Kategoriarkiv: Samhälle

Samhälle

Börja se internet som en del av det verkliga livet.

1 kommentar

För många år sedan när jag först kom i kontakt med internetanvändandet på allvar var den generella åsikten att internet inte var verkligheten. Det pratades om nätet och om ”In real life” (IRL) som totalt väsensskillda saker. Synen på internet som något diffust, bortkopplat från det övriga livet lever kvar. Problemet är att internet idag är en sådan naturlig del av de flestas liv att vi inte längre kan göra denna tydliga gränsdragning. Nu kanske någon undrar varför jag lägger tid på detta i dessa tider med terrorattentat på löpande band mot personer som inte ser svenska ut? Jag ska förklara.

Vi är många som länge pekat på hur högerextremister använt internet som en möjlighet att knyta kontakter och hetsa mot invandrare de inte ser som önskvärda (främst muslimer och mörkhyade/svarta). På ljusskygga ställen såsom Nordfront har det länge mobiliserats för och hetsats om våld. När vi pekat på detta, lyft fram näthatet, mordhoten och uppmaningarna att döda alla n*gr*r eller dyl så har de flesta mest suckat och tyckt att det är ju faktiskt bara på internet. I verkligheten tycker folk inte sådär, i verkligheten kommer ingen göra något våldsamt…

Så kom dagen, den 22;a Juli 2011. En man tar sig ut på en Ö i Norge och mördar 69 personer. När hela världen frågade sig varför hade han faktiskt svaren: För att han, via internet, diskuterat med andra i månader och år om hotet muslimerna utgör. Han hade valt att agera eftersom han kände stöd från debattörerna på olika nätforum att någon måste göra något åt detta. Få samhället att vakna och se att muslimer inte skall komma till Norge, eller norden. Så han förberedde sig, skrev ett manifest, och skred till verket.

Efter detta kan en tycka att många borde fattat att internet är en viktig aspekt i hur dagens extremister finner varandra och ger varandra stöd och kraft. Ändå har förnekandet fortsatt. ”Internet är inte verkligheten” låter det, gång på gång. Samtidigt hetsar SDare i var och vartannat kommentarsfällt. ”Ställ en K-pist på bron och skjut alla som vill ta sig över”, ”Synd ingen var i skolan när den brann ner”, ”Mosa kackerlackorna tills de slutar komma hit!” osv osv. Hatet och våldshyllningarna haglar. Tilltänkta asylboenden brinner, romer som tigger på gatorna misshandlas, deras tält sätts i brand. Varje gång svarar SDarna och nazisterna att det krävs mer, värre är att vänta, ”Vakna Sverige innan inbördeskriget kommer!”. På internet spyr de ut sitt hat, hetsar och hotar, jagar på varandra. Under bilder på drunknade flyktingbarn hurrar de, på sina egna nyhetssajter publicerar de sin egen verklighet. Å samhället ser på, för internet är ju inte verkligheten…

irl

Så plötsligt händer det igen. Denna gång i Sverige. En ung man går in i en skola och hugger ner personer som inte ser svenska ut. Syftet? Vi kan inte hundra  veta eftersom han dog, men av allt att döma ville han visa ”invandrarpacket” att de inte hör hemma här. Varifrån kom hatet, varifrån fick han styrkan att göra detta? Jo, precis som Breivik hämtade han kraftet från internet. Från alternativ media som ger en endaste bild av invandrarna: Som farliga, mordiska, terrorister och våldtäktsmän. Liksom Breivik har han läst debatter och kommentarer som hetsat mot invandrare, som önskat att alla invandrare ska dö istället för att bo i Sverige. Liksom Breivik valde han att agera, och vi kan bara tacka gudarna att han inte hade möjligheten att döda lika många.

Medan både svensk och internationell media skriver om detta dåd, om offren, om mördaren och om hur det påverkat alla runt om så väljer hatsiterna att titta åt ett annat håll. De som påstår sig stå för ”sanningen” och belysa allt ”pk-media” tystar ner låssas om att detta terrordåd inte ens ägt rum. Varför? Troligen för att det inte passar in i deras åsiktsram att lyfta något negativt deras ”egna” gjort. De vill kasta skit på muslimer och invandrare, inte erkänna sina egna brott. De vill i fred få fortsätta att måla upp en verklighetsbeskrivning där alla som inte är vita är farliga och onda och de vita svenskarna är de goda, de hotade. De som måste stå upp för sitt fosterland. I detta driver de snart fram en ny terrorist.

Ska vi verkligen fortsätta att se internet som en egen bubbla, bortkopplad från verkligheten? Ja tycker nog en del. Många kommer fortsätta snacka om ”irl” och ”på nätet”. Nej säger jag. Det som skrivs på internet påverkar vardagen utanför. Det som skrivs där kan få ödestigra konsekvenser. Vi kan inte tillåta hat på internet bara för att det inte är något som sägs öga mot öga. Det är dags att vi på allvar ser internet som en del av vår vardag och därmed agerar mot hatet på samma sätt som vi skulle reagera om någon i fikarummet önskade livet ur någon!

Samhälle

Att vara tjock är något helt annat än att känna sig tjock.

7 kommentarer

Senaste dagarna har storbloggaren Kitty hyllats i sociala medier för sitt ”mod” att tala om att hon ”känner sig tjock” och hennes prat om att inte känna sig perfekt. För all del befriande med kända personer som talar om att de inte är perfekta i en värld som annars gärna utmålar kändisar som just perfekta. När det kommer till just att ”känna sig tjock” finns det dock en hel del problem. Problem som gör att det faktiskt inte är befriande med kändisar som pratar om hur de känner sig tjocka och därmed fula, utan istället är det något som reproducerar förtrycket mot överviktiga.

För vad är det som sägs, på riktigt, när övervikt görs till en känsla? En känsla som förknippas med att vara äcklig, ful och misslyckad? Jo det som sägs är att vi som faktiskt ÄR överviktiga är fula, äckliga och misslyckade, vi är personer som ingen vill vara. Personer som människor hetsas för att vara rädda för att bli. Att vara tjock handlar inte om en känsla, det är inte en identitet. Att vara tjock är ett fysiskt faktum, det är inget vi bara kan sätta som etikett på oss själva. Att vara tjock innebär att utsättas för förtyck, att hånas och hatas, att skammas och diskrimineras. Att vara smal men ”känna sig tjock” när en har en dålig dag och inte tycker en är så snygg som en önskar är extremt privilegierat. Just för att oavsett hur tjock du känner dig, så är du inte tjock. Du kommer inte diskrimineras för din vikt bara för att du känner dig tjock, du måste vara tjock för att bli utsatt.

Att som smal kunna få sympatier för att du uttrycker att du känner dig tjock och ful är bara möjligt om vi som faktiskt är tjocka utmåla som just fula, äckliga och hemska. Om det inte ansågs vara fel med övervikt och det inte hetsades mot överviktiga hade det inte gått att få sympatier som smal genom att beklaga sig över en liten valk på magen, begynnande celluliter på låren eller lite daller på armen. För vad är det för reaktioner som ges när en smal person säger ”gud vad jag känner mig tjock, titta min feta mage?” Jo ungefär följande: ”NEJ du är inte alls tjock, du är ju jättevacker!”, ”Vadå tjock? Du som ser så bra ut!”, ”Nä inte är du tjock, du behöver inte gå ner ett gram, du är redan så fin!” osv. För som sagt kopplas tjockhet ihop med att vara ful, äcklig och misslyckad. Faktum är att till och med överviktiga ofta får höra att de är fina trots allt och därmed är de ju inte så tjocka, bara lite mulliga egentligen…

whisperCitatet i bilden ovan är ingen ovanlig inställning till överviktiga. Tvärt om är detta standard, både medvetet och i vissa fall omedvetet. Detta är en inställning till överviktiga som visar sig i varje kommentarsfält, i varje diskussion där övervikt är på tapeten. Generellt genom att påtala att den överviktiga (oavsett dennes hälsostatus) kommer kosta samhället massor av pengar, kommer vara mer sjukskriven, kommer få diabetes eller att personen snart kommer att dö. Åsikter som gärna slängs fram med viss elakhet av typen ”Jaja, var du nöjd med dig själv, se hur kul det är om 5 år när du dör!”.

