Alla inlägg av Paula D

Begrepp

Rasifiering, tolkningsföreträde och att bedriva kamp som allierad.

8 kommentarer

Det  finns en sju helsikes massa begrepp i dagens antirasism och feminism. ”Elitistiskt” enligt vissa, ett måste enligt andra. Jag har tidigare skrivit om begrepp (kika i menyn under ”begrepp”) men tänkte försöka sammanfatta lite kring de tre vanligaste begreppen inom antirasismen. Det är svårt att kortfattat beskriva innebörden av orden och hur de ska användas men jag försöker 🙂 Tycker ni jag är helt ute och snurrar eller inte förstår är det bara att fråga.

Rasifiering/Rasifierad: Rasifiering eller att bli rasifierad är ord som beskriver en process. Vanligen talar vi om rasism. I min mening är rasism vad vi fått när rasifieringsprocessen blivit strukturell och rasfördomarna inverkar på alla delar i samhället. För att något ska vara rasism krävs makt. För att något ska bli rasism krävs rasfördomar som startar processen som utsätter vissa för rasifiering och till sist skapar den rasistiska strukturen. Rasifiering handlar inte om hudfärg även om hudfärg kan vara en del av det. Rasifiering handlar om vilka som har makten i samhället och vilka egenskaper de tillskriver personer från andra länder, kulturer, hudfärger eller trosuppfattningar. Rasifiering drabbar därmed inte alla rasifierade på samma sätt. En person med väldigt mörk hy kan bli rasifierad på grund av sin hudfärg, någon som är vit och för det mesta passerar som en del av de som inte rasifieras kan ändå i vissa situationer utsättas för rasifiering genom att tex vara född i ett visst land, eller tillhöra en viss tro. Exempelvis rasifieras judar och muslimer trots att de ofta är vita sett till hudfärg. Att stirra sig blind på hudfärg är att missa hur rasifiering fungerar. Motsatsen till rasifierad är vit, men inte vit som i hudfärg utan vit som i ”osynlig”, för de som tillhör normen blir ”osynliga” på så vis att deras rätt att existera i samhället inte ifrågasätts.

pocahontas

Väldigt kort sammanfattat betyder rasifierad bara ”person som utsätts för rasism”. Rasism = fördomar baserat på en (omedveten) tanke om raser och behovet av att skilja mänskliga grupper från varandra där en grupp ses som överlägsen de andra. För de som anses mindre värda blir situationen ofta negativ, och många gånger rent livsfarlig. Vi har sett hur många etniska rensningar som helst (Nej, Hitlers var varken den första eller den sista) och alla har gemensamt att de började med en rasifieringsprocess där en grupp människors mänskliga värde sakta togs ifrån dem tills vilka handlingar mot dem som helst kunde försvaras.

Så, vi hoppar vidare till nästa begrepp: Tolkningsföreträde. Här blir det ofta frågetecken och missförstånd. Tolkningsföreträde handlar om en enda sak, att den som drabbas av ett förtryck är den som kan berätta hur det är att leva i detta förtryck. Det betyder att vita inte kan berätta hur det är att utsättas för rasism, en person som inte sitter i rullstol kan inte berätta hur samhället bemöter rullstorsburna eller hur deras vardag verkligen ser ut och känns. nanna

Vad tolkningsföreträde däremot inte handlar om är att enbart den som drabbas får tala om hur problem skall lösas. Eller att bara drabbade över huvudtaget får ha en åsikt om frågan. Nej, vem som helst har fortfarande rätt att resonera kring och utrycka sina åsikter om hur förtryck har uppstått och hur de kan lösas. Tolkningsföreträdet kommer bara in varje gång det diskuteras hur det verkligen ÄR att vara drabbad eller i diskussioner kring vad som upplevs kränkande eller inte.

Så, då slår vi ihop de två första punkterna och hamnar i frågan: Hur ska den som inte drabbas delta i kampen utan att ta tolkningsföreträde? Får tex en vit, ateistisk feministisk man säga emot en troende rasifierad man som anser att gud sagt att kvinnor hör hemma bakom spisen? Svaret är: Ja. Givetvis ska vem som än önskar säga emot när denne tycker att någon annan har åsikter eller uttrycker sig på sätt som är felaktigt. Det viktiga är hur det görs.

Det bästa är att förankra åsikterna i sig själv. ”Jag upplever att..” ”jag har tolkat det såhär”, ”Enligt texter jag läst får jag uppfattningen att..”. Det enda riktigt riktigt stora nono som finns är detta: Kom aldrig, någonsin och säg ”Du har fel, min vän som är xx håller med mig”. Att ställa två rasifierade mot varandra och avgöra vem av dem som har rätt är fel, bara fel. Vi som drabbas kan själva ta diskussioner med varandra om vilka saker vi finner viktiga att fokusera på, vilken del i kampen vi vill jobba med eller vilka ord vi vill försöka få bort ur språket. Dessa saker är inte upp till dig som inte drabbas att bestämma och det är verkligen inte din plats att avgöra om jag eller min rasifierde vän har mest rätt om huruvida n-ordet får eller inte får skrivas ut. (För att ta ett exempel) I övrigt är allierades ”funktion” att ta fighten när vi som drabbas direkt inte orkar. När känslorna blossar upp för att diskussionerna ligger oss så nära, när vi inte orkar vara diplomatiska eller pedagogiska kan du som allierad gå in och vara den lugna, den som förklarar igen och igen så vi slipper. Eller genom att dela våra texter och lyfta sådant vi sagt eller gjort så att vi kan få utrymme att dela vår verklighet och synas.

Så för att sammanfatta: rasifiering är en process, tolkningsföreträde gäller upplevelser och allierade ska inte bara stå tysta och lyssna, men de ska heller inte tala om för oss som drabbas hur vårt förtryck känns.

Punkterna om tolkningsföreträde och att vara allierad kan med fördel appliceras på all kamp såsom transkamp, klasskamp, feminism osv.

Samhälle

Sagan om ett litet barn som vill vara pojke.

130 kommentarer

Jag har velat en del om jag ska skriva detta. Tanken har funnits flera gånger men varje gång har jag tänkt att nä, kanske är det lika bra att lägga locket på ett tag till. Inte göra något som kan förvärra situationen. Nu har jag fått nog, vi har fått nog, jag och min man. Vad vi och vår fyraåring utsätts för är inte okej. Så här är hela storyn om vad som skett så här långt. Jag är arg. Jag är besviken men framförallt är jag ledsen. Ledsen över att vårt älskade barn inte bara kan få vara sig själv i fred utan myndigheters inblandning. Jag vet att vissa kan protestera att detta är ett intrång i mitt barns privatliv. Är inte myndigheternas agerande det också? Jag tror att om mitt barn läser detta om 10 år kommer hen se att vi agerade i kärlek och frustration över att inte bli lyssnade på av den myndighet som finns för att skydda barnen i samhället. Så jag hoppas och vill att ni sprider detta, så fler får veta vad som sker i Sverige 2015 när ett litet barn har en åsikt om sitt kön.

Så vad är det som har hänt? Jag tar det hela från början. Allra allra första början. Jag har två barn, det äldre barnet är en flicka och väldigt nöjd med det. Sen har vi barn nr två, jag väljer att kalla hen V. V föddes med snippa och tilldelades enligt standard könet flicka. Första året omtalade vi V som just en flicka när någon undrade över kön. Hen hade kläder i alla former och färger, rosa som gult som blått och grått. Klänningar liksom byxor och t-shirt. Ja en salig blandning. För vi tror på att ge barnen alla valmöjligheter till vem de vill vara.

