en film, eller i möjligheten att våldta i tv-spel. Så länge en man inte aktivt arbetar emot denna kultur gynnar hans beteende våldtäktskulturen. Har varje man som inte aktivt motarbetat våldtäktskulturen skuld i varje våldtäkt som sker? Nej. Däremot har varje sådan man skuld i att kvinnor inte vågar anmäla pga det hat, hån och skuldbeläggande som kan komma med det. Den som inte aktivt motarbetar våldtäktskulturen har en skuld i domsluten som leder till friande domar på grund av föreställningar om män och kvinnors sexualitet.

Visst kan vi fortsätta med mantrat ”inte alla män”, visst kan vi fortsätta påstå att männen som våldtar är individer som får ta ansvar själva, men det kommer inte ändra på något. Så länge de ”schysta männen” kan komma undan med att de ju är vettiga som inte våldtar ligger ribban alldeles för lågt. Ni män som klagar över att bli ihopklumpade med våldtäktsmän, vad sägs om att försöka ändra samhället så en kvinna kan ta en jävla taxi hem efter krogen utan att behöva drabbas av självförebråelse för att hon åkte själv med en främmande man ifall nått händer? Eller stå utanför domstolarna och protestera när ytterligare en man frias från våldtäkt för att den han våldtog inte skrek nej högt nog? Individualism i all ära, men vi har alla ett ansvar för samhället vi lever i, även alla så kallat schysta män. Det kan inte sägas nog ofta men: Varje person känner minst en kvinna som utsatts för sexuella övergrepp. Ingen känner en våldtäktsman. Fundera på hur det går ihop. Våldtäkt är ingen kvinnofråga, det är ett mansproblem.

notallmen

Adoption

Jag blev inte räddad, jag blev bestulen på en tillhörighet.

9 kommentarer

Efter min debattartikel om adoption i ETC och de baksidor som finns men sällan nämns har jag hamnat i flertalet debatter om adoption och min syn på adoption som fenomen. Hatet som riktats mot mig av adoptivföräldrar har varit helt absurt, jag har kallats för psyksjuk med ”rådet” att söka vård, vidrig, hemsk m.m. och de har ogenerat försökt snoka i min bakgrund för att kunna skylla min kritik på en hemsk uppväxt. Som om min kritik är obefogad om mina föräldrar slog mig. (Imo hade det gjort kritiken mer befogad, för hur fanken funkar hemutredningar som tillåter adopterade att fara illa i hemmet?) Föräldrar som alltså har barn som liksom jag en dag kan växa upp och ha kritik mot sin adoption tycker en rimlig reaktion på min kritik är att direkt gå till personangrepp, håna och förminska. Jag hoppas verkligen deras barn aldrig känner sig kritiska till adoption för hur skulle de våga prata med sina föräldrar då?

Nåväl, det jag vill fokusera på i det hela, något jag märkt av som adoptanter (dvs de som adopterat) påstår sig inte existera är detta: Känslan av att äga sitt barn, skillnaden som görs mellan adopterade och biologiska barn och framförallt tanken om att barnen räddats!
Adoptanter hävdar ständigt att de inte gör skillnad på adopterade och biologiska barn i de fall de har fått barn på båda sätten. Ändå ser jag adoptanter som kallar det biologiska barnet för ”mitt barn” och det adopterade barnet för ”det ” , ”adoptivbaret” etc i samma meningar. Dvs där det biologiska hela tiden omskrivs som det egna barnet, deras barn rakt av och det adopterade ständigt som andra hand, ”det andra” där tillhörigheten inte alls poängteras. Just det där med tillhörigheten kommer jag tillbaka till. Även om det bara är ord, ”mitt” och ”det”, så har ord makt. Ord visar på en skillnad i synen på sina barn, skillnader som föräldrarna kanske inte ens är medvetna om att de gör.

För att komplicera det lite nu så finns det å andra sidan adoptanter som överanvänder ”mitt” och ”min” om sina adopterade barn. Där det istället för att signalera samhörighet signalerar ägande. Ett sätt att understryka och möjligen försäkra sig om att ingen kommer ta barnet ifrån dem, för barnet är deras (egendom). Ibland skrivs/sägs det som om adoptanterna vunnit ett spel över de föräldrar som fick lämna bort barnet till adoption. De föräldrarna förlorade, adoptanterna vann, priset var barnet och nu är allt väl i världen. I regel kommer detta ungefär samtidigt som de förbjudna tankarna om att barn räddats.

Eller förbjudna? Jag vette fan. De verkar allt annat än förbjudna. I Adoptionscentrums (AC, en av de föreningar som förmedlar adoptioner) egna facebook grupp vädras gång på gång åsikter om hur mkt bättre barnen får av att adopteras. Hur synd det är om alla barn som är kvar och att de borde få komma hit och få det bra. Vi som kritiserar adoption är hemska, varför tänker vi inte på barnen på barnhem, de som behöver få komma hit? Många medlemar inom AC önskar att föreningen skall bli bättre på att lobba för ökad adoption. Att allt fler länder väljer att lösa adoptioner inom landet, eller det har varit så mkt korrumption att alla samarbeten fått sägas upp ses som ett problem. Inte som säkerhet för barnen, inte som positivt i att barnen får stanna i sina familjer, sina länder, sin kontext. Nej det är hemskt, sorgligt och något som måste motarbetas för annars kan vita inte få rätt till barn och att få rädda dem från de där andra som inte vet hur barn skall vårdas.

