Rasism/Antirasism

Inte en främling

5 kommentarer

När artisten Timbuktu mottog ett pris från 5 i 12 rörelsen för sin musik och arbete för jämlikhet valde han i sitt tal att visa sitt pass för att visa att han är svensk medborgare, hör hemma här och inte är en främling. Detta skapade taggen #jagärjason i sociala medier där kända och okända personer berättade om rasism och deras identitet som svenskar.

Organisationen Teskedsorden tog också fasta på detta och i våras släppte de boken ”Inte en främling”. Boken består av 41 kortare texter av olika personer, vissa mer kända än andra. Bla finns där texter av Soraya Post, Richard Wollf och Behrang Miri. Jag fick ett exemplar av boken som jag nu läst igenom.

image

Jag måste säga att trots ett och annat för mig lite väl liberalt stycke så har boken gett mig mycket. Jag har både skrattat och suckat av igenkänning och ibland även ilska över hur vårt samhälle ser ut. Samtidigt har boken gett mig visst hopp och en sällan upplevd känsla av tillhörighet. Jag skulle vilja se denna bok i alla högstadieskolor runt om i landet! Att få läsa berättelser från andra med liknande erfarenheter är verkligen guld värt och jag har fått en hel del nya citat på lager! Den främsta kritik jag kan ge är att en hel del av texterna känns lite väl försiktiga, som om de är mer eller mindre medvetet utformade med en vit läsare i tankarna. En vit läsare som inte får bli för stött eller uppleva texterna som om skribenterna inte är glada över att bo här. På det stora hela är detta ändå relativt små problem.

För mig blir bokens titel extra viktig, inte en främling. För närvarande har vi ett diskussionsklimat där rasism sällan får kallas just rasism. Istället omskrivs det som okunskap, en persons dåliga dag, individuella korkbollar eller ”främlingsfientlighet”. Som om alla vi som utsätts för rasism är udda, annorlunda, ”främlingar”. Som adopterad blir det extremt tydligt att rasism är rasism och inget annat. Det är inte mina kläder, mitt namn, språket eller min kultur som folk reagerar på, för den är samma som vita svenskars. Det är mitt utseende, min hud, mitt hår, som ger reaktionerna.

När det talas om rasism som fientlighet mot främlingar reduceras rasism till att bara handla om att det skulle vara kulturkrockar eller dyl som skapar motsättningar när sanningen är att rasism är något mer komplext än så. För vi är inte främlingar bara för att vår hy har en annan färg, eller våra ögon en annan form osv. Främlingar blir vi för varandra om ingen vill ta steget och samtala för att få veta vem personen framför dem verkligen är.

Jag kommer på min FB sida lotta ut 2 ex av boken Inte en främling (varde 87:-) bland de som kommenterar inlägget där denna text länkas. OBS: böckerna är sponsrade av Norstedts förlag men åsikterna i detta inlägg är enbart mina egna! Dragning sker söndag 28/6.

Manlighet

Jag hatar män i grupp!

28 kommentarer

Män i grupp… jag vet knappt var jag ska börja. Det finns få saker som omgående ger mig en sådan känsla av otrygghet och irritation som att behöva vistas i närheten av en grupp med män. Ibland kan jag rent av känna att det borde vara förbjudet för män att umgås fler än 2 åt gången om det inte blandas ut med människor av annat kön. Män i grupp är buffliga, högljudda, tar en jävla massa plats de inte har rätt att ta, beter sig inte sällan som sexistiska as och framförallt utgör de allt för ofta ett reellt trygghetshot mot personer de antar är kvinnor.

Sexuellt våld/ofredande i olika grad är inte alls ovanligt när män i grupp släpps lös på gatorna. Allt ifrån sexistiska kommentarer till gruppvåldtäkter kan bli resultatet. Något alla icke-män är väl medvetna om. Tyvärr verkar däremot männen betydligt mindre medvetna om detta. För att göra det lite enklare att förstå hur jag menar ska jag ge lite exempel på typiska ageranden från män i grupp.

Ex 1: Sitter för mig själv på ett närmast tomt fik. 4 män i 50-60 års åldern kommer fram och sätter sig runt samma bord som jag sitter vid. Högljutt börjar de prata om sex, om prostituerade i Thailand och vad de kan göra med dem. När jag tittar upp en sekund för att kolla på klockan börjar de skrocka och kommentera: ”Höhöhö, ja det där reagerade du på va gumman? Får du för lite sex eller?”, ”Hörru, vad gör du här ensam, vill du inte prata lite med oss istället?”, ”Le lite nu va, vi är ju snälla, är inte du snäll? Höhöhö”. Jag svarar dem inte och går efter en liten stund därifrån, i ryggen hör jag deras fortsatta skratt och någon av dem hojtar efter mig att de snart kommer leta upp mig för en fortsatt pratstund. Detta sker mitt på dagen, bland människor (ingen reagerar) en vanlig vardag.

Ex 2: Sitter på restaurang. En grupp med män kommer in, slår sig ned vid ett bord och plötsligt är nästan alla försök att ha en konversation lönlöst. De pratar högt i munnen på varandra, skålar, hojtar efter servitrisen, halvboxas och lever rövare. Ingen verkar tycka detta är något speciellt märkligt, det är bara sådär män är…

Ex 3: Detta är nog det vanligaste agerandet från män i grupp, detta är bara en beskrivning av hur det kan gå till, har varit med om detta fler gånger än jag orkar räkna. Utanför en krog/nattklubb på natten, inväntandes en taxi. Några berusade män i grupp står i närheten. Någon av dem försöker sig på att ragga men blir avvisad. Så står de där, snackar med varandra och hojtar till en om hur otacksam en är som inte uppskattar deras uppmärkskamhet. Varför fick inte deras vän bara ragga lite på mig? De börjar hetsa på varandra. ”Va faan, varför svarar du oss inte?? Öööh, vi vill ju bara snacka lite juu”. ”Amen, vi tycker bara du är söt, bli GLAD för faen!”, ”För fan Anders, ska du verkligen låta hon komma undan med sånt där snorkigt beteende? Jävla hora som tror du är bättre än oss va??”. Okvädningsorden kommer, de blir mer aggressiva i sina kroppsspråk. Hetsar vidare. Ibland går det bra, taxin kommer i sista sekund, en vakt ingriper och ber dem lugna sig. Ibland går det mindre bra, männen tar sig rätten att taffsa, fortsätta agera hotfullt och spy ur sig sexistiska elakheter. Ibland övergår det i våld, någon drar en i håret, eller slår till en. ”Jävla hora! Du ska fan inte tro att du är nått!!” Hela tiden påhejade av varandra, förenade i sitt förakt för kvinnan som inte ville ge dem den uppmärksamhet de tyckte de förtjänade. Som kvinna är att säga nej till uppmärksamheten från män i grupp något av det farligaste som finns.

Det är faktiskt ofta sådär gruppvåldtäkter startar. Någon börjar ge sig på en kvinna, hetsar andra att haka på, sen fortsätter de hetsa varandra så ingen fixar att vara den som avbryter, säger att de faktiskt gör något olagligt, något som skadar en annan människa. De hetsar varandra till värre och värre beteenden. När en läser i förhör från gruppvåldtäkter är det genomgående hur offret ofta upplever det som att männen närmast tävlar med varandra. Vem kan göra henne mest illa? Vem får stånd lättast? Vem våldtar bäst? Min poäng i detta: Män i grupp är reella faror, män i grupp inskränker kvinnors/icke-mäns rörelsefrihet och påverkar deras känsla av trygghet i det offentliga rummet. Icke-män ska inte behöva känna en klump i magen, byta sida på trottoaren eller tom dra sig för att gå ut av rädsla för att möta män i grupp. Ändå sker det dagligen och vi får lära oss att om vi inte känner så, om vi inte aktar oss, ja då har vi också en skuld i om vi råkar illa ut.