När smala visar upp sig på bilder varierar kommentarerna från att vara hyllande till att vara objektifierande. När överviktiga visar upp sig på bild varierar kommentarerna från försiktig pepp, till objektifierande, till rent hat. Det påstås ofta att smala också förtrycks, men smala blir inte förtryckta i egenskap av att vara smala. När det gäller smala kvinnor framförallt är det som drabbar dem en del i det allmänna kvinnohatet. Inget som drabbar smala kvinnor är dock unikt för de som är smala. Horanklagelser, ”du vill bara få uppmärksamhet”, kroppsbedömning osv drabbar nämligen överviktiga också. Den enda skillnaden är att när det drabbar oss tjocka förväntas vi vara tacksamma. Vi ska bli glada över att nån kallar oss hora för det betyder att vi fortfarande är iaf lite knullbara, och som vi alla vet är ju kvinnors främsta mål i livet att vara knullbara. *ironi*

fat bingoI diskussioner om fetthat kommer gärna ätstörningar in i bilden också. Att alla inte är smala för att de vill utan för att de är sjuka. Jag har egentligen inte jättemycket att säga här mer än att: Överviktiga kan också vara ätstörda! Helt ärligt är det enormt triggande när diskussioner om förtrycket mot feta och hur smala bygger på detta genom att beklaga sig över sin vikt helt öppet för att få sympatier gång på gång ska handla om smala med ätstörningar samtidigt som överviktiga uppmanas att äta mindre och träna mer. Utan minsta tanke på vilka som läser som kan ha ätstörningar, bland de med övervikt. Kanske för att ingen egentligen bryr sig? Om feta är ätstörda och slutar äta så är det ju lugnt, det viktigaste är att vi tappar i vikt, right?

Det virdiga är att detta faktiskt är något människor kan uttrycka helt öppet, att det inte spelar någon roll om överviktiga är ätstörda för vi förtjänar att skammas ner i vikt oavsett vad det kostar. Faktum är att det till och med går igen i vården, där läkare, psykologer etc gärna ignorerar ätstörningar hos tjocka och istället pratar dieter och viktminskning. Vem skulle med gott samvete säga till någon smal med anorexia att denna skulle må bra av att tappa lite mer i vikt? Nej precis, men ändå är det okej att göra mot överviktiga.

Som feminist bör en tänka efter en gång extra, vad är det som förmedlas och sägs när smala klagar över sina ”tjocka” kroppar, vad spär det på för fördomar om tjocka och vad reproducerar det för förtryck? Vilka kroppar hyllas, och vilka kroppar får höra att de är äckliga, vidriga, och promotar sjuka ideal av att visas? Vill ni se reaktionerna på en överviktig kvinna som visar upp sin kropp utan att skämmas kolla in bilderna hos Lady Dhamer på FB. Fettförakt, slutshaming och derailande till att handla om smala flödar rikligt där.

fat wommen

Samhälle

Sagan om ett barn, del 2

6 kommentarer

Det är många som undrat hur det gått för oss efter att en pedagog med koppling till förskolan anmälde oss för att vi har ett barn som just nu vill vara något annat än det kön hen tilldelades vid födseln.
Det har varit många månader av undran och väntan på besked. Vi anmäldes i November, utredningen startade i December men först nu i Juni kom beskedet. Utredningen har med andra ord tagit bra mycket längre tid än den egentligen får göra. ( inlägget om vägen till anmälan kan du läsa här )

Så vad blev då socialens beslut? Jo att vi föräldrar inte gör något fel. Utredaren har läst på och även om vårt barn är för liten för att det ska gå att tala om en fast könsdysfori bör vi fortsätta tillåta vårt barn att styra sitt utseende och vad hen kallar sig. Kort och gott: det fanns inget att anmärka på. Utredningen avslutas utan åtgärd.

Detta känns givetvis otroligt skönt. Vi är så glada över att detta fått ett slut nu och att vi har svart på vitt att det vi gör är det rätta. Bäst av allt är nog ändå att det står i utredningen att V ska få fortsätta vara sig själv och testa sig fram i vem hen vill vara.

Vi har planer på att efter sommaren genomföra en anmälan mot den specialpedagog som trots samtal med BUP, som var tydliga med att vi agerar rätt, valde att anmäla oss. Vi är väl medvetna om att skolan är skyldiga att anmäla vid misstanke om att ett barn far illa. Vi anser dock att när barnpsykologer, barnets pedagoger och även skollagen och läroplanen säger att barnet behandlas rätt är det bara egna fördomar som gör att specialpedagogen ändå valde att anmäla. Egna fördomar skall inte få styra skolpersonals agerande på detta sätt!

Vi hoppas nu kunna lägga detta bakom oss och få ha en lugn solig sommar. Tack till alla som stöttat oss, tipsat om läsning, ringt socialen för att ge dem kunskap och info. Alla ni som gett oss av er omtanke har varit guld värda för att ta oss igenom dessa månader och jag är helt säker på att era lästips som vidarebefodrats till handläggaren har hjälp till i utredningen. Än en gång tack. ♡

Samhälle

Sagan om ett litet barn som vill vara pojke.

130 kommentarer

Jag har velat en del om jag ska skriva detta. Tanken har funnits flera gånger men varje gång har jag tänkt att nä, kanske är det lika bra att lägga locket på ett tag till. Inte göra något som kan förvärra situationen. Nu har jag fått nog, vi har fått nog, jag och min man. Vad vi och vår fyraåring utsätts för är inte okej. Så här är hela storyn om vad som skett så här långt. Jag är arg. Jag är besviken men framförallt är jag ledsen. Ledsen över att vårt älskade barn inte bara kan få vara sig själv i fred utan myndigheters inblandning. Jag vet att vissa kan protestera att detta är ett intrång i mitt barns privatliv. Är inte myndigheternas agerande det också? Jag tror att om mitt barn läser detta om 10 år kommer hen se att vi agerade i kärlek och frustration över att inte bli lyssnade på av den myndighet som finns för att skydda barnen i samhället. Så jag hoppas och vill att ni sprider detta, så fler får veta vad som sker i Sverige 2015 när ett litet barn har en åsikt om sitt kön.

Så vad är det som har hänt? Jag tar det hela från början. Allra allra första början. Jag har två barn, det äldre barnet är en flicka och väldigt nöjd med det. Sen har vi barn nr två, jag väljer att kalla hen V. V föddes med snippa och tilldelades enligt standard könet flicka. Första året omtalade vi V som just en flicka när någon undrade över kön. Hen hade kläder i alla former och färger, rosa som gult som blått och grått. Klänningar liksom byxor och t-shirt. Ja en salig blandning. För vi tror på att ge barnen alla valmöjligheter till vem de vill vara.