Viljan att rädda ett barn, att få vis sig god finns där under ytan. Det uttalas inte rakt av utan gömmer sig i snacket om att barnen förtjänar att få det bra hos oss, att de lider på barnhemmen osv. Något som går rätt mkt emot att de samtidigt ifrågasätter bedömningar som görs kring hur många barn en familj anses kunna ta hand om på bästa sätt, i fråga om känslor och tid. För om nu adoption ska vara ett alternativ måste det väl ändå slås fast att barnen får mer tid och bättre anknytning i adoptivfamiljen än på ett barnhem? I synnerhet kanske om barnet kommer från ett barnhem som är bra (för jo de barnhemmen finns också).

Många gånger känner jag att både adoptanter och människor i största allmänhet lägger allt för mkt fokus på det materiella. Att ge tak över huvudet, mat i magen, skolgång och prylar verkar räcka. Då har barnet det bra. Även om det känslomässiga inte alltid räcker till (även i fall där föräldrarna försöker, vilket alla inte gör) så anses de adopterade ändå ha det så mkt bättre, att kritik bara är gnällighet från bortskämda ungar som inte fattar att vara tacksamma. (Ha också i åtanke att adopterade omtalas som barn av främlingar i dessa diskussioner. Vi ses aldrig som vuxna)

Jag vill därför göra det klart nu: Jag blev inte räddad. Inget adopterat barn blir räddat. Däremot blir många av oss bestulna på en tillhörighet. En chans att få vara hemma någon stans, att faktiskt på riktigt höra till. Att ständigt pekas ut som annorlunda, att mötas av närmast chock i nån sekund när jag presenteras som barn till mina föräldrar, rasismen, kravet på att se mig som svensk när samhället hela tiden säger att det är fel. Att avkrävas kunskap om mitt födsloland som jag inte har, att vara en allmän egendom (alla verkar tro de har rätt att ställa närgångna frågor om mitt ursprung) osv och samtidigt veta att jag inte hör hemma där jag föddes…. det är att ständigt vandra runt och aldrig känna sig fullt ut som en del av samhället, aldrig känna en komplett tillhörighet. Det finns såklart adopterade som inte alls känner igen känslan av rotlöshet och avsaknad av tillhörighet, de kanske tom känner sig räddade av sina adoptanter. De har all rätt att känna så, jag har all rätt att inte dela den känslan.

Jag bygger mitt pansar lite starkare, för den sista tiden har visat mig att kritik mot adoption genererar mer hat från de som borde lyssna än jag fått av att skriva surt om SD. Är inte det absurt vet jag inte vad som är det….. Sluta kritisera kommer jag däremot inte, mer om adoption finns att vänta inom snar framtid. Stay tuned…

Sexualbrott och Prostitution

Död åt ”fula gubben”

13 kommentarer

Detta inlägg kommer handla om pedofili, jag vet att det är ett känsligt ämne så viss varning utfärdas.

Alla har vi fått höra om pedofiler sedan rätt låg ålder, att akta oss för ”fula gubbar”, att inte gå med okända när vi är ute, att ropa hjälp om någon försöker locka oss iväg någon stans. Pedofiler som utmålas som de hemskaste av moster, lurandes i varje buske och vrå. När jag ser filmer idag där pedofiler förekommer porträtteras de oftast som sluga enstöringar redo att våldta allt i sin närhet. Att skrämma upp barn kring ”fula gubben” är något som ses som en självklarhet, men för vems skull gör vi det?

Att se på pedofiler som annorlunda och hemska är ett bra sätt att få distans till dem, att riktigt peka ut dem som annorlunda både till personlighet och utseende och samtidigt göra sig trygg i att ingen i ens egna närhet kan vara pedofil för ingen är ju ”sådär som de är”. Detta är att lura sig själv. Det är dags att vi faktiskt på allvar tar itu med myten om hur en pedofil är, att vi på allvar faktiskt jobbar med att minska stigmat att vara pedofil (ja, du läste rätt, förklarar närmare snart). För om vi verkligen vill göra allt i vår makt för att skydda våra barn, ja då duger det inte med att tala om fula gubbar vid lekplatserna.

Först av allt vill jag göra detta klart: Nej, jag menar absolut inte att sexuella övergrepp på barn skall göras mindre stigmatiserat. Tvärt om. I en tid där företag i princip har barnporr som reklam skulle det snarare behövas mer fördömande av att sexualisera barn. Däremot behöver vi minska stigmat att erkänna att en har sexuella tankar om barn. Varför? För att med erkännande finns en möjlighet att få hjälp, och med det en minskad risk att personen går över gränsen och skadar ett barn. För det är såhär: Pedofili är inte samma sak som att ha sex med barn. Pedofili är en sexuell dragning till barn, sexuella övergrepp på barn är något annat. Faktum är tom att de flesta som förgriper sig på barn inte är pedofiler, de har ingen sexuell dragning till barn, de vill bara ha makt och barn är lätta byten men de kan lika gärna ge sig på äldre pensionärer eller någon de lyckas få kontroll över. De är så kallade opportunistiska förövare. Pedofiler däremot lider av en sexuell störning (nej, det är inte en läggning, pedofiler är hetero/homo/bi/pan som alla andra) som gör att de helt, eller delvis, dras till barn som ännu inte kommit in i puberteten. Det rör sig alltså inte om pedofili om en 40 åring tänder på en 15 åring, däremot handlar det om hebifili, men det är en annan story.