När feminister påstår att kvinnor måste behandla män som potentiella våldtäktsmän, speciellt när de agerar i grupp, blir många män extremt kränkta. Just DE tänker ju aldrig någonsin våldta någon. DE är ju schysta! Problemet är att det inte syns utanpå vilka män i grupp som kommer bete sig schyst, det syns inte utanpå vilken snubbe som kommer våldta en eller vem som kommer låta bli. Vi kan aldrig veta. Samtidigt som rättsväsendet, omgivningen, media, filmer etc gång på gång låter oss veta att om vi blir våldtagna för att vi valde att tro på att en grupp män var reko, eller att den där nya bekantskapen inte tänker våldta oss ja då är det vi som är naiva. Våldtas vi när vi väljer att tro att inte alla män är våldtäktsmän får vi skylla oss själva. Hur kunde vi vara så dumma? Damn if we do, damn if we dont.

Vi får inte prata om mäns kulturella problem, samtidigt som just dessa problem är något vi förväntas inordna hela våra liv efter. Vi får inte säga att män i grupp upplevs hotfulla, men om vi inte agerar efter ett verkligt eller inbillat hot är det vi som är naiva. Vi får inte tala om mäns våld mot kvinnor som ett mansproblem, för alla män slår inte, men samtidigt är det vi som riskerar få våra liv raserade av en våldsam man. Hela våra liv begränsas av mäns ageranden, men vi ska inte tala om det. Fuck that säger jag, vi SKA och MÅSTE tala om hur verkligheten faktiskt ser ut. De män som tycker detta suger, hey var med oss och gör något åt det då! Hjälp oss påverka hur män i grupp agerar, hjälp oss påverka hur det talas om offer för mäns våld! Hjälp oss påverka hur rättsväsendet ser på våldtagna kvinnor och mäns sexualitet!

Otrygghet_fordelning_kön_NTU_2012Ovan resultatet från en trygghetsundersökning, från 2012, avseende hur otrygga män resp kvinnor upplever sig vara när de befinner sig i offentliga rum. Skillnaden är markant. Vi behöver tala mer om detta, om hur män beter sig i grupp, hur de behandlar kvinnor när de kan ta stöd i varandra och framförallt den effekt detta ger på de som utsätts. En annan väldigt viktig aspekt att tala om i detta är också: Vad gör denna gruppdynamik mot männen? Hur mår män egentligen när de känner att de måste bete sig som as mot andra för att få cred i sin grupptillhörighet? För alla män i grupp är inte aktiva i att bete sig illa, men många står tysta, skrockar lite försiktigt eller visar på andra sätt att även om de inte aktivt deltar tänker de iaf inte säga emot. Vad gör det med mäns självkänsla att inte våga säga ifrån när folk far illa över hur deras vänner beter sig?

Ja det finns många aspekter i det hela, men en sak är iaf för mig given och det är att vi måste kämpa hårt för att skapa en annan kultur för de pojkar som nu växer upp och en dag kan komma att vara män i grupp. En kultur där sexism, rasism etc inte längre ska ses som ett så självklart sätt att bonda med sina vänner. En kultur där det faktiskt är okej att behandla andra väl.

För att gardera mig avslutar jag med ”Inte alla män” kortet så slipper ni börja med att kommentera att alla män i grupp inte är svin. Faktum är att tillräckligt många är det för att det ska vara ett verkligt problem som vi behöver adressera. Nu!

notallmen

Samhälle

Sagan om ett barn, del 2

6 kommentarer

Det är många som undrat hur det gått för oss efter att en pedagog med koppling till förskolan anmälde oss för att vi har ett barn som just nu vill vara något annat än det kön hen tilldelades vid födseln.
Det har varit många månader av undran och väntan på besked. Vi anmäldes i November, utredningen startade i December men först nu i Juni kom beskedet. Utredningen har med andra ord tagit bra mycket längre tid än den egentligen får göra. ( inlägget om vägen till anmälan kan du läsa här )

Så vad blev då socialens beslut? Jo att vi föräldrar inte gör något fel. Utredaren har läst på och även om vårt barn är för liten för att det ska gå att tala om en fast könsdysfori bör vi fortsätta tillåta vårt barn att styra sitt utseende och vad hen kallar sig. Kort och gott: det fanns inget att anmärka på. Utredningen avslutas utan åtgärd.

Detta känns givetvis otroligt skönt. Vi är så glada över att detta fått ett slut nu och att vi har svart på vitt att det vi gör är det rätta. Bäst av allt är nog ändå att det står i utredningen att V ska få fortsätta vara sig själv och testa sig fram i vem hen vill vara.

Vi har planer på att efter sommaren genomföra en anmälan mot den specialpedagog som trots samtal med BUP, som var tydliga med att vi agerar rätt, valde att anmäla oss. Vi är väl medvetna om att skolan är skyldiga att anmäla vid misstanke om att ett barn far illa. Vi anser dock att när barnpsykologer, barnets pedagoger och även skollagen och läroplanen säger att barnet behandlas rätt är det bara egna fördomar som gör att specialpedagogen ändå valde att anmäla. Egna fördomar skall inte få styra skolpersonals agerande på detta sätt!

Vi hoppas nu kunna lägga detta bakom oss och få ha en lugn solig sommar. Tack till alla som stöttat oss, tipsat om läsning, ringt socialen för att ge dem kunskap och info. Alla ni som gett oss av er omtanke har varit guld värda för att ta oss igenom dessa månader och jag är helt säker på att era lästips som vidarebefodrats till handläggaren har hjälp till i utredningen. Än en gång tack. ♡

Sexualbrott och Prostitution

Apan kliver i klaveret (Eller: En liknelse som slog fel)

2 kommentarer

Igår efter alla dessa debatter om sexköp fick jag ett infall, fött ur ilska och frustration, jag postade en ”trolltråd” i gruppen Varför apor aldrig bär rosa klänning. Ett infall som i efterhand var ett rejält jävla klavertramp men jag tänker ändå försöka göra något positivt av det och därför kommer jag skriva om det här. Jag vill på förhand påpeka att alla skärmdumpar i detta inlägg är postat med tillstånd från dem som skrivit kommentarerna. Jag har också vid postande av detta inlägg raderat tråden det gäller så det är ingen ide att ansöka till gruppen för att försöka leta reda på den eller vilka som skrivit vad.

Så, bakgrunden till mitt trollinlägg var alltså frustrationen över sexköpsdebatterna. Frustrationen av att i dagar, ja tom veckor försökt få folk att inse att det är triggande att behöva läsa feminister, i feministiska sammanhang, glorifiera sexsäljande. Att det tillåts att jämföra ”lyxprostitution” med att sälja sex på det sätt som vanligen sker. Jag bestämde mig för att använda samma retorik, samma typer av liknelser men om ett annat ämne:Kvinnofridsbrott. Detta är inlägget jag skrev. OBS: Texten innehåller åsikter som är ganska vanligt förekommande hos antifeminister/MRA. Jag delar INTE dessa åsikter. TW på att texten innehåller bla skambeläggning av offer för misshandel.

TSJag vet att vissa rent instinktivt kommer tycka att liknelsen mellan att misshandlas i sitt förhållande, BDSM och att sälja sex inte håller. Fundera igen. Är det verkligen så stor skillnad på detta och den ”nyanserade” sexköpsdebatten som pågår? För vad som gång på gång sägs i sexköpsdebatten är att traffickingoffer redan är skyddade av lagen. Att vi inte kan tala om dem när vi ska tala om de som faktiskt VILL få sälja sex. Där somliga påstår att majoriteten inte skulle vara traffickingoffer eller lyxprostituerade utan personer som på det stora hela tycker sexsäljandet är okej.Som ser det som vilket jobb som helst med bra dagar och dåliga dagar, att det är förminskande och elakt att prata om säljare som far illa även om de inte erkänner det själva osv. Snälla låt er inte luras! Prostitution och misshandel i relationer har extremt mycket gemensamt! Det blir en normaliseringsprocess, det är svårt att lämna på grund av en ändrad självbild, en kanske inte kan lämna pga ekonomin, en går i försvarsposition och vill inte erkänna hur destruktivt det är osv osv. Det finns mängder med paralleller att dra.