När V var ca 1.5 år började hen uttrycka att hen inte var flicka. I början genom att bestämt skaka på huvudet när storasyster sa ”V är en flicka och det är jag också!”. V var verbal tidig och kunde ganska snabbt uttrycka sig i ord. Ganska snart kom det första ”V inte flicka!” och nån månad senare följdes det av ”V pojke!”. Okej sa vi, och lät det vara. Vi la ingen vikt vid det, lät det bara vara. I början tänkte vi att det är en kortlivad fas, barn gillar att testa, men det gick inte över. Istället blev V mer och mer bestämd i att hen inte är flicka. Även på förskolan började hen ge uttryck för att inte vilja kallas flicka. Runt 2 års ålder började det bli ett problem i förskolan. Vi bad personalen att prata lite mindre om kön och inte säga saker som ”hej flickan” till V vilket de accepterade. Vid 2.5 års ålder började V bli väldigt bestämd i klädval. Att ha klänning fungerade inte länge, ”INTE FLICKA!!!” blev resultatet bara vi visade en. Allt rosa rensades bort för varje gång hen hade rosa på sig var det någon som fällde kommentar att V var så söt som en riktig liten flicka.

När V var knappt 2.5 år bytte hen avdelning på förskolan. Det är nu de verkliga problemen startar. Vi sa samma sak till personalen på den nya avdelningen ”var snälla och kalla inte V för flicka, hen tycker inte om det och blir ledsen”. Personalen förstod inte alls vad vi menade, ledsen för vad? Ganska snart förstod de vad vi menade då V började gråta och ville vända i dörren efter att ha hälsats med ett ”hej tjejer” när vi kom för att lämna barnen på förskolan (storasyster gick just då på samma avdelning). Nu är vi framme i oktober 2013. Vi har ett utvecklingssamtal med förskolan för båda barnen samtidigt. Med på samtalet är en specialpedagog. En av de ordinarie pedagogerna lyfter att V vill vara pojke och undrar hur de ska hantera det. Vi förklarar hur vi ser på det, att de inte ska göra en grej av det, att det går över när det går över och OM det inte går över så får det vara så. Vi ser ingen orsak till att rätta något eller få panik. Specialpedagogen frågar om vi är okej med att ha återkommande träffar med henne, Vs huvudpedagog och kanske en skolpsykolog för att prata om det hela, hur förskolan ska agera och checka av utifall V ändrar sig och vill vara flicka. Vi säger att det är okej, så länge fokus är på att finna strategier för hur förskolan ska agera så bra som möjligt.

Så vi börjar ha träffar. Totalt blir det fyra stycken på ett år. Vi samtalar om V, vad hen säger och inte säger. Både vi föräldrar och skolpsykologen påtalar gång på gång att det bästa är att inte göra en sak av detta. Att inte peka ut V som tjej så hen behöver säga ifrån utan bara låta det vara. Framförallt specialpedagogen har svårt att hantera detta och ber oss kontakta BUP, vad säger de? BUP svarar precis som vi, låt det vara. Det är ett litet barn och de prövar sig fram, det går över när det går över eller så gör det inte det och då får vi ta det då. På andra träffen talar specialpedagogen om att hon ringt till både BUP, psykologen på BVC samt socialen. BVC psykologen hade uttryckt viss oro över att vårt barn skulle bli förvirrad i sitt kön, soc uppmanade direkt till att lämna en orosanmälan då de såg ”mycket allvarligt på detta”. Vi kommer just då överens om att socialen inte skall kopplas in. I synnerhet som förskolan påtalar att de inte ser något fel i hur vi föräldrar är mot vårt barn. Efter fjärde träffen ber specialpedagogen om lov att vara med i klassen och se hur V har det. Vi säger att det är okej. I efterhand borde vi nog inte gjort det.

En dag i september 2014 ringer specialpedagogen till mig och säger ungefär följande: ”Hej det är X, nu har jag deltagit en del i verksamheten och betraktat V och jag är oroad av vad jag sett. Jag vill att vi ses nästa vecka för ett möte igen. Denna gång har jag bjudit in en representant från socialen för nu vill jag ha dem med i detta så de också kan ge stöd. Ni har ju tidigare sagt att det skulle vara okej.” Jag blir paff och hinner inte alls tänka igenom det hela utan säger bara okej, skriver ner tid och plats och lägger på luren. På mötet en vecka senare deltar Vs huvudpedagog, specialpedagogen, en kvinna från socialen samt jag och min man. Vi träffas på ”neutral mark” för att det tydligen skulle få oss att känna oss mer bekväma.

Så bryter två timmar av helvetet lös. Först får specialpedagogen ge sin bild av vad hon sett. Hennes problemformulering är följande:

* V har en frisyr och en klädsel som är väldigt pojkigt kodad. Ofta jeans och tröjor med superhjältetryck. Håret är rakat på sidorna och längre uppepå då hen drömmer om att ha en punkfrisyr. Dessa kläder gör att folk ser V som en pojke.

* V har ett flickkodat namn. I kombo med klädseln gör det att folk blir ”förvirrade” när de hör vad hen heter. Detta ger upphov till frågor.

* Barn och vuxna frågar vad V har för kön. Vilket specialpedagogen bedömer som psykiskt påfrestande för hen då hen måste förhålla sig till vad hen är och ge svar. Dessutom varierar svaren vilket pedagogen tolkar som att V är förvirrad.

* V finner styrka i att säga att jag eller min man säger att hen är en pojke och förklarar sig ofta vid frågor med ”Jag är nog flicka, men mamma/pappa säger att jag är pojke!” Detta gör att specialpedagogen tolkar det hela som att det är VI föräldrar som tvingar/förvirrar/omtalar vårt barn som en pojke och att det är VI som vill att hen ska vara pojke och inte accepterar om V vill vara flicka.

Utifrån detta menar alltså specialpedagogen att V far illa, är obekväm i situationen på förskolan och att det vore psykiskt misshandel att inte agera. Pedagogen från förskolan känner inte igen sig alls, vad hon har sett är en unge som är glad, framåt, har massor av vänner och aktivt vill delta i alla aktiviteter. Specialpedagogen framhärdar. Vårt barn far illa.

Så är det vår tur att ge vår bild. Vilket är att vårt barn får vara vem hen vill, vi lägger ingen värdering i kön och har aldrig någonsin sagt att V ska vara en pojke eller att det är fel att vara flicka. Vi stödjer hen helhjärtat oavsett kön. Vi försöker påtala att vi tycker att detta är oerhört överdrivet och att det bästa ändå måste vara att låta V vara sig själv och möta hen där hen är. Kvinnan från socialen verkar inte hålla med. Det är nu det riktigt absurda tar sin början. Denna kvinnas resonemang blir detta:

* V måste kläs mer neutralt. Neutralt betyder ”så folk inte ifrågasätter om hen är en flicka”, dvs låta håret växa ut, ha kläder utan superhjältetryck osv. När vi frågar hur vi ska göra detta utan att grovt kränka vårt barn får vi inget svar.

* Det är vi föräldrar som pressar fram detta. Vi måste sluta låsa V i att hen är en pojke och börja prata om att V är ”biologiskt flicka” så hen kan bli trygg i sitt kön.

* Vi ska inte prata med V om att det finns pojkar med snippa och flickor med snopp och de som är varken pojke eller flicka. Motiveras med att det är för komplicerat för ett barn på 3.5 år att förstå och gör bara att hen inte får chansen till en sund könsidentitetsutveckling.