Det finns hjälp att få mot pedofili men i Sverige har denna hjälp nedprioriterats och troligen tas snart den sista instansen bort för att det anses ”för dyrt”. Att göra vad samhället kan för att skydda våra barn är tydligen som så mycket annat bara en fråga om pengar. Nåväl, vi vuxna får försöka det vi kan ändå genom att tala med våra barn, men hur? Först av allt: Tala inte om fula gubbar. Dels kan pedofiler ha alla kön, det är inte bara män. För det andra är de inte nödvändigtvis fula. Tvärt om är många väldigt karismatiska och snygga.  Att prata om personer som förgriper sig på barn som främlingar är en annan miss som tvärt om kan öka risken för övergrepp snarare än skydda från det. För faktum är att de flesta övergrepp sker av en släkting. Ingen av oss vill tro att någon i vår familj som vi håller kär kan utföra övergrepp på vårt barn men så ser verkligheten ut.

Samtidigt som vi vill lära barn att akta sig för de som kan göra dem illa vill vi inte skrämma dem för hela världen. Det är en svår balansgång att finna. Jag har valt att tala om hur mina barn har fullständig rätt till sin kropp. Att allt någon gör med dem skall ske på deras villkor och allt skall de kunna tala om med oss föräldrar. Om någon vill göra något med dem som de inte får berätta för oss är det något som är fel. Vi har även lagt stor vikt vid att det finns saker vuxna aldrig får göra på barn, någonsin. Pedofiler och förövare som utför övergrepp på barn är smarta, de vet hur de skall få barnet att vara med på noterna och därför är det inte lämpligt att prata med barn om att övergrepp bara sker mot deras vilja, gör ont eller är hemskt. För det gör att barnet kanske inte förstår att det som en vuxen gjorde var fel.

Även om det tar emot att se att en pedofil kan vara vem som helst runt om oss, en granne, vår pappa eller mamma, en farmor eller morfar, närmaste vännen eller barnets bästa väns förälder, så är det så det ser ut. Just därför får vi inte falla i fällan att blåsa upp pedofiler till att vara monster utan likheter med människor. För våra barns skull får vi inte se på pedofiler som ”den där skumma typen”. Vi får inte tro att bara män kan vara pedofiler eller att bara flickor kan vara offer. Om vi hela tiden talat med våra barn om att de som kan göra dem illa är främmande människor, skuma typer som ser fula ut. Ja hur ska de då förstå, och våga tala om, ifall den där fula typen visade sig vara en högt älskad släkting, eller ledare på sportklubben? De flesta pedofiler som kommer undan med massor av övergrepp under lång tid kommer undan just för att de har ett sätt och en personlighet som gör att ingen tänker att hen är märklig.

Jag säger det igen: Vi måste arbeta bort stigmat att vara pedofil, men öka stigmat av att sexualisera barn och begå övergrepp. Vi kan inte förbjuda tankar, och bara tankar kan inte skada någon annan, men en person som inte får hjälp för sina skadliga tankar kan skada andra. Våga tala om sex och vad som är ok och vad som inte är det i relationer med barn från låg ålder så det direkt får med sig en känsla för sin kropps värde och rätt, men även för andras. På så sätt kan vi förebygga att något sker, men även förhoppningsvis skapa en miljö där  barnet vågar berätta direkt om något trots allt sker. Lås oss tala nyanserat om pedofili.

Rasism/Antirasism

Nej, det är inte invandringens fel.

6 kommentarer

Tänkte ta och utveckla mitt inlägg kring hur många flyktingar Sverige faktiskt tar emot till lite mer matnyttig statistik, denna gång kring ekonomi och brottslighet. Två av rasisternas favoritargument är att dels påpeka att brottsligheten ”exploderat” för att vi har invandrare i landet, och såklart ”de lever bara på bidrag så Agda på hemmet inte kan få mat!”. Hur ligger det då till med dessa saker, egentligen?

Vi kan börja med att titta på brottsligheten: I statistik från BRÅ kan vi tex se att det 1950 anmäldes 195.261 brott. 2013 var siffran 1.401.985 brott. En enorm ökning om vi ser till enbart dessa siffror. För sig säger dock dessa tal inte speciellt mycket, ser vi till anmälda brott per 100.000 invånare var siffran 1950: 2.784 och 2013: 14.603. Vi har utan tvekan en reell uppgång i antalet anmälda brott. Nu kan det dock vara av intresse att veta att anmälda brott faktiskt minskat de senaste åren. 2009 hade vi flest anmälda brott med 15.101 brott/100.000 invånare. Därefter har det stadigt minskat, samtidigt som invandringen ökat. Bara detta vore kanske skäl nog att kunna slå hål på myten att brottsligheten bara går uppåt och att det är invandringens fel. För att ytterligare få en mer klar bild av den ökade frekvensen av anmälda brott kan det även vara på sin plats att se till vad som faktiskt hänt med lagar under denna period, för att inte få ett inlägg för långt att orka läsa får ni just nu klara er med ett exempel: Sexualbrotten.