När V var ca 1.5 år började hen uttrycka att hen inte var flicka. I början genom att bestämt skaka på huvudet när storasyster sa ”V är en flicka och det är jag också!”. V var verbal tidig och kunde ganska snabbt uttrycka sig i ord. Ganska snart kom det första ”V inte flicka!” och nån månad senare följdes det av ”V pojke!”. Okej sa vi, och lät det vara. Vi la ingen vikt vid det, lät det bara vara. I början tänkte vi att det är en kortlivad fas, barn gillar att testa, men det gick inte över. Istället blev V mer och mer bestämd i att hen inte är flicka. Även på förskolan började hen ge uttryck för att inte vilja kallas flicka. Runt 2 års ålder började det bli ett problem i förskolan. Vi bad personalen att prata lite mindre om kön och inte säga saker som ”hej flickan” till V vilket de accepterade. Vid 2.5 års ålder började V bli väldigt bestämd i klädval. Att ha klänning fungerade inte länge, ”INTE FLICKA!!!” blev resultatet bara vi visade en. Allt rosa rensades bort för varje gång hen hade rosa på sig var det någon som fällde kommentar att V var så söt som en riktig liten flicka.

När V var knappt 2.5 år bytte hen avdelning på förskolan. Det är nu de verkliga problemen startar. Vi sa samma sak till personalen på den nya avdelningen ”var snälla och kalla inte V för flicka, hen tycker inte om det och blir ledsen”. Personalen förstod inte alls vad vi menade, ledsen för vad? Ganska snart förstod de vad vi menade då V började gråta och ville vända i dörren efter att ha hälsats med ett ”hej tjejer” när vi kom för att lämna barnen på förskolan (storasyster gick just då på samma avdelning). Nu är vi framme i oktober 2013. Vi har ett utvecklingssamtal med förskolan för båda barnen samtidigt. Med på samtalet är en specialpedagog. En av de ordinarie pedagogerna lyfter att V vill vara pojke och undrar hur de ska hantera det. Vi förklarar hur vi ser på det, att de inte ska göra en grej av det, att det går över när det går över och OM det inte går över så får det vara så. Vi ser ingen orsak till att rätta något eller få panik. Specialpedagogen frågar om vi är okej med att ha återkommande träffar med henne, Vs huvudpedagog och kanske en skolpsykolog för att prata om det hela, hur förskolan ska agera och checka av utifall V ändrar sig och vill vara flicka. Vi säger att det är okej, så länge fokus är på att finna strategier för hur förskolan ska agera så bra som möjligt.

Så vi börjar ha träffar. Totalt blir det fyra stycken på ett år. Vi samtalar om V, vad hen säger och inte säger. Både vi föräldrar och skolpsykologen påtalar gång på gång att det bästa är att inte göra en sak av detta. Att inte peka ut V som tjej så hen behöver säga ifrån utan bara låta det vara. Framförallt specialpedagogen har svårt att hantera detta och ber oss kontakta BUP, vad säger de? BUP svarar precis som vi, låt det vara. Det är ett litet barn och de prövar sig fram, det går över när det går över eller så gör det inte det och då får vi ta det då. På andra träffen talar specialpedagogen om att hon ringt till både BUP, psykologen på BVC samt socialen. BVC psykologen hade uttryckt viss oro över att vårt barn skulle bli förvirrad i sitt kön, soc uppmanade direkt till att lämna en orosanmälan då de såg ”mycket allvarligt på detta”. Vi kommer just då överens om att socialen inte skall kopplas in. I synnerhet som förskolan påtalar att de inte ser något fel i hur vi föräldrar är mot vårt barn. Efter fjärde träffen ber specialpedagogen om lov att vara med i klassen och se hur V har det. Vi säger att det är okej. I efterhand borde vi nog inte gjort det.

En dag i september 2014 ringer specialpedagogen till mig och säger ungefär följande: ”Hej det är X, nu har jag deltagit en del i verksamheten och betraktat V och jag är oroad av vad jag sett. Jag vill att vi ses nästa vecka för ett möte igen. Denna gång har jag bjudit in en representant från socialen för nu vill jag ha dem med i detta så de också kan ge stöd. Ni har ju tidigare sagt att det skulle vara okej.” Jag blir paff och hinner inte alls tänka igenom det hela utan säger bara okej, skriver ner tid och plats och lägger på luren. På mötet en vecka senare deltar Vs huvudpedagog, specialpedagogen, en kvinna från socialen samt jag och min man. Vi träffas på ”neutral mark” för att det tydligen skulle få oss att känna oss mer bekväma.

Så bryter två timmar av helvetet lös. Först får specialpedagogen ge sin bild av vad hon sett. Hennes problemformulering är följande:

* V har en frisyr och en klädsel som är väldigt pojkigt kodad. Ofta jeans och tröjor med superhjältetryck. Håret är rakat på sidorna och längre uppepå då hen drömmer om att ha en punkfrisyr. Dessa kläder gör att folk ser V som en pojke.

* V har ett flickkodat namn. I kombo med klädseln gör det att folk blir ”förvirrade” när de hör vad hen heter. Detta ger upphov till frågor.

* Barn och vuxna frågar vad V har för kön. Vilket specialpedagogen bedömer som psykiskt påfrestande för hen då hen måste förhålla sig till vad hen är och ge svar. Dessutom varierar svaren vilket pedagogen tolkar som att V är förvirrad.

* V finner styrka i att säga att jag eller min man säger att hen är en pojke och förklarar sig ofta vid frågor med ”Jag är nog flicka, men mamma/pappa säger att jag är pojke!” Detta gör att specialpedagogen tolkar det hela som att det är VI föräldrar som tvingar/förvirrar/omtalar vårt barn som en pojke och att det är VI som vill att hen ska vara pojke och inte accepterar om V vill vara flicka.

Utifrån detta menar alltså specialpedagogen att V far illa, är obekväm i situationen på förskolan och att det vore psykiskt misshandel att inte agera. Pedagogen från förskolan känner inte igen sig alls, vad hon har sett är en unge som är glad, framåt, har massor av vänner och aktivt vill delta i alla aktiviteter. Specialpedagogen framhärdar. Vårt barn far illa.

Så är det vår tur att ge vår bild. Vilket är att vårt barn får vara vem hen vill, vi lägger ingen värdering i kön och har aldrig någonsin sagt att V ska vara en pojke eller att det är fel att vara flicka. Vi stödjer hen helhjärtat oavsett kön. Vi försöker påtala att vi tycker att detta är oerhört överdrivet och att det bästa ändå måste vara att låta V vara sig själv och möta hen där hen är. Kvinnan från socialen verkar inte hålla med. Det är nu det riktigt absurda tar sin början. Denna kvinnas resonemang blir detta:

* V måste kläs mer neutralt. Neutralt betyder ”så folk inte ifrågasätter om hen är en flicka”, dvs låta håret växa ut, ha kläder utan superhjältetryck osv. När vi frågar hur vi ska göra detta utan att grovt kränka vårt barn får vi inget svar.

* Det är vi föräldrar som pressar fram detta. Vi måste sluta låsa V i att hen är en pojke och börja prata om att V är ”biologiskt flicka” så hen kan bli trygg i sitt kön.

* Vi ska inte prata med V om att det finns pojkar med snippa och flickor med snopp och de som är varken pojke eller flicka. Motiveras med att det är för komplicerat för ett barn på 3.5 år att förstå och gör bara att hen inte får chansen till en sund könsidentitetsutveckling.

