SD är ju inte rasister!!……eller?

Ofta, och då menar jag verkligen ofta, påstås det att SD svartmålas när de kallas rasistiska eller fascistiska, att de ju faktiskt är ett helt vanligt parti som bara råkar vara kritisk mot invandring. Tänkte här gå igenom deras så kallade princip program och visa lite närmare vad som tyder på mer eller mindre öppen rasism trots snygga formuleringar.

Först av allt bara: Rasism handlar inte bara om tanken att det finns mänskliga raser som skiljer sig från varandra. Rasism handlar idag främst om tanken om kulturer som statiska och så vitt skilda att det inte går att förena olika kulturer. Ha detta i åtanke när vi nu dyker ner i SDs principprogram. På grund av omfattningen kommer jag tyvärr inte kunna skriva om precis alla delar utan väljer de mest relevanta. Eventuellt kan jag om önskan finns skriva om fler delar längre fram.

Så, det första som möter mig när jag börjar läsa principprogrammet är punkten ”Sverigedemokraterna och demokratin”. Kortfattat består texten av en rejäl portion omskrivning av historien (som att det aldrig funnits svenska livegna bönder) och sedan fastslås att det helt enkelt är rätt dåligt med många kulturer i ett land för då fungerar inte demokratin. Här är en talande passage i texten:

Den moderna demokratin har vuxit fram i intim symbios med nationalstaten. Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

Det vill säga: För att demokrati ska fungera måste vi alltså bestämma vilka som är svenskar, inte bara utifrån vad passen säger utan också hur de passar in i en luddig odefinierad ”kultur”. Dessa är de som ska få ha något att säga till om i Sverige. Som jag ser det finns det två sätt SD kan få igenom detta på: Bedöma rösträtt utifrån vilka som faller inom en uppsatt ram för svenskhet vilket rimligen gör att även vita infödda svenskar vars familj bott i landet i många generationer kan förlora sin rösträtt, eller så helt enkelt förbjuda folk utifrån att komma hit. Möjligen en kombination av båda. Sett till motioner och uttalanden SD gjort under sin tid i riksdagen verkar det luta åt att göra en mall och alla som lever upp till den mallen får rösta. Sen kan den som vill givetvis fundera lite på det demokratiska i att ens rösträtt hänger på huruvida en anammar rätt åsikter, rätt intressen och rätt ”kultur”. I senare kapitel (Sverigedemokraterna och nationen) definierar SD hur någon ej infödd svensk kan bli svensk, och en infödd svensk kan upphöra att vara svensk på detta vis:

Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation. På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Under rasbiologitiden kunde en person anses vara rasförädare och med detta tappa sina privilegier som tillhörande ”rätt” (läs den ariska) rasen. Detta är i princip samma tänk. Om en infödd vit svensk ”förråder” landet genom att bli lika eller mer lojalt med ett annat land, anammar en annan kultur eller ”identitet” (vad fan det nu är) upphör deras rätt att fortsätta ses som svenskar.

 

 

Nästa punkt i principprogrammet jag fastnar i är ´”Sverigedemokraterna och människan”. Här går det att tex läsa dessa bevingade ord:

Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. (Min fetmarkering)

Enligt SD skulle det alltså finnas nedärvda, specifika ”essenser”  knutna till vissa grupper av människor. För att förklara detta närmare fortsätter texten såhär:

 För att nämna några konkreta exempel så menar vi bland annat att de flesta människor är sociala och kollektiva varelser som har ett nedärvt behov av att tillhöra en större gemenskap, att de flesta människor primärt identifierar sig med andra individer som påminner om en själv och att de flesta människor har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör. Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.Vi kan också konstatera att historiska försök med att bygga starka kollektiv som är större än nationen ofta har misslyckats, ibland med katastrofala följder som i till exempel före detta Jugoslavien, och att sådana försök därför bör undvikas då de är förenade med stora risker.

Det intressanta i detta är ju att det faktiskt aldrig någonsin funnits ett samhälle med en homogen kultur, religion och språklig tradition som överlevt speciellt länge alls. Sverige har aldrig varit kulturellt homogent. Vidare är ”nationens gränser” ganska dåligt mått på hur stor solidaritet människor kan känna. Sverige är tex ett förhållandevis pyttigt land sett till befolkningsmängd. Så var går gränsen för hur många människor en kan känna sympati med? Att folk befinner sig inom samma lands gränser och har gjort i hundratals år är liksom ingen garanti för att det blir samma kultur, samma språk, samma religion, för sådant krävs totalitära och ofta våldsamma direktiv från makten där kring inte sällan blir ett resultat och ja…vi kan fråga oss igen: Var är det demokratiska i det? (Att SD hävdar att ”nationen” skulle vara något naturligt och fast är f.ö rätt skrattretande. Att människor drar upp statiska nationsgränser och vill förhindra in och utvandring ur dessa är ganska nya påfund sett till hur länge vi funnits)

Jag läser vidare, och kommer nu till den pikanta punkten ”Sverigedemokraterna och mångkulturalismen”. Jag har i denna text valt att byta ut ordet kultur/mångkultur mot ras och rasblandning. Tycker det talar rätt bra för sig själv då:

Sverigedemokraternas syn på ras och dess betydelse för samhällets och nationens fortlevnad medför naturligtvis att vi blir starka motståndare till rasblandning som politisk idé och samhällssystem.

I vår tolkning är begreppet rasblandning synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella raser, sakna en överordnad majoritetsras och att aktivt arbeta för att rasgrupper skall bevara sin ursprungliga rasprägel och identitet. Huruvida slutmålet med de rasblandande strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella raser upplöses och sammanblandas till en ny gemensam rasmix eller om det är att särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella raser existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande. Vår uppfattning är att bägge dessa scenarion kommer att leda till ett försämrat samhällsklimat med ökad rotlöshet, segregation, motsättningar, otrygghet och minskad välfärd som följd.

SD fortsätter sedan med att beskriva hur de vill driva fram en assimileringspolitik av typen ”ta seden dit en kommer” med målet att alla som invandrar skall avsäga sig sin tidigare nation och kultur och helt anamma den svenska kulturen. Eller som de så snyggt avslutar det:

Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationenskultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område.

Hur detta går ihop med att de även vill avskaffa samernas rätt att bedriva renskötsel, ta bort hemspråksundervisning för minoritetsspråk osv vet jag inte, men SDs politik är sällan speciellt logisk.

 

Ok, jag hag nu benat igenom valda delar från nästan halva SDs princip program och än så länge, oavsett punkt kommer vi tillbaka till följande: det är invandringen som är hotet, invandringen är problemet, fixar vi det fixar sig allt annat också. Vilket får sägas går hand i hand med hur de debatterar sin politik, de motioner de lämnar och de debattartiklar de skriver. Nåväl, jag betar av lite till. Nästa del i texten blir ”Sverigedemokraterna och invandringen”. Vet egentligen inte vad som kan sägas om detta som inte de flesta redan förstått. De påstår att tidigare invandrings”vågor” bestått av folk från närliggande kulturer eller individer som assimilerats och därför har det aldrig funnits verkliga problem förr. Vilket iof inte hindrat föreningar att startas både på 16-17 och 1800-talet med målet att ”bevara Sverige för svenskar!”. Idag däremot är det inte annat än problem. SD skriver såhär:

Trots att problem inte har saknats har denna historiska invandring i flera fall haft en positiv nettoinverkan på samhället Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.

Det verkligt intressanta i denna text är i min mening att de beskriver invandrare som bidrar till samhället (och rimligen alltså inte begår brottsliga handlingar) som ”enskilda individer” men menar att invandrare som total grupp medför bara negativa konsekvenser, vilket är aningen märkligt med tanke på att ca 85% av alla som invandrar hit aldrig ens kommer ha med polisen att göra. Ja om de inte själva söker upp dem för att de utsatts för ett brott såklart. 85%  är alltså ”enskilda individer”, ca 15% är ”invandringen som helhet”. (Källa BRÅ)

 

Självklart tar det inte slut här. I nästa andetag beskriver SD sin syn på asylinvandring. Enbart små grupper skall beviljas asyl och enbart så länge orsaken till asylsökningen finns kvar.

Sverigedemokraterna värnar om asylrätten, men vill samtidigt betona att rätten att söka asyl inte är detsamma som rätten att bli beviljad asyl. Flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar.