Att lyfta den ökade anmälningsfrekvensen av våldtäkter är en favorit bland rasister så låt oss grotta ner oss lite i hur fakta ser ut här. 1950 anmäldes 2.829 sexualbrott, 2013 var siffran 17.704. (se tidigare länk för källa). Av intresse här är följande: Mellan 1950 och 1984 var antalet anmälda sexualbrott nästan samma från år till år. 1965 ändrades sexualbrottslagen så att det blev olagligt för en man att våldta sin fru. Först 1984 dömdes en man för våldtäkt inom äktenskapet vilket blev ett prejudicerande fall och bidrog till att anmälningar om våldtäkt ökade. Därefter ökande anmälda sexualbrott sakta fram till 1995 då det började öka med ett högre tempo. Vad hände då 1995? Jo en ny lagändring. Därefter stiger anmälda sexualbrott relativt sakta igen fram till 2005 och efter där anmälningarna ökar snabbt. 2005 fick vi ytterligare en ändring i sexualbrottslagen där det bland annat blev olagligt att ha sex med någon som var ”i hjälplöst tillstånd”. Ex att ha sex med någon som var kraftigt berusad. Före 2005 var lagen sådan att det inte var olagligt att ha sex med ex en berusad person om personen själv hade försatt sig i det tillståndet. Efter lagändringen blev det olagligt att utnyttja en sådan situation oavsett om personen själv druckit sig redlös eller drogats. De senaste åren har anmälda våldtäkter legat på en rätt jämn nivå, och sett till BRÅS nationella trygghetsundersökningar är det ingen större förändring i antal personer som svarar att de utsatts för sexuella övergrepp idag jämfört med 2005.

Samtidigt under dessa år har invandringen varit hög och framförallt asylinvandringen har ökat för varje år. Trots den ökade invandringen har brottsligheten inte ökat, den har tom stannat av. Vi har samtidigt fått lagar som innefattar fler brott, har vidare definitioner för att täcka in fler övergrepp och vi har även en mer aktiv diskussion om framförallt sexualbrott vilket ökar på anmälningsbenägenheten. Även om det finns en liten del av ökningen som ses som ”oförklarlig” går det inte att säga att denna del skulle bero på just invandringen. Den kan även bero på våldsförhärligande filmer, tv spel som innehåller våldtäkter och våld mot kvinnor i realistisk grafik, osv. Det finns helt enkelt en himla massa olika förklaringar till varför brottstatistiken ser ut som den gör och att skylla det på invandring är att lämna ute en stor del av verkligheten. (Det finns ingen aktuell statistik på hur fördelningen invandrare resp ”svenskar” ser ut bland anklagade. Det har gjorts en del koller på ex namn bland dömda där svenska namn som Karl och Johan är i klar majoritet. I början av 2000 gjorde BRÅ en lite mer detaljerad sammanställning som visade att svenskar, dvs personer som bott i landet i minst 3 generationer, utgjorde mellan 80-60% av de som anmälts för brott med viss variation beroende på vilket brott som avsågs. Det vill säga att även om invandrare är överrepresenterade står fortfarande ”svenskar” för majoriteten av brotten). Vill en läsa vidare om orsaker runt varför invandrare kan vara överrepresenterade så rekommenderas texten: ”Är rättvisan rättvis?”
När det kommer till sexualbrott och jämförelser till andra länder kan det vara värt att ha i beaktande att vi dels har en mer inkluderande sexualbrottslag än många andra länder har, men även att många länder i sin statistik räknar gruppvåldtäkter som en våldtäkt medan vi i Sverige redovisar samma våldtäkt enskilt för varje förövare. Dvs en våldtäkt med 4st gärningspersoner redovisas generellt som en våldtäkt i de flesta länder men hos oss redovisas det som 4 st.

Så då till det ekonomiska. Denna bit blir rätt kort då en del av det besvaras i mitt förra inlägg om statistik och invandring. Regeringen skryter med att vi har högre BNP nu än någonsin, att skatteintäkterna därmed ökat ytterligare och att vi klarat den ekonomiska krisen bäst av alla europeiska länder. Svenskt näringsliv går ut med att vi har mer pengar till sjukvård,skolor och social trygghet än någonsin tidigare. Vi är ett land i tillväxt, fler som jobbar och bidrar. Samtidigt har vi fler utförsäkrade än någonsin, fler som får socialbidrag än tidigare och överallt larmas om för stora skolklasser, för få personal i förskolan, underbemannad vård osv. Hur går det ihop? Jo för samtidigt som befolkningen ökar har vi rent procentuellt inte ökat pengarna till offentlig sektor, vilket betyder att fler personer skall få vård, skola och omsorg för ”samma” pengar som tidigare. Att vi är fler personer som jobbar, bor och konsumerar i landet gör att mer skatt kommer in. Även de som inte har arbete bidrar till konsumtionen, till att affärer behövs och går runt, till skatt från varor. Vi vet även att varje invandrare som kommer hit för att arbeta är en direkt vinst för landet, speciellt om personen väljer att bli bofast här.

Invandringen, även asylinvandringen som anses bara kosta, bidrar till att hjälpa samhället att gå runt. Det finns inget uns av sanning i att invandringen skulle vara orsaken till försämringarna i offentlig verksamhet. Dessa försämringar handlar helt enkelt om politisk prioritering, där offentlig verksamhet prioriterats ner (nej, det beror inte enbart på Alliansen, denna omprioritering har pågått längre än så och Göran Perssons regering har en del att stå till svars för här).