Nåväl. Som ni kanske förstår lät reaktionerna kring detta inte vänta på sig. Folk blev arga. Riktigt arga. Andra blev (tyvärr, beklagar verkligen detta!) triggade och förbannade över att behöva få sina trauman nedvärderade eller i princip ogiltigförklarade. Jag kommer dela några av dessa arga röster. Bli förbannade ni också, jag hoppas verkligen ni blir det! När ni läst och sympatiserat och blivit arga, byt ut avsändarna till dessa kommentarer i era huvuden. Tänk att istället för offer för partnervåld är det sexsäljare som skrivit detta i diskussioner om sexköp. Fundera: Känns ilskan lika naturlig nu? Känns det lika relevant att de blivit upprörda? Är det lika självklart att de ska få skälla när deras erfarenheter trycks undan för att lyfta ”BDSM” utövarnas privvade positioner? Är det lika rimligt att BDSM utövarna får vråla om att deras vardag förtrycks av att få kritik från våldsutsatta när de tar sig TF som när privvade sexsäljare hävdar att de förtrycks för att folk faktiskt vill fokusera på alla de, den stora massan, som far illa? Om ni, liksom så många andra i senaste veckornas reaktioner faktiskt inte tycker det är samma sak, fundera på varför. Varför ska arga, ledsna och triggade sexsäljares röster tystas till förmån för privvade ”frivilliga” sexsäljares röster när de privvade är i minoritet och de som far illa i absolut majoritet? Varför är deras känslor inte lika viktiga som den misshandlade kvinnans? Ja, ta med er dessa tankar nu, för där sexköpares ilska, trauman och triggade PTSD inte når fram, kanske ilskan och upprördheten från fd misshandlade kan göra det.

kommentarer1kommentaragensEtt axplock som ramlade in under en kort period innan jag redigerade inlägget och förklarade varför jag hade skrivit det. (Därefter följde en längre diskussion kring annat, bla vad triggning ens innebär). Jag är väl medveten om att det kommer finnas sexsäljare som tycker jag är helt dum i huvudet nu. Som automatiskt kommer hävda att de inte alls far illa och tycker sexsäljande är ett schyst jobb. Kanske är det sant. Kanske ljuger de för sig själva som så många andra gjort. Kanske har de ännu inte försökt att sluta så de vet inte hur svårt det faktiskt är. Egentligen är det inte helt relevant. Syftet med detta inlägg är inte att folk nu ska tro att de måste ut och rädda sexsäljare. Det är precis lika omöjligt som det är att rädda någon i ett misshandelsförhållande som inte är redo att lämna. Kör med samma taktik i båda fallen, finns kvar, säg att du aldrig försvinner, stötta, och var en möjlighet till ventil. I diskussioner kommer insikter.

Några sista ord om sexköps debatten: Jag förvånas faktiskt över det enorma fokus som läggs på att köp ska göras lagligt samtidigt som de problem som lyfts för sexköpare i 9 av 10 fall inte har något alls med sexköpsförbudet att göra. Framförallt handlar det om att säljare vill ha rätt att organisera sig, hjälpas åt för att öka tryggheten, kanske ha gemensam lokal för att inte vara lika utsatta osv. Allt detta är sådant som i Sverige främst styrs av kopplerilagen, något som är fristående från själva sexköpsförbudet. Med andra ord borde fokuset vara att omformulera kopplerilagen, inte att normalisera sexköp och göra det lagligt. Som jag skrev igår måste de som är aktiva säljare bibehålla en illusion av att sexköp är okej, att de inte far illa och att det är ett jobb bland andra. För det är vad köparna vill höra. Samtidigt är det långt ifrån sanningen. Mellan traffickingoffer och promillen av  ”lyckliga horor” finns säljare som befinner sig där på grund av en rad olika sorters tvång. Vissa som för omgivningen och ev säljaren själv är helt uppenbara (tex drogberoende), annat som är mer subtilt men ändå försvårar/omöjliggör att lämna det hela även om säljaren vill. Som sagt hör våld och övergrepp till vardagen för alla utom en liten klick privvade säljare, psykiska trauman är regel inte undantag. Så varför fokuset på att släppa köpen fritt istället för fokus på att låta säljare organisera sig för sin säkerhet? Vi måste inte upphäva lagen som förbjuder sexköp för att kunna hjälpa säljare att organisera sig. Flytta fokus och sluta springa köparnas ärenden!

Sist men inte minst till de sexköpsliberala som förhoppningsvis läser detta: Ni måste bestämma er nu. Är det fel att vilja motarbeta sexköp och minska marknaden? Om ja. Sluta bekämpa stigmatiseringen. Om ni däremot vill bekämpa stigmatiseringen, acceptera att sexköpen kommer minska. För stigmat är grunden för sexköpen. Det som lockar med att köpa sex är maktförhållandet, det är det stigmatiserade, det är att inte se säljaren som en fullvärdig människa. Inget stigma inget sexköp. Så välj, för ni får inte båda.

Sexualbrott och Prostitution

”Nyanseringen” av sexköp.

3 kommentarer

Så var det igång igen, debatten om sexköpen och huruvida den svenska lagen ska vara kvar eller ej. En sak som slår mig är att jag ser exakt samma argument kring varför sexköp ska vara lagligt framföras från alla håll oavsett ideologi. Feministiska vänsterdebattörer kör på samma individfokuserade liberala goja som de nyliberaler en kan förvänta sig höra argumenten ifrån. Jag kan också konstatera att den lilla men allt mer högljudda lobbygrupp av sexarbetare som vill göra sexköp lagligt har lyckats rätt bra med sitt arbete. Kudos till er även om jag absolut inte håller med er.

Feminister snackar mycket om strukturer, om maktordningar och vikten av att se att även om individer aldrig ska skambeläggas så kommer individens handlingar påverka kollektivet. Vi kan prata om det kring CA begreppet, kring vardagsrasismen eller kring sexism . När det kommer till sexköp har det nu plötsligt blivit tvärnit. Nu är det skammande, elakt, förminskande eller bara allmänt nyanslöst att prata strukturer, att prata om den utsatthet sexsäljare befinner sig i, att prata om den stora massan som far illa av att säja sex. Nej nu ska vi nyansera oss heter det, och med nyansera betyder det att vi bara ska lyssna till den lilla lilla procent som aldrig farit illa. Vi ska plötsligt, i feminismens namn, kämpa för att DE ska få det lättare att sälja sex, att DE ska ha det enklare att syssla med sin hobby. Det pratas om tolkningsföreträde, samtidigt som majoriteten som får höras som positiva till sexsälj faktiskt inte sysslar med det. Istället ges utrymmet till glamourmodeller, porrskådisar och camgirls. Personer vars situation är totalt annorlunda jämfört med de faktiska sexsäljarnas situation. (För att inte tala om att porr, nakenfoton och camshower är lagliga att konsumera! De argumenterar således för ANDRAS situationer och tar sig precis lika mkt oförtjänt TF som de som aldrig sysslat med något i sexbranschen).

legalize-itI debatten som förs görs den svenska lagen till boven för allt ont som drabbar sexarbetare. Istället för att fokusera på den minst 2000 år långa tradition av kvinnohat och fokusering på kvinnors sexualitet som något farligt som skall hållas under kontroll beskylls en modern lag för något som pågått sedan före Jesus. Om vi ser till de länder där sexköp är lagligt, där tom staten äger bordeller så kan vi se att stigmatiseringen av sexsäljarna inte alls är lägre än här. De utsätts fortfarande för trakasserier av myndigheter, de riskerar fortfarande att få sina barn omhändertagna osv. Dessutom finns det tydliga tecken på att trafficking ökar till länder med en liberal sexköpslag. Det finns många som förespråkar att det ska finnas nån form av legitimation vid sexköp, att köparna därmed ska ta reda på huruvida säljaren frivilligt säljer sex eller är utsatt för människohandel. Detta är så fruktansvärt naivt för vet ni vad, köparna bryr sig inte! Helt ärligt, de vill inte veta, de vill få sitt och sen är det bra. Som en vän som intervjuat sexköpare berättat: ”När jag frågade om de tog reda på situationen för den som de köpte blev svaret ‘Nej, precis som du inte vill veta hur hönsen har det när du köper ägg. Du vill bara ha dina ägg'” När det gjorts räder mot lagliga bordeller i tex USA har det alltid varit blandat med ”frivilliga” säljare och traffickingoffer och köparna har inte vetat vem som sålt under hot och vilka som sålt ”frivilligt”.