Jag argumenterar emot, gång på gång. Mot slutet av mötet är socialarbetarens enda argument ”Om jag ser till mig själv” samt ”Ja jag har ju en vän som är trans och som sagt att…”. Efter två timmar beslutar vi att avbryta mötet. Samtalet går bara runt. Vi får helt absurda frågor som alla har som syfte att försöka få oss att erkänna att det är ”extremt” att vårt barn får se ut ”som en pojke”. Vi får tex frågan om vi skulle låta operera in kattmorrhår om vårt barn ville vara katt. För att ha rakat huvud är lika extremt som operationer som inte kan ändras… I slutet av mötet så slår socialarbetaren fast att hon tänker starta en utredning och utse en utredare åt oss inom kort. Jaha säger vi, för att utreda så förskolan gör rätt eller? Ja, svarar hon, det ska bara handla om situationen i förskolan och jag lovar att det inte blir ett hembesök. Vi lämnar mötet med en klump i magen. Några veckor senare får vi ett brev: Om två dagar kommer en socialarbetare hem till oss för ett hembesök.

Nu är vi i november 2014. Socialarbetaren kommer hem till oss. Min mans psykolog är med som stöd och hjälp att ifrågasätta varför vi utreds. Samtalet tar ungefär en timme. Handläggaren är trevlig och säger i slutet av mötet ”Ja detta kommer jag inte lägga mycket tid på, jag förstår inte alls vad de menar att ni ska göra istället för vad ni gör nu?”. Efter de orden känner vi oss ganska trygga. Det kommer nog inte bli något ändå. Utredningen kommer troligen läggas ner. Vi har vunnit! Segern togs ut allt för tidigt.

Idag kom ett nytt brev. Socialen har inte alls lagt ner någon utredning. Tvärt om har de nu haft ”många kontakter om ert fall” och vill nu samtala med oss enskilt, ”för att komma vidare” som de står i brevet. Vad de vill prata om framgår inte. Varför utredningen inte bara lagts ner framgår inte. Det enda vi kan göra är att vänta till på tisdag för att veta när jag går dit. När vi tidigare protesterade och ifrågasatte varför det blev ett hembesök, varför utredningen gjordes om oss och inte förskolan som de sa har vi bara fått till svar ”ni ville detta, ni accepterade denna utredning.”, gång på gång vänds allt till att det är VI som bett om detta och att alla andra är helt oskyldiga.

Ska det verkligen vara såhär?  Vårt barn blir inte misshandlad, får mat i magen, har kläder så det räcker och blir över för alla väderlekar. Är glad och busig precis som barn ska vara. Att hen vill vara pojke är alltså ett så stort problem att vi som föräldrar skall ifrågasättas? Jag är som sagt förbannad, less och ledsen. Jag vill mitt barn det allra bästa precis som alla andra bra föräldrar vill. Tydligen duger det inte enbart för att mitt barn har en önskan om ett annat kön än det tilldelade och klär sig ”fel”. Vi är alltså i en situation där socialen vill diktera vilka kläder vårt barn har på kroppen? Hur sjukt är inte detta?

Jag kommer återkomma om detta efter mötet på tisdag. Ett är i alla fall säkert, de ska inte få komma undan med den stress och oro de orsakar oss bara för att vi låter vår unge vara sig själv på ett sätt som inte skadar någon annan. Vi kommer stå fast i vad vi gör och inte ge vika. Oavsett vad V vill kalla sig, flicka, pojke eller något annat så kommer vårat svar alltid vara: ”Okej, du får vara vem du vill, vi tycker om dig lika mycket ändå”.

Samhälle

Kvinnor och antivaxx

30 kommentarer

Jag har ju redan skrivit lite om varför jag tror att kvinnor dras mer mot alternativmedicinen än män. Jag tänkte nu prata lite mer specifikt kring ämnet vaccin, eller snarare rörelsen mot vaccin. Antivaxx rörelsen är en rörelse där kvinnor är i absolut majoritet både som deltagare men också som drivande personer bakom bloggar, youtube kanaler eller föreläsare.

Antivaxx rörelsen fick ett rejält uppsving efter den förfalskade forskningen som kopplade vaccin till autism. Efter svininfluensan och pandemrix har de fått ny luft under vingarna och allt fler väljer att inte vaccinera sina barn.

Det finns många argument från antivaxx sidan om varför vacciner är som bäst overksam skit och som sämst rent dödlig. Vad alla argument har gemensamt är att de baseras på anekdoter, förfalskad eller missförstådd statistik och konspirationsteorier. Big Pharma är ute efter att göra oss alla sjuka och tjäna pengar på det. All statistik som motsäger antivaxxarnas teser är lögner, köpta av läkemedelsbolagen för att lura oss. Av okänd orsak är också organisationer och statliga instanser såsom UNHCR/FN, WHO, Unicef mfl med i denna världsomspännande komplott. Jag skulle kunna skriva en hel bok om varför dessa teorier är ohållbara och motsäger varandra (eller den läskigt påtagliga funkofobin som genomsyrar hela rörelsen) men det är inte syftet med detta inlägg.

Frågan är ju varför människor och då främs kvinnor (mammor ) dras till denna rörelse trots kompakta bevis att vad de säger inte är sant? Jag tror svaret är: kontroll. Kontroll över en liten liten del av sitt och sitt barns liv.

För samhället idag är fientligt mot barn och fientligt mot mammor. Sjukvården är inte bättre. Mammor som oroar sig viftast ofta undan och får höra att de är hönsiga (jag har själv varit i sitsen). Detta resulterar i föräldrar/mammor med en oro inom sig som inte tas seriöst, andra vuxna (ofta män) som skrattar åt dem och därmed lämnar dem med en känsla inom sig av maktlöshet och frustration.

Antivaxx rörelsen är tvärt om. Där får dessa föräldrar iställer höra att de ska skita i läkarna, att de själva alltid vet bäst, att de förstår sitt barns behov mer än någon annan. Oavsett hur befängda storys de berättar som kopplar vaccin till allt från PSD och hjärnskador till hicka och snorig näsa så kommer de få höra ”absolut, du har rätt,det är vaccinens fel! Avgifta och gå inte till läkaren igen”. De får helt enkelt synas och höras och framförallt LYSSNAS på på ett sätt sjukvården inte kommer i närheten av. Med detta kommer en känsla av kontroll. Att DE har makten att ta beslut åt sina barn, att de minsann vet så mycket mer än tom läkarna vet.

Antivaxx rörelsen har många likheter med sekter. Det här med ”vi mot världen” är den tydligaste. Hur antivaxxers gärna ser sig som mer vakna, mer kritiska, mer pålästa än andra. Jag tror det är en motreaktion mot de (män) som närmast klappat på huvudet vid första funderingen om vaccinerna kanske innehåller dåliga saker. Eller reaktion mot alla de som hånar och skrattar när de för fram sina åsikter nu.

Jag förespråkar ständig dialog, och det gör jag i detta fallet också. Föräldrar som redan är fast i antivaxx rörelsen kommer ingen kunna nå så de kan lika gärna bara vara. Förr eller senare kommer de ha en ”felaktig” åsikt om något som går hand i hand med antivaxx förespråkandet och hamna i kylan. Då är det bra att inte ha bränt alla broar så de har folk runt sig ändå. För antivaxx brukar gå hand i hand med motstånd mot all medicin och sjukvård, med viss kosthållning och tro på andra konspirationer som ex chemtrails. I längden är det närmast omöjligt att upprätthålla den världsbilden i kontakt med andra.

De som vi fortfarande kan nå är de som tvekar. Som läst propaganda och tror deras bebis ska dö av en spruta. Där är det viktigt att tex prata om vilka risker som finns mer vaccin och vilka som finns med sjukdomarna. Vad är mest riskabelt? I min mening är det också viktigt att prata solidaritet och mänskligt värde. För att avstå vaccin om en kan ta det är en grymt egoistisk handling. Att inte vaccinera sitt barn är en egoistisk handling och har faktiskt rätt lite med sitt barn att göra utan bottnar mer oro för sitt egna samvete att göra (”vad ska barner säga om hen blir sjuk av sprutan ”).

