Alla inlägg av Paula D

Adoption

Att få barn på fattigas bekostnad.

22 kommentarer

Ok, jag vill snacka lite om adoption, om det problematiska med den status adoption fått som något rakt igenom fint. Jag vill tala framförallt om det legitimerade utnyttjandet av fattiga kvinnor runt om i världen. Om hur adoption ses som enbart en positiv sak och inte som det utnyttjande det faktiskt är, men även om hur adoption hela tiden utmålas som en nödlösning för personer som inte får till ett biologiskt barn.

Jag ser om och om igen i diskussioner hur adoption omtalas som en sista utväg, något en kan ta till om inget annat funkar för att få det där barnet en vill ha. Eller hur en tom ska avstå från biologiska barn för att vara (i omgivningens ögon) lite extra god och ta hand om ett barn som redan finns. Mina föräldrar adopterade mig av just den orsaken; det fanns så många barn så varför inte ta ett av de som saknade familj istället för att försöka fixa ett eget? Detta har påverkat mig hela mitt liv, inte pga inställningen hos mina föräldrar men i hur _andra_ gärna påpekar att jag haft sån tur, måste vara så tacksam och yada yada för att mina päron valde att ta mig istället för att försöka få ett biologiskt barn. Jag ser tom adoption omtalas som en fallskärm om någon skulle ångra en sterilisering. Adoption ses sällan som en lösning för ett barn att få tryggheten i en familj utan oftast som möjligheten för vuxna att få ett barn. Som om barn är en rättighet.

Lite info som kan vara bra att ha i beaktande: majoriteten av barn som adopteras är inte föräldralösa. Deras föräldrar väljer att lämna bort dem i förhoppningen att de ska få ett bättre liv. Barn som faktiskt saknar en familj och lever på gatan godkänns nästan aldrig för adoption och om de gör det är de ofta så gamla att ingen adopterar dem ändå. Det är heller inte ovanligt att föräldrar inte vill adoptera bort barnet men får så mycket press på sig att de för det ändå. Det är heller inte speciellt ovanligt med ren människohandel som sen tvättas ”vit” genom att den slutgiltiga adoptionen sker genom legitima organisationer som inte vet om att föräldrarna fått betalt för att avstå från sitt barn, eller att barnet kidnappats.

Detta ger att orsakerna till att det finns barn att adoptera, att vita här i väst kan tala om adoption som en självklar nödlösning är att ”vi” helt utan reflektion utnyttjar det faktum att fattigdomen i andra länder är så stor att folk väljer att ge bort sina barn eller på grund av gammaldags kultur tvingas att lämna bort dem.
Det talas gärna om att det är för barnets bästa, för att barnet ska få det bra. Är det då verkligen det bästa för barnet att komma till ett samhälle fyllt av rasism? Ett samhälle som gör att över hälften av alla adopterade velat ta sitt liv eller haft problem med sitt psykiska mående? Är det verkligen i barnets intresse att slitas från sin familj för att de inte har pengar nog till att täcka ens de mest basala behov som rent vatten och mat? Något som faktiskt bryter mot FNs barnkonvention? Nej, självklart inte. Det bästa för barnet, förutsatt att föräldrarna är lämpliga i övrigt, är ju att familjen får det stöd de behöver för att kunna behålla sitt barn. Det är ju dock enklare att adoptera ett barn hit som får det bättre samtidigt som väst fortsätter utarma många av de länder barnen kommer ifrån. Det är enklare att vara ”god” och rädda en medan dess syskon och familj blir kvar och får fortsätta kampen att överleva dag för dag. Det är lättare att utmåla vita väst som de schysta som sträcker ut en hjälpande hand men blunda för att med en verklig hjälp hade barnen inte behövts adopteras från första början. Det som barnen verkligen hade behövt är en rejäl omfördelningspolitik istället för den rejäla snedfördelning av resurser som vi ser idag.

Jag är glad att jag bor i Sverige, men jag är inte tacksam mer än någon född i Sverige är och det ska jag heller inte behöva vara. Ändå möts jag gång på gång av människor som vill avkräva mig en tacksamhet som om jag hade tvingat mig hit. Som om det är mer tur att adopteras hit än det är att födas här av en vit svensk mamma. Det är också viktigt att minnas att vita föräldrar omöjligt kan ge sina barn fullt ut de verktyg som krävs för att hantera samhällets rasism. För hur en än vrider på det kan de inte själva uppleva rasismen på samma sätt. De ser den bara utifrån. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, men oftast hamnade stöder i en färgblindhet att vi alla ju är lika, att jag bara skulle strunta i de som fällde rasistiska kommentarer för jag visste ju egentligen att jag har rätt att bo här och är värd liks mkt som någon annan. Bara det att jag ofta inte alls kände den rättigheten.

Ibland talas det om att adopterade blir berövade sin rätta kultur. Som om det är det som skulle vara problemet med adoption. Att den rotlösheten som många adopterade upplever beror på att de inte får växa upp med den kultur som är i landet de föddes i. Jag kan inte tala för alla adopterade men för egen del anser jag att det inte är avsaknaden av födslolandets kultur som skapar rotlösheten, utan att en aldrig fullt ut tas upp som en given del i det nya landets kultur. Oavsett hur ”svensk” min kultur är, med sill på midsommar och julskinka och Kalle på jul ses jag aldrig fullt ut som svensk. Jag får fortfarande möta frågorna om varifrån jag är egentligen, frågor om colombiansk kultur och samhälle fast jag inte varit i landet på 25 år. Jag får ständigt möta och se i andra att de registrerar att jag inte är svensk ”egentligen”. Där finns min rotlöshet, för jag vet att om jag skulle flytta till Colombia så passar jag inte in där heller. Mitt utseende må vara rätt men min kultur är fel. Hade jag sluppit att ständigt pekas ut som avvikande och ”fejksvensk” hade jag haft en kultur, en samhörighet i det svenska, men nu berövas jag från det i rasismens namn och jag vet att jag inte är ensam.

Något som också ständigt faller bort i diskussionen om abort är det fakta att alla adoptioner, varenda en, är resultatet av ett trauma. Det går inte att komma ifrån och det kommer påverka barnets relation till de nya föräldrarna. Samtidigt har de allra flesta föräldrar också genomgått trauma, ofrivillig barnlöshet, utredningar och ofta en sorg över att inte kunna bära och föda ett biologiskt barn. Detta innebär stt så gott som alla adoptioner innebär att ett barn med trauman hamnar i en familj med andra trauman. ”Skador” som skall bearbetas samtidigt som processen att bli en familj ska pågå. Det är inte lätt och efter diskussioner med många adopterade vågar jag påstå att det tyvärr ofta skapar situationer som är allt annat än gynnsamma för det adopterade barnet. Inte för att föräldrarna inte vill sitt barn väl, utan pga många gånger omedvetna krav på det adopterade barnet att hen ska läka föräldrarnas själsliga sår. Ett uppdrag allt för stort för något barn att fixa.

Är jag då emot all adoption och vill förbjuda det? Nej det är jag inte och jag vill inte förbjuda adoption. Barn som verkligen är föräldralösa ska givetvis få en ny familj. Barn till vuxna som pga sjukdom eller tex missbruk absolut inte kan ta hand om ett barn bör få adopteras. En sådan utgångspunkt skulle dock medföra betydligt färre adoptioner än idag, speciellt från utlandet. Något som troligen inte skulle accepteras med tanke på att det redan nu klagas mkt på att det är så långa köer för att få adoptera eftersom mängden barn uppe för adoption är mycket mindre än antal som vill adoptera. Istället för att se det positiva i att allt fler länder försöker ordna ett bra liv för barnen i deras hemland klagas det på att länderna inte släpper fler barn för adoption. För i väst har vi såklart rätt till andras ungar…

Vad vill jag då med denna text? Jo mana till lite eftertanke och framförallt att vi ska komma ifrån att se adoption som en extra utväg när inget annat funkar. Att sluta se barn som en rättighet vi kan skaffa oss på bekostnad av kvinnor i fattiga länder och adopterade som en andraklassens barn som skall vara tacksamma över att någon ville ha dem. Jag vill att adoption slutar glorifieras och att vi faktiskt på allvar ska kunna lyfta och tala om problemen med adoption och hur vi alla tillsammans ska kunna jobba för att så många barn som möjligt skall kunna stanna med sina familjer, i alla länder i världen. Jag vill att barns rätt att få bo med sin familj skall stå över barnlösa västlänningars rätt att få någon annans barn. Å jag vill att de barn här i Sverige som saknar en familj skall få rätten till den tryggheten innan andra barn skall tas från sina familjer i fattiga länder. Så låt oss diskutera!