Jag argumenterar emot, gång på gång. Mot slutet av mötet är socialarbetarens enda argument ”Om jag ser till mig själv” samt ”Ja jag har ju en vän som är trans och som sagt att…”. Efter två timmar beslutar vi att avbryta mötet. Samtalet går bara runt. Vi får helt absurda frågor som alla har som syfte att försöka få oss att erkänna att det är ”extremt” att vårt barn får se ut ”som en pojke”. Vi får tex frågan om vi skulle låta operera in kattmorrhår om vårt barn ville vara katt. För att ha rakat huvud är lika extremt som operationer som inte kan ändras… I slutet av mötet så slår socialarbetaren fast att hon tänker starta en utredning och utse en utredare åt oss inom kort. Jaha säger vi, för att utreda så förskolan gör rätt eller? Ja, svarar hon, det ska bara handla om situationen i förskolan och jag lovar att det inte blir ett hembesök. Vi lämnar mötet med en klump i magen. Några veckor senare får vi ett brev: Om två dagar kommer en socialarbetare hem till oss för ett hembesök.

Nu är vi i november 2014. Socialarbetaren kommer hem till oss. Min mans psykolog är med som stöd och hjälp att ifrågasätta varför vi utreds. Samtalet tar ungefär en timme. Handläggaren är trevlig och säger i slutet av mötet ”Ja detta kommer jag inte lägga mycket tid på, jag förstår inte alls vad de menar att ni ska göra istället för vad ni gör nu?”. Efter de orden känner vi oss ganska trygga. Det kommer nog inte bli något ändå. Utredningen kommer troligen läggas ner. Vi har vunnit! Segern togs ut allt för tidigt.

Idag kom ett nytt brev. Socialen har inte alls lagt ner någon utredning. Tvärt om har de nu haft ”många kontakter om ert fall” och vill nu samtala med oss enskilt, ”för att komma vidare” som de står i brevet. Vad de vill prata om framgår inte. Varför utredningen inte bara lagts ner framgår inte. Det enda vi kan göra är att vänta till på tisdag för att veta när jag går dit. När vi tidigare protesterade och ifrågasatte varför det blev ett hembesök, varför utredningen gjordes om oss och inte förskolan som de sa har vi bara fått till svar ”ni ville detta, ni accepterade denna utredning.”, gång på gång vänds allt till att det är VI som bett om detta och att alla andra är helt oskyldiga.

Ska det verkligen vara såhär?  Vårt barn blir inte misshandlad, får mat i magen, har kläder så det räcker och blir över för alla väderlekar. Är glad och busig precis som barn ska vara. Att hen vill vara pojke är alltså ett så stort problem att vi som föräldrar skall ifrågasättas? Jag är som sagt förbannad, less och ledsen. Jag vill mitt barn det allra bästa precis som alla andra bra föräldrar vill. Tydligen duger det inte enbart för att mitt barn har en önskan om ett annat kön än det tilldelade och klär sig ”fel”. Vi är alltså i en situation där socialen vill diktera vilka kläder vårt barn har på kroppen? Hur sjukt är inte detta?

Jag kommer återkomma om detta efter mötet på tisdag. Ett är i alla fall säkert, de ska inte få komma undan med den stress och oro de orsakar oss bara för att vi låter vår unge vara sig själv på ett sätt som inte skadar någon annan. Vi kommer stå fast i vad vi gör och inte ge vika. Oavsett vad V vill kalla sig, flicka, pojke eller något annat så kommer vårat svar alltid vara: ”Okej, du får vara vem du vill, vi tycker om dig lika mycket ändå”.

Samhälle

Kvinnor och antivaxx

30 kommentarer

Jag har ju redan skrivit lite om varför jag tror att kvinnor dras mer mot alternativmedicinen än män. Jag tänkte nu prata lite mer specifikt kring ämnet vaccin, eller snarare rörelsen mot vaccin. Antivaxx rörelsen är en rörelse där kvinnor är i absolut majoritet både som deltagare men också som drivande personer bakom bloggar, youtube kanaler eller föreläsare.

Antivaxx rörelsen fick ett rejält uppsving efter den förfalskade forskningen som kopplade vaccin till autism. Efter svininfluensan och pandemrix har de fått ny luft under vingarna och allt fler väljer att inte vaccinera sina barn.

Det finns många argument från antivaxx sidan om varför vacciner är som bäst overksam skit och som sämst rent dödlig. Vad alla argument har gemensamt är att de baseras på anekdoter, förfalskad eller missförstådd statistik och konspirationsteorier. Big Pharma är ute efter att göra oss alla sjuka och tjäna pengar på det. All statistik som motsäger antivaxxarnas teser är lögner, köpta av läkemedelsbolagen för att lura oss. Av okänd orsak är också organisationer och statliga instanser såsom UNHCR/FN, WHO, Unicef mfl med i denna världsomspännande komplott. Jag skulle kunna skriva en hel bok om varför dessa teorier är ohållbara och motsäger varandra (eller den läskigt påtagliga funkofobin som genomsyrar hela rörelsen) men det är inte syftet med detta inlägg.

Frågan är ju varför människor och då främs kvinnor (mammor ) dras till denna rörelse trots kompakta bevis att vad de säger inte är sant? Jag tror svaret är: kontroll. Kontroll över en liten liten del av sitt och sitt barns liv.

För samhället idag är fientligt mot barn och fientligt mot mammor. Sjukvården är inte bättre. Mammor som oroar sig viftast ofta undan och får höra att de är hönsiga (jag har själv varit i sitsen). Detta resulterar i föräldrar/mammor med en oro inom sig som inte tas seriöst, andra vuxna (ofta män) som skrattar åt dem och därmed lämnar dem med en känsla inom sig av maktlöshet och frustration.

Antivaxx rörelsen är tvärt om. Där får dessa föräldrar iställer höra att de ska skita i läkarna, att de själva alltid vet bäst, att de förstår sitt barns behov mer än någon annan. Oavsett hur befängda storys de berättar som kopplar vaccin till allt från PSD och hjärnskador till hicka och snorig näsa så kommer de få höra ”absolut, du har rätt,det är vaccinens fel! Avgifta och gå inte till läkaren igen”. De får helt enkelt synas och höras och framförallt LYSSNAS på på ett sätt sjukvården inte kommer i närheten av. Med detta kommer en känsla av kontroll. Att DE har makten att ta beslut åt sina barn, att de minsann vet så mycket mer än tom läkarna vet.

Antivaxx rörelsen har många likheter med sekter. Det här med ”vi mot världen” är den tydligaste. Hur antivaxxers gärna ser sig som mer vakna, mer kritiska, mer pålästa än andra. Jag tror det är en motreaktion mot de (män) som närmast klappat på huvudet vid första funderingen om vaccinerna kanske innehåller dåliga saker. Eller reaktion mot alla de som hånar och skrattar när de för fram sina åsikter nu.

Jag förespråkar ständig dialog, och det gör jag i detta fallet också. Föräldrar som redan är fast i antivaxx rörelsen kommer ingen kunna nå så de kan lika gärna bara vara. Förr eller senare kommer de ha en ”felaktig” åsikt om något som går hand i hand med antivaxx förespråkandet och hamna i kylan. Då är det bra att inte ha bränt alla broar så de har folk runt sig ändå. För antivaxx brukar gå hand i hand med motstånd mot all medicin och sjukvård, med viss kosthållning och tro på andra konspirationer som ex chemtrails. I längden är det närmast omöjligt att upprätthålla den världsbilden i kontakt med andra.