Detta borde åtminstone teoretiskt innebära att någon som beviljas asyl här som 4 åring, växer upp, skaffar familj och barn här plötsligt kan bli av med sitt uppehållstillstånd efter säg 30 år för att kriget hen flydde ifrån tagit slut. Hur detta skall bidra till assimilering vet jag inte heller för varför skall asylinvandrare assimilera sig, lära sig språk och kultur när de vet att i samma sekund de bedöms kunna återvända slutar deras uppehållstillstånd att gälla?

Texten återkommer också till att invandring är ett hot mot nationen på grund av detta med kultur. Även om SD alltså påstår att de förstår att kultur inte är statiskt, och trots att de själva tror att assimilering är möjligt (dvs det går att avsäga sig sin kultur) vidhåller de märkligt nog att blandning av kulturer är så farligt att det måste motarbetas till varje pris. I min mening åsikter som motsäger varandra rätt bra.

 

Så, den sista delen jag tänker ta utdrag ifrån är ”Sverigedemokraterna och religion”.

SD börjar med att slå fast att de är religiöst obundna och tror på religionsfrihet. Den där biten går ju verkligen att ifrågasätta. Speciell som texten bland annat innehåller detta:

Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intim sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten.

De bekänner sig inte som kristna, de bara råkar tycka att kristendomen skall ha en särställning och dessutom genomsyra staten som inte ska vara neutral. Texten avslutas med en känga till islam:

Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket starkt begränsad.

Att SD ser islam som ett speciellt hot är ingen nyhet för de flesta. Nu är principprogrammet lite mer kortfattat än om en går in och läser specifikt vad de tycker om andra delar. När det kommer till Islam handlar det inte bara om att begränsa invandringen, utan även om förslag såsom förbud mot alla religiösa huvudbonader (framförallt kvinnors slöjor), förbud att bygga moskéer, förbud mot böneutrop, förbud att be på arbetstid etc etc.

 

För att avrunda: SD sin vana trogen utmålar alltså invandrare och invandring som det enskilt största problemet vi har i detta land. Oavsett vad de skriver om återkommer lösningen till att vi måste bevara en stark nationsidentitet och detta kan bara göras med en kraftigt begränsad invandring och en tydligt reglerad assimileringspolitik. Utöver detta beskrivs kultur både som en statisk essens inom människan för att förklara varför det är dåligt med in/utvandring, men ändå är det en lösning att avsäga sig sin kultur för att passa i ett nytt land.

Om vi som jag visade i ett av citaten byter ut kultur mot ras i SDs texter får vi plötsligt ett dokument som hämtat från rasbiologiska institutet på 40-talet. SD har inte gjort upp med sin rasistiska historia, de har tagit på sig kostym och ändrat om i retoriken men faktum är att samma ”vi och dom” tänk, samma uppdelning i folk och folk och ja, samma rasism, finns kvar än idag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rasifierad, vad betyder det?

Rasifierad är ett ord som jag använder ofta i mina texter vilket kanske redan märks 😉 Men vad betyder egentligen ordet?

Ordet i sig har använts länge men inte nått de större massorna riktigt, nu har det anammats i bredare utsträckning inom framförallt den feministiska intersektionella rörelsen. Ordet syftar helt enkelt till att beskriva sociala konstruktioner som placerar människor i fack. Ofta kommer det invändningar från (vita) personer att ordet har sådan negativ klang och för tankarna till rasbiologi. Detta är exakt vad meningen med ordet är! Det är inget ord tänkt att vara trevligt eller positivt laddat utan visa på just negativa, orimliga föreställningar om människor baserat på ”ras”.

 

Som de flesta av oss vet fanns det förr en väldigt utbredd syn på människan som bestående av olika biologiska raser, svarta, asiater, arier osv. I Sverige hade vi liksom flera andra länder ett rasbiologiskt institut. Där försökte forskarna finna tydliga biologiska skillnader i både fysik och psyke mellan personer från olika länder och koppla detta till en påstådd rasprofil. Idag är vetenskapen enad om att det inte finns raser bland människor men tanken om mänskligheten som uppdelad i ”raser” lever kvar. Numer pratas det om etniciteter och kulturer där kultur gärna görs till något statiskt, något medfött som vi aldrig kan ändra helt på. Detta medför fördomar och ideer om att personer från vissa länder eller kulturer skulle bete sig på ett visst vis, se ut på ett visst vis och framförallt: vara rejält olika de födda i ett västerländskt land. Det är detta som är rasifiering.

 

Rasifiering liksom ”vit” är rent sociala konstruktioner och därför inget statiskt. Det finns även vita som på grund av sin religion eller härkomst/kultur rasifieras, ett tydligt exempel på detta är Romer och resandefolk. Det finns även de som passerar som vit så länge ingen frågar om deras ursprung, dessa har del av en del vithetsprivilegium men inte alla då det alltid finns en risk att de ”avslöjas”. Detta gäller tex personer från östeuropeiska länder som Ryssland eller Polen.

 

Rasifiering finns i både det lilla och det stora. SD har gjort politik på att rasifiera stora delar av världens befolkning, Alliansen har också skapat politik på att rasifiera människor tex genom REVA som är rakt igenom modern sanktionerad rasprofilering. Så kallad vardagsrasism (det jag tagit mitt blogg/twitternamn ifrån) är också rasifiering, att tex påstå att någon från Afrika har rytmen i blodet eller att latinamerikaner är sensuella, eller att i princip alla som inte är vita är hetsiga i humöret är rasifiering. Rasifiering är alltså ett sätt att beskriva hur rasism målar upp bilder av andra människor som inte är ”vita”.

 

Och vem är det nu som räknas som ”vit”? Jo det med vit hy, som av omgivningen ses som en normperson och med detta får de privilegier det medför. Om du aldrig egentligen behövt fundera speciellt på din hudfärg för att ingen behandlat dig annorlunda på grund av den är du mest troligt vit.

Den rasifierade kroppen som handelsvara.

Kolonialismen. En tid där vita skapade sig kolonier runt om i hela världen och såg sig som välgörare som drog upp ”vildarna” till en mer civiliserad (läs vit) standard. Kolonialtiden påstås avslutats ungefär samtidigt som slaveriet i USA upphörde, men är det verkligen sant?

 

I min mening pågår koloniseringen än idag, men med andra metoder och mer subtilt.

Först av allt: Kolonisering handlar främst om att vita anser sig ha de bästa samhällena, bästa kunskaperna och på grund av viss materiell och ekonomisk standard lite mer rätt att göra ganska precis vad de vill. Denna tanke om rätten att få sin vilja igenom och att vara lite förmer än andra har fått vita att gå ut i världen för att frälsa andra länder genom att dela med sig av all sin vishet. Förr skedde det genom regelrätta krig, korståg etc idag genom en helt annan metod nämligen: Att göra den rasifierade kroppen till handelsvara. Detta är något som sker både här på hemmaplan och i utlandet. Hur kanske någon frågar sig? Jo det ska jag ge exempel på nu.

 

Exempel nr 1: En marknad av svartarbete.

Vad få vet är att Sverige har en enorm marknad för svartarbete, framförallt inom lokalvårdaren och byggnadsbranschen. De som anställs som arbetare inom denna marknad är framförallt rasifierade papperslösa, personer utan skyddsnät, utan rättigheter. Denna marknad har faktiskt inte minskat av det så kallade RUT avdraget, tvärt om finns det snarare sådant som tyder på motsatsen. Företag skaffar sig nödvändiga papper för att vara ”vita”, anställer 2-3 personer med fullständiga papper och sedan ytterligare 10-20 st svart. Att ta papperslösa är enkelt för de kan inte skvallra om sin situation, de har alltid hotet om omedelbar utvisning över huvudet och får helt enkelt gå med på de regler de ges. För kvinnor som städar svart är sexuella övergrepp vanligt förekommande där hotet om att anges för polisen används som påtryckning för att tvinga dem att gå med på övergreppen. Trots detta klappar sig gärna köparna på axeln över att de är schysta människor som ger dessa personer chansen till ett bättre liv. Att de vägrar betala en levnadsduglig lön är inte så noga.