Rasism/Antirasism

I chokladbollen gömmer sig rasismen.

6 kommentarer

Ok, så för några dagar sedan la jag alltså upp en bild både på FB och twitter med uppmaningen att maila ansvariga för företaget Saema som valt att ha en produkt med namnet ”Gammaldags fördomsfri N*boll”. Som jag lyft i kritik mot produkten så går det inte att bara ignorera den innebörd som n-ordet har och låssas att ordet är neutralt för det är det inte. N-ordet bär på en lång historia av rasism och förtryck och hur mycket folk än vill argumentera för att det ”bara betyder svart” är det helt enkelt inte sant och att upprepa det gång på gång gör det inte sant. N-ordet har aldrig varit helt värdeneutralt, det kommer aldrig att bli helt neutralt, med dess historia är det helt enkelt en total omöjlighet. Tänk om någon skapade ett bakverk, eller en maträtt och sålde under namnet ”fördomsfri sliskig horboll”. Hur många skulle köpa förklaringen ”jag menar inget illa med detta, hora betyder inget speciellt för mig”. Hur många skulle försvara det med ”Amen, om du inte är en hora varför ta åt dig?” Eller ”Äh vadå, det är en kaka du behöver väl inte bry dig bara för att du mobbats och kallats hora?”. Rätt få är min gissning.

När det kommer till chokladbollen och ”rätten” att kalla det n*boll så finns däremot en hel arme som högljutt skriker ut sin rätt att få säga n-ordet, säga n*boll och absolut inte ändra sitt språkbruk. Efter att Gefle dagblad snappade upp min delade bild och skrev om det, och senare även Arbetarbladet och Aftonbladet har kommentarer, mail och direktmeddelanden på FB ramlat in. Vissa har bara varit ren provokation: ”Det har alltid hetat så och jag kommer därför aldrig sluta säja det!” tex. Inte så förvånande kanske, men hatet som också kommit i mängder är både skrämmande och skrattretande på samma gång.

Jag har fått mail om hur jag borde lämna landet, och det snabbt, hur folk som jag inte borde få leva, att jag borde uppsöka psykolog och en imponerande mängd varianter av ”du är ju helt jävla dum i huvudet”. Jag har både anklagats för och uppmanats till att gå och ha sex med djur, hålla min trut stängd innan någon stänger det åt mig och att aldrig ha en åsikt igen, samt de som helt enkelt ifrågasatt mitt namn, min bakgrund och hela min person, ja några har tom lyckats få det hela till att jag knullar för lite. Främst har kommentarerna och mailen kommit från vita män runt 30-35 i ålder, men även från ett rätt stort antal kvinnor. Alltså, kom igen nu va? Jag pratar om att byta namnet på ett jäkla bakverk och folk finner det rimligt att önska mig död och i samma mening säga att jag är den som är hatisk? Jag vet ärligt talat inte om jag skall skratta eller gråta över den ignorans och rasism som ploppar till ytan likt kolsyra så fort n*bollens helighet hotas.

Det finns de som inte tror på rasism i Sverige, jag säger bara det: Starta en debatt om att n*boll inte är ett ok ord, luta dig tillbaka och se kommentarerna komma om hur invandrare bara är lata och vägrar jobba, hur invandrare gnäller och gnäller, hur vi som inte är vita svenskar bara borde hålla käften eller flytta härifrån om vi inte finner Sverige perfekt, kommentarer om hur svenskar utplånar sig själva för hänsynslösa invandrare som bara vill ha bidrag och våldta eller för all del: Hur invandrarna är orsak till precis allt som är negativt i vårt land, från underbemannad sjukvård, till nedlagda våldtäktsmål till dåligt dasspapper. Proportionerna försvaret av n*bollen tar är helt orimliga och det hat som släpps lös är absurt.

Jag tror inte att någon av de som skrivit skit till mig under dessa dagar (och troligen kommande) inser hur galet ute de är eller har vett att skämmas. Om någon enda av alla som just nu skriver hat till mig känner för att på allvar, med respekt och sansad ton, prata med mig om hur de ser på samhället, om hur jag ser på samhället och de problem som finns så varsågoda och skriv till mig, jag svarar gärna. Allt övrig skit kommer jag fortsätta ta bort, blocka eller ignorera.

Feminismen

Alla är vi offer!

4 kommentarer

En väldigt vanligt förekommande invändning mot hur feminister diskuterar patriarkatet och kvinnor som förtryckta är ”Jag är inget offer!”. Antifeminister å sin sida gnäller ofta om att feminister har en ”offermentalitet” och anklagar kvinnor för att göra sig själva till offer för att andra ska tycka synd om dem.

Denna motvilja både mot att acceptera att andra är offer i vissa situationer eller att själv utpekas som ett offer bottnar i ett förakt för svaghet. Att vara offer anses vara ett tecken på att vara svag, att vara svag är dåligt. Jag ser ofta hur kvinnor slår ifrån sig feminismen med ett ”jag är en stark kvinna, inget offer!”. Denna syn på verklig eller inbillad svaghet är problematisk på många sätt. Att vara svag är inte dåligt, alla är svaga ibland. Att vara svag alltid är inte dåligt, vi är alla olika skapta. Samhället är fel utformat när svaghet inte fungerar inom samhällets ramar, och det är samhället vi bör ändra på, inte människorna. (Föraktet för svaghet ses också i hur sjukskrivna eller personer med funktionsnedsättningar behandlas)

När det kommer till att vara offer är det inte något en kan göra sig själv till, offer är något en blir genom att utsättas för kränkningar, våld, diskriminering etc av andra. Att feminismen pekar ut alla, men framförallt kvinnor, som offer för patriarkatet gör inte att kvinnor pekas ut som varken svagare än män eller till personer som inte kan ta tag i saker. Att offer skulle vara samma sak som passivitet är en myt. Om du blir rånad är du ju varken mer eller mindre offer för ett rån baserat på hur mycket du slog tillbaka under rånet. Rånad blev du oavsett. Så ser jag också på hur vi alla på olika sätt förtrycks av patriarkatet. Vi blir rånade på vår frihet, vår möjlighet att helt fritt forma våra egna liv, vår chans att vara vem vi vill, se ut som vi vill, älska vem vi vill osv. Att vi slår tillbaka, protesterar eller kämpar för att gå emot de inskränkningar som finns, och många gånger lyckas, gör inte att vi slutar vara ett offer för detta rån.  Vi fortsätter bli rånade, dag efter dag, år efter år, och i detta är vi alla offer. Vissa mer passiva än andra, men lika fullt offer. Att vissa påstår sig inte alls märka av dessa normer, detta patriarkat med sina regler och anser att de absolut får göra som de vill, vara vem de vill kan jämföras med personer som utsätts för bedrägeri där någon under lång tid i smyg norpar deras tillgångar. De märker inte av det, men rånet sker ändå.

För att ta ett annat exempel på hur argumentationen mot att vara offer kan se ut: En kvinna som har ett bra betalt jobb i en hög befattning, välutbildad och med status säger gärna att hon inte är ett offer. Hon har minsann kämpat sig till toppen och det kan alla kvinnor göra om de bara vill.  Här är dock grejen: En kvinna borde inte behöva kämpa hårdare än en man för att nå en högre karriär om hon önskar, vilket är fallet idag. Så gott som alltid erkänner dessa kvinnor själva att de också fått anstränga sig mer för att tas seriöst, men att det inte är ett problem för det är ju bara att tuffa till sig. Att som kvinna fått kämpa hårt men ta sig till toppen ändå är ett lysande exempel på hur kvinnor faktiskt är ett offer för patriarkatet. Ibland tror jag att mycket av invändningarna mot att alla kvinnor är förtryckta ligger i en tanke om att ifall den där kvinnliga VDn som kämpat så hårt för att bli VD är förtryckt så skulle det ta nått ifrån hennes kamp. Att den är lite mindre värd eller något för att vi påpekar att hon är ett offer i patriarkatet. I själva verket är det ju tvärt om. Hennes kamp till makten är ju mer beundransvärd när hon fått kämpa i motvind än den vore om hon bara fått allt givet till henne utan att lyfta ett finger.