De som vi fortfarande kan nå är de som tvekar. Som läst propaganda och tror deras bebis ska dö av en spruta. Där är det viktigt att tex prata om vilka risker som finns mer vaccin och vilka som finns med sjukdomarna. Vad är mest riskabelt? I min mening är det också viktigt att prata solidaritet och mänskligt värde. För att avstå vaccin om en kan ta det är en grymt egoistisk handling. Att inte vaccinera sitt barn är en egoistisk handling och har faktiskt rätt lite med sitt barn att göra utan bottnar mer oro för sitt egna samvete att göra (”vad ska barner säga om hen blir sjuk av sprutan ”).

Det finns mängder med artiklar som motsäger så gott som allt antivaxxers påstår, det finns massor av argument för vacccin. Att talanom detta på ett schyst sätt till föräldrar som oroar sig tror jag är vägen att gå så inte fler väljer bort vaccin för att antivaxxers lyssnar på dem. Detta är framförallt något  vården behöver bli bättre på. Sådant kräver dock tid och tid kräver resurser, vilket blir en helt annan fråga.

Samhälle

Hur hör kvacksalveri, kolloidalt silver och feminism ihop?

2 kommentarer

Personer som utger sig för att ha mirakelkurer för allt från fotvårtor och torr hud till cancer och diabetes verkar vara ett problem vi aldrig kan komma i från. I synnerhet inte så länge vi lever i ett samhälle där profit är allt som betyder något. Att marknadsföra bluffprodukter mot sjuka personer är ett lukrativt sätt att klämma pengar ur desperata personer. Det finns ärligt talat få saker jag avskyr så mycket som de som ger sig på att lura pengar av sjuka människor.

Jag är med i många grupper på facebook med en rejäl rad av intresseområden. Det spelar ingen roll vad för ämne gruppen har som syfte att avhandla så kan en ändå räkna med att debatter om ”big pharma”, kolloidalt silver eller nån annan mirakelkur kommer att blossa upp med jämna mellanrum. Det finns en enorm propagandamaskin ute efter att intala befolkningen att den vanliga medicinen inte fungerar men att just deras, extremt dyra, vatten eller sockerpiller är lösningen på allt.

oh-no-not-this-shit-again
Eftersom jag har två kroniska sjukdomar kan du ge dig på att jag ofta får allehanda tips om hur jag ska skita i sjukvården och istället dricka vatten med minimala mängder silver (aka Kolloidalt silver), äkta svavel eller bara färska grönsaker osv osv. Det finns mängder av kurer och mirakelmedel som alla har en sak gemensamt: De funkar inte på riktigt och de kostar obscent mycket pengar.

Kolloidalt silver är den senaste flugan, som det pratas om mycket och som pushas för tame fasen överallt. Kolloidalt silver (KS) är alltså 99.99% vatten och sedan små små mängder silver. Kolloidalt silver har bevisat sig relativt effektivt som vattenrening men totalt värdelöst som något annat. Ändå påstår Sveriges största tillverkare av KS att KS skulle bota allt från mjäll till cancer och Ebola. Ja ni fattar grejen.

Efter att ha hängt några månader hos denna tillverkares facebook grupp men även sett vad andra KS förespråkare hävdar i andra forum har jag lagt märke till en återkommande grej: Majoriteten av ”frälsta” är kroniskt sjuka kvinnor. Så här kommer mina funderingar rörande titeln på detta inlägg. Är det så att sjukvårdens brister och misslyckande i att ta sjuka kvinnor på allvar gör att de är en grupp som är mer desperat och mer lättlurad och därför är vanligare att återfinna bland ”foliehattarna” som slukar dyra naturläkemedel som det vore godis?

Desperation leder människor till att göra desperata saker. Båda mina diagnoser är det vanligast att kvinnor har och båda är diagnoser som länge varit förbisedda inom vården. Att ha konstant ont dag ut och dag in kan få vem som helst att vara redo att testa precis allt för att må bättre. Att stirra döden i vitögat får garanterat samma effekt. Detta utnyttjas helt hämningslös av kvacksalvare och KS förespråkare. Om du har obotlig cancer och blir lovad att om du dricker björkavkok för 800:- litern kommer du överleva, ja då kommer nog vem som helst vara frestad att ge det en chans.

Tillbaka till vården och kvinnor. Vården har systematiskt negligerat kvinnors kroniska sjukdomar och till viss del görs det fortfarande. Sjukdomar som förknippas med enbart kvinnor såsom endometrios, fibromyalgi eller livmoderhalscancer har länge varit undanskuffade sjukdomar som genom lobbyism fått allt mer fokus. De två förstnämnda är alltså kroniska sjukdomar där smärta är vanliga symtom. Bara i Sverige beräknas cirka 500.000 personer ha dessa diagnoser. 500.000 personer desperata att slippa ha ont om så bara för en dag. Personer som söker vård gång på gång men får veta att det inte finns något mer att göra än att knapra tabletter. Ja, jag vill upprepa igen att det inte är konstigt att många av dessa då gör en chansning och testar ett mirakelmedel även om de innerst inne vet att det är för bra för att vara sant.

Det fantastiska, men i detta fallet också negativa, är kroppens förmåga att övertyga sig själv om förbättring. Det vill säga: Placeboeffekten. Många vittnar om resultat av KS och annan naturmedicin men faktum är att det framförallt handlar om placebo, dvs personen som tar medicinen vill så gärna att den ska fungera att hen förmår sin kropp att fejka att medicinen fungerar. Lite som när någon blir skengravid. Så detta ger då massor av anekdotisk bevisföring som sedan används av tillverkarna för att ytterligare pusha produkten och lura än fler att köpa deras fejkade preparat.

Jag ser ett flertal problem med kvacksalveriet, dels att det inte är ordentligt förbjudet utan får fortsätta säljas på detta sätt. Dels att det riktas framförallt mot desperata människor och dels att kvinnor är överrepresenterade på grund av skolmedicinens misslyckande i att se dem och ge dem hjälp.

Så vad är lösningen på allt detta? Finns det ens någon? Jag tror inte att kvacksalveriet går att få bort helt, men det kan minska i popularitet om lagarna blir bättre och sjukvården får mer resurser igen till att verkligen se sina patienter. Vi behöver även prata mer om och motarbeta det kunskapsförakt som internet medfört där alla anser sig kunna allt om allt eftersom de kan använda google. Dessutom verkar det brådska med detta arbete, för i den fart utvecklingen går just nu är vi snart tillbaka vid kokt bark som behandling och människor som dör som flugor när de vägrar både modern medicin och vacciner. Vi som feminister har ett ansvar här i att bearbeta framförallt vården till att bli mer jämställd och bättre på att fånga upp och ge vård till dessa kvinnor som annars kommer hamna i händerna på hänsynslösa kvacksalvare.

Samhälle

Yttrandefrihet: Mer än ett demokratiskt verktyg.

1 kommentar

Kristina som bloggar om feminism m.m. har skrivit en text om hur yttrandefrihet inte har något egenvärde. Jag har läst texten och känner att jag måste ge lite svar på tal här. Jag kan hålla med om vissa delar av det Kristina vill föra fram, men på det stora hela tycker jag hon är ute och cyklar. Detta är varför:

Främst anser jag att texten totalt saknar maktanalys ur flera perspektiv. Såsom klass, rasism, hbtq och funkisperspektiv. Vem är det som har makten och hur förvaltas makten? Att ha yttrandefrihet i ett land handlar om mycket mer än bara ett demokratiskt verktyg.

Kristina nämner att ett land kan vara demokratiskt och behandla sina invånare väl men sakna yttrandefrihet. Jag skulle vilja grotta ner mig lite här. Hur kan det vara möjligt för ett samhälle att göra det bästa för invånarna om de som styr inte vet vad invånarna vill? För hur ska de veta det om invånarna inte får berätta det?