Det är inte heller bara privatpersoner som utnyttjar svart städhjälp för att få ner priset. Även restauranger, tex McDonalds och kommuner anlitar städfirmor som till stor del utnyttjar papperslösa för att på så sätt pressa priserna och vinna budgivningar. Inom byggbranschen är det lika illa. Det har höjts röster om att tillåta papperslösa att organisera sig fackligt och på det sättet hjälpa dem att få upp sina löner men än så länge verkar inga fack riktigt nappa på iden pga en rädsla att detta skulle uppmuntra fler att stanna illegalt i landet.  Oavsett står vi just nu inför det faktum att vi har en stor grupp människor som lever rättslösa i vårt land och utnyttjas för att den vita medelklassen vill spara lite till på sin städerska och dessutom anser sig ha rätten att göra det.

Exempel 2: Adoption.

Detta är något jag vet inte kommer falla i god jord alls men det får vara så. Adoption utgår ifrån vita som de goda samariterna, samtidigt som vita anses ha en rättighet i att få barn till varje pris och det även finns en viss tanke om att fattiga ska ”ställa upp” och se till att det alltid finns barn att tillgå för de rika vita som inte kan få barn på egen hand. Detta går lite hand i hand med surrogatmödraskap med skillnaden att det inte redan finns ett barn i det läget. Lite ”fun facts”: Visste ni att majoriteten av barn som adopteras faktiskt inte är varken föräldralösa eller hemlösa? De har både föräldrar och hem men föräldrarna bedömer att barnet får en bättre chans till ett vettigt liv om de ger bort det till någon annan. Hela konceptet med adoption där vita hämtar hem barn från andra länder förutsätter att dessa länder hålls i en sådan ekonomisk sits att fattigdomen är stor för en så stor andel av landets befolkning att det inte finns andra lösningar än att ge bort sina barn. Skulle vi på allvar ta itu med riktig hjälp till andra länder skulle behovet av att adoptera bort barn från dessa länder minska och plötsligt står rika vita par här utan barn. Otänkbar tanke. Denna syn märks även i abortdiskussioner där det ständigt framförs argument att den som aborterar är egoistisk som ju bara kan ge bort barnet till någon annan. Det finns helt enkelt en djupt rotad tanke om att fattiga skall finnas till för rikare och ge dem av både sina kroppar och sina barn.

(Kan passa på att påpeka här att jag inte är emot adoption per se, det är helt enkelt det bättre av två onda ting)

 

3. ”Import-fruar” (i brist på bättre ord).

Detta är en av de vidrigare och mest patriarkala aspekter av den moderna koloniseringen.  Vita, oftast äldre, män reser till fattiga länder (vanligen asiatiska sådana tex Fillipinerna) och skaffar där en betydligt yngre fru från en fattig familj. En fru som på grund av kulturen hon kommer ifrån inte fått lära sig mycket annat än att passa upp på män. Sedan anser mannen att de lever i ett ömsesidigt förhållande där hon passar upp på honom och ev barn och han ser till att hon slipper fattigdomen i hemlandet. Frågan är då, är ett  förhållande verkligen ömsesidigt om det baseras på att den ena utnyttjar den andras possition som fattig och utan utbildning för sina egna syften? Jag tycker inte det.

Nog finns det givetvis fall där relationerna är seriösa och faktiskt ömsesidiga, men jag betvivlar att något av dessa fall leder till en ung tjej som inte får plugga, knappt lämna hemmet, inte lär sig det nya språket speciellt  bra och lever för att massera sin mans fötter. En man som är 40-50 år äldre..  Se dokumentären ”Min pappas unga fru” som finns på SVT play för att se ett exempel på det jag syftar på. En 73 årig man som gifter sig med en 17 åring och tycker detta är vettigt.

 

Nä ska avrunda här, min poäng är alltså att även i modern tid, både här hos oss nära inpå och i andra länder utnyttjas rasifierade (och framförallt kvinnor) för att vita anser sig ha rätten att utnyttja deras kroppar och deras fattigdom för sina egna syften. Att prata om kolonisering som något som upphört är missvisande, vi måste se att  det pågår än idag och ibland fråga oss: Har vi verkligen rätten att göra detta bara för att vi kan och tycker att det hjälper några enstaka andra?

 

Den ensamma galningen.

Efter mitt inlägg om hederskultur i västvärlden har det blivit många kommentarer och diskussioner både här på bloggen och i sociala medier. Om och om igen har det uttrycks att när en vit, svensk man eller kvinna mördat sina barn eller partner är det inte ett uttryck för en hederskultur även om orsakerna bakom är tex svartsjuka utan att de är ”ensamma galningar”. Att dessa argument kommer är inget som förvånar mig alls, för det är så det ser ut när det skall skiljas på ”vi” och ”dom”.

 

Ser vi till hur media ständigt gör skillnad på fall och fall ser vi snart hur den vita svenska mannen eller kvinnan som gjort brott antingen är offer för omständigheter (aka ”det har skett missförstånd”) eller så är de ensamma galningar, personer som handlar utanför sociala normer och godkännanden. När en person med invandrarbakgrund däremot gör ett brott är hen alltid en kulturbärare. Aldrig är personen en ensam galning och även om det bevisas att så är fallet fortsätter rasistiska grupperingar att spekulera i vad för kultur personen bär på som lett till brottet, vilka kontakter hen har eller på vems order hen egentligen agerar. Jag ska ge några exempel på vad jag menar:

 

Våldtäkt: En svensk kille våldtar en tjej på ett hotellrum under en utlandsresa tillsammans med några andra killar, tjejen anmäler våldtäkten när hon kommit hem till Sverige. Killen åker fast. De andra killarna kom från andra länder (Norge och Danmark) och hittas inte. I mediarapporteringen efteråt ställs researrangören till svars för varför de tillåter unga att dricka alkohol i stora mängder, varför de inte har bättre koll på sina resenärer och varför de anordnar ”sexfester”. Även föräldrar anklagas som låter sina (myndiga) barn åka iväg på dessa former av resor. Utöver detta tar tom ledande krönikörer strid för killen som minsann råkat ut för ett missförstånd på fyllan, hur kan vi göra det olagligt att vara full? Alla har väl vaknat någon gång efter fyllesex och ångrat oss det gör det inte till våldtäkt ändå! Kort och gott, allt är allas fel utom killen som gjort våldtäkten.

 

I samma veva åker tre killar fast för en nästan identisk våldtäkt, dessa killar är dock alla av invandrarbakgrund, 2 av dem från muslimska familjer och nu kommer den enorma skillnaden. Ursäktas dessa killar av att de var fulla när våldtäkten skedde? Nej. Ursäktas de av att deras föräldrar borde förhindra dem att gå på fyllefester? Nej. Ursäktas dessa killar över huvud taget på något sätt? Nej. Ansvaret är deras och ingen annans. De görs till kulturbärare av en kvinnofientlig och våldtäktsbejakande kultur. De utmålas som hänsynslösa. När den vita killen beskrivs som en pojke eller på sin höjd ung man och offret som kvinna omtalas dessa som män och offret som en flicka för att tydliggöra maktförhållanden och skuld. Detta trots att samtliga inblandade i dessa två fall var inom ett åldersspann av ungefär 2 år i skillnad mellan yngsta och äldsta. Dessa skillnader är inte unikt för detta.

 

Ännu tydligare exempel är kanske hur rapporteringen gick runt Anders Behring Breivik efter hans dåd på Utöya. Aldrig har jag nog hört ”Ensam galning” nötas så mycket som då. Att han tog stöd i och hetsades på för sitt dåd av andra på hat och rasistsajter spelade ingen roll, ensam och galen var han lika fullt i medias ögon. En person som de facto var en ensam galning, Sveriges första (och hittills enda) muslimska självmordsbombare debatteras fortfarande på rasistiska sajter kring vad för kopplingar han har till muslimska jihadorganisationer. Att han kunde agera efter eget huvud är för många helt otänkbart medan det är helt otänkbart att Anders B Breivik agerade med stöd från andra.

 

Varför finns då denna vilja att ständigt finna strukturella orsaker till andras problem men bara individuella för personer från den egna kulturen? Det är egentligen ganska enkelt: Att erkänna att någon som ser ut som oss har gjort något pga strukturella/kulturella incitament är att erkänna att den egna kulturen felar, och med det att det finns en stor risk att en själv eller någon som står en nära också kan fela. Det är mycket enklare att se och peka ut andras fel än ens egna. Att vägra se att även de som ser ut som en själv kan agera på grund av vår kultur är en försvarsmekanism för att slippa se att en själv har ett ansvar för sådant som sker. För faktum är att vi alla har ett ansvar för den kultur vi lever i, att påverka den till det bästa den kan bli. Förnekar vi exempelvis våldtäktskulturen är vi indirekt bidragande till att våldtäktsoffer anklagas för att själva vållat våldtäkten, vi är bidragande till att unga killar tror att en våldtäkt på fyllan inte är en riktig våldtäkt osv. Var och en av oss är kulturens start och slut, väljer vi att motverka de negativa aspekterna i kulturen kan vi göra ändring men väljer vi att inte agera accepterar vi också de negativa följder som kommer.