Vad gäller stigmatiseringen i övrigt så är synen på prostituerade som ”dåliga kvinnor”, förtappade, omoraliska etc etc faktiskt en förutsättning för sexköp. Sexsäljarna måste stigmatiseras för att sexköparna ska kunna genomföra sina köp! Att ta bort stigmatiseringen är faktiskt superviktigt för att minska sexköpen eftersom färre och färre kommer klara av att köpa sex om säljarna faktiskt ses som fullvärdiga människor. Genom att se på säljaren som mindre värd än ”fina kvinnor” (aka madonnan) kan köparen för sig själv rättfärdiga sina köp av den ”dåliga” kvinnan (aka horan). Genom att påstå att säljaren var kåt, ville sälja sig, njöt av det hela, kan han (för det är oftast en han) ytterligare intala sig och andra att köpet var helt okej. Ju mer ljus som riktas mot de fåtal ”lyckliga hororna” ju lättare får köparen att rättfärdiga sina köp. För faktum är ju att det säljer att spela upp en illusion av att vara lycklig. Ingen säljare kommer få in pengar på att helt uppenbart vara emot det denne gör. Tvärt om kommer hen sälja mer, dra in mer pengar, behandlas bättre om hen spelar upp en roll som lycklig, som kåt, som intresserad av att sälja sex för att det är ”kul”.

Sexsäljarna måste bibehålla denna illusion för sig själva för att tjäna pengar och köparna måste bibehålla illusionen för att kunna köpa. Samtidigt som sanningen är att absoluta majoriteten av säljare (siffror varierar från 90-98%) uppger att de under och efter sin tid i branschen upplevt hot, våld, övergrepp, posttraumatisk stress, självmordstankar, dålig självbild, störd sexualitet osv osv. Det är alltså något som de facto skadar människor! Jag förvånas däremot inte för en sekund över att personer som befinner sig i sexsäljandet försvarar det. Det är så vi människor fungerar, vi vill se det bästa i våra situationer, försvara vad vi gör och hur vi lever till varje pris. Precis som någon som misshandlas i sitt förhållande kommer rättfärdiga att stanna (”han är ju snäll som nykter”, ”han ångrar sig alltid”, ”jag borde vetat bättre än…”) kommer sexsäljare rättfärdiga att fortsätta sälja sex (”Det är så flexibla tider”, ”jag kan styra min dagar till skillnad från vanliga jobb”, ”jag möter bara snälla köpare”). De som påstår att de absolut aldrig utsatts för något under tiden de sålt sex ljuger eller så har de haft en jäkla tur. Ju längre en säljer, ju fler en träffar ju större sannolikhet att någon kommer vara ett as som går över gränserna och njuter av det.

Ett annat argument mot sexköpslagen är att den är tandlös, få anmäls och av de anmälda blir få dömda. Statistik enligt BRÅ för några år sedan:

sexgrafik1000Som ni ser är det sant. Extremt få döms för att ha köpt sex. Är det då ett relevant argument till varför lagen ska bort? Nej. Extremt få döms för våldtäkt också, och det finns de som uppskattar situationer som andra bedömer som övergrepp så med retoriken som råder kring sexköp borde då lagen mot våldtäkt tas bort också, Hur många tycker det är rimligt? Jag gissar på ingen.

Slutligen talas det som sagt en hel del om tolkningsföreträde, att tillåta röster från de som själva sålt sex och vet hur det är. Så därför tänker jag, för att bryta vissa tabun, här och nu säga detta: jag har varit där. Jag har sålt sex. Under de år jag sålde mötte jag en lång rad av olika män, från de blyga ”snälla” till de elaka och hänsynslösa. Från män som tände på att inbilla sig att de hjälpte mig till män som ville låssas att jag var deras partner som de kunde straffknulla. Där och då tillhörde jag dem som påstod att det var okej, att jag inte alls tog skada, att det mest var en kul grej. Vet ni vad? Jag ljög för mig själv. Nu är det många år sedan jag gjorde detta så jag kan se på det på ett annat sätt. Det tog mig flera ÅR att få en mer nyanserad syn på sex och min egna kropp. Det tog mig också flera år innan den sista köparen insåg att jag inte skulle sälja sex mer. Det jag skrev om i detta inlägg handlar faktiskt inte om bara en utan tre olika personer, varav två var fd köpare.

Det talas sällan om livet efter att en sålt sex. allt fokus läggs på de som just här och nu säljer sex och deras trygghet (vilket såklart är viktigt). Vi måste prata mer om vad som kommer efteråt. Hur stigmat gör att det kan vara svårt att lämna säljandet även när en vill för att det påverkar ens möjligheter att få arbete. Hur en alltid får gå omkring redo att stöta på en köpare ,såvida en inte flyttar, köpare som kan komma att göra obehagliga närmanden. Det är att ge upp sin trygghet under många år framöver även efter att en slutat sälja. Om dessa aspekter talas det aldrig hos de prostitutionsliberala som bara talar om att göra sexköp lagligt. Kanske det tystas ner för få vill tänka på den dag ”karriären” tar slut och vad det kommer innebära. Så som den beroende inte kan tänka sig ett liv utan sin drog.

Slutligen: Den enda kritiken jag har mot dagens sexköpslag är själva kopplerilagen. Den borde omformuleras så att säljare kan organisera sig, tex i facklig verksamhet. Det går nämligen att arbeta för att säljarna skall kunna bygga sin trygghet utan att för den delen normalisera sexköp och låta torskarna komma undan. Givetvis behövs allt detta kombineras med en socialistisk kamp där vi alla till sist ska kunna vara så ekonomiskt trygga att ingen ska behöva sälja sex för sin överlevnad. Just ja, det där med frivillighet. Den finns inte. Alla är vi offer för de strukturer som råder, inkl de som påstår sig gjort ett helt fritt val i detta. Majoriteten har dock inte gjort fria val utan gör det för att få ihop ekonomin, för att betala skulder, finansiera droger eller för att de tvingas pga människohandel. Allt som inte är trafficking är inte nödvändigtvis frivilligt. Nästa gång någon känner behov av att ”nyansera” debatten om sexköp, fundera på vems ärende som springs. Är det köparna? De privvade säljarnas? Eller de som behöver allra mest skydd?

Läs gärna AmraHamras vinkel på debatten här.

Adoption, Rasism/Antirasism

Hejdå du vita riddare.

2 kommentarer

Skulle jag vilja fatta mig kort hade detta inlägg kunnat sammanfattas till: Hej du vita person, sluta tro att du vet bättre än alla andra.
Men jag tänker vara lite mer uttömande än så trots allt. Ämnet för dagen: White savior complex, eller som jag kallar det: Vita riddare på höga hästar.

Vita riddare fenomenet kan ytligt förklaras med att vita personer vill ”frälsa” alla andra. I botten ligger den vithetsnorm som byggts upp under decennier av kolonialisering. Vithetsnormen innebär en syn på vithet och ”vit” (aka västerländsk) kultur som mer förfinad, utvecklad, bättre än andra kulturer/hudfärger/människor. Detta bidrar till rasifieringen som gör att vi är många som utsätts för rasism. Det bidrar till ”antiblackness” vilket är något som genomsyrar i princip alla kulturer i världen där människor värderas utefter nyansen på sin hud där den med mörkast hud ges lägst värde. Vithetsnormen får också rasifierade att vända sig emot varandra och inbördes bråka om vem som är närmast eller längst ifrån att nå upp till vithetsnormen. Marknadskrafter drar nytta av detta genom att tex sälja blekningsfärg för huden.

Nåväl, tillbaka till White savior. Detta fenomenet har funnits länge men ändrat form lite genom århundradena. White savior finns i många skepnader men alla har de några saker gemensamt:
* En tro på att bara (vita) människor utifrån kan hjälpa ”de andra”
* En överlägsenhet i att det västerländska (vita) sättet alltid är det bästa
* Utmålar andra kulturer/länder/människor som mindre kapabla att ta hand om sig själva eller andra
* Avkräver tacksamhet från dem de ”hjälper” även om insatserna skadar mer än de gör nytta

White savior går igen i både små saker och stora saker men absolut tydligast blir detta när ämnen som adoption, biståndsarbete och volontärresor diskuteras.

daenerys-targaryen-white-savior

Den vita riddaren förväntar sig att liksom Daenerys lyftas upp och höjas till skyarna ovanför de tillbedjande bruna människorna. Om någon har mage att ifrågasätta vad för effekter den vita riddarens ”hjälp” har kommer personen att bli ytterst kränkt för hur kan vi tvivla på den vites kunskap och goda vilja?