Vi kan alltså kort sammanfatta detta med rubriken för inlägget: Nej, det är inte invandrarnas fel.

 

Sexualbrott och Prostitution

Samtyckeslag: För när ett nej inte är nog.

6 kommentarer

OBS, texten innehåller beskrivningar av sexuella övergrepp!

Förslaget om samtyckeslag är en het potatis, det finns många som är för och lika många som är emot. Vissa är mer seriösa i sin argumentation, andra fjantar mest till det. Det skrivs många olika inlägg i debatten i media och för några dagar sedan skrevs det bla på Dagens juridik om samtycke där en ev ändrad lag utmålas som något som kommer krossa liv för att män kommer bli oskyldigt dömda.

Om vi börjar med dagens läge är situationen sådan att det är betydligt större risk att träffas av blixten och dö än det är att en man både anmäls och döms oskyldigt för sexualbrott. Oavsett hur lagar utformas kommer vi tyvärr alltid ha en risk för oskyldigt dömda personer, så länge vi har ett rättsväsende kommer risken att finnas kvar. Det enda som garanterar att inga oskyldiga döms är helt enkelt att ingen döms för något brott. Med det sagt är det en självklarhet att så länge vi väljer att ha ett rättsväsende och lagar så skall vi samtidigt göra allt för att undvika att någon döms för ett brott hen inte gjort. Idag ser vi dock en omvänd situation i fråga om sexualbrott. Trots att (flera) domstolar slagit fast att offret utsatts för ett lagbrott döms inte gärningspersonen. Varför? För att vi fortfarande kräver uppsåt i sexualbrott och för att ha uppsåt krävs att en medvetet gjort ett brott. I detta fallet: Att en förstått att offret inte ville ha sex men tvingat sig till det ändå. Just denna bit tolkas av domstolarna väldigt fritt. I senaste omtalade målet kommer mannen undan med att påstå att han trodde hon ville ha dominanssex och att hennes skrik, nej och slag var en del i detta. Trots att de inte pratat om något sådant, trots att han inte frågat om hon ville, utgick han ifrån att så var fallet för att andra kvinnor han haft sex med velat ha det på det sättet. Det räcker alltså teoretiskt med att förövaren ”tror” att offret vill för att slippa straff. Tänk hur detta förfarande hade sett ut i andra brottsmål. Skulle tex en bankrånare komma undan med att hen trodde att banken ville ge bort pengar för att de brukar ge lån? Skulle snatteri accepteras om snattaren trodde att affären gav ut gratis varuprover? Nej givetvis inte, det hade setts som absurt. I sexualbrott fungerar det däremot för vi har en grundinställning att kvinnor behöver övertalas till sex, män är de som ska övertala dem och även om kvinnor inte vill i början kommer de på andra tankar bara  mannen ihärdar lite.

I domarna syns också vilken syn domstolen har på vad som är normalt sex, sexuella preferenser som anses avvikande alt norm ger olika utgång. Ex ses det alltså som troligt att en man inte förstår att en skrikande kvinna inte vill ha sex för att dominanssex är rätt vanligt förekommande. Däremot skulle det troligen ha blivit en fällande dom om mannen hade skurit henne med kniv och slagit henne blå, för det hade bedömt som icke trovärdigt att mannen trodde att kvinnan verkligen ville ha en sådan behandling utan att fråga. Det finns personer som tänder på att bli knivskurna, det finns personer som vill bli blåslagna när de har sex, men dessa sexuella preferenser ses som så ovanliga att det inte går att förutsätta att någon har det intresset. Dominanssex däremot har fått en form av glorifiering, bland annat via böcker som ”50 nyanser av grått”, och plötsligt finns det en tro att ”alla” gillar dominanssex och därmed kan en man frias från våldtäkt för att han trodde offret ville. Vi har även sett friande dom där en man skickat ut nakenbilder av sitt ex bland annat på porrsidor och domstolen friade med hänvisning till att det idag inte är så ovanligt att vilja lägga ut nakenbilder på sig själv. Det är dock föga troligt att en man som med våld har analsex med en annan man trots hans nej skulle frias, för det ses inte som en norm eller ens vanligt förekommande att män vill ha analsex. (Svenskt rättsväsende är extremt heteronormativa och transfobiskt, vilket tex ses i den friande domen där en man överföll, misshandlade och försökte våldta en transkvinna men friades från anklagelserna om våldtäktsförsök med hänvisning till att han inte hade försökt våldta henne om han vetat att hon ”egentligen var man”. ) Vi har helt enkelt ett rättsväsende som idag friar eller fäller utifrån en syn på vad som är ”normala” preferenser hos andra än offret. Istället för att lyssna på vad offret ville eller inte ville bedöms det in hur troligt det är att någon annan hade velat vara med på det som skedde.

Även med en lagändring där vi dels kräver samtycke och dels lägger till en paragraf för våldtäkt utan uppsåt kommer bevisbördan vara densamma, vi kommer inte plötsligt få en massa domar där män döms till höger och vänster utan bevisning. Den skillnad vi kommer få är dels att det faktiskt, på allvar, blir olagligt att ha sex med någon som säger nej. Så är inte lagen idag. Vi kommer även få en lag där det inte duger att försvara sig med ”jag förstod inte” eller ”jag trodde”. Vi får en lag där alla människor, oavsett kön, tvingas ta ansvar för sin egna sexualitet. Där det inte går att lämpa över på någon annan att hen inte sa nej tydligt nog, blev våldtagen i ett för mörkt rum osv. Vi får en lag där var och en av oss är skyldiga att ta reda på om partnern är med på noterna.