Att dessutom just karriärkvinnor med bra anställningar lyfts fram som personer som inte är offer eller förtryckta ger också intrycket att karriär är allt. Har du ett välbetalt högstatusjobb är du inget offer, då är du inte svag = nått bra. Betyder det då att alla andra som inte har dessa jobb är svaga? Nej, givetvis inte. Det finns många sätt att leva sina liv och må bra, att ständigt fokusera på kvinnor i toppen är att göra det väl endimensionellt. Ändå kvarstår: Kvinnan som är VD är lika mycket offer för patriarkala strukturer som kvinnan som städar kontoret.

Vi måste komma bort ifrån tänket att en som offer automatiskt är passiv, svag och oförmögen att slå tillbaka. Att se sig som offer för ett patriarkat eller annat förtryck är tvärt om ett utmärkt sätt att starta kampen att slå tillbaka. Utan att erkänna förtrycken som finns och hur vi drabbas av dem kommer vi heller aldrig att kunna ändra på dem. Vi kanske är offer nu, men vi kan arbeta för att sluta vara det genom att stoppa det förtryck som gör oss till offer.

Så låt oss kämpa!

 

Feminismen

Myten om kvinnans ständiga underordning

18 kommentarer

Som feminist är jag fullt medveten om att en av grundpelarna i feminismen är att se kvinnor som underordnade männen, gärna att män alltid står över kvinnor och förtrycker kvinnor. Finns många kända feministiska bloggare som hårt driver denna tes. Jag håller inte med om den. Jag anser att det är en myt att kvinnan både i nutid och historisk skulle vara underlägsen mannen och medvetet förtryckt av män som grupp. Tvärt om anser jag att kvinnor och män både nu och historiskt varit lika förtryckta, och jag tänkte här förklara hur jag kommit fram till min ståndpunkt i detta. Nej, jag tror inte att vi är jämställda, eller att vi lever i ett matriarkat. Jag är och förblir feminist och jag tror på patriarkatet. Verkar det som motsägelser? Ja kanske. Förhoppningsvis förstår du mina tankar efter detta.

Jag börjar historiskt. Vem är det som skrivit historien? Från vems perspektiv utgår historien och vilka ideal återspeglas i dessa historieskrivningar? Jo den vita, västerländska och rika klassen (både män och kvinnor). Detta är väldigt viktigt att ha i beaktande när en läser historiska skildringar om hur det var förr i tiden.

Vi kan börja riktigt långt bakåt, innan människan blev bofast. Ofta beskrivs denna tid som en tid där kvinnor fick gå runt nära de tillfälliga boområdena, samla rötter och bär medan männen jagade. Deras sexualitet har skildras i många romaner ex Grottbjörnens folk som något som skett i form av våldtäkter. Det har helt enkelt varit ”självklart” att kvinnorna inte hade rättigheter. Hur det verkligen var kan vi inte veta, det vi kan veta är dock att det finns hittade gravar med skelett från kvinnor omgivna av jaktvapen och annat som jägare har god nytta av. Vi vet att på grottmålningar har kvinnliga figurer återfunnits avbildade som gudar, och vad som tolkats som hövdingar eller visa personer. Saker som tyder på att kvinnor jagade precis som män och hade högt uppsatta positioner i de dåvarande mänskliga samhällena.

När vi blev bofasta och började äga mark på ett annat sätt utvecklades de första tecknen på ett patriarkat. Tätt sammankopplat med ägande och kapitalism. Med ägandet började också historien skrivas ner och vidarebefordras av de rika med makten. Oavsett kultur vi ser till nu är det till största majoritet män som har makt och kontroll. Men betyder verkligen det att män som grupp har makten över kvinnorna? För mig är svaret nej. Den lilla klick män som haft makten har också sett konkurrens inte bara i kvinnorna utan i de andra männen. För dem att behålla sin makt kräver att de också trycker ner andra män. Detta har gjorts genom att sätta upp patriarkala spelregler, där en mansroll upprättas som ytterst få män kan leva upp till och där straffet för de män som inte lyckas är hårt. Exempelvis var det förr inte alls ovanligt att en man som inte gifte sig och skaffade barn (fertilitet var ett stort bevis på sin manlighet) blev av med hela sitt arv och många gånger kunde det sluta med att mannen stod utan något alls, hamnade på gatan och blev bland de lägst stående.

När feminismens kamp och historia beskrivs glöms ofta både etnicitet, funktionalitet och klass för att inte tala om hbtqfrågorna bort. Vilka var det som startade den feministiska rörelsen? Jo rika kvinnor som var less på att vara hemma. Detta ger ett kamparv där kvinnors rätt till utbildning, arbete och rätt att vara politiskt engagerade ses som bland de viktigaste saker som uppnåtts. Däremot tänker rätt få på att det i arbetarklassen redan var så att både män och kvinnor arbetade och alltid har arbetat, där har det inte funnits ekonomisk möjlighet att ha kvinnan hemma för att sköta barnen och delar av hushållet, det har varit av högsta vikt att kvinnorna också arbetat och ofta har arbetet varit hårt. När det kommer till utbildning var det också något som den högre samhällsklassen hade rätt till, och rika kvinnor hade en längre utbildning än fattiga män. För fattiga slutade skolan för både kvinnor och män ofta redan i det som idag skulle motsvara åk 6, sen behövdes deras krafter i hem och arbete. Rika kvinnor kunde gå i kvinnoskola upp till motsvarande gymnasieutbildning där de förvisso fick långt ifrån den utbildning rika män fick men ändå en enorm bit över den utbildning den största majoriteten fick.

Att det förekommit mycket hemska beteenden mot kvinnor förnekar jag inte, men i allt det har udden även riktats mot männen. Det är personerna med makt som agerat och de har haft ett syfte i sitt agerande som sällan haft med kön att göra. Ett exempel är häxjakten i Sverige som ofta lyfts som ett exempel på rent kvinnohat. Bara det att det avrättades nästan lika många män som trollkarlar och under denna period var häxavrättningar bara tredje största ”brottet” folk avrättades för. De två vanligaste var män som påstods haft sex med andra män alt med djur. Att häxavrättningarna fått sådant fokus beror alltså inte på att det var synnerligen många som avrättades utan mer att det fascinerat historiker vilket fäste häxrädslan fick hos arbetarklassen, och vilken snabb spridning den hade.

Vi kan ta några fler exempel när jag ändå håller på: Prostitution ses som det yttersta tecknet på hur män härskar över just kvinnor. Hur många vet att det är lika vanligt med prostituerade män och att män ofta debuterar som sexsäljare i yngre åldrar? Få, för det talas det inte om. Varför? För att kvinnorna ses som ofrivilliga offer, medan männen anses välja detta fritt. Att prostitution dessutom slår hårdast mot en väldigt specifik grupp nämns så gott som aldrig i feministiska sammanhang. Vilken grupp? Transpersoner. De är absolut mest utsatt för våld och tom död samtidigt som de är mest överrepresenterade inom prostitutionen. Dock totalt osynliggjorda.

Eller vad sägs om rösträtten? Allmän rösträtt har i de flesta länder kommit samtidigt för kvinnor och män, i Sverige hade kvinnor allmän rösträtt först medan männens rösträtt ytterligare några år var villkorad (den som inte gjorde väpnad tjänst inom försvarsmakten fick inte rösta).

Vi kan också dra in etnicitet i det hela: När svarta förslavades i USA var en av orsakerna till varför de ansågs lägre stående att kvinnorna hade samma rätt att leva ut sin sexualitet som männen. Vita kvinnor som ville utmana anammade lite av de svarta kvinnornas frigjorda sexualitet samtidigt som de ändå såg ner på dem för att de inte var kristligt kyska. Här kommer vi förövrigt in på ännu en aspekt i det hela nämligen det att patriarkatet inte fått kraft utan att kvinnor själva bidragit. För hur provocerande det än kan låta: Kvinnor har genom tiderna själva bidragit till, upprätthållit och faktiskt gillat att leva i ett patriarkat. De reformer som gjorts för ökad frihet för kvinnor har oftast gjorts mot majoriteten av kvinnors egna önskemål. Detta gör inte att reformerna varit dåliga, givetvis har det varit bra, men det går inte att skylla patriarkatet helt på männen.