Sno inte mitt kampverktyg!

Det pågår en diskussion om huruvida djur bör/kan inkluderas i en feministisk kamp genom en intersektionell analys. Jag har följt inlägg och diskussioner via bland annat feministiskt perspektiv på detta tema. Min fellow bloggare Amra har skrivit bra om detta men jag tänkte utveckla lite ytterligare.

 

Som det står i Amras text är intersektionalitet ett analysverktyg/begrepp som myntats av svarta feminister i USA, detta för att få ett bättre sätt att beskriva sin kamp, sin position i samhället och det faktum att svarta kvinnor ofta förtrycks på flera olika sätt samtidigt. Intersektionalitet kom alltså till med ett specifikt mål för en specifik grupp. Detta med att inkludera djur i den intersektionella analysen är en aspekt som lyfts av vita feministiska veganer/vegetarianer och som får allt mer utrymme. Huvudargumentet är att om djur ses som lika värda som människor kommer det inte gå att använda djurliknelser som ett sätt att se ner på andra människor, samt att allt förtryck är dåligt. Jag håller med om det sista, allt förtryck är dåligt, däremot håller jag inte med om det första och detta är varför:

 

Alla människor är djur, men inte alla djur är människor. Oavsett hur vi vrider på det kommer den genomsnittliga människan att ha en mental kapacitet långt över det genomsnittliga djuret oavsett vilken art vi ser till. Är detta skäl till att behandla djur dåligt? Självklart inte, precis som det inte är skäl till att behandla människor som av någon orsak har en försämrad mental förmåga. Värdet går helt enkelt inte efter hur komplext vi klarar av att tänka. Nu är dock saken denna: Vita har aldrig beskrivits som djur på det sätt rasifierade har. Detta lägger en historisk kontext till det hela som är svår, om inte omöjlig, att komma förbi. Det är, än idag, rasifierade som liknas vid djur på olika vis, vi är exotiska, vilda, otämjda, djuriska osv osv. Även om djur var precis lika högt värderade som människor hade detta fortfarande varit ett problem. För att säga att någon är djurisk är att mer eller mindre direkt säga att den personen saknar den mentala kapacitet som är iaf medel för människan. Det är också att säga att den personen inte är lika ”civiliserad” som en själv, eller att personen inte klarar av att behärska sig så som de sociala reglerna påvisar att en bör. Oftast när jag, eller någon jag känner som är rasifierad jämförs med djur görs det inte utifrån premissen att vi därför är mindre värda utan just att vi är sedda som mer impulsiva, aggressiva eller ”exotiska”. Rakt igenom rasistisk alltså. Att ses som annorlunda är nämligen det allt för ofta skäl nog till att också behandlas annorlunda även om en inte ses som mindre värd.

 

Bara för att djur får samma värde som människor kommer dessa aspekter inte sluta vara rasistiska, tvärt om är de precis lika rasistiska som de var under slaveriet och som de är idag. Det är helt enkelt ett jävla oskick att likna människor vid djur speciellt när en vet hur detta nyttjats i historien. Dessutom är det en stor fara för djuren att förmänskligas och ges mänskliga tankebanor och reaktioner de inte har. En stor del av attacker från djur mot människor sker just för att människan förväntar sig att djuret skall agera och resonera som en människa vilket inte fungerar. Igen: Inget av detta är skäl till att inte se människor och djur som likvärdiga! Inget av detta är skäl till att behandla djur dåligt!

 

Så när det nu kommer till begreppet intersektionalitet och djur: Dessa två är inte förenliga. Intersektionalitet syftar till att beskriva hur människor samspelar med varandra och i samspelet skapar och reproducerar förtryck. Djur kan inte driva sin kamp själv, de kan inte med ord tala om hur de vill att deras liv ska se ut eller vilka behov de faktiskt önskar få uppfyllda. Oavsett om en är jägare, köttälskare utan tanke på djurens väl och ve, vegetarian eller militant vegan är allt vi kan göra när det kommer till djurs känsloliv att chansa. Intersektionalitet är till för att belysa hur vi alla är både subjekt och objekt, att även förtryckaren kan vara förtryckt och den förtryckta kan vara förtryckare. Ett djur kan aldrig bli subjekt i kampen för djurrätt, djuret är alltid objekt för människan även när vi vill det allra bästa för dem. Således funkar inte intersektionaliteten på djur eftersom djuren inte kan beskriva sitt egna förtryck och driva kampen.

 

Slutligen: Om målet med att prata om djurens plats i feminismen som en självklarhet för att feminister ska vara emot alla förtryck kan det vara på sin plats att faktiskt inse att det i sig är ett förtryck att som vit sno ett begrepp och analysverktyg från en utsatt grupp och sedan bestämma hur detta verktyg ska nyttjas, vad som ska platsa inom det och varför. Apropriering är ett förtryck, det cementerar maktordningar och det motverkar vad som påstås vara syftet med det hela. Att vit kultur och även feminism ständigt lagt beslag på rasifierades kampverktyg är inget nytt, men borde vi inte ha kunnat komma ifrån det lite nu? För en gångs skull kanske rasifierade kan få definiera sin kamp, sitt förtryck, sina behov utan att få se begrepp och verktyg hijackas av vita feminister för deras syften? Strid för djuren, men gör det utan att trampa på andra på vägen, för vi vinner inget av att frigöra en genom att fängsla någon annan.

Den falska neutraliteten

När jag gick i skolan pratades det minst en gång per läsår om förintelsen och andra världskriget. I varje lärobok, oavsett vilken lärare vi hade pratades det om hur hemskt förintelsen var, hur neutrala Sverige var (sagt med stolthet varje gång) och hur vi hjälpte judarna att komma ifrån kriget mot slutet. På liknande sätt pratades det om slaveriet, det var något USA handlade med och infödda afrikaner samt araber var de som pysslade med infångandet av de personer som sedan skeppades över havet för att plocka bomull på amerikanska plantage.

 

Vad som inte nämndes lika noga (eller i vissa fall alls) var att den där ”neutraliteten” under andra världskriget innebar att nazisterna fick fri lejd genom Sverige, eller att det kom från svenskt håll att det där med judestjärna i passen vore bra så att vi inte skulle släppa in judarna till oss. Sverige var länge tom på Hitlers sida, han var ju trots allt folkligt vald. Det var ju först när det stod klart att Hitler skulle förlora kriget som Sverige på riktigt öppnade gränserna och skickade ut hjälparbetare. När det kommer till slaveriet var det inte en enda lärare eller för den delen annan vuxen som någonsin nämnde att Sverige hade flera slavkolonier och tom var tredje största landet att handla med slavar. Vi var bara så fint neutrala att ingen fick hålla slavar i Sverige och vi tog inte ställning när USA och delar av Europa tog strid för att avgöra huruvida slaveriet skulle fortgå.

 

Idag är neutralitet ett mycket aktuellt ämne igen. Fascismen växer både i Sverige och övriga Europa med flera fascistiska partier som vinner mark. Samtidigt vägrar media ta ställning mot fascismen med hänvisning till att de ska vara neutrala. Med fascismens framsteg blir också rasismen och de fascistiska åsikterna igen mer rumsrena att yttra i det privata. De vädras vid lunchen på jobbet, på familjemiddagen, bland vänner. Ofta hör jag personer som lite besvärat säger att de inte vill ta ställning, att de inte vill skapa dålig stämning och därför håller sig neutrala, att de inte vill värdera.

 

Tidigare i år gick SVT/SR ut med en skrivelse om att de skulle förhålla sig neutrala under valåret, detta ledde bland annat till att Soran Ismail som är en av radiopratarna för SR tog ”time out” tills valet varit eftersom hans ställningstaganden mot rasism och mot SD inte ansågs neutrala. Ungefär samtidigt spreds ett brev som en löpeld i sociala media där public service anställda uppmanades tänka på sin neutrala hållning även privat och inte dela ställningstaganden mot rasism, för mänskliga rättigheter och dyl. Det är självklart inte bara public service som vägrar ta ställning för MR eller mot rasism i neutralitetens namn, i princip alla annan större media gör samma sak. Ex tillät DN en mycket rasistisk annons på en helsida i sin tidning med hänvisning till neutralitet och vikten av att låta ”alla röster höras”.