Att argumentera emot detta med att det är synd om männen, att vi kommer behöva skriva avtal inför varje ligg eller att ”inga barn blir gjorda” för att det är så avtändande att fråga om ens partner vill ha sex är faktiskt rätt fånigt. Klarar en inte av att bedöma om ens partner är delaktig i sexet och med på noterna bör en avstå att ha sex. En partner som ligger som en död fisk är en partner som inte vill ha sex, då är det bara att sluta, eller ja optimalt ska en inte ens påbörja sex i den situationen. En partner som säger nej vill inte heller ha sex, sluta. Det är inte så svårt faktiskt. Skulle en ha problem med att läsa kroppsspråk, ja vad är då så farligt med en snabb fråga? Det tar 2 sekunder och sen kan allt fortsätta. Vad är så hemskt med att fråga i förväg vad en ny partner gillar i sexväg och sedan respektera det?

Med en samtyckeslag ligger bevisbördan kvar där den alltid varit, hos åklagaren. Istället för att bevisa att förövaren vägrat lyssna på ett nej och att offret sa ifrån tydligt nog ska hen istället bevisa att förövaren struntat i att inhämta samtycke. Arbetet runt sexualbrott blir ungefär densamma men vi får en förskjutning i vems ansvaret är att inte våldta. Idag är ansvaret offrets att inte bli våldtagen, med en samtyckeslag blir det istället förövarens ansvar att inte våldta. Är det verkligen en sådan fruktansvärd utveckling? ”Tänk på männen” säger kritikerna, tänk på offren säger jag.

 

Rasism/Antirasism

Mitt första år med Vardagsrasismen, en tillbakablick.

2 kommentarer

Ok, så idag firar jag mitt första år under nicket Vardagsrasismen. För ett år sedan startade jag min twitter under detta namn. Jag tänkte se tillbaka på året som varit. Det påtalas nämligen gärna att rasism, nazism och hot mot rasifierade, hbtq personer mfl skulle vara myter, överdrivna för att sitta och tycka synd om sig själva. Så hur har året egentligen sett ut? Nedan följer ett litet axplock:

Ja vi kan börja med att Mona Sahlin blev förföljd och bla kallad landsförädare av personer från Svenskarnas parti när hon var på väg hem till sitt boende i Visby under förra årets Almedalsvecka. Att de för det första tilläts komma och för det andra inte hade någon övervakning för vad de pysslade med är under all kritik.

I augusti annordnades Hijabuppropet som ett sätt att belysa den rasism som möter kvinnor som bär sjal. Hijabuppropet var en reaktion på att flera olika muslimska kvinnor fått sina sjalar våldsamt avslitna och även misshandlats pga av sjalarna. Ett specifikt fall blev droppen och hijabuppropet lanserades. Detta ledde till stor debatt då många ansåg att hijabuppropet var ett svek mot de kvinnor som tvingas att bära sjal mot sin vilja.

I September i fjol avslöjades att polisen i Skåne hade ett detaljerat, och olagligt, register över romer. Från små barn på bara nått år till döda fanns med i registrets som påstods enbart innehålla tungt kriminella. Polisens bortförklaringar var många men strax innan jul slogs det fast att registret var olagligt upprättat.

I Oktober slog inte bara svensk utan europeisk media på stora trumman med varning om att romer rövade bort blonda barn. Tidningarnas förstasidor pryddes av en liten blond flicka som kallades ”Maria” och löpsedlar lät även göra gällande att flickan  ”kan vara svensk”.  Efter ungefär en vecka av massiva artikeldelningar, tumult och misstänksamhet mot romer kom sanningen fram. ”Maria” var inte alls kidnappad, de vuxna som togs fast som kidnappare var barnvakter, hennes mamma var på en resa, inget brott hade skett. I spåren av detta blev bla 2 barn omhändertagna på Irland efter anmälan om att de var blonda och ”troligen kidnappade, precis som Maria”. Rasistiska sidor som ex Exponerat såg detta fallet som ett kvitto på varför Romregistret hos skånepolisen var ett måste och krävde tom att det skulle utökas. Åsikter de inte tog tillbaka efter att det kom fram att inget brott hade skett.

I september blev en man grovt misshandlad och nästan slängd från en viadukt ner på en trafikerad väg. Misshandeln skedde av flera personer inför hans då 1.5 år gamla son. Orsak till misshandeln? Mannen var svart. Detta gav fart till en debatt om den växande afrofobin (rasism speciellt riktat mot personer med afrikanskt ursprung) och ledde till att det i februari i år publicerades en nygjord utredning kring afrofobi och rasism.

I september rapporterades även att en grupp kvinnor med östasiatiskt ursprung nekats tillträde till en krog enbart på grund av sina utseenden. Krogen hävdade att detta skett för att motarbeta prostitution trots att det inte fanns några belägg för att just dessa kvinnor var prostituerade. I en dom slogs det senare fast att detta inte rörde sig om diskriminering för ”syftet var legitimt” vilket gör att kampen mot sexköp nu tagit sig ytterst rasistiska uttryck.