Patriarkatet är ett utslag av kapitalismen, det slår lika hårt mot kvinnor som män men på olika sätt. Patriarkatets utformning gör att vi ser mest män i toppen för kvinnor har svårare att få en ekonomisk, ägande och politisk makt, men å andra sidan ser vi också absolut mest män på botten, för de får betydligt mindre hjälp att ta sig upp. En man som inte lever upp till mansidealet fråntas sin rätt att vara just man, både från män och kvinnor. Så hur kan jag ändå påstå att det finns ett patriarkat? Jo för att saker som kodas som manligt värderas högre. Männen i sig gör det inte, men egenskaper som skapar en mansroll gör det, en roll män inte är menade att kunna leva upp till mer än i undantag, men ämnad att få alla att sträva efter eftersom vinsten är makt och status. Att fler män återfinns i toppen gör dock ändå inte att gruppen män förtrycket gruppen kvinnor, i patriarkatet bidrar alla till förtrycket av alla, men maktfördelningen går inte att se utan att även se klass, etnicitet osv.

Jag är fullt medveten om att detta kan tolkas som ett ”män männen dååå” inlägg, att jag hjälper män att ta på en offerkofta och vägra se de privilegier de har. Så är det inte. Jag tycker inte synd om männen, å de borde se de fördelar de får i samhället. Däremot anser jag att kvinnor också borde se sina fördelar de får i samhället. Varken män eller kvinnor är viljelösa offer oförmögna att påverka sina liv. Tyvärr utmålas kvinnor allt för ofta av feminismen som enbart offer för omständigheter, utan minsta egna ansvar för sina liv där allt skylls på mäns förtryck. Vi måste se våra styrkor, oavsett könsidentitet för hur ska vi kunna befria någon alls från förtryck om vi lär oss att vi inte har makten att bryta oss loss?

Feminismen

Vi kan inte tiga oss ur ett förtryckande system.

Lämna en kommentar

”Får jag be som största, möjliga, tyssssssssstnaaaad. Svensk politik skall nu ge sig på ett dödsföraktande trick aldrig tidigare skådat.Utan livlinor och säkerhetsnät skall Svensk politik göra en trippel saltomotar med dubbel skruv och genom detta fantastiska trick bota alla orättvisor och förtryck! Detta trick kräver stor koncentration och vi kan tyvärr inte tillåta störande moment som prasslande papper eller påpekande att någon grupp glömts bort. Så jag ber er igen, kan jag få största, möjliga, tyyyyssssstnaaaad.”

Ja ungefär såhär känns det i den politiska debatten ibland. Vi ska lösa alla problem som leder till förtryck av människor men vi ska absolut inte prata om problemen. Speciellt skall vi inte prata om grupperna som drabbas av förtrycket för då sysslar vi med något fult som kallas: Identitetspolitik. Detta hemska som får politiker att i alla fall mentalt rynka på nästan och känna lite avsmak. Hur kan någon frivilligt peka ut sig som tillhörande en förtryckt grupp? Så fasansfullt, så vedervärdigt, så onödigt! Artikel på artikel skrivs om identitetspolitikens faror, hur vi bygger det vi och dem tänk vi vill motarbeta, hur de som talar om utsatta grupper visar att dessa grupper finns och bör särbehandlas. Ja är det inte till och med så att det kanske är vi själva som skapar förtrycker genom att prata om det? Vi som liksom ser problem och fel i allt och skapar ett förtryck mot oss själva genom att gå och störa oss på dessa saker som egentligen inte är så farliga? Kan det kanske vara så att vi själva tvingar fram förtrycket genom att bete oss på ett visst sätt så att det lockar fram knepiga kommentarer och diskriminering? Å låt oss inte ens gå in på det här med separatistiska forum, där bara vissa grupper är tillåtna. Hur har vi mage att säga att någon inte får vara med för att de inte behövt möta vissa fördomar? Det är ju inte annat än diskriminering, censur, offerkoftor hela bunten! (Speciellt om vi ska tro på Hanne Kjöller som satte kaffet i halsen totalt över forumet Rummets existens)

Nä, givetvis fungerar det inte på detta sättet. För att kunna beskriva ett förtryck måste det såklart få en definition. I definitionen ingår vilka som drabbas och hur. Sen kan vi börja se på hur det kan motverkas för nu vet vi vilka som drabbas och hur. Ta rasism: Vi kan inte motverka rasism om vi inte erkänner att det finns och skapar offer. Om vi erkänner att det existerar måste vi också få begrepp för förtrycket för att bättre kunna beskriva det, hur det fungerar, vad finns det för mekanismer? För att kunna göra skillnad på de som drabbas och de som inte drabbas behövs också begrepp, därför används oftast rasifierad vs vita som begrepp för att beskriva de sociala konstruktioner som ger oss rasism. Det är inte begreppen, orden på förtrycket som skapar ett vi och dem tänk. Tänket finns redan där, vad som görs är att sätta ord på det, visa dess existens.

Vi vet ju att många förtryck runt om i världen krossats allt efter som, men har det någonsin skett utan att de som drabbats satt ord på förtrycket, satt ord på gruppen som förtrycks och ord för de som förtrycker? Nej det har det inte. I tystnaden bor förtryckets makt. Så länge folk är tysta har förtrycket kontrollen, kan trycka ner och styra. I samma sekund som de förtrycka höjer sin röst tappar förtrycket i makt. Trollet kommer ut i solen och kan börja spricka. Genom att inte tillåtas sätta ord på det som trycker ner oss bibehålls alltså makten över oss. Därför tar det emot för vita att rasifierade sätter ord på sin kamp själva, tar makten ifrån dem att styra över deras liv. Därför motsätter sig cispersoner när transpersoner sätter ord på sin vardag, sitt förtryck och börjar ställa förtryckarna till svars. De vill ha sin makt intakt. Därför klagar politiker när gräsrötterna höjer sina röster och påminner om att det faktiskt är vi som är de som ska bestämma, de sitter där de sitter för att vi valt dem, de jobbar för oss inte tvärt om. Därför försöker de att flytta fokuset, kritisera oss för identitetspolitik som krossar kampen. Härska genom att söndra.

Om vi börjar förneka oss själva rätten att sätta ord på det som drabbar oss ger vi över makten till andra. Om andra får oss att tystna ”för kampens skull”, vem gynnas då av kampen? De som fortsätter höras i den och ta plats, eller vi som får stå tysta för att inte splittra den?

Nej, vi måste fortsätta höras, fortsätta splittra kampen för vore kampen redan inkluderande skulle den inte splittras av att vi höjer våra röster. Skrev denna liknelse i en grupp ang att inte sätta namn på olika grupper och därmed ”skapa” ett vi och dem tänk: Hur förklarar du färgen gul i förhållande till färgen röd om du inte får säga ordet gul men heller inga andra ord som symboliserar färgen gul?

Jag lämnar er med den tanken och uppmaningen att fortsätta höras, fortsätta kämpa och aldrig tystas!

 

(Just ja, påminner om att jag finns på facebook där delas sådant som inte alltid kommer med på bloggen så håll koll där också 🙂

 

 

 

Feminismen

När alla ska med får ingen plats.

4 kommentarer

Som feminist finns det tyvärr ganska få kända feministiska profiler att ha som förebilder. Detta gör att de få som finns ges nästan en helgonstatus, se tex personglorifieringen av Gudrun Schyman som gått så långt att det ibland glöms bort att F! består av fler än henne. Samtidigt leder det också till ett behov av att lyfta och göra feministiska ikoner av kvinnor som på något sätt bedöms som starka och/eller framgångsrika, oavsett vad de egentligen har för åsikter.