Nå, den goda viljan är det nog ingen större brist på, problemet är att god vilja inte kommer så långt om det samtidigt finns en tanke om att personerna som ska få hjälpen inte har förmågan att formulera sina behov. Det vill säga: Många gånger utgår hjälp och bistånd ifrån ett utifrånperspektiv där länder i väst ger den hjälp de tycker och tror att biståndstagarna vill ha. Jag tror de flesta förstår att detta rätt ofta slår snett. Framförallt skapar det problem då inhemska initiativ, småföretag och arbetare slås ut av biståndsorganisationerna och deras volontärarbetare.

Exempel: Det byggs en skola i en by. Istället för att utbilda eller anställa lokala förmågor till att undervisa i skolan tillåts volontärarbetare komma dit och undervisa oavsett vilka pedagogiska förkunskaper de har. Detta gör dels att undervisningen för barnen i skolan blir undermålig, barn till rikare föräldrar som kan gå i dyra skolor får en bättre undervisning och klyftorna bevaras. Dels skapar det en beroende situation där skolan räknar med att det ska komma nya volontärer med jämna mellanrum för att hålla personaltätheten. (Diskussionfråga: Hur många i Sverige hade nöjt sig med en skola där barnen nästan helt undervisas av gymnasieungdomar utan pedagogisk utbildning?)

Exempel två: Efter en naturkatastrof saknar många kläder, bostäder och mat för dagen. Lokala firmor försöker få igång en försäljning av billigare kläder och även bygga upp bostäder. Så kommer volontärer och biståndsgrupper som ger kläderna gratis, bygger hus (som är undermåliga) och ”städar upp”. De lokala firmorna går i konkurs, biståndsorganisationerna blir kvar eftersom området nu är beroende av deras hjälp då deras egna medel har knuffats undan.

Eller för att ta ett aktuellt exempel. Vice ordförande för Adoptionscentrum, en organisation som förmedlar adoptioner från en rad olika länder till Sverige har skrivit en debattartikel i metro som fått rubriken ”Adoption ska inte vara en klassfråga”. Bara en vit man kan så effektivt lyckas ”glömma” att adoption alltid är en klassfråga. Eller handlar det inte om klass att lämna bort sitt barn för att ekonomin inte räcker till, eller en är sjuk och kommer dö för att det inte finns vård att få? För svenska föräldrar ska ekonomin inte påverka att få barn, andras barn, barn som lämnas bort på grund av ekonomi. Hur dubbelt är inte det? En dubbelhet som bottnar i White savior. Hur? Jo för att grundtanken blir att barnet minsann får det bättre här, HÄR blir barnet älskat, HÄR får barnet allt hen behöver och HÄR kan barnet växa och må bra med föräldrar som älskar hen. För ”de där andra” älskar inte sina barn på samma sätt, de har inte rätta ekonomin, rätta samhället, rätta allt… För det västerländska vita är bättre än allt annat. (Länk: Adoption ska inte vara en klassfråga )

Sen som sagt på toppen av allt detta förväntas tacksamhet. Tacksamhet över att ha adopterats, tacksamhet över att få ett undermåligt hus byggt, tacksamhet för att barnen får gå i skola även om lärarna saknar all kompetens, tacksamhet tacksamhet tacksamhet. Alltid med argumentet ”jamen det är väll bättre än inget?”. Klart det är bättre än inget, men ska verkligen måttstocken vara att allt som är aningen över hemlöshet/död/noll skolgång är bra? Varför ska folk i rasifierade länder inte få önska mer och förvänta sig mer av sina liv och sin vardag än att i alla fall slippa sova på en soptipp?

Nu är det lätt att säga emot och ifrågasätta om vi bara ska skita i att hjälpa andra. Givetvis ska vi inte det, men vi måste på allvar vara öppna för att fråga vad för hjälp de som ska ha hjälpen faktiskt vill ha, vad har de för behov egentligen och hur kan vi bäst göra så att de i förlängningen kan hjälp sig själva och slippa bli beroende av volontärturister och biståndsarbetare som mest vill få en guldstjärna över vilka Fina Människor de är?
cat

Nä du vita riddare i skinande rustning på din höga häst. Kliv av hästen, snacka med dem du vill hjälpa och fråga hur de vill ha det. Du vet inte bäst, deal with it!

Gästbloggsinlägg

Var på din vakt, hela dagen varje dag, speciellt om du har mörkt hår och bruna ögon

7 kommentarer

Detta är ett gästinlägg från en läsare som vill vara anonym:

”Att få sin kväll förstörd av ett rasistiskt fyllo som trycker upp rått kött i ansiktet på en är inte ett önskat avslut på någons dag. Att ingen ingriper, utan istället väljer att titta ner och vara blinda fastän situationen eskalerar, gör det hela ännu värre.

Runt tio över sju på donken i stan kommer han fram och säger högt att han letar efter sin svenska flagga som han tappat. Alkoholsodören stinker. En kille vid bordet svarar att ingen har sett den och föreslår att han borde leta någon annanstans varpå mannen tittar över bordet och skriker ”amen klart ni inte vet hur den ser ut, ni är ju förfaan inte ens svenska. Ni är ju från utlandet för i helvete ni kan ju ingenting. Se på mig, jag är SVENSK, Swedish pride vettu!” varpå han lunkar vidare med en liten väska på hjul. Man undrar ju vad som fanns i den. En vid bordet undrar om vi borde radat upp allas utbildningar framför näsan på mannen (välj och vraka mellan medicin eller ekonomi från universitet som KTH och Uppsala). Vi väljer att inte låta hans ord påverka vår kväll alltför mycket och skojar vidare.

Vid tio på kvällen, på pendeltåget från centralen hörs en mörk, kraftigt berusad röst längre bak i vagnen. Folk som flyttar och byter platser. Tanken påminner en om det som hänt tidigare inne på donken, men inte en chans att det är samma man tänker jag. Snart kommer en varelse som viftar med ett gult paket med något rosa som hänger ut, något som liknar inälvor? Han sätter sig bredvid, viftar med paketet i ansiktet på min vän och säger högt ”Titta! Jag äter bacon. Får jag göra det hörrö?”  och börjar tugga på det råa köttet som hängde ut. Det är samma fyllo som inne på donken. Vi byter plats, han följer efter, viftar med mer bacon, alla omkring tittar men ingen yttrar ett ord. Sen får han syn på tre beslöjade kvinnor bakom och väljer att hoppa på dem istället. Han trycker upp sitt råa bacon i ansiktet på den ena kvinnan som sitter närmast och fäller nedvärderande kommentarer om slöjorna. Alla tittar men ingen yttrar ett ord. Medan jag står i först i kö i fem minuter till att få prata med någon på SL:s trygghetsnummer hinner han trakassera kvinnorna rejält och pekar finger åt dem. Min vän försöker hjälpa kvinnorna att komma därifrån. Lyckligtvis börjar en annan tjej på som satt nära säga ifrån och en till filmar hela händelsen samtidigt som de blir verbalt trakasserade av mannen.

Tåget stannar in, de tre kvinnorna är chockade och nu börjar folk fråga hur de mår. På perrongen kollar jag runt efter någon vakt som möjligtvis skulle kunna hjälpa till om mannen börjar trakassera kvinnorna igen då en av de är äldre och går långsamt. Vid ett tillfälle ställde han sig bredvid den äldre kvinnan och spydde ut nedvärderande ord. Hans blick sa dock mer än vad tusen ord kan förmedla.

Trygghetsnumret kunde inte skicka någon vakt för slutstationen låg för långt bort, men en av de två tjejerna som sa ifrån hade ringt så att polisen stod redo när vi kom ut från stationshuset. De tog mannen åt sidan och frågorna började.