I november tilläts nazister från Svenskarnas parti att hålla en demonstration med tillhörande demonstrationståg på minnesdagen för kristallnatten. Att det dessutom var exakt 75 år sedan kristallnatten inföll sågs som ett extra stort hån mot alla de som föll offer för förintelsen.

I december attackerar nazister en antirasistisk demonstration i Kärrtorp. Flera skadas och polisen möter hård kritik för att de inte tillsatte fler poliser för att övervaka demon när de visste i förväg att det fanns en hotbild. Redan innan denna nazistattack hade flera ensamma privatpersoner misshandlats av nazister i Kärrtorp, bland annat en ung man som knivhöggs i magen på väg från tunnelbanan. Som en motreaktion samlas senare den hittills största demonstrationen mot nazism i Sverige då ca 16.000 personer sökte sig till Kärrtorp bara dagar innan jul.

I mars attackerade nazister en liten grupp med antirasister som just lämnat en antivåldsdemonstration i Malmö. Flera knivhöggs och en av dem utsattes för grovt våld mot huvudet, så pass att han hamnade i koma och ett tag svävade mellan liv och död. Attacken rubricerades som mordförsök men trots detta valde media att länge omtala händelsen som ett ömsesidigt bråk där båda ”sidor” var lika skyldiga och det spreds även ut ogrundad information att nazisterna skulle ha attackerat i självförsvar. Något som senare kunde motbevisas. Efter attacken arrangerades flera antinazistiska demonstrationer runt om i landet till stöd för de drabbade och som ett ställningstagande mot den ökade nazistiska aktiviteten.

På 1a maj tilläts Svenskarnas parti hålla marsch och torgmöte i Jönköping, trots massiv kritik mot beslutet och att tom Jönköping kommun bad polisen att ändra beslutet med hänvisning till allmän ordning stod beslutet kvar. Nazisterna möttes dock av ett massivt motstånd och Jönköpings kyrkoklockor ringde varning för fara för första gången sedan inledningen av andra världskriget.

Under våren har flera elever på olika skolor blivit avvisade från skollokalerna, ombetts sitta tysta för att inte tvingas lämna lokalen etc för att de protesterat mot SDs besök. I ett fall fick en elev som på förhand försök mobilisera motstånd mot SD inte ens befinna sig på skolområdet under SDs besök. Detta är ett klart hot mot elevernas yttrandefrihet då de har all rätt att protestera mot närvaron av partier de inte vill se i sin skola. Även elever har rätt till en trygg arbetsmiljö! Samtidigt som protesterna från elever haglat slog Skolverket nyligen fast att alla politiska partier skall vara välkomna till skolor för att tala och hålla bokbord. Även nazistiska partier som SvP skall vara välkomna, så länge de är ett officiellt parti får skolor inte längre neka dem tillträde i valtider.

Ok, jag stannar här för denna gång. Utöver alla dessa händelser bär jag med mig kraften från det enade motståndet, alla nya inspirerande aktivister jag mött via twitter, känslan av att se en bred folklig antirasistisk kamp växa fram genom vända ryggar mot SD, protester i skolan, protester på arbetsplatser och en växande medvetenhet. Det finns hopp! Kampen mot rasismen, fascismen och nazismen och alla sorters förtryck fortsätter. Jag hoppas du vill hänga med mig ett år till! Från idag finns jag även på facebook där jag kommer dela nya blogginlägg, nyheter, och tankar, välkommen att följa mig där. 🙂

 

 

 

 

Samhälle

Vad vill partierna med jämställdheten i valet?

Lämna en kommentar

Inför valet tänkte jag att det kanske kan passa med en liten samanställning av vad sittande riksdagspartier, + F! som blivit ett parti att räkna med, har för politik i fråga om rasism och jämställdhet. Detta är bara korta sammanfattningar, för mer fullständig insikt är det tvunget att gå in på partiernas egna sidor och läsa själva.

Sverigedemokraterna (SD): SD är ett värdekonservativt parti som trycket mycket på vad de ser som kristna värderingar. De kallar sig även för särartsfeminister. Detta betyder att de anser att kvinnor och mäns könsroller främst beror på genetisk betingning att önska olika saker i livet. SD vill avskaffa genusperspektivet i skolan, de vill minska eller helt avskaffa anslag för forskning med genusperspektiv. De vill sänka gränsen för fri abort till v 12. De vill avskaffa de öronmärkta dagarna i föräldraförsäkringen och bygga ut möjligheten att stanna hemma med barn längre genom vårdnadsbidrag. De vill även förbjuda kvinnor att bära någon form av religiöshuvudbonad i synnerhet om den har muslimsk anknytning (burqa/hijab) då de ser det som ett religiöst förtryck. SD vill även häva den könsneutrala äktenskapslagen och förbjuda samkönade par och ensamstående att adoptera eller få hjälp med insemination.

Kristdemokraterna (KD): KD är ett ju ett kristet högerkonservativt parti vilket märks i deras politik. KD var enda parti som fortsatt att motsätta sig bortplockandet av steriliseringskrav vid könskorrigering. KDs jämställdhetspolitik är liksom Ms rätt luddig. Mycket verkar hänga på att öka valfriheten i fråga om arbetsgivare inom vård och skola (dvs öka privatiseringen av dessa sektorer) men är utöver det mest luddighet om ökad kunskapsnivå hos politiker (hur?), jämnare fördelat uttag av föräldradagar (hur?) och jämnare lönesättning (hur?).