 

Vad vill jag nu ha sagt med alla dessa exempel? Jo detta: Även neutralitet är ett ställningstagande. Tar en inte ställning för mänskliga rättigheter betyder det att en indirekt tar ställning för de krafter som motarbetar MR. Tar en inte ställning mot rasism betyder det att en tillåter rasismen att frodas osv. Det går inte att vara neutral när det kommer till förtryck. Du kan vara neutral i huruvida du tycker gouda är en smaklig ost eller ej, men du kan inte vara neutral i om rasifierade ska ha samma rättigheter som vita, om grupper ska slippa kränkningar eller för den delen om fascistiska partier ska få utrymme i media utan ifrågasättande.

 

Denna påstådda neutralitet ger också en förskjutning i fråga om värderingar, var gränser dras för det acceptabla och vilka åsikter som ses som rumsrena. Detta syns tydligt i hur media beskriver SD före och efter de kom in i riksdagen. Innan deras intåg var media enade, de var ett främlingsfientligt och starkt problematiskt parti. Nu är de ett av 8 riksdagspartier och har med detta vunnit legitimitet. Att vara emot SD är att inte vara neutral, att ta ställning mot SD är tom ofta ansett som att vara ”extrem”. Detta flyttar i sin tur gränserna för om SDs retorik, politik och åsikter är att anse som ”neutrala” att släppa fram måste det till extremare åsikter för att det ska ses som extrema åt höger, samtidigt som det behövs mindre för att anses extrem på vänsterkanten. Detta såg vi klart och tydligt i en artikel hos SVT där hat och rasistsajten beskrevs som en ”nyhetssida många SD medlemmar gillar att läsa”. Att Avpixlat sysslat med mängder av påhopp, rasistiska uthängningar och att kommentarsfälten haglar med mordhot, våldtäktshot och hot i största allmänhet fyllda med rasism och sexism gör det till allt annat än en nyhetssajt. Ändå var det så det valdes att beskrivas, varför? För neutraliteten då SD toppar bevisats ha stort inflytande över Avpixlat, då tom Jimmie Åkesson uttalat sig positiv till sajten. På samma vis har SD gått från att beskrivas som neofascistiskt, främlingsfientligt och rasistiskt till att beskrivas som ”högerpopulistiskt” och Svenskarnas parti, ett tydligt nazistiskt parti har börjat omskrivas mer neutralt som ”högerextremt”. Frågor som tidigare inte ansågs det minsta relevanta eller rakt av rasistiska ställs nu i bästa sändningstid, tex ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. För att inte anklagas att ta ställning anammas en rasistisk retorik och gränserna för rumsrena åsikter flyttas ytterligare lite, och sen ytterligare lite. En stor ängslan att anklagas för att inte vara neutral slår rot, så hårt att det som sagt tom anses ”oneutralt” att stå upp för sådant som borde vara självklarhet, som mänskliga rättigheter.

 

Det jag vill att alla som läser denna text ska ta med sig ut i livet är detta: Det finns ingen sann neutralitet, för i neutraliteten får fascism, rasism och förtryck sin näring och växer. Våga ta ställning!

Att göda ett hat

Alla har fördomar och tankar runt hur någon ”är” baserat på verkliga eller inbillade grupptillhörigheter. Det är inte något märkligt, människans hjärna grupperar automatiskt för vår överlevnad. Att vara medveten om sina fördomar är ett mycket bra sätt att kunna motarbeta dem, eller iaf vara så pass medveten att en inte agerar utefter dem. De som påstår sig vara fördomsfria är oftast de som agerar värst utefter sina fördomar eftersom de inte tror att de har några.

 

Eftersom vi alla letar efter mönster blir det också så att vi söker efter sådant i vår omgivning som bekräftar de fördomar vi har. Det kan tex handla om att personen som tycker att ungdomar är ohyfsade och högljudda lägger märke till alla ungdomar som är just det, stör sig på dem och registrerar dem i sitt minne som en bekräftelse på att fördomen är riktig. Samtidigt kan hen missa de där lika högljudda och störiga medelålders männen som gapar i mobiltelefon eftersom de inte ingår i hens förutfattade tankar om hur saker ligger till.

 

På samma sätt fungerar det med rasistiska fördomar. En myt slår rot och sedan gör folk allt de kan (medvetet eller omedvetet) för att finna bekräftelse för att denna myt är sann. Saker som i en annan kontext hade tolkats som något neutralt tolkas plötsligt som tecken på fuffens. Detta gör det väldigt enkelt att snabbt få spridning för texter/berättelser som anspelar på dessa myter eftersom de bekräftar en rasistisk nidbild som redan finns. På grund av detta bryr sig inte folk om att källgranska utan delar friskt. ”Ja vad var det jag sa!” både tänks och sägs det när texten/bilden/historien delas vidare. Några exempel på storys jag själv fått delat till mig på olika vis:

 

* Att invandrare med östeuropeiskt utseende skulle resa runt och kidnappa vita blonda barn i Sverige med ”starkt och friskt” utseende för att använda i ”barnkamper” där barn tvingas slåss till någon av dem dör. Som hundkamper men med barn alltså. Förvånade mig hur många gånger jag såg en text om detta delas på FB och hur många som inte kunde se det absurda i detta påstående. Hade det varit minsta uns av sanning i det hade vi kunnat vara säkra på att det stått om det i media men det påstods ”mörkas” för att inte visa på problem med invandringen.

 

* Att romer kidnappar barn på IKEA som sedan hittas på toan med rakat huvud. Detta är en så kallad ”urban legend” som ändå aldrig verkar dö. Har hört samma story från flera olika personer om flera olika IKEA både i Sverige och utomlands. Märkligt nog aldrig en enda artikel som kan bekräfta att det faktiskt hänt hur mycket folk än bedyrar att deras kompis kompis faktiskt var på platsen själv. Tydligen mörkas det för att inte romer ska åka illa ut.

 

* En annan seglivad urban legend är den om kinarestaurangen som ertappas med döda schäfrar i frysen och där tester skulle visat att det som kallades ”biff” på menyn var hundkött. Behöver jag säga att det inte finns några bevis på denna story heller? Även här hävdas media mörka sanningen. (Märker ni ett mönster?)

 

* Myten om hur mycket pengar nyanlända flyktingar kan få i bidrag. Summan som nämns brukar ligga på ca 22-30.000 efter skatt. Sanningen är att bidragen uppgår till ungefär 4-9.000. En ganska rejäl skillnad.

 

Nu senast har det delats en bild uppsatt på en anslagstavla på en ICA butik om att inte ge pengar till tiggare för de går bara till organiserade ligor. Detta om ligorna som tjänar storkovan på tiggare är något som diskuterats om och om och om igen, det har gjorts flertalet undersökningar på ämnet och ingen hittar stöd för att det skulle vara något som existerar här eller att det ens skulle vara lönt. Enligt alla dessa myter påstås tiggare tjäna ofta flera tusen om dagen, tillräckligt för att det ska vara meningslöst att arbeta. Ligornas ledare påstås i princip bada i pengar tack vare givmilda medmänniskor. Sanningen är att på en bra dag drar en tiggare ihop ungefär 200:-. Inte vidare fett. Detta är en del av lappen som skickats runt och ja, kommentaren från hen som delat säger ungefär hur de som utan att reflektera mer på saken delar detta verkar resonera:

Image

Att inte ifrågasätta en sådan här bild, uppsatt av någon anynom i en butik visar på hur lätt det är för människor att direkt köpa påståenden som passar in på vad de redan tror om en viss grupp. Just tiggare/Romer är extra utsatta och det behövs inte mycket alls för att folk ska sprida dynga utan att tänkta en sekund på sanningshalten i det hela. Tex startade snabbt ett drev mot tiggare efter att en politiker i Malmö hävdat att hon rånats av en tiggare (något som senare visade sig vara en lögn rakt igenom). Det faktum att hon kunde dra till med en sådan lögn och direkt skapa en mob mot inte bara tiggaren som var anklagad utan mot alla tiggare visar hur instabilt läget är.