Det värsta med situationen är inte bara en, utan många saker:

Att ingen gjorde något på tåget när mannen tydligt hoppade på enbart personer med mörkt hår och mörka ögon. Eller att kvinnorna han trakasserade och fällde nedvärderande kommentarer åt, var beslöjade. Eller att trygghetsnumrets personal näst intill skällde ut en för att man borde fatta att stationen ligger för långt bort (varför ha ett trygghetsnummer om man inte kan utnyttja det då?). Eller att mannen har haft samma beteende i nästan 3 timmar (hur många andra har hunnit bli trakasserade under dessa timmar?). Eller att han framför polismännen stod kontrollerad och lugnt behärskad och pratade i normal samtalston som om inget av detta hade hänt. Eller att man hela tiden måste vara på sin vakt så fort man rör sig utanför hemmet, för att undvika grovt ofredande, trots att vi lever i ett av världens bästa länder? Eller att det finns människor som tror sånt här beteende är okej. Listan kan göras lång..”

Begrepp

Rasifiering, tolkningsföreträde och att bedriva kamp som allierad.

8 kommentarer

Det  finns en sju helsikes massa begrepp i dagens antirasism och feminism. ”Elitistiskt” enligt vissa, ett måste enligt andra. Jag har tidigare skrivit om begrepp (kika i menyn under ”begrepp”) men tänkte försöka sammanfatta lite kring de tre vanligaste begreppen inom antirasismen. Det är svårt att kortfattat beskriva innebörden av orden och hur de ska användas men jag försöker 🙂 Tycker ni jag är helt ute och snurrar eller inte förstår är det bara att fråga.

Rasifiering/Rasifierad: Rasifiering eller att bli rasifierad är ord som beskriver en process. Vanligen talar vi om rasism. I min mening är rasism vad vi fått när rasifieringsprocessen blivit strukturell och rasfördomarna inverkar på alla delar i samhället. För att något ska vara rasism krävs makt. För att något ska bli rasism krävs rasfördomar som startar processen som utsätter vissa för rasifiering och till sist skapar den rasistiska strukturen. Rasifiering handlar inte om hudfärg även om hudfärg kan vara en del av det. Rasifiering handlar om vilka som har makten i samhället och vilka egenskaper de tillskriver personer från andra länder, kulturer, hudfärger eller trosuppfattningar. Rasifiering drabbar därmed inte alla rasifierade på samma sätt. En person med väldigt mörk hy kan bli rasifierad på grund av sin hudfärg, någon som är vit och för det mesta passerar som en del av de som inte rasifieras kan ändå i vissa situationer utsättas för rasifiering genom att tex vara född i ett visst land, eller tillhöra en viss tro. Exempelvis rasifieras judar och muslimer trots att de ofta är vita sett till hudfärg. Att stirra sig blind på hudfärg är att missa hur rasifiering fungerar. Motsatsen till rasifierad är vit, men inte vit som i hudfärg utan vit som i ”osynlig”, för de som tillhör normen blir ”osynliga” på så vis att deras rätt att existera i samhället inte ifrågasätts.

pocahontas

Väldigt kort sammanfattat betyder rasifierad bara ”person som utsätts för rasism”. Rasism = fördomar baserat på en (omedveten) tanke om raser och behovet av att skilja mänskliga grupper från varandra där en grupp ses som överlägsen de andra. För de som anses mindre värda blir situationen ofta negativ, och många gånger rent livsfarlig. Vi har sett hur många etniska rensningar som helst (Nej, Hitlers var varken den första eller den sista) och alla har gemensamt att de började med en rasifieringsprocess där en grupp människors mänskliga värde sakta togs ifrån dem tills vilka handlingar mot dem som helst kunde försvaras.

Så, vi hoppar vidare till nästa begrepp: Tolkningsföreträde. Här blir det ofta frågetecken och missförstånd. Tolkningsföreträde handlar om en enda sak, att den som drabbas av ett förtryck är den som kan berätta hur det är att leva i detta förtryck. Det betyder att vita inte kan berätta hur det är att utsättas för rasism, en person som inte sitter i rullstol kan inte berätta hur samhället bemöter rullstorsburna eller hur deras vardag verkligen ser ut och känns. nanna

Vad tolkningsföreträde däremot inte handlar om är att enbart den som drabbas får tala om hur problem skall lösas. Eller att bara drabbade över huvudtaget får ha en åsikt om frågan. Nej, vem som helst har fortfarande rätt att resonera kring och utrycka sina åsikter om hur förtryck har uppstått och hur de kan lösas. Tolkningsföreträdet kommer bara in varje gång det diskuteras hur det verkligen ÄR att vara drabbad eller i diskussioner kring vad som upplevs kränkande eller inte.

Så, då slår vi ihop de två första punkterna och hamnar i frågan: Hur ska den som inte drabbas delta i kampen utan att ta tolkningsföreträde? Får tex en vit, ateistisk feministisk man säga emot en troende rasifierad man som anser att gud sagt att kvinnor hör hemma bakom spisen? Svaret är: Ja. Givetvis ska vem som än önskar säga emot när denne tycker att någon annan har åsikter eller uttrycker sig på sätt som är felaktigt. Det viktiga är hur det görs.

Det bästa är att förankra åsikterna i sig själv. ”Jag upplever att..” ”jag har tolkat det såhär”, ”Enligt texter jag läst får jag uppfattningen att..”. Det enda riktigt riktigt stora nono som finns är detta: Kom aldrig, någonsin och säg ”Du har fel, min vän som är xx håller med mig”. Att ställa två rasifierade mot varandra och avgöra vem av dem som har rätt är fel, bara fel. Vi som drabbas kan själva ta diskussioner med varandra om vilka saker vi finner viktiga att fokusera på, vilken del i kampen vi vill jobba med eller vilka ord vi vill försöka få bort ur språket. Dessa saker är inte upp till dig som inte drabbas att bestämma och det är verkligen inte din plats att avgöra om jag eller min rasifierde vän har mest rätt om huruvida n-ordet får eller inte får skrivas ut. (För att ta ett exempel) I övrigt är allierades ”funktion” att ta fighten när vi som drabbas direkt inte orkar. När känslorna blossar upp för att diskussionerna ligger oss så nära, när vi inte orkar vara diplomatiska eller pedagogiska kan du som allierad gå in och vara den lugna, den som förklarar igen och igen så vi slipper. Eller genom att dela våra texter och lyfta sådant vi sagt eller gjort så att vi kan få utrymme att dela vår verklighet och synas.

Så för att sammanfatta: rasifiering är en process, tolkningsföreträde gäller upplevelser och allierade ska inte bara stå tysta och lyssna, men de ska heller inte tala om för oss som drabbas hur vårt förtryck känns.

Punkterna om tolkningsföreträde och att vara allierad kan med fördel appliceras på all kamp såsom transkamp, klasskamp, feminism osv.

Samhälle

Sagan om ett litet barn som vill vara pojke.

130 kommentarer

Jag har velat en del om jag ska skriva detta. Tanken har funnits flera gånger men varje gång har jag tänkt att nä, kanske är det lika bra att lägga locket på ett tag till. Inte göra något som kan förvärra situationen. Nu har jag fått nog, vi har fått nog, jag och min man. Vad vi och vår fyraåring utsätts för är inte okej. Så här är hela storyn om vad som skett så här långt. Jag är arg. Jag är besviken men framförallt är jag ledsen. Ledsen över att vårt älskade barn inte bara kan få vara sig själv i fred utan myndigheters inblandning. Jag vet att vissa kan protestera att detta är ett intrång i mitt barns privatliv. Är inte myndigheternas agerande det också? Jag tror att om mitt barn läser detta om 10 år kommer hen se att vi agerade i kärlek och frustration över att inte bli lyssnade på av den myndighet som finns för att skydda barnen i samhället. Så jag hoppas och vill att ni sprider detta, så fler får veta vad som sker i Sverige 2015 när ett litet barn har en åsikt om sitt kön.

Så vad är det som har hänt? Jag tar det hela från början. Allra allra första början. Jag har två barn, det äldre barnet är en flicka och väldigt nöjd med det. Sen har vi barn nr två, jag väljer att kalla hen V. V föddes med snippa och tilldelades enligt standard könet flicka. Första året omtalade vi V som just en flicka när någon undrade över kön. Hen hade kläder i alla former och färger, rosa som gult som blått och grått. Klänningar liksom byxor och t-shirt. Ja en salig blandning. För vi tror på att ge barnen alla valmöjligheter till vem de vill vara.