Ett exempel på detta är hur Margaret Thatcher har lyfts av många feminister som en förebild och ikon. Thatcher förde en politik som var allt annat än gynnsam för någon, men speciellt inte för kvinnor. Hon var allt annat än feministisk men för att hon var framstående inom en mansdominerad värld (politiken) ses hon ändå som någon värd att se upp till. Ett annat exempel är Isabella ”BlondinBella” Löwengrip. Eftersom hon lyckats göra sig ett namn och tagit plats i företagsvärlden vill många tillskriva henne en feministisk profil, det har tom myntats ett begrepp för hennes åsikter: ”Blondinbella feminism”. Isabella själv har gång på gång sagt att hon inte är  feminist, att hon tar avstånd från feminismen och inte vill förknippas med den på något sätt. Hon skriver en del om att öka självförtroendet hos unga tjejer, men alla råd spelar patriarkatet rätt i händerna vilket knappast hjälper den feministiska kampen framåt.

Med starka och framgångsrika menas dessutom ofta kvinnor som gjort karriär i en annars mansdominerad värld, eller innehar ett kändisskap (ev båda delarna). Vad ger detta egentligen för intryck till alla kvinnor som kämpar och sliter inom kvinnodominerade yrken? Kan inte en sjuksköterska tex vara stark och värd att uppmärksammas som en feministisk inspiration?

Att tillskriva icke feminister feministiska åsikter för att kunna göra dem till ikoner är ett problem. Ett annat problem är när ”jag är feminist” är allt som krävs för att inkluderas. Vad en kallar sig ses som viktigare än vad en faktiskt gör för den feministiska kampen. Att kalla sig feminist har blivit lite av ett modeord samtidigt som de som faktiskt arbetar med en feministisk kamp utmålas som extrema. Fredrik Reinfeld kallar sig feminist trots att det parti han företräder har gjort många reformer som slagit hårdast mot kvinnor. Till och med SD kallar sig feminister som ett sätt att få en mer rumsren profil. Alla vill vara feminisiter men få vill göra feminism.

I bristen på vettiga förebilder är också feminismen som rörelse redo att se förbi problematiska åsikter för att kunna inkludera någon i kampen. Tex under Nordiskt forum där transexkluderande och transfoba talare bjöds in för ”de har ju bra åsikter i övrigt”. Istället för att göra feminismen till en trygg plattform och kamp för alla som kämpar för jämställdhet blir det viktigaste att få med så många som möjligt. Den feministiska rörelsen har hamnat i att sätta kvantitet framför kvalitet .

När kampen sedan skall definieras vidare premieras kända talares rätt att bjudas in trots ex rasistiska åsikter eller transfobi över rätten för förtryckta grupper att göra sin röst hörd och känna sig trygga. Normen blir de som får föra agendan medan övriga grupper förväntas snällt vänta på sin tur. Jag har många gånger sett feminister argumentera för att den feministiska kampen måste få ordentligt fäste, en bred skara anhängare och på allvar bli en del av den politiska makten innan feminismen också kan inkludera exempelvis transpersoner. ”Tar vi allt direkt kanske folk blir avskräckta och vägrar delta i kampen” påstås det.

Jag anser att feminismen måste satsa på kvalitet nu, att bygga vår inre rörelse innan vi fokuserar på att få med fler på tåget. Vi måste bygga en kamp som inkluderar alla. Är rasism, transfrågor, funkofobi etc för ”svårt” att greppa för någon så kanske den personen inte är redo att delta ännu? Kampen måste inbegripa alla utsatta grupper, men den måste inte inbegripa alla människor. Det är dags att vi ser hur många fantastiska kämpar det finns bland gräsrötterna, lyft dessa, finn inspiration hos dem och sluta leta ikoner bland personer som vill arbeta mot ett jämställt samhälle.

Samhälle

Romantiska män och galna kvinnor

8 kommentarer

Efter mitt inlägg om att inte dela bilder på anonyma personer som efterlyses av någon så har jag fått rätt många kommentarer av typen ”kvinnor kan också förfölja folk!”. Detta är givetvist sant, men det mitt förra inlägg främst ville belysa är hur just mäns förföljelser av kvinnor ses som romantiska. Kvinnor som förföljer en man däremot ses inte som romantisk utan som galen. I förra inlägget tog jag kort upp några filmer på temat för att visa hur jag menade. För att tydliggöra ännu mer hur filmer och böcker romantiserar män som förföljer kvinnor kommer här några fler exempel på hyllade litterära verk och filmer (och i vissa fall båda delarna) där män förföljer kvinnor som i slutändan blir deras livspartner:

  • Twilight – Vampyr domderar, låser in och totalt styr en ung tjejs liv, hon älskar honom för det och blir hans för all evighet.
  • 50 nyanser av.. – Bok som utger sig för att handla om BDSM men bara innehåller sanktionerad sadism.
  • Stolthet och fördom – Man beter sig som ett as mot en kvinna, friar sedan till henne två gånger trots hennes tydliga avståndstagande. Hon upptäcker sedan en ”dold sida” och faller för honom.
  • Shes all that – Snubbe förföljer, tjatar på och övertalar till sist en tjej att gå med på en ”makeover”, faller för henne när hon ändrat hela sitt utseende och börjat bli populär.
  • 27 Dresses – Kille ringer, skickar blommor och förföljer en kvinna för att få intervjua henne om varför hon är brudtärna så ofta. De faller för varandra och romantiken är ett faktum.
  • Den där Mary – Kille anlitar en detektiv för att leta reda på en tjej han var kär i 10 år tidigare och nu vill försöka få en ny chans med.
  • 50 first dates – Kvinna som på grund av en hjärnskada vaknar varje dag och har glömt vad som hände dagen innan. Man tycker hon är snygg, och börjar övertala henne till att gå på dejt, varje dag övertalar han henne till en dejt på nytt eftersom hon glömt dejten dagen innan.

Sen finns det givetvis många filmer på temat farliga män som förföljer kvinnor också, ex Sova med fienden, Enough och Fear. Gemensamt med dessa är dock att inledningarna i filmerna ofta är nästan exakt samma som i de romantiska filmerna. Mannen är charmig, bryter ner kvinnans motstånd och känslomässiga barriärer. ger gåvor osv. Skillnaden är att i de romantiska filmerna slutar allt lyckligt, inte allt för sällan med ett giftemål. I triller/rysar filmerna får handlingen en mer realistisk utvekling där det kontrollerande beteendet utvecklas till en destruktiv våldsam situation kvinnan måste fly ifrån. Faktum kvarstår dock att män som inte tar ett nej är något som uppmuntras och ses som romantiskt till en viss brytpunkt (i regel när första slaget kommer) vilket en kvinnas beteende inte gör.

När jag sökte vidare efter filmer på kvinnor som förföljer män fann jag nästan enbart thrillers där kvinnorna utmålas som psykiskt sjuka galningar. Ett litet axplock:

  • The Crush – Här är tom ett barn en farlig psykopat när hon inte får som hon vill. En 14 åring försöker få en sexuell relation med sin idol, han säger nej och hon börjar sedan förfölja honom på ett sätt han aldrig räknat med.
  • Farlig förbindelse – En man är otrogen, kvinnan han hade sitt one night stand med börjar förfölja han och hans familj.  Innehåller den mycket kända ”koka kanin” scenen.
  • Swimfan – En kille satsar hårt på att bli bäst i simning, en kväll är han otrogen mot sin flickvän med en nyanländ student på skolan de går på. Hon börjar förfölja honom och hans liv är i fara.
  • Obsessed – En framgångsrik, lyckligt gift man blir förföljd av en tillfälligt anställd på samma firma som han jobbar på. Hans karriär och äktenskap hotas.
  • Up against Amanda – Kvinna som legat inne på en psykvårdsklinik släpps ut och flyttar in i ett nytt hus. Hon blir kär i sin granne och börjar bugga hans telefon etc.