För här kommer liksom själva grunden i yttrandefriheten: Rätten att ge kritik, positiv som negativ, om samhällets alla funktioner, och rätten att kritisera andras åsikter. Även en så enkel sak som att svara på en enkät om ”vad tycker du om busstrafiken” är att nyttja sin yttrandefrihet. Ett land utan yttrandefrihet saknar därmed alla möjligheter att bejaka befolkningens önskningar eftersom det inte finns någon chans att fråga vad folket vill. Inte ens i teorin kan ett land vara demokratiskt och ha en bra struktur för invånarna och samtidigt sakna yttrandefrihet.

Kristina påstår som sagt att yttrandefriheten saknar ett egenvärde. Att det är hur yttrandefriheten nyttjas och används som är det viktiga, inte att den finns. Frågan är ju hur yttrandefrihet skall kunna användas rätt eller fel om den inte existerar alls? Vad är ens fel sätt?

Det går ju att argumentera för att det är fel sätt att använda yttrandefriheten för att propagera för nazistiska partier, eller uttrycka sig rasistiskt. Faktum är ju att vi faktiskt har begräsningar i yttrandefriheten för att skydda andra och därmed stävja att yttrandefriheten ”missbrukas” (hit hör tex förtal, hets mot folkgrupp eller uppvigling till brott) . Jag kan absolut se en poäng i funderingar om yttrandefriheten är så jäkla bra när människor använder den för att motverka demokratin, men vad är alternativet?

För yttrandefriheten är ytterst viktigt för alla förtryckta grupper. Om rätten att yttra sig, kampanja, protestera, diskutera osv skulle bli något enbart vissa har rätt till (politiker) så skulle makten förskjutas ännu mer bort från de förtryckta till de som redan har makt. Yttrandefriheten är i princip det enda vapen vi som lever i ett förtryck har för att kunna påverka vår situation. Att inte se egenvärdet i detta är att vara enormt priviligierad.

Ser vi till historien är det ju just yttrandefriheten som möjliggjort så mycket kamp och till sist så många reformer som vi idag ser som självklara. Hade det tex funnits allmän rösträtt om vi inte hade haft yttrandefrihet och därmed aktivister som stod på gatorna och agiterade för allas rätt att rösa? Hade tvångssteriliseringarna av transpersoner någonsin upphört om vi inte hade haft rätten att yttra oss om hur vidriga de var?

Nu har vi inget land med en total avsaknad av yttrandefrihet utan enbart extremt begränsad sådan . För total avsaknad av yttrandefrihet skulle innebära att ingen fick säga något över huvud taget. För bara att tala om för ens partner att en älskar hen är att använda sin yttrandefrihet. De länder som har mest begränsad yttrandefrihet har heller ingen demokrati och begränsningarna handlar i princip helt om att personer utan makt inte får kritisera personer med makt.

När yttrandefriheten inskränks, inskränks samtidigt många andra rättigheter. Exempelvis gör en kraftigt begränsad yttrandefrihet att strejkrätten uteblir, möjligheten att organisera sig utomparlamentariskt minskar, tryckfriheten begränsas eftersom det inte går att skriva insändare eller debattartiklar om ingen får yttra sig osv osv. Yttrandefriheten är inte avhängig demokratin, demokratin är avhängig yttrandefriheten. Jag upprepar igen: Yttrandefriheten fyller framförallt en funktion för alla de utsatta grupper som inte har ekonomiska medel att starta upp och driva dyra kampanjer, föreningar eller tidningar. De vars påtryckningsmedel ligger i att protestera på gatan och därmed göra sig hörda.

Ett samhälle utan yttrandefrihet blir oundvikligen ett samhälle med en liten elit som sitter på precis alla makt. Att inte se egenvärdet i yttrandefriheten blir att förminska det viktigaste kampverktyg förtryckta grupper har: Sin röst och rätten att höja den.

Samhälle

Lets go nyårskrönika

Lämna en kommentar

Det har blivit ett nytt år och det brukar ju höra till att reflektera lite inför det nya året om året som gått. Jag tänkte skriva lite om tre saker jag tycker både varit det mest viktiga under 2014 men också sådant som kommer ge utmaningar under detta nya år. Punkterna är utan inbördes ordning:

1. ANTIRASISMEN BLEV FOLKRÖRELSE:

2014 var året med en bred folklig antirasistisk rörelse. Med start i Kärrtorp för ett år sedan fortsatte många hålla lyckade demonstrationer. Det blev också året då ryggvändande blev en tyst politisk manifestation och runt om i landet bildades nätverk mot rasism. Detta var ur många aspekter något enormt positivt då motståndet mot framförallt SD fick en så pass bred uppslutning att det blev omöjligt från SDs sida att hålla fast vid sin retorik om hur bara unga vänsterextremister är emot dem. På ryggvändardemonstrstionerna kom allt från högstadiekids till pensionärer med rullator för att vända ryggen mot SDs rasism. Samtidigt ledde dessa demonstrationer och det fokus som blev på dem att diskussionen ofta stannade vid att vara emot SD var att vara antirasist. Efter valet stoltserade många med profilbilder i sociala media som belyste att de iaf inte röstade SD, som om rasismen börjar och slutar med dem. Här är den stora utmaningen för året. Hur får vi kvar bredden i rörelsen som börjat nu, att hålla kvar vid dessa nätverk och eldsjälar som vill bekämpa rasismen och samtidigt lyfta problemet bort från SD och till det samhälle som är grogrunden för rasism, grogrunden till att SD finns? För jag har påpekat det förr: Rasism finns inte pga SD, SD finns pga rasismen. För tyvärr har jag flera gånger stött på problem med rasism inom de antirasistiska nätverken. Rasism som sopas undan och den som påpekar det anklagas för att ha fel fokus. Gång på gång sägs det att den verkliga fienden är SD och de än mer mörkskygga partier som kommer i deras fotspår. Detta är förvisso sant men hur ska vi kunna påverka rasismen i samhället om vi inte ens kan ta itu med den bland oss som vill motarbeta den? Det är

svårt att både hålla bredd och samtidigt djup i rörelsen för att förhindra att den på ytan bekämpar en rasism som den samtidigt är med och underblåser.

2. VÄRDEFÖRSKJUTNINGEN

Jag gick i högstadiet på 00-talet. På den tiden var det helt otänkbart att nazistiska partier skulle få ha informationsmöte i skolorna. SD fick öht inte komma nära. Tom i kommuner där de hade mandat var SD självskrivna besökare i kommunens skolor eller gymnasium. Även bland vuxna elever på universitet ansågs det fel om någon professor tillät nynazister eller rasister att hålla ideologiska tal i undervisningen. Att omtala SD som de rasister de är sågs inte som det minsta märkligt. Sen hände något, debatten kom att ändras och SD blev de som mycket med medias hjälp fick styra varåt det barkade. Plötsligt är SD inte rasister mer, ja knappt ens främlingsfientliga, de är bara lite kritisk mot vissa sorters invandrare. Lite inskränkningar i de mänskliga rättigheterna är väl inga problem eller? Mest av allt syntes denna värdeförskjutning när skolverket slog fast att även nynazistiska partier såsom Svenskarnas parti skall tillåtas ha informationsbord på skolor runt om i landet.