Det finns mängder med artiklar som motsäger så gott som allt antivaxxers påstår, det finns massor av argument för vacccin. Att talanom detta på ett schyst sätt till föräldrar som oroar sig tror jag är vägen att gå så inte fler väljer bort vaccin för att antivaxxers lyssnar på dem. Detta är framförallt något  vården behöver bli bättre på. Sådant kräver dock tid och tid kräver resurser, vilket blir en helt annan fråga.

Feminismen

Vad är egentligen feminism?

2 kommentarer

Gång på gång i samhällsdebatten pekas det finger kring vem som är feminist ”på riktigt” och vem som inte är det. Det finns lika många tankar om hur feminism ska se ut som det finns feminister. Plus en och annan åsikt om vad feminism är av antifeminister som gillar att kasta skit. Vad är feminism egentligen och vem är en ”sann” feminist?

Definitionen av feminism är faktiskt väldigt enkel och lämnar väldigt mycket utrymme till egna tankar om hur feminism skall se ut. För att vara feminist krävs nämligen bara att en håller med om följande två punkter:

* Män som grupp är överordnad kvinnor som grupp (aka patriarkatet) och att detta är ett problem

* Målet med den feministiska politiska kampen är att alla skall behandlas likvärdigt oavsett kön och ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

Punkt två håller de allra flesta faktiskt med om, det brukar vara punkt ett som många har problem med. Även om en håller med om båda punkterna finns det enormt mycket utrymme till egna tolkningar av hur feminismen ska vara. Jag som transaktivist, antirasist och vänsterfeminist ser klassfrågan, antirasismen och krossandet av tvåkönssystemet som lika viktig som frågan om män resp kvinnors makt. För mig är feminismens mål inte helt uppnådd om klassklyftorna finns kvar, om människor fortsätter utsättas för rasism eller transpersoner inte har en självklar plats i samhället. Andra anser att bara det är lika många kvinnor som män i botten resp toppen av samhället har vi jämställdhet mellan könen och feminismen är fixad, medan resten är egna frågor. Ytterligare andra menar på att om inte djuren också inkluderas och alla slutar använda animaliska produkter så är feminismen inget värt osv osv.

Min uppfattning är att när det diskuteras om vem som faktiskt är feminist eller ej så läggs fokus inte på huruvida personen som det debatteras med är erkänner och är emot patriarkatet utan huruvida personen har ”rätt” åsikter om hur jämställdhet skall uppnås. Det är givetvis viktigt att diskutera kring hur ett jämställd samhälle ska uppnås men att ha olika uppfattningar om detta är inte vad som gör någon till en äkta feminist eller ej. Jag kan för all del tycka att många höger feminister tappar en hel del i sin samhällsanalys som jag tycker är viktigt, å andra sidan tycker de samma om mig.

Att börja prata om vilka som är ”riktiga” feminister eller ej baserat på hur de anser att den feministiska kampen ska se ut är farligt. Dels skapar det en närmast religiös mentalitet där olika inriktningar skall slå sig för bröstet och påstå att just de har tolkat feminismen mest rätt. Det skapar även motsättningar mellan feminister som i grunden tycker väldigt lika men med små skillnader vilket splittrar kampen onödigt mycket. Jag har dessutom sett oroväckande tendenser att kasta andra feminister under bussen för att få poäng och status hos personer som faktiskt inte är feminister. Ni vet det där när någon pekar på tex en manshatande feminist och tar avstånd? Sånt skapar split, det skapar osämja och det leder enbart till att antifeminister kan sprida runt lögner och överdrifter om feminister som folk sen är så upptagna med att ta avstånd ifrån att de glömmer kampen för jämställdhet. Fanny som har bloggen arsinoes.se har skrivit många bra inlägg om vikten av sammanhållning mot makten (i synnerhet mellan kvinnor) och jag håller med om detta. Även om vi inte håller med om allt någon säger eller står för måste vi generellt bli bättre på att stötta och hålla ihop som feminister. Det går att kritisera varandras ståndpunkter och åsikter utan att kasta varandra till vargarna, starta drev eller påstå att någon annan inte är en sann feminist.

Jag hatar inte män, men jag tänker inte ta avstånd från de som gör det. Jag tycker klassklyftor är skit men jag tänker inte ta helt avstånd från feminister som tycker det är okej osv. Däremot kommer jag debattera emot, och ibland bli förbannad när feminister uttrycker åsikter som skadar. Alla har vi bagage som påverkar hur vi ser på samhället, bagage som påverkar hur vi ser på feminismen. Jag är av åsikten att feminism inte är en ideologi som kan stå för sig själv, den influeras alltid av vad personen har för övrig ideologi. Feminism i sig själv säger som sagt inte speciellt mycket om hur jämställdhet skall uppnås bara att det ska uppnås, den säger heller inget om när samhället kan anses vara verkligt jämställt. Det är därför vi har så enormt många feministiska inriktningar. Det är därför det blir så fel och irriterande varje gång en antifeminist ska debattera med utgångspunkten ”feminister tycker att”. Den feministiska rörelsen är så enormt bred att det inte går att ringa in någon form av ”sann” feminist, i synnerhet som ju alla givetvis anser att just deras form av feminism är den bästa.

Men! För att komplicera det hela lite: Att bara kalla sig feminist och påstå sig vara emot patriarkatet är inte nog för att faktiskt vara en feminist. För att verkligen vara en feminist krävs också arbete emot patriarkatet. Detta måste inte innebära att vara politiskt engagerad, debattera jämställdhet hela dagarna osv utan var och en gör vad de kan. I min mening är den lägsta nivån av ”feministande” som krävs för att vara en feminist att arbeta med sig själv. Att tex arbeta med sitt språkbruk, att fundera över vilka personer en lyfter och vilka en dömer hårdast. Att titta igenom sin skivsamling eller filmerna i bokhyllan och fundera på representationen. Ja små saker helt enkelt. För förändring startar med en själv och att arbeta med sig själv en ett bra steg på vägen mot jämställdhet. Att däremot säga ”jag är feminist” och sedan inte göra något på något vis för att förändra sig själv eller något annat är inte att vara feminist. Det är att sätta en etikett och tro att allt ska fixa sig av sig självt. Det är helt enkelt en skillnad på att kalla sig feminist och att göra feminism.

Nåväl, kontentan av det hela är att vi dels måste sluta missta olika feministiska inriktningar för mer eller mindre sann feminism. Att vi ska diskutera hur vi vill uppnå jämställdhet, men samtidigt stå upp för andra feminister om de utsätts för drev, hat och hot även när det är feminister vi inte håller med. För ju mer enade vi är i kampen att krossa patriarkatet ju farligare blir vi. Om vi pekar ut andra för att inte vara sanna feminister kan till slut fingret istället vändas mot oss. Det är viktigare att diskutera sakfrågan hur ska vi göra framför vem säger rätt saker.

Samhälle

Hur hör kvacksalveri, kolloidalt silver och feminism ihop?

2 kommentarer

Personer som utger sig för att ha mirakelkurer för allt från fotvårtor och torr hud till cancer och diabetes verkar vara ett problem vi aldrig kan komma i från. I synnerhet inte så länge vi lever i ett samhälle där profit är allt som betyder något. Att marknadsföra bluffprodukter mot sjuka personer är ett lukrativt sätt att klämma pengar ur desperata personer. Det finns ärligt talat få saker jag avskyr så mycket som de som ger sig på att lura pengar av sjuka människor.