 

Denna bild har givetvis dragit fram en hel del råttor ur garderoberna som passar på att spy sitt hat. Jag har velat lite fram och tillbaka kring att posta bilderna ocensurerade då jag kan tycka att dessa personer bör stå för skiten de skriver men väljer att påsta med suddade namn. Detta är alltså vad som luftas efter att en bild full av lögner får spridning (ett ytterst ytterst litet axplock bara för att visa vad jag menar):

ImageImage

Samt såklart ”bekräftaren”, personen som vet att det som står är sant baserat på anekdoter av olika slag:

Image

 

Fenomen som detta poppar upp med jämna mellanrum kring olika folkgrupper. Alla har gemensamt att de spelar på redan etablerade fördomar och förr eller senare kommer även argumentet att media mörkar och därför får vi inte läsa om det i tidningar alt motsäger tidningarna det som står. Dessa bilder har ett syfte och ett syfte endast: Att elda på rasism. Att föda det hat som gör att rasismen bevaras, sprids och når ny mark. Att bygga på de motsättningar som finns, den diskriminering det leder till och på så sätt vända folk mot varandra. Att faktakolla sådant här är sällan speciellt svårt om en bryr sig om vad som är sant och inte bara vill få sina fördomar bekräftade. De som blir de stora förlorarna är de utsatta grupper som rasismen drabbar, och i slutändan även hela samhället.

 

Nästa gång bilder/texter/”sanningar” som denna delas där du ser dem, ifrågasätt och våga vara besvärlig! Det är de som kommer med påståendet som ska kunna bevisa att det är sant, inte de som ifrågasätter som ska bevisa att det är falskt.

 

SD, ett parti bland andra?

Som vi alla vet kom Sverigedemokraterna (SD) in i riksdagen efter förra valet. Detta har lett till att de fått en viss legitimitet och ofta upprepas det att de är folkligt valda och därmed borde behandlas som ”alla andra partier”. Frågan är då, är verkligen SD ett parti bland andra som kan behandlas på samma vis som tex S eller M? Svaret för mig är enkelt: Nej det är de inte.

 

SD härstammar från nynazistiska grupperingar och även om de putsat fasaderna har inte den egentliga argumentationen ändrats över tiden, de påvisas också ständigt nya kopplingar till rasistiska och nazistiska grupperingar. Ett parti som vill inskränka demokratin och tydligt diskriminera stora grupper människor i landet är inte ”ett parti bland andra”. Tvärt om är de ett stort hot och bör behandlas därefter. Här kommer lite exempel på propaganda från SDs historia. De flesta användes i slutet av 90-talet.

ImageImage

Image

 

Verkar denna propaganda komma från ett parti bland andra? Nej inte riktigt va?

 

Även om SD topparna (eller ja, främst Jimmie Åkesson om vi ska vara ärliga) har tränat språket för att låta finare, klätt sig i kostym och mildrat sina åsikter finns grunden kvar. Grunden som utmålar invandringen som ett hot och som skyller ja..allt negativt på invandrare.

SD påstår sig inte vara rasister eftersom de inte pratar ras. Detta är egentligen bara ett spel för galleriorna för rasister är de lika fullt. Ras har bara bytts ut mot ”etnicitet” eller ”kultur” men innebörden kvarstår, vita infödda svenskar är lite finare, lite bättre än andra och bör därför bevaras. Att de vill begränsa demokratiska rättigheter är däremot inget de gömmer undan utan står för helt öppet. Bland annat vill de förbjuda invandrare och deras barn att uttala sig negativt om den svenska staten och kungahuset. Något Jimmie själv kommenterar såhär:

Image(Bild SDcitat.se)

Vi har även politiker inom SD som tycker att det är rimligt att i en riksdagsdebatt ogiltigförklara motdebattörens argument med att han är invandrare:

Image

Så sent som 2004 var SD fortfarande tydligt emot utomeuropeiska adoptioner med hänvisning till att barnen som kom skulle vara för kulturellt olika och att det vore grymt att beröva dem deras rätta kultur. Därför skulle alla statliga ekonomiska bidrag slopas.

Jag tycker även att SD röstare och gräsrötters åsikter säger rätt mycket om partiet, det kan inte vara en slump att de drar till sig mängder av nazister och rasister eller hur?

Som tex denna dam som är fd aktiv i SD:

Image

Eller vad sägs om denna propagandabild runtskickad av SD sympatisörer?

Image

 

Nu är dock SD inte bara ett parti som är emot invandrare och personer med utländsk härkomst. De är även ett parti som är emot kvinnans frihet, HBTQ personer och personer med funktionsnedsättningar. Bland annat vill de inskränka aborträttigheten, propagera för begränsad användning av p-medel (för att ”gynna” barnafödande), kallar unga flickor som gör abort för egoister osv. Utöver det har de fler än en gång skrivit nedvärderande om homosexuella, transpersoner och andra inom HBTQ rörelsen. Får de makten vill de förbjuda samkönade äktenskap och att regnbågsfamiljer adopterar. Deras enda argument för att vara ett HBTQ vänligt parti är att de är emot islam..

 

Utöver detta kan vi fråga oss: Hur många andra partier har personer som tar kort av, och hänger ut, personer som protesterar vid deras torgmöten eller debatterar emot vid deras bokbord? Hur många andra partier har folk som direkt mordhotar meningsmotståndare som protesterar mot deras politik? Hur många andra partier kallar en sida som bland annat hängt ut, mordhotat, våldtäktshotat och kränkt minderåriga barn för ”en sund politisk röst på internet”?

 

Bara dessa frågor och svaren på dem bör räcka för att förstå att SD inte är ett parti bland andra, som kan behandlas på samma vis som övriga partier i riksdagen. Att de är demokratiskt valda är inte en garanti för ett demokratiskt parti, det är heller inte en garanti för att de om de kommer till makten bevarar demokratin. Uttjatat exempel men ändå viktigt: Hitler var också demokratiskt vald, det tog lång tid innan motstånd restes mot honom just på grund av att folket valt fram honom och hans parti. För en gångs skull kanske vi ska lära av historien och inte upprepa den?

Läs mer om SDs företrädare och den politik de står för här och här, eller kolla in Expos sida om SDs historia och politik.

Privilegiet att välja etiskt.

Har tidigare skrivit kort om konsumentmakt och tänkte nu skriva mer om privilegiet det är att kunna välja etiskt rätt produkter.

Den ekonomiska biten i det hela kommer jag inte skriva supermycket om, rättvisemärkta, ekologiska varor är dyra. Speciellt när det kommer till kläder och problemet med detta är inget nytt. Bland annat skriver Lisa på Temper magazine bra om det här.
Visst finns det många som kan göra mer för att deras ekonomi och tid tillåter men faktum är ju att klassklyftorna ökar just nu, allt fler blir fattiga och det är helt enkelt inte möjligt att lägga kravet på det etiska rätta valet på dessa individer.

Utäver privilegiet det innebär att ens ha utrymme i sitt liv att fundera på dessa frågor tillkommer ett annat privilegium och det är detta jag kommer tala mest om, nämligen: Hälsa.

Ok hur tänker jag nu undrar nog många direkt, vegetariskt är ju nyttigast och bra för hälsan eller?

Jodå. För de allra flesta är vego det nyttigaste ur näringssynpunkt. Vi överkonsumerar kött och normen är att äta mycket mycket mera kött än vad som är rimligt. Problemet är att, precis som Lisa är inne på, kött är enkelt, kött är normen och kött och animalier finns i nästan allt. Jag har också full förståelse för att en väldigt gärna vill övertala andra om hur bra det ät med vego, för djuren, naturen och också den egna hälsan. Nu till varför jag menar att det även är ett hälsoprivilegium: somliga kan bli djuka av vego. Jo det är faktiskt sant. Jag pratar nu främst om alla oss som kämpar mot ätstörningar.

Nu och då möter jag delade kampanjer som denna i sociala medier:

image

Eller denna:

image

Eller för all del denna (sälj grej med tjej aspekten i denna låter jag vara därhän just nu):

image

De två första är de jag egentligen har mest problem med. Att kämpa mot ätstörningar är inget litet projekt, för de flesta av oss är det en daglig kamp även efter vi anses ”friska” igen. Risken att falla tillbaka i fel mönster finns alltid där som ett mörkt moln.
När det är en seger att ens äta en hamburgare är det ett enormt motarbetande att mötas av hur hemskt det är att en åt den där jäkla burgaren. Att en borde valt något annat istället och ”tänkt till”. När varje dag fylls av ångets över att en öht äter är det liksom inte läge att dessutom få höra att en är ett empatilöst svin utan hjärna för att en väljer det enklaste (dvs nått med kött) bara för att öht övertala sig att äta.