Debatten har nu glidit iväg så pass att det räknas som relativt extremt att vars tydligt emot all form av rasism, där nazism anses vara bara en annan åsikt än den gengse uppfattningen och där fascism i princip upphört att existera eftersom dagens fascister inte öppet drömmer om en militärmakt. Allt har nu blivit något som är öppet för diskussion även i skolan och där ”vi har olika åsikter” ses som helt okej argument i frågor som rör människors mänskliga värde och att alla ska ha samma rättigheter. En skola har av skolverket tom fått kritik för att elever påpekat att det inte är accepterat med rasistiska åsikter i skolan. Att skolan ska vara trygg för alla spelar ingen roll. En ung transperson ska ta att rätten till transvård debatteras i skolan, ett flyktingbarn ska vara okej med att få höra hur hen inte hör hemma här. Att få vara rasist i fred har plötsligt blivit något som skall värnas.

Att ta tillbaka styrningen av det politiska samtalet från SD kommer vara en enorm utmaning, inte bara detta år utan troligen för flera år framöver. Vilket för mig till nästa punkt.

3. VALKAOS OCH PROBLEMFORMULERINGSPRIVILEGIET

SD blev de enda riktiga vinnarna i riksdagsvalet i september. De tog inte lång tid på sig för att börja visa sin makt. Med Jimmie Åkesson sjukskriven satte de snabbt in en högre växel i att få igenom sin politik. Jag hoppas det skall visa sig vara ett misstag från deras sida. För att fälla den nya regeringen och skapa ett nyval valde de att rösta för alliansens budget istället för sin egna. Först skulle det bli nyval, sen blev det inte det eftersom regeringen och Alliansen fick till ett samarbete. Åsikterna om detta har gått isär, det har påståtts gynna SD, vara odemokratiskt, svika väljarna m.m.
Personligen är jag lätt positiv till detta. Det håller SD från en avgörande vågmästarroll i ca 4 år till. Det viktiga är dock hur övriga partier kommer nyttja detta. Om M och S upplevs för lika kan det absolut ge fler röster till SD. Om V är för tysta eller medgörliga kommer de inte upplevas som ett alternativ till partierna i regeringen. För att förhindra att SD vinner mer mark måste de andra partierna sluta förhålla sig till SD och börja att på allvar tala mer om sin egna politik, ställa upp egna problemformuleringar och tala om sina lösningar. Framförallt tror jag partierna måste tala mer om visioner, ideologier, framtidshopp och vad de vill göra för att nå sina mål. För är det något SD är bra på så är det att tala om sina visioner utifrån de problem och lösningar de ser och övriga partier måste bli lika bra på detta.

En annan viktig del i detta är att se förbi partipolitiken, mycket handlar också om det vardagliga. Genom att själva tala med människor en möter om andra infallsvinklar på klassklyftor, integration osv så går det att påverka debatten underifrån. Media bär också ett stort ansvar i vilka frågor de lyfter och hur, vilka röster de släpper fram och vilka som göms undan. Det finns helt enkelt en hel del att bita i under det kommande året.

Samhälle

Fascism kan inte mätas i ljudet av marcherande stövlar

1 kommentar

Det pågår just nu en het debatt om huruvida SD kan kallas för fascister eller ej. I vissa fall även om de öht kan anses vara rasistiska eller ”bara” nationalister med viss främlingsfientlighet. Jag tänker inte skriva detta utifrån SD, för helt ärligt är det rätt irrelevant vad för ideologisk etikett som skall sättas på dem, deras politik är högst skadlig för många utsatta grupper oavsett om de är nationalister, socialkonservativa, fascister, rasister eller ”sverigevänner”. Vad jag däremot vill skriva om är något som skavt hos mig när jag läst uttalanden från lite olika akademiker som uttalat sig i frågan. För att ta ett citat från Forskning och framsteg som låtit ett antal forskare svara på om SD är fascister:

– Nej, fascister är inte en rimlig benämning. Det är bättre att beskriva partiet som främlingsfientligt, nationalistiskt, konservativt och populistiskt. Det påpekar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet. Han menar att den dagen Sverigedemokraterna börjar beteckna sig som revolutionära manschauvinister, yrkar på korporativism, kräver att alla partier utom det egna ska avskaffas, går till angrepp mot alla som tolkas som ”svaga”, vill återupprätta ett rasbiologiskt institut, uttrycker en önskan att återställa Sveriges gränser till vad som gällde före freden i Nystad 1721 och genomför en militant marsch mot Stockholm med idel partimedlemmar i folkdräkt i syfte att gripa makten – den dagen är de att betrakta som fascister.

Dick Harrison som gett detta svaret är alltså professor i historia, han arbetar och får (utgår jag ifrån) betalt för att tala om historien och lära av den. Jag undrar om Dick tror så lite om dagens fascister att han är säker på att de inte kan lära av det som varit? För detta verkar vara genomgående i de svar olika experter sagt, SD är inte fascister för de vill inte starta militärkupp, eller driva nån fråga om att enbart SD skall vara ett godkänt parti. Det verkar helt enkelt finnas en tro att dagens fascister skulle agera precis som Hitler eller Mussolini. Pang på rödbetan utan minsta finess. Såhär svarar en annan av de tillfrågade forskarna:

– Benämningen är helt fel. Jag har undervisat om SD vid Köpenhamns universitet. Vi studerade partiets eget material och inget ger belägg för rasism eller fascism. Fråga Stefan Löfven eller Magdalena Andersson om de studerat SD primärmaterial – för jag tror inte det. Den ene citerar den andre som citerar den tredje… Det skriver Göran Adamson, forskare i socialt arbete vid Malmö högskola, och som forskar om multikulturalism och populism.

Nu råkar Göran Adamson vara anti mångkultur och har tidigare visat prov på att gärna förminska SDs uttalanden för att få dem att framstå som icke rasistiska eller problematiska. Nu har jag faktiskt läst SDs partimaterial som finns på nätet och hittar många exempel på både rasism och fascism men det kan jag skriva mer om i ett annat inlägg.

Så då till själva kärnan av problemet: Om vi reducerar fascism till att bara handla om totalitär makt och militärkupper som sker helt i det öppna så har vi inte ett enda fascistiskt parti i hela Europa. Varken Svenskarnas parti eller Gyllene gryning faller in under fascism med dessa krav. Jag tycker det är både skrattretande och skrämmande på samma gång att pålästa akademiker tror att fascister är immuna mot kunskap från historien. Det är att underskatta faran i den moderna fascismen å det grövsta. För dagens fascister kommer inte marschera i blanka stövlar och uniform på gatan, de kommer inte tala öppet om att de går till val på att skapa diktarur eller att de vill starta krig för att återställa Sveriges glansdagar som stormakt. De kommer inte ens tala helt öppet om att de önskar göra sig av med vad de anser vara svaga personer i samhället. De har lärt sin läxa och kommer försöka sig på andra vägar till makten, mer rumsrena och oskyldiga. Genom demokratiska val vill de få ökad makt och sen via reformer inskränka allt mer på de rättigheter och friheter vi ser som självklara idag. Människosynen, viljan att styra i en totalitär stat osv finns kvar, om en bara skrapar lite under ytan finns allt där ortfarande men det är upputsat, omformulerat i fina ord och inte lika uppenbart.

För att ta ett exempel med SD så vill de ta bort allt form av ekonomiskt stöd från staten/kommuner till organisationer och föreningar de anser arbetar emot den svenska gemenskapen och allt de anser vara svenskt. Till dessa föreningar hör tex kulturföreningar som handlar om ”icke svensk” kultur, tex intresseförening för afrikansk dans, eller feministiska föreningar. Eftersom alla partier är ideella föreningar gör det också att SD med en sådan lag rent teoretiskt kan förbjuda partier de anser ha fel åsikter. Å vips är vi faktiskt på en av punkterna ovan som nämndes för att ett parti skall vara fascistiskt, att de skall vilja göra sig av med alla andra partier.