Jag är med i många grupper på facebook med en rejäl rad av intresseområden. Det spelar ingen roll vad för ämne gruppen har som syfte att avhandla så kan en ändå räkna med att debatter om ”big pharma”, kolloidalt silver eller nån annan mirakelkur kommer att blossa upp med jämna mellanrum. Det finns en enorm propagandamaskin ute efter att intala befolkningen att den vanliga medicinen inte fungerar men att just deras, extremt dyra, vatten eller sockerpiller är lösningen på allt.

oh-no-not-this-shit-again
Eftersom jag har två kroniska sjukdomar kan du ge dig på att jag ofta får allehanda tips om hur jag ska skita i sjukvården och istället dricka vatten med minimala mängder silver (aka Kolloidalt silver), äkta svavel eller bara färska grönsaker osv osv. Det finns mängder av kurer och mirakelmedel som alla har en sak gemensamt: De funkar inte på riktigt och de kostar obscent mycket pengar.

Kolloidalt silver är den senaste flugan, som det pratas om mycket och som pushas för tame fasen överallt. Kolloidalt silver (KS) är alltså 99.99% vatten och sedan små små mängder silver. Kolloidalt silver har bevisat sig relativt effektivt som vattenrening men totalt värdelöst som något annat. Ändå påstår Sveriges största tillverkare av KS att KS skulle bota allt från mjäll till cancer och Ebola. Ja ni fattar grejen.

Efter att ha hängt några månader hos denna tillverkares facebook grupp men även sett vad andra KS förespråkare hävdar i andra forum har jag lagt märke till en återkommande grej: Majoriteten av ”frälsta” är kroniskt sjuka kvinnor. Så här kommer mina funderingar rörande titeln på detta inlägg. Är det så att sjukvårdens brister och misslyckande i att ta sjuka kvinnor på allvar gör att de är en grupp som är mer desperat och mer lättlurad och därför är vanligare att återfinna bland ”foliehattarna” som slukar dyra naturläkemedel som det vore godis?

Desperation leder människor till att göra desperata saker. Båda mina diagnoser är det vanligast att kvinnor har och båda är diagnoser som länge varit förbisedda inom vården. Att ha konstant ont dag ut och dag in kan få vem som helst att vara redo att testa precis allt för att må bättre. Att stirra döden i vitögat får garanterat samma effekt. Detta utnyttjas helt hämningslös av kvacksalvare och KS förespråkare. Om du har obotlig cancer och blir lovad att om du dricker björkavkok för 800:- litern kommer du överleva, ja då kommer nog vem som helst vara frestad att ge det en chans.

Tillbaka till vården och kvinnor. Vården har systematiskt negligerat kvinnors kroniska sjukdomar och till viss del görs det fortfarande. Sjukdomar som förknippas med enbart kvinnor såsom endometrios, fibromyalgi eller livmoderhalscancer har länge varit undanskuffade sjukdomar som genom lobbyism fått allt mer fokus. De två förstnämnda är alltså kroniska sjukdomar där smärta är vanliga symtom. Bara i Sverige beräknas cirka 500.000 personer ha dessa diagnoser. 500.000 personer desperata att slippa ha ont om så bara för en dag. Personer som söker vård gång på gång men får veta att det inte finns något mer att göra än att knapra tabletter. Ja, jag vill upprepa igen att det inte är konstigt att många av dessa då gör en chansning och testar ett mirakelmedel även om de innerst inne vet att det är för bra för att vara sant.

Det fantastiska, men i detta fallet också negativa, är kroppens förmåga att övertyga sig själv om förbättring. Det vill säga: Placeboeffekten. Många vittnar om resultat av KS och annan naturmedicin men faktum är att det framförallt handlar om placebo, dvs personen som tar medicinen vill så gärna att den ska fungera att hen förmår sin kropp att fejka att medicinen fungerar. Lite som när någon blir skengravid. Så detta ger då massor av anekdotisk bevisföring som sedan används av tillverkarna för att ytterligare pusha produkten och lura än fler att köpa deras fejkade preparat.

Jag ser ett flertal problem med kvacksalveriet, dels att det inte är ordentligt förbjudet utan får fortsätta säljas på detta sätt. Dels att det riktas framförallt mot desperata människor och dels att kvinnor är överrepresenterade på grund av skolmedicinens misslyckande i att se dem och ge dem hjälp.

Så vad är lösningen på allt detta? Finns det ens någon? Jag tror inte att kvacksalveriet går att få bort helt, men det kan minska i popularitet om lagarna blir bättre och sjukvården får mer resurser igen till att verkligen se sina patienter. Vi behöver även prata mer om och motarbeta det kunskapsförakt som internet medfört där alla anser sig kunna allt om allt eftersom de kan använda google. Dessutom verkar det brådska med detta arbete, för i den fart utvecklingen går just nu är vi snart tillbaka vid kokt bark som behandling och människor som dör som flugor när de vägrar både modern medicin och vacciner. Vi som feminister har ett ansvar här i att bearbeta framförallt vården till att bli mer jämställd och bättre på att fånga upp och ge vård till dessa kvinnor som annars kommer hamna i händerna på hänsynslösa kvacksalvare.

Feminismen

Kritisera mera, men lyft andra också.

Lämna en kommentar

Inom alla rörelser, alla grupper, uppstår normer för vad som är rätt sätt att vara, rätt personer att hylla eller tycka illa om. Eftersom grupperna/rörelserna är en del av samhället i stort kommer dessa normer alltid påverkas av de större strukturerna i samhället. Detta gäller givetvis även för feminismen, för även att gå emot normerna i samhället som helhet är att förhålla sig till dem. Främst vill jag dock påstå att samhällets strukturer lyser igenom kring vilka som hyllas inom feminismen och vad/vilka som möter hårdast kritik. Jag kommer ta två exempel:

För ett tag sedan gick artisten Zara Larsson ut med en bild på instagram  om att vara nöjd med sin kropp och sig själv. Hon blev genast hyllad och media lyfte upp detta som årets feministiska gärning. Tidigare har andra kända kvinnor gjort samma sak, bland annat Molly Sandén. Efter varje sådant här hyllningståg har det också kommit kritik. Kritik om hur dessa kändisar är unga, smala (om än inte alltid supersmala i smalhetsens ögon) och normsnygga och det ändå bara blir samma sorts utseenden, samma sorts kroppar som lyfts och får synas.

Denna sorts kritik brukar avfärdas ganska snabbt med fokus på individen som blivit lyft, att det är elakt mot hen att inte få synas eller ge sina åsikter. Det är som om strukturerna plötsligt bara försvinner bland feminister när någon som hör till feministiska normen får kritik. För kritiken handlar inte om de individuella artisterna som lyfts, utan om att media och feministiska rörelsen inte lyfter andra, också. Det är givetvis värt att lyfta att en ung artist står upp för sig själv, men är det inte mist lika viktigt att lyfta alla unga som inte ens får en rimlig chans att synas för att samhället och media inte är intresserad av personer som inte har rätt utseende?

För det är ju där det faktiska problemet ligger. När någon som inte hör till normen deklarerar sin stolthet över sin kropp, eller om hur schyst det är att käka ostburgare, eller att alla bara ska vara stolta över vem de är…..ja då är tystnaden närmast kompakt. Det hyllas inte, får inga rubriker i media eller hundratals delningar på facebook. Snarare får det kritik och påhopp. Människor som blir arga för att någon som tex är tjock säger att det är okej att vara tjock och glad ändå.