När V var ca 1.5 år började hen uttrycka att hen inte var flicka. I början genom att bestämt skaka på huvudet när storasyster sa ”V är en flicka och det är jag också!”. V var verbal tidig och kunde ganska snabbt uttrycka sig i ord. Ganska snart kom det första ”V inte flicka!” och nån månad senare följdes det av ”V pojke!”. Okej sa vi, och lät det vara. Vi la ingen vikt vid det, lät det bara vara. I början tänkte vi att det är en kortlivad fas, barn gillar att testa, men det gick inte över. Istället blev V mer och mer bestämd i att hen inte är flicka. Även på förskolan började hen ge uttryck för att inte vilja kallas flicka. Runt 2 års ålder började det bli ett problem i förskolan. Vi bad personalen att prata lite mindre om kön och inte säga saker som ”hej flickan” till V vilket de accepterade. Vid 2.5 års ålder började V bli väldigt bestämd i klädval. Att ha klänning fungerade inte länge, ”INTE FLICKA!!!” blev resultatet bara vi visade en. Allt rosa rensades bort för varje gång hen hade rosa på sig var det någon som fällde kommentar att V var så söt som en riktig liten flicka.

När V var knappt 2.5 år bytte hen avdelning på förskolan. Det är nu de verkliga problemen startar. Vi sa samma sak till personalen på den nya avdelningen ”var snälla och kalla inte V för flicka, hen tycker inte om det och blir ledsen”. Personalen förstod inte alls vad vi menade, ledsen för vad? Ganska snart förstod de vad vi menade då V började gråta och ville vända i dörren efter att ha hälsats med ett ”hej tjejer” när vi kom för att lämna barnen på förskolan (storasyster gick just då på samma avdelning). Nu är vi framme i oktober 2013. Vi har ett utvecklingssamtal med förskolan för båda barnen samtidigt. Med på samtalet är en specialpedagog. En av de ordinarie pedagogerna lyfter att V vill vara pojke och undrar hur de ska hantera det. Vi förklarar hur vi ser på det, att de inte ska göra en grej av det, att det går över när det går över och OM det inte går över så får det vara så. Vi ser ingen orsak till att rätta något eller få panik. Specialpedagogen frågar om vi är okej med att ha återkommande träffar med henne, Vs huvudpedagog och kanske en skolpsykolog för att prata om det hela, hur förskolan ska agera och checka av utifall V ändrar sig och vill vara flicka. Vi säger att det är okej, så länge fokus är på att finna strategier för hur förskolan ska agera så bra som möjligt.

Så vi börjar ha träffar. Totalt blir det fyra stycken på ett år. Vi samtalar om V, vad hen säger och inte säger. Både vi föräldrar och skolpsykologen påtalar gång på gång att det bästa är att inte göra en sak av detta. Att inte peka ut V som tjej så hen behöver säga ifrån utan bara låta det vara. Framförallt specialpedagogen har svårt att hantera detta och ber oss kontakta BUP, vad säger de? BUP svarar precis som vi, låt det vara. Det är ett litet barn och de prövar sig fram, det går över när det går över eller så gör det inte det och då får vi ta det då. På andra träffen talar specialpedagogen om att hon ringt till både BUP, psykologen på BVC samt socialen. BVC psykologen hade uttryckt viss oro över att vårt barn skulle bli förvirrad i sitt kön, soc uppmanade direkt till att lämna en orosanmälan då de såg ”mycket allvarligt på detta”. Vi kommer just då överens om att socialen inte skall kopplas in. I synnerhet som förskolan påtalar att de inte ser något fel i hur vi föräldrar är mot vårt barn. Efter fjärde träffen ber specialpedagogen om lov att vara med i klassen och se hur V har det. Vi säger att det är okej. I efterhand borde vi nog inte gjort det.

En dag i september 2014 ringer specialpedagogen till mig och säger ungefär följande: ”Hej det är X, nu har jag deltagit en del i verksamheten och betraktat V och jag är oroad av vad jag sett. Jag vill att vi ses nästa vecka för ett möte igen. Denna gång har jag bjudit in en representant från socialen för nu vill jag ha dem med i detta så de också kan ge stöd. Ni har ju tidigare sagt att det skulle vara okej.” Jag blir paff och hinner inte alls tänka igenom det hela utan säger bara okej, skriver ner tid och plats och lägger på luren. På mötet en vecka senare deltar Vs huvudpedagog, specialpedagogen, en kvinna från socialen samt jag och min man. Vi träffas på ”neutral mark” för att det tydligen skulle få oss att känna oss mer bekväma.

Så bryter två timmar av helvetet lös. Först får specialpedagogen ge sin bild av vad hon sett. Hennes problemformulering är följande:

* V har en frisyr och en klädsel som är väldigt pojkigt kodad. Ofta jeans och tröjor med superhjältetryck. Håret är rakat på sidorna och längre uppepå då hen drömmer om att ha en punkfrisyr. Dessa kläder gör att folk ser V som en pojke.

* V har ett flickkodat namn. I kombo med klädseln gör det att folk blir ”förvirrade” när de hör vad hen heter. Detta ger upphov till frågor.

* Barn och vuxna frågar vad V har för kön. Vilket specialpedagogen bedömer som psykiskt påfrestande för hen då hen måste förhålla sig till vad hen är och ge svar. Dessutom varierar svaren vilket pedagogen tolkar som att V är förvirrad.

* V finner styrka i att säga att jag eller min man säger att hen är en pojke och förklarar sig ofta vid frågor med ”Jag är nog flicka, men mamma/pappa säger att jag är pojke!” Detta gör att specialpedagogen tolkar det hela som att det är VI föräldrar som tvingar/förvirrar/omtalar vårt barn som en pojke och att det är VI som vill att hen ska vara pojke och inte accepterar om V vill vara flicka.

Utifrån detta menar alltså specialpedagogen att V far illa, är obekväm i situationen på förskolan och att det vore psykiskt misshandel att inte agera. Pedagogen från förskolan känner inte igen sig alls, vad hon har sett är en unge som är glad, framåt, har massor av vänner och aktivt vill delta i alla aktiviteter. Specialpedagogen framhärdar. Vårt barn far illa.

Så är det vår tur att ge vår bild. Vilket är att vårt barn får vara vem hen vill, vi lägger ingen värdering i kön och har aldrig någonsin sagt att V ska vara en pojke eller att det är fel att vara flicka. Vi stödjer hen helhjärtat oavsett kön. Vi försöker påtala att vi tycker att detta är oerhört överdrivet och att det bästa ändå måste vara att låta V vara sig själv och möta hen där hen är. Kvinnan från socialen verkar inte hålla med. Det är nu det riktigt absurda tar sin början. Denna kvinnas resonemang blir detta:

* V måste kläs mer neutralt. Neutralt betyder ”så folk inte ifrågasätter om hen är en flicka”, dvs låta håret växa ut, ha kläder utan superhjältetryck osv. När vi frågar hur vi ska göra detta utan att grovt kränka vårt barn får vi inget svar.

* Det är vi föräldrar som pressar fram detta. Vi måste sluta låsa V i att hen är en pojke och börja prata om att V är ”biologiskt flicka” så hen kan bli trygg i sitt kön.

* Vi ska inte prata med V om att det finns pojkar med snippa och flickor med snopp och de som är varken pojke eller flicka. Motiveras med att det är för komplicerat för ett barn på 3.5 år att förstå och gör bara att hen inte får chansen till en sund könsidentitetsutveckling.

Jag argumenterar emot, gång på gång. Mot slutet av mötet är socialarbetarens enda argument ”Om jag ser till mig själv” samt ”Ja jag har ju en vän som är trans och som sagt att…”. Efter två timmar beslutar vi att avbryta mötet. Samtalet går bara runt. Vi får helt absurda frågor som alla har som syfte att försöka få oss att erkänna att det är ”extremt” att vårt barn får se ut ”som en pojke”. Vi får tex frågan om vi skulle låta operera in kattmorrhår om vårt barn ville vara katt. För att ha rakat huvud är lika extremt som operationer som inte kan ändras… I slutet av mötet så slår socialarbetaren fast att hon tänker starta en utredning och utse en utredare åt oss inom kort. Jaha säger vi, för att utreda så förskolan gör rätt eller? Ja, svarar hon, det ska bara handla om situationen i förskolan och jag lovar att det inte blir ett hembesök. Vi lämnar mötet med en klump i magen. Några veckor senare får vi ett brev: Om två dagar kommer en socialarbetare hem till oss för ett hembesök.