Andra partier i Europa som ofta beskrivs som neofascistiska har liknande beteenden. Uniformer och marscherande har bytts mot kostym och välkammat hår. Den uttalade önskan om militär makt och våld är utbytt mot reformer och politisk lobbyism. Idag behövs inte makten tas med våld på samma sätt, vi har sociala medier som på gott och ont gör det lättare att organisera sig och påverka utan att behöva våld eller hot om våld. Det finns förvisso grupper som fortsätter använda våld, och som blir starkare och modigare när icke våldsamma högerextrema partier går framåt. Det är ju bla därför hatbrotten och våld från högergrupper ökat med SDs växande inflytande.

Om vi ska ta dessa experters sätt att definiera fascism och sen anamma på en hel del andra företeelser blir det genast väldigt märkligt.  Rasism tex är ett ord som från början beskrev tanken om att människan kan indelas i olika biologiska raser och att någon av dessa raser är bättre och mer värd än de andra. Få tänker så idag betyder det att rasism inte finns? Eller nazismen, det finns så gott som ingen idag som anammat Hitlers tänk och sätt att propagera för sin sak, med exakt samma mål och tanke om tillvägagångssätt, betyder det att världen är fri från nazister? Nej, givetvis inte.

Ingen ideologi är statisk. Alla ideologier förändras, anpassas efter tiden vi lever i, reformeras och får nya grenar. SD är inte fascister på det sätt Mussolini var. Svenskarnas parti är inte nazister på det vis Hitler var. Dagens Socialdemokrater är inte socialister på det sätt grundarna var i början på 1900 talet, inte ens feminismen är densamma som den var när Suffragetterna agerade. Därför går det inte att se på dagens högerextrema partier och sätta etiketter på dem utefter hur ideologierna såg ut för 30-40-50 år sedan. Dagens fascistiska partier har moderniserat sig, och de har moderniserat sin ideologi. Precis som vi andra försökt att lära av historien har de också gjort det och vi måste sluta underskatta motståndet och tro att de kommer skylta med sina avsikter. Ett modernt försvar mot fascism kräver en modern syn på vad fascism är. Hitler lyckades lura sig till makten på 30 talet, han visade att det går att ha de hemskaste av avsikter men ändå få kontroll över ett helt land. Varför skulle det inte gå att göra om idag? Speciellt om vi stirrar oss blinda på hur vi tror att hotet skall agera istället för att se till vad som faktiskt sker runt om oss. Att vänta på en mob av nationalister i folkdräkt som stormar rosenbad i en militärkupp är lite som att hålla för ögonen och tro att faran inte kommer se en för vi ser inte faran. Hotet mot vår demokrati, mot vårt samhälle finns redan i maktens korridorer men med annat namn och fint språk.  Bli inte lurad.

Samhälle

Romantiken dödar kärleken

3 kommentarer

Romantik. Från barnsben lär vi oss att romantik är något viktigt, vackert, något att sträva efter, ja ofta utmålat som det viktigaste som existerar i livet. Eller är det kärleken som är viktigast? Ofta är romantik och kärlek samma sak, utan romantiken dör kärleken. Det finns rätt tydligt uppsatta ramar om vad romantik verkligen är. I tidningar, filmer, serier, reklam, musik, ja överallt reproduceras ständigt en bild av kärleken och romantiken i förening och vad detta innebär. Så vad säger alla dessa olika medier att romantik och kärlek är?

Jag googlade romance, det första som kommer upp är mängder av bilder på par i motljus på någon strand i solnedgången.

Romantik är solnedgångar, rosor, smycken, middagar i stearinljusets sken och inte allt för sällan storslagna gester, som att fria i TV eller påkostade dejter på annan ort med champagne och luftballongsresor. Vad romantik anses vara avspeglas också på tanken om vad kärlek är, de är som sagt rätt ofta synonymt med varandra. En man som älskar en kvinna ska göra si och så, en kvinna som älskar en man ska göra andra saker i romantikens (och kärlekens) namn. Bilden av romantik är till 99% något för män och kvinnor i heterorelationer, men jag vill påstå att den påverkar alla, oavsett kön, oavsett relationsform. Romantiken nästlar sig in, infiltrerar och förstör.

Romantiken utmålas inte bara som de där gesterna jag skrev om tidigare utan framförallt är kärlek och romantik en enda sak: ägande. Monorelationsnormen är hårt inbiten i synen på kärleksrelationer. Den som verkligen älskar någon anses bara kunna älska den personen, hen ska vilja ge hela sig till föremålet för sin kärlek, utan motkrav. Kärleken beskrivs som något självutplånande där en upphör att finnas för sig själv och istället finns bara för sin kärlek. I filmen ”The perfect man” beskrivs äkta kärlek såhär:

He could be anywhere in the world but he chooses to be with her because life is better with her by his side

Hur romantik och kärlek porträtteras är extremt könsbundet. Mannen är den som ständigt utmålas som någon som behöver förändra sig, i ledning av en kärleksfull kvinna, men också som beskyddaren och den som har koll på situationen. Kvinnan å andra sidan är den som i regel bli ”ägd”, som skall gå helt och fullt upp i relationen med mannen. För att ta musiken som exempel. När män skriver låtar om sin kärlek till kvinnor finns tre teman som återkommer absolut mest frekvent. Antingen om hur mannen vill bli en bättre man tack vare kvinnan, eller så vill alla andra män sno hans flickvän/han måste skydda henne från andra män och faror (aktuellt exempel låten ”Steal my girl), alternativt handlar det om hur mannen är galen av kärlek till kvinnan trots hennes fel och brister (ack så överseende av honom). När kvinnor sjunger om kärlek till män handlar det oftast om den där galna passionen som får en att göra galna saker, om fjärilar i magen och en framtid i rosa och sockervadd.

Hela tanken om himlastormande romantik och en kärlek som aldrig dör börjar redan i barndomen med Disneys klassiska filmer, barnböcker etc och fortsätter sedan in i tjejtidningar, ungdomsböcker som Twilight eller alla romantiska filmer som det finns så många av att de räcker en livstid. Så varför tycker jag att romantiken dödar kärleken? I min mening skapar den rådande bilden på romantik en högst orealistisk syn på vad kärlek och relationer är och hur de ser ut. Om en vill hoppa från partner till partner i ett ständigt letande efter det där magpirret och passionen är det ju såklart bara att göra det, men risken finns att en blir besviken om en ständigt hoppas på att nästa relation skall bli den där pirret och passionen alltid är på högsta nivån. För att inte tala om hur många kvinnor jag vet som pressar sig till sex för att de tror att relationen kommer dö eller det är något fel på dem när de inte längre vill ha sex 3ggr om dagen (minst). Eller männen jag mött som tror deras partner inte längre älskar dem för att de inte får ständig uppmärksamhet och bekräftelse (helst i form av sex). Synen på romantik och kärlek är också högst skadligt för de som lever i andra relationer är heterosexuella monogama relationer med sex. Framförallt på grund av hur andra former av relationer blir bemötta i samhället: med misstro, ifrågasättanden eller utfrysning och mobbing. Det kanske inte alls är så att någon som är otrogen gång på gång bara inte träffat ”den rätta” utan att personen helt enkelt inte ska leva i monogama förhållanden. Det finns så många former av relationer där kärleken kan blomstra men dagens samhälle och framförallt media tillåter bara en, den monogama heterorelationen. Sanningen är att media och popkulturen ljuger: Romantik är inte samma sak som kärlek, och kärlek är inte att äga en annan person.