När kvinnorna inte är farliga och obehagliga kan de vara roligt galna istället. Två exempel på det är filmen All about Steve där Sandra Bullock spelar en korsordsskapare som blir besatt av en nyhetsreporter och börjar följa honom över allt. I filmen ”My super ex-girlfriend” gör en vanlig man slut med sin flickvän som har superkrafter. Hon använder dessa för att förfölja honom och hämnas för att han gjorde slut. Noll romantik i något av fallen utan enbart komedi med fokus på hur jobbigt det är med galna brudar som inte fattar ett nej. Kvinnor som följer efter män de är kära i är dessutom ofta med som små sidospår i filmer eller serier. De hör inte till huvudstoryn utan är mer till för komiska effekter. Ex i filmen ”Brudens bäste man” förföljs huvudpersonen av sin pappas sekreterare och vi får se några ”dråpliga” scener när han försöker komma undan från henne. (”Brudens bäste man” är f.ö ännu ett exempel på en man som bestämmer sig för att ta vad han vill ha och gör vad som helst för att få henne)

Romantiserande av förföljelse finns även i musiken, tex i The Police – Every breath you take, eller vad sägs om Robin Thickes senaste album Paula. Döpt efter hans exfru och handlar enbart om varför hon borde komma tillbaka till honom trots att de hade ett destruktivt förhållande. Även artisten Chris Brown skall ha gjort låten ”A love 2 remember” om Rhianna efter att de gjort slut pga att han misshandlat henne. En låt som utmålats som mycket romantisk och fin och många har tyckt synd om Brown för att han lämnades ensam och miserabel. Tar det igen: Folk tycker synd om Brown för att Rhianna lämnade honom efter en grov misshandel. (Här finns en halv bok att skriva om hur Rhianna både skuldbelagts för att hon lämnade ett misshandelsförhållande och hur hon skuldbelagts för att hon gick tillbaka till Brown efter att han legat på rehab för alkoholism)

Detta ger oss en situation där mäns förföljelse glorifieras, där kvinnor själva uppmuntrar det för det är så de tror att det ska vara. Män som ihärdar trots upprepade nej ses som viljestarka och sådär härligt dominanta. Samtidigt lär sig kvinnor att säga nej och spela svåra för att ”krydda” det romantiska spelet. Det bildas en ond spiral där kvinnor spär på ett beteende som tyvärr kan skada andra kvinnor vars allvarliga nej inte tas seriöst. Vi får också en situation där psykopater kan nyttja det romantiska spelet för att få kontroll över offer som inte ser tecknen på fara fören det är alldeles för sent. Våldsamma relationer börjar ju generellt med gåvor, uppmärksamhet och en gullig svartsjuka helt i enlighet med den romantiska förföljelsen från filmens värld. När det sedan sakta eskalerar bryts offret ner och när slagen väl kommer är offret så nedtryckt att hen inte vågar ta sig ur det hela fören långt senare, i vissa fall aldrig och i många fall betyder det döden.

Synen på kvinnliga vs manliga stalkers går även igen i hur rättsväsendet behandlar de två olika företeelserna. En mans stalking kan pågå rätt länge och inte tas på allvar för att det ju är ”komplimanger”, ”romantiskt” eller bara en ensam stackare som söker lite närhet. När det dock börjar komma tecken på att personen faktiskt är farlig tas det oftast seriöst direkt även om lagarna tyvärr är sådana att polisen inte kan ingripa fören något mer allvarligt sker. Med kvinnor å andra sidan ses det aldrig som romantik, det ses som negativt från första stund, däremot upplevs kvinnor generellt som ofarliga och det behövs mer till innan de tas som ett hot på allvar. I slutändan kan kvinnliga och manliga stalkers hålla på ostört ungefär lika länge men av olika orsaker.

Oavsett vem som förföljer vem är det ett negativet beteende, det är skadligt och det är aldrig positivt. Kvinnor som stalkar bör ses som de förövare de är och män som stalkar bör aldrig någonsin ses som romantiska! Det finns inget fint eller romantiskt i att inte sluta jaga en kvinna som tydligt sagt nej.

 

Manlighet

”Jag kommer följa dig tills du dör”

73 kommentarer

Denna text kommer bli delvis personligt och jag kommer tala om något jag inte ens vet om mina föräldrar har full koll på att det skett.

När jag var 19 träffade jag en man på en buss, vi småpratade lite under resan (ca 15 minuter innan jag hoppade av), bara sånt där litet kallprat, om vädret, universitetet jag just börjat på. Inget personligt alls. När jag gick av sa han hejdå, och la till ”vi kanske ses”. ”Ja, hejdå” svarade jag. Ungefär 4 veckor senare får jag ett sms: ”Hej, du kanske kommer ihåg mig, vi träffades på bussen för ett tag sedan, har du lust att ses?Jag står utanför din lägenhet nu”. Var lyckligtvis inte hemma denna gång utan hos min pojkvän. Skrev tillbaka att jag inte ville ses, att jag tyckte det var obehagligt att han var vid mitt hem och att han skulle gå. Detta var inledningen på en stalking som fortsatte i 3 års tid. Spontana hembesök, telefonsamtal vid alla tider på dygnet, sms i drivor. Efter flera byten av telefonnr, 3 flyttar och försök att göra mitt nummer osökbart hos bla Eniro upphörde det hela (så vitt jag vet, har haft vissa misstänksamma händelser jag dock inte kan koppla till just denna snubbe). I början försökte jag säga ifrån, vilket bara besvarades med att jag förr eller senare kommer ge med mig, förstå att vi är ämnade att vara ett par och att han kommer ge upp först när jag är död. Hur kunde han då finna mig, han visste ju varken mitt namn, telefonnr eller något annat än staden jag bodde i och hur jag såg ut? Jo genom spridning av en bild på mig. När han väl hade mitt namn var det enkelt att finna mitt nr och min adress.

Varför skriver jag då om detta nu? Jo för i dagarna såg jag hur en bild av en kvinna mitt uppe i sitt jobb som bagagelastare för SAS delas runt av personer med kommentarer som ”så gulligt”, ”vad fint!”, ”bra gjort”, ”romantiskt!” osv. Vad var speciellt med bilden? En man hade fotat henne under arbete, lagt upp kortet på facebook med en text om hur söt han tyckte hon var och att han ville ha en fika med henne men inte vågat gå av sitt plan för att fråga henne om det. Han bad nu andra om info till vem denna kvinna var så han kunde finna henne och be om en dejt. Tom radio kanalen Mix Megapol valde att posta bilden på sin facebook sida för att hjälpa i letandet.

Detta är ett väldigt obehagligt kulturarv vi har. Att det är något romantiskt med män som fotar och jagar efter okända kvinnor för att de tyckt att de är söta på håll. Jag menar absolut inte att den man som la upp denna bild är en stalker, han är säkert en hyvens snubbe. Problemet är alla de som delat, hyllat och hjälpt till i sökandet av denna tjej, för de kan inte veta att han är schyst. De kan inte veta att han kommer ta ett nej om hon inte är intresserad. De kan inte veta vad för konsekvenser detta kan få. Vi vet heller inte om denna kvinna kanske har skyddad identitet, en identitet som kan röjas av att en påstådd kärlekskrank karl skall ha rätten att veta vem hon är.

Att detta beteende uppmuntras som just romantiskt och att kvinnor får lära sig att en man som inte tar ett nej, som är kontrollerande och svartsjuka är romantiska män är ett enormt problem. Det är en bidragande orsak till att misshandelsförhållanden kan uppstå för varningssignalerna ses inte som varningssignaler utan som romantik. Å omgivningen hejar på, tills det är för sent och det romantiska blir våldsamt.

I böcker, filmer, tv serier, ja i media har nästan alla kärleksrelationer som porträtteras inslag av män som inte tar nej, förföljer och bryter ner kvinnan tills hon säger ja och vill vara hans partner. Jag ska ge ett fåtal exempel som är toppen på isberget, obs för spoiler:

* Deliver us from Eva – En film om ett gäng män som är sura på att deras gemensamma svägerska Eva är en kvinna som inte tar skit, säger ifrån, styr och ställer. Hon utmålas som en riktig bitch. De betalar en snubbe för att dejta henne, när hon får veta sanningen flyttar hon ifrån stan för att ta drömjobbet hon var på väg att säga nej till för snubbens skull. Han har givetvis fallit för henne och följer efter henne, och gör en stor scen utanför hennes arbetsplats för att bedyra sin kärlek. För att få Eva att gå med på äktenskap (det som får henne att inse hans stora kärlek till henne) är orden: ”Not even the police can keep me from you, I will never give up!”  Stråkar och glitter, de kysser varandra, folk klappar händerna, romantiken är ett faktum och alla är glada. Efter att han just hotat med att stalka henne för livet. Sug på den en stund.