Nu är vi i november 2014. Socialarbetaren kommer hem till oss. Min mans psykolog är med som stöd och hjälp att ifrågasätta varför vi utreds. Samtalet tar ungefär en timme. Handläggaren är trevlig och säger i slutet av mötet ”Ja detta kommer jag inte lägga mycket tid på, jag förstår inte alls vad de menar att ni ska göra istället för vad ni gör nu?”. Efter de orden känner vi oss ganska trygga. Det kommer nog inte bli något ändå. Utredningen kommer troligen läggas ner. Vi har vunnit! Segern togs ut allt för tidigt.

Idag kom ett nytt brev. Socialen har inte alls lagt ner någon utredning. Tvärt om har de nu haft ”många kontakter om ert fall” och vill nu samtala med oss enskilt, ”för att komma vidare” som de står i brevet. Vad de vill prata om framgår inte. Varför utredningen inte bara lagts ner framgår inte. Det enda vi kan göra är att vänta till på tisdag för att veta när jag går dit. När vi tidigare protesterade och ifrågasatte varför det blev ett hembesök, varför utredningen gjordes om oss och inte förskolan som de sa har vi bara fått till svar ”ni ville detta, ni accepterade denna utredning.”, gång på gång vänds allt till att det är VI som bett om detta och att alla andra är helt oskyldiga.

Ska det verkligen vara såhär?  Vårt barn blir inte misshandlad, får mat i magen, har kläder så det räcker och blir över för alla väderlekar. Är glad och busig precis som barn ska vara. Att hen vill vara pojke är alltså ett så stort problem att vi som föräldrar skall ifrågasättas? Jag är som sagt förbannad, less och ledsen. Jag vill mitt barn det allra bästa precis som alla andra bra föräldrar vill. Tydligen duger det inte enbart för att mitt barn har en önskan om ett annat kön än det tilldelade och klär sig ”fel”. Vi är alltså i en situation där socialen vill diktera vilka kläder vårt barn har på kroppen? Hur sjukt är inte detta?

Jag kommer återkomma om detta efter mötet på tisdag. Ett är i alla fall säkert, de ska inte få komma undan med den stress och oro de orsakar oss bara för att vi låter vår unge vara sig själv på ett sätt som inte skadar någon annan. Vi kommer stå fast i vad vi gör och inte ge vika. Oavsett vad V vill kalla sig, flicka, pojke eller något annat så kommer vårat svar alltid vara: ”Okej, du får vara vem du vill, vi tycker om dig lika mycket ändå”.

Samhälle

Kvinnor och antivaxx

30 kommentarer

Jag har ju redan skrivit lite om varför jag tror att kvinnor dras mer mot alternativmedicinen än män. Jag tänkte nu prata lite mer specifikt kring ämnet vaccin, eller snarare rörelsen mot vaccin. Antivaxx rörelsen är en rörelse där kvinnor är i absolut majoritet både som deltagare men också som drivande personer bakom bloggar, youtube kanaler eller föreläsare.

Antivaxx rörelsen fick ett rejält uppsving efter den förfalskade forskningen som kopplade vaccin till autism. Efter svininfluensan och pandemrix har de fått ny luft under vingarna och allt fler väljer att inte vaccinera sina barn.

Det finns många argument från antivaxx sidan om varför vacciner är som bäst overksam skit och som sämst rent dödlig. Vad alla argument har gemensamt är att de baseras på anekdoter, förfalskad eller missförstådd statistik och konspirationsteorier. Big Pharma är ute efter att göra oss alla sjuka och tjäna pengar på det. All statistik som motsäger antivaxxarnas teser är lögner, köpta av läkemedelsbolagen för att lura oss. Av okänd orsak är också organisationer och statliga instanser såsom UNHCR/FN, WHO, Unicef mfl med i denna världsomspännande komplott. Jag skulle kunna skriva en hel bok om varför dessa teorier är ohållbara och motsäger varandra (eller den läskigt påtagliga funkofobin som genomsyrar hela rörelsen) men det är inte syftet med detta inlägg.

Frågan är ju varför människor och då främs kvinnor (mammor ) dras till denna rörelse trots kompakta bevis att vad de säger inte är sant? Jag tror svaret är: kontroll. Kontroll över en liten liten del av sitt och sitt barns liv.

För samhället idag är fientligt mot barn och fientligt mot mammor. Sjukvården är inte bättre. Mammor som oroar sig viftast ofta undan och får höra att de är hönsiga (jag har själv varit i sitsen). Detta resulterar i föräldrar/mammor med en oro inom sig som inte tas seriöst, andra vuxna (ofta män) som skrattar åt dem och därmed lämnar dem med en känsla inom sig av maktlöshet och frustration.

Antivaxx rörelsen är tvärt om. Där får dessa föräldrar iställer höra att de ska skita i läkarna, att de själva alltid vet bäst, att de förstår sitt barns behov mer än någon annan. Oavsett hur befängda storys de berättar som kopplar vaccin till allt från PSD och hjärnskador till hicka och snorig näsa så kommer de få höra ”absolut, du har rätt,det är vaccinens fel! Avgifta och gå inte till läkaren igen”. De får helt enkelt synas och höras och framförallt LYSSNAS på på ett sätt sjukvården inte kommer i närheten av. Med detta kommer en känsla av kontroll. Att DE har makten att ta beslut åt sina barn, att de minsann vet så mycket mer än tom läkarna vet.

Antivaxx rörelsen har många likheter med sekter. Det här med ”vi mot världen” är den tydligaste. Hur antivaxxers gärna ser sig som mer vakna, mer kritiska, mer pålästa än andra. Jag tror det är en motreaktion mot de (män) som närmast klappat på huvudet vid första funderingen om vaccinerna kanske innehåller dåliga saker. Eller reaktion mot alla de som hånar och skrattar när de för fram sina åsikter nu.

Jag förespråkar ständig dialog, och det gör jag i detta fallet också. Föräldrar som redan är fast i antivaxx rörelsen kommer ingen kunna nå så de kan lika gärna bara vara. Förr eller senare kommer de ha en ”felaktig” åsikt om något som går hand i hand med antivaxx förespråkandet och hamna i kylan. Då är det bra att inte ha bränt alla broar så de har folk runt sig ändå. För antivaxx brukar gå hand i hand med motstånd mot all medicin och sjukvård, med viss kosthållning och tro på andra konspirationer som ex chemtrails. I längden är det närmast omöjligt att upprätthålla den världsbilden i kontakt med andra.

De som vi fortfarande kan nå är de som tvekar. Som läst propaganda och tror deras bebis ska dö av en spruta. Där är det viktigt att tex prata om vilka risker som finns mer vaccin och vilka som finns med sjukdomarna. Vad är mest riskabelt? I min mening är det också viktigt att prata solidaritet och mänskligt värde. För att avstå vaccin om en kan ta det är en grymt egoistisk handling. Att inte vaccinera sitt barn är en egoistisk handling och har faktiskt rätt lite med sitt barn att göra utan bottnar mer oro för sitt egna samvete att göra (”vad ska barner säga om hen blir sjuk av sprutan ”).

Det finns mängder med artiklar som motsäger så gott som allt antivaxxers påstår, det finns massor av argument för vacccin. Att talanom detta på ett schyst sätt till föräldrar som oroar sig tror jag är vägen att gå så inte fler väljer bort vaccin för att antivaxxers lyssnar på dem. Detta är framförallt något  vården behöver bli bättre på. Sådant kräver dock tid och tid kräver resurser, vilket blir en helt annan fråga.

Inget är heligt.

NYANS

Feministisk true crime

MKLCRLSSN

Ett nödvändigt tankeflöde mitt i nuet

Politifonen

Idéer i skrift