För det är inte okej att inte vara norm, det är inte okej att inte kämpa för att vara norm. Oavsett hur många normsnygga personer som står där och säger att alla ska vara stolta över sig själva så ringar orden tomt när allt annat talar emot. Det är inte fel att lyfta normpersoner, felet är att alla andra exkluderas och det måste kunna kritiseras när ännu en normperson hyllas för att hen är nöjd med sig själv.

På liknande sätt finns det strukturer åt andra hållet, kring vad/vilka som alltid får kritik, alltid är under lupp. Exempelvis rappen som ständigt kritiseras för sexism m.m. Där personer som lyssnar på någon form av hiphop ständigt får sitt musikintresse misstänkliggjord. När det kritiseras att det är så mycket fokus på just hiphopen sker samma sak som kritiken över normsnygga: Den viftas undan med att vi ju faktiskt måste kritisera sexism. Att den som kritiserar att bara hiphop granskas är för sexism etc etc.

Igen är det dock strukturerna som kritiseras, och som är problemet. Att bara hiphop lyfts som problematiskt ger ju sken av att annan kultur/musik är okej. Att där inte finns problem att kritisera vilket ju inte är sant. Dessutom är hiphopen väldigt rasifierad, medan tex popen är väldigt vit. Så när hiphopen lyfts som det mest sexistiska som existerar ger det också intrycket av att rasifierade är mer sexistiska än vita. När pop ses som ”ofarlig” underhållning ger det också signalen att vita är mindre problematiska. Det gör att vita inte kommer identifiera sig som sexister, eller på andra sätt problematiska personer för de identifierar sig med vita kändisar/musiker från genres som får minimalt med kritik för sin sexism. Samtidigt som rasifierade möts med större misstänksamhet för alla ”vet” ju att de lyssnar på aggressiv musik fylld av sexism och våldshyllningar.

Lösningen är inte att sluta kritisera hiphop/rasifierad kultur, utan att faktiskt granska den vita kulturen mer, för den har många skelett i garderoben. Vita kan vara sexister precis som alla andra. Speciellt inom musiken och vit kultur saknar knappast våldshyllningar.

Så för att sammanfatta behöver vi både lyfta personer som inte hör till normen och kritisera mera. För vi bryter inga strukturer genom att bara lyfta rätt personer och kritisera rätt saker.

Feminismen, Manlighet

Jämställdhet = Manlighet?

27 kommentarer

Feminismen och feminister anklagas ofta av så kallade ”vita kränkta män” (VKM)för att stå för en enorm dubbelmoral. Jag uppmanar nu den känslige att sätta sig ner inför vad jag kommer skriva nu men….. Dessa vita kränkta män har en fet jävla poäng.
Yupp, jag sa det. Feminismen och feminister har ett gigantiskt problem med en dubbelmoral vi helt ärligt måste ta itu med, tala om, dissekera och döda. För det börjar bli lite pinsamt att försvara om jag ska vara ärlig.

Jag har tangerat ämnet tidigare, men inte riktigt vågat säga rakt ut hur jag känner. Mycket för att jag inte känt att jag pallar med alla de som nu kommer blir kränkta över att jag har mage att påstå att VKM har poänger värda att beakta. De senaste dagarna har jag dock betraktat en hel del diskussioner i feministiska forum avseende lite olika ämnen främst rörande relationer och sex. Dessa dagar har varit intressanta, men samtidigt väldigt skrämmande. Jag undrar var den rörelse jag så gärna vill vara del av faktiskt är på väg? För fortsätter den riktning jag sett dessa dagar kommer jag inte vilja vara med. För vad jag sett har irriterat mig, gjort mig arg, ledsen och många gånger rent av äcklad. Så vad är det jag sett och stört mig på? Jag ska försöka beskriva mina tankar och ämnena som upprört mig.

Rent generellt för alla dessa situationer är att kvinnor gjort saker som faktiskt inte är okej. Saker feminister hänger ut män för, lynchar män för eller bara i största allmänhet påtalar som vidrigt/hemskt/fel om en man gör det. Fast nu har det inte varit hemskt, det har varit coolt, häftigt, något att peppa och heja på , för den som gjort sakerna var kvinna. Jag har sett beteenden omskrivas som går över precis alla gränser för socialt accepterade företeelser, men som hyllats för att en kvinna gjort det. För att sammanfatta det: Jag har sett kvinnor bete sig som de sluskigaste av män och hyllats för det.

Jag antar att kvinnor i historien varit så vana vid att inte få ta plats, synas, kräva saker och ta för sig att det inom feminismen slagit över totalt. Precis allt män gör ska kvinnor också göra nu, även när det är dåliga saker. Istället för att kritiskt välja vad av manligt kodat beteende som är värt att bevara skall allt, precis allt göras av kvinnor och då ses som något att hyllas för.  Detta blir nu rätt luddigt så jag ska försöka ge några exempel på vad jag menar.

När män skriver till okända kvinnor att de tycker hon är snygg är det äckligt stalkingbeteende i feminsitiska kretsar, mannen kan hängas ut, med uppmaning att akta sig för honom/blocka eller tips på svidande svar att ge. Svaren får gärna anspela på att han är ful/äcklig/snuskig/gammal. När en kvinna däremot skriver till en okänd man att han är snygg, tom addar honom som vän fast de aldrig pratat så är det coolt. Hon är STARK som satsar på att försöka få vad hon vill ha. Hon är häftig som vågar ta kontakt. Vet ni vad? Det är faktiskt inte ett dugg häftigt. Det är precis lika skumt som när män kontaktar kvinnor. (Ja jag vet, strukturer bla bla. Strukturer kan inte appliceras på enskilda individer! Kasst beteende hos män är kasst beteende hos kvinnor ,punkt.)

Double

Eller den medelålders kvinnan som raggat upp en precis myndig kille och har en sexuell relation med honom. Värd att hylla, fantastisk och girl power! Kritik besvaras med: Unga killar vill ju ändå pippa äldre så det är ju bara win win! För män kan aldrig vara offer, kvinnor aldrig förövare, eller? Dessutom är det rätt känt att unga tjejer vill pippa äldre män också, men då är det inget snack om ömsesidig sex, fina relationer eller Power. Då är det gubbsjuka, män som borde fatta bättre och inte utnyttja unga tjejer. För även inom feminismen antas tjejer vara mindre kapabla att fatta beslut rörande sig själva än män. En 18 årig kille antas ha full koll, en 18 årig tjej antas bli utnyttjad för att hon ”inte vet bättre”.

Ingen antar att en 18 årig kille kommer ångra att ha haft sex med en medelålders kvinna men alla unga tjejer som någonsin dejtat en äldre man vet att det där med att till sist ångra den relationen är något de flesta närmast förväntar sig av en. Vi har Cougar fenomenet där äldre kvinnor närmast framstår som hjältinnor för att de har sexuella relationer med 20, 30,40 år yngre män. Att det skulle finnas en motsvarighet med äldre män som gör en grej av att dejta unga tjejer finns inte på kartan. Även om männen delvis kan utmålas som virila och lite häftiga kommer tjejerna däremot ifrågasättas i vad de ser hos den äldre mannen, vad för barndomstrauman som ligger bakom eller huruvida hon behöver en fadersfigur i sitt liv. För kvinnor är offer, män är förövare, aldrig omvänt.