* Filmen 10 orsaker att hata dig har ungefär samma tema som Deliver us from Eva, snubbe blir betald för att dejta tjej, han följer efter henne, vägrar ta ett nej och får ut henne på dejt. Hon blir kär,sanningen kommer fram, de går skilda vägar tills han köper henne en gitarr och romantiken blomstrar.   Här är slutet inte så mkt störande som själva inledningen till relationen. Han söker upp henne på hennes favoritklubb, följer efter henne på affären, i skolan osv. Å till sist faller hon för hans ihärdighet och det ”gulliga” i att han aldrig ger upp.

* Love Actually innehåller inte bara en, utan två olika scener mot slutet där mannen letar reda på kvinnans hem (för innan hans plötsliga infall av otygland kärlek visste han inte ens var hon bodde) och bedyrar sin kärlek för henne, vilket hon gladeligen accepterar. Ack ljuva kärlek.

En liten flash till alla män (och kvinnor) där ute: Det är inte, jag upprepar inte, romantiskt att leta reda på någons bostad och objuden komma hem till hen. Det är enbart läskigt och ger klart creepy vibbar.

Vi behöver komma ifrån romaniserandet av kontrollerande män som vägrar ta ett nej som svar. Det är inte ok, det är inte romantiskt eller fint. Det går att invända mot denna text att jag är färgad av en dålig erfarenhet. Jag ser dock detta beteende ske om och om igen även om det relativt sällan blir så extremt som år av förföljelse. Jag ser det i hur mina vänner måste fejka att de har en pojkvän med för att få påflugna män på krogen att låta dem vara, eller i hur mina manliga vänner har fått hoppa in som fejkad pojkvän. Jag ser det i hur kvinnor kallas hora, luder etc för att de tackar nej till en invit, eller hur män kan skicka meddelande på meddelande för att de inte får ett svar på en dejtingsajt. Detta är vanligt förekommande, fråga vilken kvinna som helst och alla har minst ett exempel på en man som vägrat lyssna på hennes nej.

Skulle du någonsin igen se en bild delas på en anonym person någon vill ha en dejt med, dela den inte. Du vet inte vad för obehag det faktiskt kan leda till för personen på bilden. Vill du tro det bästa om folk är det såklart fint, men gör det inte om det är andras liv du spelar med.

Rasism/Antirasism

Nej, det är inte invandringens fel.

6 kommentarer

Tänkte ta och utveckla mitt inlägg kring hur många flyktingar Sverige faktiskt tar emot till lite mer matnyttig statistik, denna gång kring ekonomi och brottslighet. Två av rasisternas favoritargument är att dels påpeka att brottsligheten ”exploderat” för att vi har invandrare i landet, och såklart ”de lever bara på bidrag så Agda på hemmet inte kan få mat!”. Hur ligger det då till med dessa saker, egentligen?

Vi kan börja med att titta på brottsligheten: I statistik från BRÅ kan vi tex se att det 1950 anmäldes 195.261 brott. 2013 var siffran 1.401.985 brott. En enorm ökning om vi ser till enbart dessa siffror. För sig säger dock dessa tal inte speciellt mycket, ser vi till anmälda brott per 100.000 invånare var siffran 1950: 2.784 och 2013: 14.603. Vi har utan tvekan en reell uppgång i antalet anmälda brott. Nu kan det dock vara av intresse att veta att anmälda brott faktiskt minskat de senaste åren. 2009 hade vi flest anmälda brott med 15.101 brott/100.000 invånare. Därefter har det stadigt minskat, samtidigt som invandringen ökat. Bara detta vore kanske skäl nog att kunna slå hål på myten att brottsligheten bara går uppåt och att det är invandringens fel. För att ytterligare få en mer klar bild av den ökade frekvensen av anmälda brott kan det även vara på sin plats att se till vad som faktiskt hänt med lagar under denna period, för att inte få ett inlägg för långt att orka läsa får ni just nu klara er med ett exempel: Sexualbrotten.

Att lyfta den ökade anmälningsfrekvensen av våldtäkter är en favorit bland rasister så låt oss grotta ner oss lite i hur fakta ser ut här. 1950 anmäldes 2.829 sexualbrott, 2013 var siffran 17.704. (se tidigare länk för källa). Av intresse här är följande: Mellan 1950 och 1984 var antalet anmälda sexualbrott nästan samma från år till år. 1965 ändrades sexualbrottslagen så att det blev olagligt för en man att våldta sin fru. Först 1984 dömdes en man för våldtäkt inom äktenskapet vilket blev ett prejudicerande fall och bidrog till att anmälningar om våldtäkt ökade. Därefter ökande anmälda sexualbrott sakta fram till 1995 då det började öka med ett högre tempo. Vad hände då 1995? Jo en ny lagändring. Därefter stiger anmälda sexualbrott relativt sakta igen fram till 2005 och efter där anmälningarna ökar snabbt. 2005 fick vi ytterligare en ändring i sexualbrottslagen där det bland annat blev olagligt att ha sex med någon som var ”i hjälplöst tillstånd”. Ex att ha sex med någon som var kraftigt berusad. Före 2005 var lagen sådan att det inte var olagligt att ha sex med ex en berusad person om personen själv hade försatt sig i det tillståndet. Efter lagändringen blev det olagligt att utnyttja en sådan situation oavsett om personen själv druckit sig redlös eller drogats. De senaste åren har anmälda våldtäkter legat på en rätt jämn nivå, och sett till BRÅS nationella trygghetsundersökningar är det ingen större förändring i antal personer som svarar att de utsatts för sexuella övergrepp idag jämfört med 2005.

Samtidigt under dessa år har invandringen varit hög och framförallt asylinvandringen har ökat för varje år. Trots den ökade invandringen har brottsligheten inte ökat, den har tom stannat av. Vi har samtidigt fått lagar som innefattar fler brott, har vidare definitioner för att täcka in fler övergrepp och vi har även en mer aktiv diskussion om framförallt sexualbrott vilket ökar på anmälningsbenägenheten. Även om det finns en liten del av ökningen som ses som ”oförklarlig” går det inte att säga att denna del skulle bero på just invandringen. Den kan även bero på våldsförhärligande filmer, tv spel som innehåller våldtäkter och våld mot kvinnor i realistisk grafik, osv. Det finns helt enkelt en himla massa olika förklaringar till varför brottstatistiken ser ut som den gör och att skylla det på invandring är att lämna ute en stor del av verkligheten. (Det finns ingen aktuell statistik på hur fördelningen invandrare resp ”svenskar” ser ut bland anklagade. Det har gjorts en del koller på ex namn bland dömda där svenska namn som Karl och Johan är i klar majoritet. I början av 2000 gjorde BRÅ en lite mer detaljerad sammanställning som visade att svenskar, dvs personer som bott i landet i minst 3 generationer, utgjorde mellan 80-60% av de som anmälts för brott med viss variation beroende på vilket brott som avsågs. Det vill säga att även om invandrare är överrepresenterade står fortfarande ”svenskar” för majoriteten av brotten). Vill en läsa vidare om orsaker runt varför invandrare kan vara överrepresenterade så rekommenderas texten: ”Är rättvisan rättvis?”
När det kommer till sexualbrott och jämförelser till andra länder kan det vara värt att ha i beaktande att vi dels har en mer inkluderande sexualbrottslag än många andra länder har, men även att många länder i sin statistik räknar gruppvåldtäkter som en våldtäkt medan vi i Sverige redovisar samma våldtäkt enskilt för varje förövare. Dvs en våldtäkt med 4st gärningspersoner redovisas generellt som en våldtäkt i de flesta länder men hos oss redovisas det som 4 st.