Även utan skulbeläggandet i att göra fel etiska val är vego något som kräver att en noga läser sig in på mat, kollar innehåll, funderar ännu mer på vad som ska ätas, speciellt i början när en är ovan. Kan någon komma på något sämre för en som har problem med ätstörningar än att lägga ännu mer tid på vad som ska ätas? Jag kan det iaf inte.

Mer dåligt samvete över vad vi äter är det sista vi med matproblem behöver, om vi känner stolthet över att ha käkat en big mac för att vi annars troligen inte ätit öht är det liksom inte läge att snacka om empatiproblem för att en äter kött. Inte ens som raljerande skämt om köttätares argument mot vego. För att inte tala om att likställa köttätare med nazis (jodå det finns många inom vego rörelsen som gör det, det är inte ens speciellt ovanligt). Det går absolut att argumentera för att det är bättre att en själv mår fruktansvärt dåligt eller dör så länge djuren lämnas i fred, men även den tankebanan är priviligerad och frågan är om det är speciellt rimligt att kräva av andra? (Ja jag vet, ”är det rimligt att kräva att djuren ska dö då?” Nej egentligen inte, men vem har påstått att detta är en fråga med enkla svar?)

Så nästa gång ni får lust att dela en bild av djur i köttindustrin, propaganda om att de ”med lite hjärna/empati väljer veg” osv så fundera på om det kan finnas en liten möjlighet att någon av dina vänner (som jag hoppas du bryr dig om) kan ha problem med ätstörning och få ännu lite mer problem med maten pga dessa bilder och texter? Fråga dig sen om det är värt det eller om du kan informera på bättre sätt som inte baseras på skuldbelägganden.

Just ja. En sista sak. Dela aldrig någonsin bilder som dessa:

image

image

De är rakt av rasistiska. Så låt bli. Tack!

Våldtäktskulturen och kvinnan

Varnar redan nu för känsliga bilder i detta inlägg som kan vara triggande pga sexuella övergrepp.

 

I tidigare inlägg om hederskultur i västvärlden berörde jag mycket kort den så kallade våldtäktskulturen. I detta inlägg tänkte jag djupare gå in på vad våldtäktskultur är, dess mekanismer samt hur även kvinnor upprätthåller den

Först av allt lite historia: Våldtäkt har använts som ett maktmedel och även en form av krigsföring i alla tider och används så än idag. Våldtäkt är inte bara kränkande på grund av att någon nyttjar ens kropp på ett intimt sätt mot ens vilja utan även på grund av alla de föreställningar och myter som omgärdar våldtäkten. Det finns tajta ramar för hur ett riktigt våldtäktsoffer förväntas bete sig och den som inte följer detta misstänkliggörs direkt. Jag kommer tillbaka till detta längre fram.

Synen på sex som något män alltid har rätt till började komma i och med patriarkatets frammarsch ungefär samtidigt som människan blev bofast och tillgångar delades upp på ett nytt sätt. Kvinnans reproduktion och därmed även sexualitet blev en källa till makt och kontroll över fler än bara kvinnan. Synen på kvinnas sexualitet som något som måste skyddas till varje pris, även mot hennes egna önskningar hänger kvar. Dock gäller detta skyddet inte från mannen hon har en relation till. Det tog lång tid innan det faktiskt blev olagligt för en man att våldta sin fru, inte fören 1984 dömdes en man för första gången för våldtäkt på sin fru. I alla tider har män ursäktas från både otrohet och våldtäkter med behovet av att ha sex. Prostitution försvaras med att vissa män behöver kunna köpa sex av kvinnor annars kommer de våldta istället. Hela vårt samhälles syn på sex är som något män har rätt till och kvinnor ska ge som en gåva.

Denna syn på sex påverkar också synen på vilka som är ”våldtäktsbara”. Horan och madonnan. Enbart en madonna kan bli våldtagen ”på riktigt”, horor får alltid skylla sig själva. Detta synsätt är fortfarande normen vilket syns i våldtäktsrättegångar där den våldtagna kvinnans hela karaktär skall granskas. Har hon haft ett vidlyftigt sexliv innan kan hon ju omöjligt blivit våldtagen? Eller så kan mannen frias för att han inte förstod att offret inte ville för hon vill ju alltid annars. En horas nej är helt enkelt inget som någon behöver ta på speciellt stort allvar. Detta tas det vara på så pass att det inte spelar någon roll egentligen vad kvinnans liv har varit innan våldtäkten, att sprida ut att hon är en hora efteråt är ett utmärkt sätt att så tvivel och döma kvinnan som den som orsakade våldtäkten. Det är så effektivt att det tom fått samhällen att mobba ut flickor så unga som 12-13 år som våldtagits av 15-20 år äldre män.

Våldtäktskultur är dock mer än bara själva hanterandet av våldtäkter och offren för dessa. Det är något som smyger sig in i reklamer, skämt, tv program, musik och filmer. Något som är ständigt närvarande och ritar en karta i våra hjärnor över vad som är verkliga våldtäkter och vad som inte är det. Här följer några exempel:

ImageImage

 

 

Bilden ett är från en film och är ämnad att vara en realistisk inspelning av en våldtäkt. Bilden två är en reklambild för jeans.

 

ImageImage

 

Ena bilden här är en reklambild, den andra en stillbild från filmen Irreversible tagen strax innan kvinnan blir våldtagen och grovt misshandlad.

Två av dessa bilder är ämnade att få oss att vilja konsumera kläder, två är ämnade att få oss att bli känslomässigt engagerade i filmer, känna avsky, rädsla och ev lite äckel. Ändå är bildspråket lika, ljussättningarna påminner om varandra. Att anspela på våldtäkt och våld i största allmänhet är ett rätt vedertaget knep i reklamindustrin. Det är menat att kittla våra sinnen, få oss att rygga tillbaka och bli provocerade men samtidigt intresserade. Detta fungerar och därför fortsätter dessa bilder att tryckas upp på reklampelare och i kataloger. Problemet är att dessa bilder också påverkar hur vi ser på varandra, hur män ser på kvinnor, hur kvinnor ser på män och hur vi ser på sexualitet och vad som är tillåtet. Att ständigt matas med dessa bilder gör oss avtrubbade kring var gränserna för sexuellt våld går, vad som är ok att göra och vad vi bör acceptera att andra gör mot oss. Bilderna ovan är relativt subtila men det finns reklam som går ännu mer rakt på rödbetan. Som dessa:

ImageImage

Den första bilden har ett bra budskap men är rätt dåligt utformad för den kräver ändå att en stannar upp och läser hela bildtexten för att förstå innebörden av vad som står. Bild nr två är bara vidrig.

Vad har nu detta med hederskultur att göra kan man fråga sig, det är ju bara reklam? Ja, men det är reklam som glorifierar våld, som sätter kvinnor som passiva objekt det är ok att göra vad en vill med. I de bilder vi matas med så finns det också en ganska samstämmig syn på våldtäktsoffer och det är denna: Endast dåliga kvinnor våldtas. (Slänger in en disclaimer här: Jag vet att andra än kvinnor våldtas också men faktum är ändå att absoluta majoriteten är kvinnor och att nästan alla som våldtar är män, därför skriver jag på detta sättet just nu)

Vad som kännetecknar en dålig kvinna är helt enkelt någon som inte ”tagit hand om sig”. Hur ska då kvinnor ta hand om sig? Jo såhär:

* Aldrig vara full

* Aldrig gå ensam ute efter mörkrets inbrott

* Aldrig umgås ensam med någon de inte känner väl

* Aldrig umgås ensam med en man om de inte vill ha sex

* Inte ligga runt

* Inte få rykte om att ligga runt

* Inte vara för sexigt klädd

* Inte vara flirtig

* Inte vara en ”cocktease”

Samt ytterligare mer saker. Ganska kortfattat: Kvinnor bör leva liv som inbegriper deras fäder, bröder eller en äkta make vid sidan under alla dygnets minuter så att alla förstår att de inte är enkla byten. Skulle nu en kvinna våldtas på väg hem från krogen, eller efter en fest med ytliga bekanta, eller av sin partner när hon somnat naken bredvid honom i sängen. Ja då får hon helt enkelt skylla sig själv. Jag skrev lite om Steubenville som är ett tydligt exempel på när detta med hora madonna tänket går över styr och en ung tjej får betala priset. Såhär kunde det se ut på nätet efter våldtäkten uppmärksammats:

ImageImage

Detta är bara ett minimalt axplock av det hat mot flickan och de ursäkter för pojkarna som flödade. Även i svenska sociala medier var lägren delade och många som ansåg att tjejen bara hade sig själv att skylla. Det är detta som är våldtäktskultur. När unga killar kan ha sex gång på gång med en flicka för full för att göra motstånd och det anses att killarna bara gjorde vad alla män skulle ha gjort i en sådan sits.