Eller vad sägs om den feministiska porren? Porr där kvinnor och män ortfarande blir objekt, ses på som saker. Porr som likt förbannat agerar inom den patriarkala kontexten och dessutom ofta är extremt rippad av minsta agerande som kan tolkas hotfullt, hårdhänt eller aggressivt. Den som gillar BDSM, hårda tag eller dominans kan sällan se på feministisk porr såvida det inte är en kvinna som dominerar en man de är ute efter. Det verkar råda en tanke att bara kvinnor gör vad män tidigare gjort så blir det automatiskt bättre (feminismens motsvarighet till ”marknaden sköter allt bäst” ?). Så om kvinnor regisserar porr blir det bra porr som inte objektifierar eller framställer kvinnor som sexobjekt. Samtidigt som hårda tag eller BDSM anses vara patriarkala saker kvinnor måste befrias ifrån och något ingen kvinna vill göra annat än under halvt tvång av en man. Det blir en märklig mix av sexuell befrielse och sexualmoral i ett.

Egentligen finns det fler exempel att ta men detta börjar dra iväg så för att avrunda. Min poäng är alltså att vi måste sluta hylla kvinnor som beter sig på sätt som inte är acceptabelt av män. Samma ”regler” i hur vi beter oss måste gälla oss alla. Kvinnor ska inte bete sig mer som män bara för sakens skull, vi måste se vad för beteenden som kan vara önskvärda och vilka som inte är det oavsett kön. Att göra kvinnor till snubbiga snubbar kommer inte göra ett jota för jämställdheten på sikt, det kommer bara leda till ett samhälle med en massa narcissistiska as som vandrar runt och tror de har rätt till hela världen. Låt dubbelmoralen vara för rasisterna, kämpa för en feminism som på allvar betyder samma skyldigheter och rättigheter till alla.

Samhälle

Yttrandefrihet: Mer än ett demokratiskt verktyg.

1 kommentar

Kristina som bloggar om feminism m.m. har skrivit en text om hur yttrandefrihet inte har något egenvärde. Jag har läst texten och känner att jag måste ge lite svar på tal här. Jag kan hålla med om vissa delar av det Kristina vill föra fram, men på det stora hela tycker jag hon är ute och cyklar. Detta är varför:

Främst anser jag att texten totalt saknar maktanalys ur flera perspektiv. Såsom klass, rasism, hbtq och funkisperspektiv. Vem är det som har makten och hur förvaltas makten? Att ha yttrandefrihet i ett land handlar om mycket mer än bara ett demokratiskt verktyg.

Kristina nämner att ett land kan vara demokratiskt och behandla sina invånare väl men sakna yttrandefrihet. Jag skulle vilja grotta ner mig lite här. Hur kan det vara möjligt för ett samhälle att göra det bästa för invånarna om de som styr inte vet vad invånarna vill? För hur ska de veta det om invånarna inte får berätta det?

För här kommer liksom själva grunden i yttrandefriheten: Rätten att ge kritik, positiv som negativ, om samhällets alla funktioner, och rätten att kritisera andras åsikter. Även en så enkel sak som att svara på en enkät om ”vad tycker du om busstrafiken” är att nyttja sin yttrandefrihet. Ett land utan yttrandefrihet saknar därmed alla möjligheter att bejaka befolkningens önskningar eftersom det inte finns någon chans att fråga vad folket vill. Inte ens i teorin kan ett land vara demokratiskt och ha en bra struktur för invånarna och samtidigt sakna yttrandefrihet.

Kristina påstår som sagt att yttrandefriheten saknar ett egenvärde. Att det är hur yttrandefriheten nyttjas och används som är det viktiga, inte att den finns. Frågan är ju hur yttrandefrihet skall kunna användas rätt eller fel om den inte existerar alls? Vad är ens fel sätt?

Det går ju att argumentera för att det är fel sätt att använda yttrandefriheten för att propagera för nazistiska partier, eller uttrycka sig rasistiskt. Faktum är ju att vi faktiskt har begräsningar i yttrandefriheten för att skydda andra och därmed stävja att yttrandefriheten ”missbrukas” (hit hör tex förtal, hets mot folkgrupp eller uppvigling till brott) . Jag kan absolut se en poäng i funderingar om yttrandefriheten är så jäkla bra när människor använder den för att motverka demokratin, men vad är alternativet?

För yttrandefriheten är ytterst viktigt för alla förtryckta grupper. Om rätten att yttra sig, kampanja, protestera, diskutera osv skulle bli något enbart vissa har rätt till (politiker) så skulle makten förskjutas ännu mer bort från de förtryckta till de som redan har makt. Yttrandefriheten är i princip det enda vapen vi som lever i ett förtryck har för att kunna påverka vår situation. Att inte se egenvärdet i detta är att vara enormt priviligierad.

Ser vi till historien är det ju just yttrandefriheten som möjliggjort så mycket kamp och till sist så många reformer som vi idag ser som självklara. Hade det tex funnits allmän rösträtt om vi inte hade haft yttrandefrihet och därmed aktivister som stod på gatorna och agiterade för allas rätt att rösa? Hade tvångssteriliseringarna av transpersoner någonsin upphört om vi inte hade haft rätten att yttra oss om hur vidriga de var?

Nu har vi inget land med en total avsaknad av yttrandefrihet utan enbart extremt begränsad sådan . För total avsaknad av yttrandefrihet skulle innebära att ingen fick säga något över huvud taget. För bara att tala om för ens partner att en älskar hen är att använda sin yttrandefrihet. De länder som har mest begränsad yttrandefrihet har heller ingen demokrati och begränsningarna handlar i princip helt om att personer utan makt inte får kritisera personer med makt.

När yttrandefriheten inskränks, inskränks samtidigt många andra rättigheter. Exempelvis gör en kraftigt begränsad yttrandefrihet att strejkrätten uteblir, möjligheten att organisera sig utomparlamentariskt minskar, tryckfriheten begränsas eftersom det inte går att skriva insändare eller debattartiklar om ingen får yttra sig osv osv. Yttrandefriheten är inte avhängig demokratin, demokratin är avhängig yttrandefriheten. Jag upprepar igen: Yttrandefriheten fyller framförallt en funktion för alla de utsatta grupper som inte har ekonomiska medel att starta upp och driva dyra kampanjer, föreningar eller tidningar. De vars påtryckningsmedel ligger i att protestera på gatan och därmed göra sig hörda.

Ett samhälle utan yttrandefrihet blir oundvikligen ett samhälle med en liten elit som sitter på precis alla makt. Att inte se egenvärdet i yttrandefriheten blir att förminska det viktigaste kampverktyg förtryckta grupper har: Sin röst och rätten att höja den.

Rasism/Antirasism

Kulturell apropriering är inte kulturutbyte.

5 kommentarer

Jag får många frågor angående kulturell apropriering (CA), vad det är men framförallt varför det är något dåligt. Är det inte positivt att kulturer blandas och borde det inte vara något som motverkar rasism? Jag har gjort en liten liknelse som kanske kan hjälpa till lite att förklara vad CA handlar om, för att visa att det är mer än bara kulturella utbyten på lika villkor. Hoppas det kan räta ut lite frågetecken 🙂

Föreställ dig Dalahästen. Något unikt för Sverige som många turister uppskattar och gärna köper just för att den är så unik. Dalahästen används ofta för att symbolisera Sverige och det svenska. Så en dag snappas den upp av folk från en annan kultur som tycker att dalahästen är så häftig att de vill ha den själv men det är omständigt att importera eller själv ta sig till Sverige för att köpa en. Så de börjar tillverka egna dalahästar, de målar den på sätt som inte görs i Sverige för att den skall passa in lite bättre i sin egna kultur. Efter ett tag ger de den också en ny innebörd då någon kommer på en rolig lek att använda dalahästen till. Den andra kulturen börjar massproducera dalahästar till denna lek och allt färre vill köpa de svenska dalahästarna eftersom de dels anses för dyra men även för gammeldags. När svenskar försöker visa sina dalahästar blir de förminskade och det ses ner på dem, för de/vi följer inte den nya normen, den nya standarden för vad en dalahäst är. Våra dalahästar är inte längre fina nog och vi kan heller inte använda dalahästen som en symbol för svensk kultur eller sälja till turister som en prydnad eftersom den nu bara är förknippad med en lek. Det slutar med att den andra kulturen helt tar patent på dalahästar och svenskar kan inte längre visa dalahästar öppet utan att mötas av ifrågasättanden och tom påhopp. Att sälja dalahästar kan nu bara göras nästan i smyg mellan svenskar, ska andra dalahästar säljas måste de anpassas bort från den svenska traditionen för att istället passa den nya kulturen och den påhittade dalahästleken.