Moderaterna (M): Sin vana trogen satsar M allt krut på att låta arbete vara nyckeln till framgång. M satsade hårt på RUT som menades vara ett steg mot mer jämställdhet, dels för att fler kvinnor kunde bli egenföretagare, dels för att de hem som köpte städhjälp kunde kosta på sig mer tid tillsammans och mindre tjafs om hushållssysslor. I praktiken betyder det bara att vissa kvinnor fått mer jämställdhet för att andra kvinnor tar över deras sysslor.

M går till val på arbetslinjen liksom förra valet. Jämställdhet skall uppnås med fler i arbete. I övrigt är det mycket luddigt från M där det mesta beskrivs i floskler om allas lika värde och fler i arbete men väldigt lite konkret.

Folkpartiet (Fp): Ett marginaliserat parti som mest hakar på M när det verkligen gäller. Däremot när det kommer till vad de vill har de tydligare uttalade önskemål än M. Fp vill införa en tredje öronmärkt månad i föräldraförsäkringen för båda föräldrarna för att förmå fler män att stanna hemma med barn längre. De vill även trycka på ett mer uttalat jämställdhetstänk inom skola och förskola samt (som jag uppfattat det) förbud mot att vissa flickor inte tillåts delta i sexualkunskap och gymnastik. Folkpartiet vill även sätta hårdare press på EU att erkänna hbtq+ personers rättigheter samt var med och drev igenom att tvånget att sterilisera sig för att genomgå könskorrigering togs bort.

Centerpartiet (C): C går till val på att de vill införa samtyckeslagstiftning i sexualbrottsmål, att de vill göra föräldraförsäkringen tydligare och även se över hur reglerna påverkar uttaget av dagar, de vill sätta press internationellt på kvinnors rätt till säkra aborter och preventivmedel, och liksom KD vill de skapa mer jämställdhet genom att öppna upp ytterligare för privatisering inom offentlig sektor. Dock har C en punkt jag inte sett andra partier ha och det är införandet av en graviditetspeng för egenföretagare så att de skall ha lättare att skydda sin inkomst vid graviditet om de inte kan fortsätta arbeta heltid inom sitt företag. De har en betydligt med tydlig och välutvecklad politik inom jämställdhetsfrågor än övriga Allians partier.

Miljöpartiet (Mp): Mp är ett parti som varit noga med jämställdheten från start, de har hela tiden lobbat för delat ledarskap mellan könen och har därför två språkrör. (I dessa tider vore dock ytterligare ett språkrör på sin plats, alt öppna upp för icke binära personer på någon av de två språkrörsplatserna) I valet trycket Mp på en samtyckeslagstiftning vid sexualbrott, de vill öronmärka fler pappadagar för ett jämnare uttag av föräldraledighet, de vill även satsa på högre löner inom offentlig verksamhet vilket gynnar kvinnor och satsa på kollektivtrafiken då fler kvinnor än män reser kollektivt.

Feministiskt initiativ (F!): Hela F!s politik handlar om jämställdhet på olika vis, det är vad hela partiet handlar om och inte bara fristående delar som hos andra. Några av F!s förslag är delad föräldraförsäkring, press på EU om rätt till säker abort inom alla EU länder, en hopslagning av de sociala skyddsnäten med en lagstadgad mininivå för alla (en form av medborgarlön) som ger en säker inkomst vilket gynnar de fattigaste där kvinnor är överrepresenterade.

Socialdemokraterna (S): S vill driva frågor om rätten till heltid, något de talat om i 13 år men tyvärr inte gjort så mycket verklighet av. De vill även att jämställdhetsarbete inom skolan/förskola skall vara kontinuerligt och inte tillåtas drivas som tidsbegränsade projekt. S öppnar även upp för möjligheten om lagstadgad kvotering inom bolagstyrelser om det inte jämnar ut sig på egen hand. Liksom M satsar S också på att lyfta arbete som vägen till jämställdhet. S har satt som mål att Sverige skall ha lägst arbetslöshet i EU om 6 år och för att nå det målet krävs en högre sysselsättning hos kvinnor och då blir rätten till heltid en viktig fråga. S vill även införa en lag mot sexistisk reklam.

Vänsterpartiet (V): V för en politik som till stor del påminner om F!. V vill individualisera föräldraförsäkringen (dvs dela den 50-50 mellan föräldrarna), de vill också införa en samtyckeslag. V vill även höja understödsbidraget för ensamstående föräldrar och stärka bostadsbidraget vilket också gynnar ensamstående föräldrar där kvinnor är överrepresenterade. De vill även satsa på ökad kunskap om kvinnors sjukdomar inom vården för att tex få fler kvinnors arbetsskador erkända, ökad kunskap om genus och jämställdhet i skolan och ökad kunskap om relationsvåld inom socialkontorens verksamheter. De vill även förbättra skolans sexual och samlevnadsundervisning och göra feministiskt självförsvar till obligatorisk i högstadiet och som möjligt tillval i gymnasiet.

 

Ja som sagt är detta bara ett litet skrap på ytan som ändå ger en fingervisning om vad för politik de olika partierna vill föra i fråga om jämställdhet.