På mörkskyggare avkrokar av svenska internetvärlden har begreppet ”överaskningssex” myntats som ett ord för att beskriva sådant som är våldtäkter men inte anses vara det. Tex att ha sex med en sovande partner och hålla fast henne om hon vaknar. Det är även en beskrivning för våldtäkter som anses ”fina”, och ett sätt att påskina att vita svenska män aldrig kan våldta på riktigt, de bara visar sin uppskattning.

Nu kan det kanske verka som att jag menar att detta med heders och våldtäktskultur bara är mäns fel men det gör jag inte. Kvinnor har en stor del i att själva upprätthålla detta. Det är tex väldigt vanligt att hora rykten om våldtäktsoffer sprids av andra kvinnor/tjejer. Att själv bygga på våldtäktskulturen på detta vis har egentligen enbart som syfte för den som gör det att lura sig själv att en våldtäkt inte kan ske för att denne är ”för smart” för att ta de där riskerna som dumma tjejer gör. Hela detta system är också en direkt orsak till att så få våldtäkter anmäls, stigmat runt är stort och alla offer vet att deras beteenden och karaktärer kommer ifrågasättas in i minsta detalj. För de kvinnor som själva bidragit till våldtäktskulturen genom att tala om hur riktiga offer beter sig etc kommer troligen inte heller våga anmäla av den enkla orsaken att de har fullt upp med att anklaga sig själva. Antingen för att de gjorde den där saken de ”visste” var en risk, eller för att de gjort ”alla rätt” och inte borde ha blivit våldtagen. Att prata om hur kvinnor ska bete sig för att inte våldtas är ett enkelt sätt att flytta undan ansvar från förövare och skapa självhat hos de som våldtas.

TV programmet trolljägarna tar upp ett fall med en ung tjej som  berättar om en våldtäkt hon varit med om. En vloggare kommer med ”bevis” på att våldtäkten inte skett och hatet som följer där tjejen önskas allt ont i världen, inkl nya våldtäkter blir så massivt att tjejen till sist försöker ta sitt liv. Vad var det då för bevis vloggaren hade? Jo bland annat att tjejen dagen efter postat en bild på instagram av en chokladboll…. Det är såhär det ser ut för den som vågar prata öppet om ett övergrepp. Detaljer skall gå under lupp, allt skall rannsakas för att se på vilket vis hon själv bidrog till övergreppet. Myter om hur offer beter sig florerar i massor.

Alltså, det finns inga rätt eller fel eller typiska sätt någon som våldtagits beter sig på, det är högst individuellt. Att försöka bete sig som vanligt och inte låssas om att något hänt är dock väldigt vanligt. Som sagt är det ett stort stigma att berätta om ett övergrepp så varför skulle alla som våldtagits då skylta med det genom att visa sina känslor helt öppet för alla att se?

Hederskulturen gör också gällande att en kvinnas ”oskuld” är det bästa hon har, det hon bör vörda och vaka och som även männen i hennes familj bör vaka på. Det är bidragande till det stora stigmat kring våldtäkt för en våldtagen kvinna ses som skadad och förbrukad för framtiden. Som någon som aldrig kan bli hel igen. Ofta när våldtäkt skall liknas vid andra brott väljer en att likna det vid saker som aldrig går att repa sig från, som att få kroppsdelar avhuggna, eller dödas. En våldtagen kvinna är inte en död kvinna, hon är inte förbrukad eller skadad för all framtid oförmögen att någonsin leva ett fungerande liv igen. Med stöd, kärlek, kanske terapi och tid kan ett offer för våldtäkt må bra igen. Ett övergrepp glöms inte bort men det går att leva med om en får chansen och slipper att ständigt mötas av förutfattade meningar om hur det är att vara ett offer för sexuella övergrepp. Jag vet personer som 10 år efter sexuella övergrepp fått höra att de inte kan ha våldtagits på riktigt för att de återhämtat sig, har barn och familj. Det fungerar inte så! Låt även offer för sexuella övergrepp få gå vidare i livet och inte för all framtid tvingas leva i ett psykologiskt helvete för att bevisa äktheten i övergreppet!

När oskulden glorifieras och våldtäkten blir ett kränkande inte bara av kvinnan utan för ev partner/framtida partner som inte fått ha ”sin” kvinna orörd bildas dessutom en sjuk idealisering av allt yngre kvinnor, eller i vissa fall tom barn. Ju yngre ju större garanti att de är orörda verkar tänket vara. Oskulds/ungdomsidealen är enorma inom reklam och modeindustrin. Ex: Image

Vi ska både vilja vara och vilja ha den unga flickan, samtidigt som vi innerst inne vet att tanken på sex med en person som inte ser äldre ut än 14 troligen inte är speciellt bra. Vuxna kvinnor jagar sin  ungdom genom smink, kläder och allehanda operationer för att ses som åtråvärda. Kvinnan ska vilja bli åtrådd men inte ge efter för vem som helst.

Utöver alla dessa bilder, fördomar och ursäkter vi matas med kring varför våldtäkter inte är våldtäkter eller varför de är rätt coola ändå sprids våldtäktsskämt. Här är ett exempel: Image

 

Det är lätt att slå undan med att ”jamen skämt är bara skämt” men skämt säger också mycket om vår samtid, våra värderingar och vad vi tycker är ok. För bara en 30 år sedan var det helt ok att dra grova rasistiska skämt, idag är det inte lika ok längre för vi vet att rasism skadar. Våldtäktsskämten hänger dock med i olika former. De allra vanligaste spelar på misstänkliggörande av offret. Dessa skämt påverkar hur vi ser på verkliga fall, hur vi samtalar om våldtäkt och hur vi agerar när någon blir våldtagen i vår närhet.

Det är så enkelt att säga sig hata våldtäktsmän, påstå sig vara emot våldtäkter i alla former och skandera att ”ett nej är ett nej”. Det är inte fullt lika enkelt att stå fast vid detta när det är bästa vännen, släktingen, brorsan, eller nån ur kompisgänget som är anmäld. Det är också lätt att slå undan detta med att det rör sig om enstaka galningar, att majoriteten faktiskt inte våldtar. Men är det sanningen?

Ungefär var tredje kvinna har utsatts för sexuellt våld. Alla känner minst en, oftast flera, kvinnor som utnyttjats sexuellt på något sätt. Ändå känner så gott som ingen en våldtäktsman. Märkligt va?

Många av de kvinnor som har våldtagits ser det inte som det själv  och männen gör det absolut inte för i en våldtäktskultur har ju mannen rätt till sex. Är det verkligen våldtäkt om kvinnan hånglat upp snubben på krogen, bjudit med honom hem och sen ångrar sig när de tumlar runt i sängen på väg att ta av kläderna? Är det våldtäkt om en man tjatar på sin fru tills hon ger upp, ligger tyst medan tårarna rinner och mannen gör sin grej? Är det våldtäkt om paret är mitt uppe i frivilligt sex, mannen plötsligt går över till analsex och inte slutar fast kvinnan säger stopp?

Läst såhär svarar de flesta ja, men i mer djupgående intervjuer och i verkliga domar är svaret: nej.

 

Lämnar er med lite frågor att fundera över ang detta ämne:

Visste ni att det är vanligt att offer för våldtäkt pressas att ta tillbaka anmälan av sin familj?

Visste ni att den vanligaste efterföljande reaktionen på en våldtäkt är att slänga sig i en dusch för att tvätta bort skammen det innebar att våldtas?

Visste ni att en av de vanligaste orsakerna till att ett offer mår dåligt av en våldtäkt utöver själva våldtäkten är omgivningens reaktioner?

Visste ni att det är vanligt att offren för våldtäkt inte kan bo kvar i sin stad utan tvingas flytta på grund av mobbing och utanförskap efter våldtäkten?

Visste ni att offren för våldtäkt ofta utsätts för våld om de anmäler för att tysta dem och få dem att tro att felet var deras eget?