Skulle det kännas bra? Skulle det upplevas som byggda broar och ökad förståelse mellan kulturer eller skulle det kännas märkligt att en sak som är så självklar för oss idag som en dalahäst plötsligt är något vi inte längre kan använda för oss själva, på våra villkor eftersom en annan kultur istället definierar vad de är, hur de ska användas och hur de ska se ut?

DET är vad CA handlar om.

Inget utbyte av kulturer. Inget som sker på lika villkor. Det handlar enbart om ett ensidigt tagande och förvrängande av andras kulturer. Dessutom i kombination med att göra ursprungskulturen till något suspekt som inte bör praktiseras.

Nu sitter det garanterat folk här och tycker att det verkar väl inte så farligt, kulturer har ju alltid ändrats lite hit och dit. Vilket är sant. Att kunna se på sin kultur som något helt oviktigt som vem som helst kan ta är dock förunnat de som aldrig ens behövt fundera på att vara i sitsen att inte få uttrycka sin kultur men se andra göra det istället. För de vita i väst har kulturerna aldrig varit hotade för det är ”vi” som tagit från andra. Det är ”vi” som förvanskat innebörden i andras kulturer men gjort vår version till sanningen. Den som redan har all makten behöver liksom inte oroa sig.

Feminismen

Omfamna objektifieringen?

3 kommentarer

Det finns ett rätt intressant fenomen inom feminismen och generellt bland personer som diskuterar normer och jämställdhet. Det här med synen på att objektifiera personer, döma dem för deras yta. När det kommer till normsnygga kvinnor, vita kvinnor anses objektifiering vara något dåligt, något det arbetas emot. Reklambilder, filmer osv granskas och protesteras emot så länge kvinnan på bilden är smal och snygg. Objektifiering anses då underminera möjligheten att ses som en människa och motverka att en behandlas som människa. Objektifieringen av normpersoner utmålas som en av grundproblemen till saker som ojämlik lön, sexism etc.

Om personen däremot är tjock, eller mörkhyad, eller tillhörande någon annan underpriviligerad grupp sker något annat. Då ses det som framsteg att personen ses som ett objekt. Då hojtas det om representation och vi ska vara glada att någon som tex är tjock får synas i en underklädeskampanj. Vi ska tacksamt ta emot att synas i samanhang normfeministen skriker upprört över att representeras i. Då är objektifieringen plötsligt styrka och att synas, kopplingen till förtryck blir som bortblåst och istället förväntas vi känna oss stärkta av att representeras som objekt.

Det är som att vi tjocka, eller mörka, eller funkisar med synliga variationer ska vara glada över att ses som objekt, för annars ses vi inte alls. Medan normisarna jobbar för självklarheten att ses som en människa med individuella drag förväntas vi andra jobba för att ses som objekt, som saker, för annars får vi leva med att vara osynliga. I stället för att jobba för att vi alla ska få ses som individer och människor behöver vi ta omvägen om objektifieringen, och vi förväntas uppskatta den.

Bra objektifiering?
image

Dålig objektifiering?
image

I dagarna pågick en debatt på twitter om selfies i feministisk andra. Det fanns två grupper som påstod sig tycka selfies är ett bra feministiskt verktyg: De normsnygga som kan slänga upp en selfie och omgående få likes och kommentarer om hur snygga de är. De kan använda selfies som en egoboost. Eller så personer som fortfarande ses som relativt snygga enligt normen men ändå hör till marginaliserade grupper. Exempelvis tjocka och rasifierade. Även dessa kan lägga upp bilder och snabbt få respons om hur fina de är. Att selfies kan vara bra som egoboost säger jag inget om, problemet är att det försöks göras till något större. Istället för att erkänna att det handlar om att bygga eget självförtroende med att boosta sitt ego av att andra objektifierar en så påstås det handla om representation och kroppspositivitet.

Visst, vissa vill här påstå att de har makten över sina selfies, makten över hur de presenterar sig själva och makten att bestämma när de ska bli bedömda. Att selfies därför är bra för makten ligger hos den som tar bilden. Jag vill påstå att detta är naivt. För vi har aldrig makten att styra hur andra bedömer oss. För bedömningen sker utifrån den bedömande personens smak och egna bagage. Selfies kan användas som egoboost om de som ser bilden gör valet att lyfta personen på bilden, men det kan även användas som ett medel för att trycka ner personen på bilden.

För i ärlighetens namn, vad vinner vi på att fortsätta bli objekt, eller kämpa för att bli objekt? Blir självförtroendet verkligen bättre av att lämna över till andra att bedöma ens yta? Vad sker med de personer som lägger upp en selfie i hopp om lite positivt bemötande om sitt utseende men istället möts av kommentarer som inte alls har med kroppen och yta att göra? För oavsett hur peppande vissa vill påstå att selfies är går det inte att låssas som att selfies är för alla, för alla kommer inte få höra att de är vackra, eller snygga. Många är vi som kan lägga upp selfies och istället mötas av att vi har fin person, är coola, eller har snygg komposition av bild. Allt för att komma undan att säga sanningen: att vi inte bedöms som snygga. På ett sätt är det kanske bättre, vi ses inte bara som objekt, å andra sidan ges utrymme och status att visa sin person främst till de som anses snygga.

Fundera tex på att majoriteten av mer namnkunniga feminister är normsnygga feminister, personer som gör sig bra på bild. Personer som rätt lätt kan lägga ut en selfie i allt annat än smickrande poser och ändå mötas av hurrarop om hur fina de är. Varför blir det såhär? Jo för att patriarkatet fortfarande styr, och i patriarkatet bedöms framförallt kvinnor efter yta, även om kvinnan är feminist. Feminister är också barn av sin tid och ytan blir viktig, oavsett hur mycket folk försöker påstå att den inte är det. Därför lyfts de snygga feministerna, därför hyllas selfien som ett sätt att bli vän med sin kropp, därför ses det som något att glädjas över när en tjock kvinna ses på reklambilder även om reklambilden är högst sexistisk.

Även utanför feminismen förväntas vi icke normisar vara tacksamma att bli objekt. Jag har tex blivit utskälld av män för att jag sagt nej till vidrigt framförda sexuella inviter. Jag borde vara tacksam att någon vill ha mig. Jag borde bli glad att någon kan se igenom min bruna hy och extra kilon och vilja ha mig ändå. Att jag och andra med mörkare hy borde bli glada och se det som en komplimang när folk vill ha sex med oss enbart pga vår hudfärg. Vi förväntas helt enkelt vara glada över att gå från noll människovärde till att iaf ha ett värde som sexobjekt.

Jag vill inte gå med på detta. Jag vill få vara en synlig individ utan att gå omvägen via att vara objekt. Jag vägrar le tacksamt när min hy jämförs med chokladpraliner och jag vägrar selfies som feministiskt vapen. Faktum är att jag vill slå ett slag för färre selfies och mindre utseendefixerad feminism. För vårt värde ligger aldrig i ytan, inte ens när ytan får beröm.