Så då till det ekonomiska. Denna bit blir rätt kort då en del av det besvaras i mitt förra inlägg om statistik och invandring. Regeringen skryter med att vi har högre BNP nu än någonsin, att skatteintäkterna därmed ökat ytterligare och att vi klarat den ekonomiska krisen bäst av alla europeiska länder. Svenskt näringsliv går ut med att vi har mer pengar till sjukvård,skolor och social trygghet än någonsin tidigare. Vi är ett land i tillväxt, fler som jobbar och bidrar. Samtidigt har vi fler utförsäkrade än någonsin, fler som får socialbidrag än tidigare och överallt larmas om för stora skolklasser, för få personal i förskolan, underbemannad vård osv. Hur går det ihop? Jo för samtidigt som befolkningen ökar har vi rent procentuellt inte ökat pengarna till offentlig sektor, vilket betyder att fler personer skall få vård, skola och omsorg för ”samma” pengar som tidigare. Att vi är fler personer som jobbar, bor och konsumerar i landet gör att mer skatt kommer in. Även de som inte har arbete bidrar till konsumtionen, till att affärer behövs och går runt, till skatt från varor. Vi vet även att varje invandrare som kommer hit för att arbeta är en direkt vinst för landet, speciellt om personen väljer att bli bofast här.

Invandringen, även asylinvandringen som anses bara kosta, bidrar till att hjälpa samhället att gå runt. Det finns inget uns av sanning i att invandringen skulle vara orsaken till försämringarna i offentlig verksamhet. Dessa försämringar handlar helt enkelt om politisk prioritering, där offentlig verksamhet prioriterats ner (nej, det beror inte enbart på Alliansen, denna omprioritering har pågått längre än så och Göran Perssons regering har en del att stå till svars för här).

Vi kan alltså kort sammanfatta detta med rubriken för inlägget: Nej, det är inte invandrarnas fel.

 

Sexualbrott och Prostitution

Samtyckeslag: För när ett nej inte är nog.

6 kommentarer

OBS, texten innehåller beskrivningar av sexuella övergrepp!

Förslaget om samtyckeslag är en het potatis, det finns många som är för och lika många som är emot. Vissa är mer seriösa i sin argumentation, andra fjantar mest till det. Det skrivs många olika inlägg i debatten i media och för några dagar sedan skrevs det bla på Dagens juridik om samtycke där en ev ändrad lag utmålas som något som kommer krossa liv för att män kommer bli oskyldigt dömda.

Om vi börjar med dagens läge är situationen sådan att det är betydligt större risk att träffas av blixten och dö än det är att en man både anmäls och döms oskyldigt för sexualbrott. Oavsett hur lagar utformas kommer vi tyvärr alltid ha en risk för oskyldigt dömda personer, så länge vi har ett rättsväsende kommer risken att finnas kvar. Det enda som garanterar att inga oskyldiga döms är helt enkelt att ingen döms för något brott. Med det sagt är det en självklarhet att så länge vi väljer att ha ett rättsväsende och lagar så skall vi samtidigt göra allt för att undvika att någon döms för ett brott hen inte gjort. Idag ser vi dock en omvänd situation i fråga om sexualbrott. Trots att (flera) domstolar slagit fast att offret utsatts för ett lagbrott döms inte gärningspersonen. Varför? För att vi fortfarande kräver uppsåt i sexualbrott och för att ha uppsåt krävs att en medvetet gjort ett brott. I detta fallet: Att en förstått att offret inte ville ha sex men tvingat sig till det ändå. Just denna bit tolkas av domstolarna väldigt fritt. I senaste omtalade målet kommer mannen undan med att påstå att han trodde hon ville ha dominanssex och att hennes skrik, nej och slag var en del i detta. Trots att de inte pratat om något sådant, trots att han inte frågat om hon ville, utgick han ifrån att så var fallet för att andra kvinnor han haft sex med velat ha det på det sättet. Det räcker alltså teoretiskt med att förövaren ”tror” att offret vill för att slippa straff. Tänk hur detta förfarande hade sett ut i andra brottsmål. Skulle tex en bankrånare komma undan med att hen trodde att banken ville ge bort pengar för att de brukar ge lån? Skulle snatteri accepteras om snattaren trodde att affären gav ut gratis varuprover? Nej givetvis inte, det hade setts som absurt. I sexualbrott fungerar det däremot för vi har en grundinställning att kvinnor behöver övertalas till sex, män är de som ska övertala dem och även om kvinnor inte vill i början kommer de på andra tankar bara  mannen ihärdar lite.

I domarna syns också vilken syn domstolen har på vad som är normalt sex, sexuella preferenser som anses avvikande alt norm ger olika utgång. Ex ses det alltså som troligt att en man inte förstår att en skrikande kvinna inte vill ha sex för att dominanssex är rätt vanligt förekommande. Däremot skulle det troligen ha blivit en fällande dom om mannen hade skurit henne med kniv och slagit henne blå, för det hade bedömt som icke trovärdigt att mannen trodde att kvinnan verkligen ville ha en sådan behandling utan att fråga. Det finns personer som tänder på att bli knivskurna, det finns personer som vill bli blåslagna när de har sex, men dessa sexuella preferenser ses som så ovanliga att det inte går att förutsätta att någon har det intresset. Dominanssex däremot har fått en form av glorifiering, bland annat via böcker som ”50 nyanser av grått”, och plötsligt finns det en tro att ”alla” gillar dominanssex och därmed kan en man frias från våldtäkt för att han trodde offret ville. Vi har även sett friande dom där en man skickat ut nakenbilder av sitt ex bland annat på porrsidor och domstolen friade med hänvisning till att det idag inte är så ovanligt att vilja lägga ut nakenbilder på sig själv. Det är dock föga troligt att en man som med våld har analsex med en annan man trots hans nej skulle frias, för det ses inte som en norm eller ens vanligt förekommande att män vill ha analsex. (Svenskt rättsväsende är extremt heteronormativa och transfobiskt, vilket tex ses i den friande domen där en man överföll, misshandlade och försökte våldta en transkvinna men friades från anklagelserna om våldtäktsförsök med hänvisning till att han inte hade försökt våldta henne om han vetat att hon ”egentligen var man”. ) Vi har helt enkelt ett rättsväsende som idag friar eller fäller utifrån en syn på vad som är ”normala” preferenser hos andra än offret. Istället för att lyssna på vad offret ville eller inte ville bedöms det in hur troligt det är att någon annan hade velat vara med på det som skedde.

Även med en lagändring där vi dels kräver samtycke och dels lägger till en paragraf för våldtäkt utan uppsåt kommer bevisbördan vara densamma, vi kommer inte plötsligt få en massa domar där män döms till höger och vänster utan bevisning. Den skillnad vi kommer få är dels att det faktiskt, på allvar, blir olagligt att ha sex med någon som säger nej. Så är inte lagen idag. Vi kommer även få en lag där det inte duger att försvara sig med ”jag förstod inte” eller ”jag trodde”. Vi får en lag där alla människor, oavsett kön, tvingas ta ansvar för sin egna sexualitet. Där det inte går att lämpa över på någon annan att hen inte sa nej tydligt nog, blev våldtagen i ett för mörkt rum osv. Vi får en lag där var och en av oss är skyldiga att ta reda på om partnern är med på noterna.

Att argumentera emot detta med att det är synd om männen, att vi kommer behöva skriva avtal inför varje ligg eller att ”inga barn blir gjorda” för att det är så avtändande att fråga om ens partner vill ha sex är faktiskt rätt fånigt. Klarar en inte av att bedöma om ens partner är delaktig i sexet och med på noterna bör en avstå att ha sex. En partner som ligger som en död fisk är en partner som inte vill ha sex, då är det bara att sluta, eller ja optimalt ska en inte ens påbörja sex i den situationen. En partner som säger nej vill inte heller ha sex, sluta. Det är inte så svårt faktiskt. Skulle en ha problem med att läsa kroppsspråk, ja vad är då så farligt med en snabb fråga? Det tar 2 sekunder och sen kan allt fortsätta. Vad är så hemskt med att fråga i förväg vad en ny partner gillar i sexväg och sedan respektera det?

Med en samtyckeslag ligger bevisbördan kvar där den alltid varit, hos åklagaren. Istället för att bevisa att förövaren vägrat lyssna på ett nej och att offret sa ifrån tydligt nog ska hen istället bevisa att förövaren struntat i att inhämta samtycke. Arbetet runt sexualbrott blir ungefär densamma men vi får en förskjutning i vems ansvaret är att inte våldta. Idag är ansvaret offrets att inte bli våldtagen, med en samtyckeslag blir det istället förövarens ansvar att inte våldta. Är det verkligen en sådan fruktansvärd utveckling? ”Tänk på männen” säger kritikerna, tänk på offren säger jag.